tisdag 31 augusti 2010

Qui ne m'aime pas

(Titel från A French Love (Naked Version) - Anna Ternheim, har dock ingen aning om vad det betyder då min franska endast sträcker sig till bonjour och den där strofen ur Lady Marmelade)

Idag så gick jag in på biblioteket för att ta skydd från regnet - och kom ut med 3 väldigt mixade böcker. "Slända i bärnsten" av Diana Gabaldon, dåtidsromans á la Sagan om Isfolket deluxe, "Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans" av Anna Gavalda, novellsamling från Paris, och "Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande" av Xiaolu Gou.

Tvivlar dock på att jag kommer att hinna läsa dem. Är nämligen så att min mamma har bjudit mig på en billig sistaminuten resa till Mallorca. Måste då ta och införskaffa strand-lit, vilket ingen av dessa böcker klassas som då de alla är inbundna och jag endast kan läsa pocket på stranden. Tyvärr så är hela mitt bokpaket olämpligt...
Jag ska tvinga min lillasyster att låna böcker åt mig från gymnasiebiblioteket, vet exakt vilka jag vill ha.

PS! Mina tankar, min "recension", av Curtis Sittenfelds "American Wife" kommer att komma imorgon, efter det här inlägget. Har nästan skrivit klart den, men behöver lite tid för att komma på en avslutning/inledning på inlägget, då jag har hjärnsläpp just nu.

American Wife av Curtis Sittenfeld

Om man kollar runt i bloggsfären så kan man hitta tio- och åter tiotals åsikter och hyllningar av Curtis Sittenfelds "American Wife". Jag ska snart sälla mig till hyllningskören (samt berätta om mitt största problem under läsningen), men först så vill jag säga några välvalda ord om ms Curtis Sittenfeld. Hon är en av de där författarna som jag tilltalar med förnamn - till min svenskalärares förtvivlan (hans rättningspenna måste ha glött då jag skrev en uppsats om vad Harry Potter har betytt för min läsning, då jag aldrig titulerar Rowling med efternamnet, utan som Jo eller J.K) - då hon får mig att känna mig nära hennes verk. Det här är ännu en av de obskyra känslor jag har för vissa böcker, men det känns som att "Prep", och nu även "American Wife", välkomnar en. Som att de säger; Hej, det var länge sedan, var har du hållit hus? när man tar upp dem igen efter ett uppehåll. Och nej, jag är inte orolig över att böcker talar med mig.

"American Wife" handlar om Alice Blackwell (née Lindgren) och hur hon hamnade i vita huset som Ameikas First lady. Man får följa henne från barn- och ungdom i den lilla småstaden Riley, till yngre medelåldern som ogift bibliotekarie, till medelåldern som gift hemmafru och mamma - och till sist i äldre medelåldern som fru till Amerikas president. Boken är "löst" byggd på Laura Bush liv.

Det är omöjligt att inta fascineras, sympatisera och röras av Alice. Hon är en sådan 3-dimensionell karaktär att det känns som att hon är en helt äkta människa, vilket fick mig att börja undra hur mycket av Laura Bush det egentligen finns i Alice. Jag förstår att mycket av Alice sätt, tankar och egenskaper kommer från Curtis Sittenfelds penna, men ändå så finns nyfikenheten där. (Helst av allt så skulle jag vilja att Curtis satt med mig och sa "nej, det där är påhittat" och "det där är sant" när jag läste).

Jag förstår ärligt talat inte hur hon gör det Curtis. Sitter hon och vänder och vrider på sina hjältinnor i evigheter innan boken är skriven eller lägger hon ner en stor del av sig själv i karaktärerna? För på något sätt så verkar allting vara så sammanhållet och inte det minsta spretigt. Utveckling sker naturligt, men originaldragen finns kvar. Alice skiljer sig märkvärt från Lee Fiora, berättaren i "Prep", men ändå så finns det några liknande drag. Känslan av att känna sig utanför och inte vara god nog, dock av skilda orsaker. Lees utanförskap är mycket mer... naket och barnsligt, vilket nog beror på att vi bara fick träffa henne under den jobbigaste tiden i tonåren, high school, i en miljö hon inte kände till. (Jag slår vad om att Lee utvecklades underbart som vuxen). Alices utanförskapet känns mycket mer subtilt. Det finns bara där hela tiden. Att ha en annan politisk åsikt, men inte kunna uttrycka den. Att komma från ett annat skikt och vara ovan vid privata klubbar och överklassens livsstilen. Att ha förlorat sin första kärlek och alltid känna skulden för det. Det finns där hela tiden, uttalat eller ej.

En sak som jag även måste ge Curtis cred för är hennes humanisering av George W. Bush. Om jag ska vara ärlig så tänkte jag mest på honom som en karikatyr förut, den inkompetenta presidenten som inte hade koll. Charlie Blackwell, hans litterära motsvarighet, var högst grad mänsklig, ännu mänskligare än min bild av den levande Bush. I slutet så fick jag något utav en insikt - att Bush faktiskt är en människa med fel och känslor. Det är något som jag ofta tycks glömma bort. Att politiker är människor. (Däremot blir jag alltid förskräckt över hur kändisar behandlas).

Jag kunde dock inte separera Bush och Charlie helt. I vissa situationer, speciellt sexscenerna (som annars är väldigt bra och inte det minsta generande, Sittenfeld är en av de få författarna som inte gör mig generad), så såg jag Charlie vandra omkring med Bushs ansikte... vilket var ganska förvirrande - och avstötligt.

Ännu en fullträff av Curtis Sittenfeld. Jag har helt virrat bort mig själv i mina åsikter om romanen så jag ger en liten sammanfattning: fantastisk karaktärer, språk, stämning och tänkvärt, speciellt det hela offentliga personer inom politiken.
Språk: 5
Stämning: 5
Porträtt: 5
Engagemang: 5
Summa: 5
Jag tänkte ta och prova på en liten poängsammanvägning istället för att bara ge en siffra. Inom "Porträtt" så bedöms hur äkta handlingens person kändes och hur väl jag klickade med den. "Engagemang" är hur engagerad jag var i boken, dvs hur jag tog till mig den. (Jag tänker ta och döpa om den).

måndag 30 augusti 2010

Da mihi!

Okej, jag vet... Jag är helt nednördad, upp-över-öronen-förälskad i Penguin seriens nya inbundna uppgåvor (Även kallad: "Waterstone's Penguin Hardback Exclusives", då de bara finns i begränsad upplaga), men till mitt försvar så måste jag säga att jag aldrig anade att det var en hel serie. Jag trodde att det bara var "Jane Eyre"; pga av något jubileum eller liknande.

Nu så är jag förälskad och vill ha i stort sätt alla, förutom "Emma" och "Little Women" som jag tyckte var riktigt fula. Här kommer några snyggingar som gärna får besöka min bokhylla. (Jag har endast valt ut de riktiga lookerserna)











Uppifrån vänster och ner: "Great Expectations" av Charles Dickens, "The Portrait of Dorian Gray" av Oscar Wilde, "The Woman in White" av Wilkie Collins, "Wuthering Heights" av Emily Brontë, "Lady Chatterlay's Lover" av D.H Lawrence, min älskade upplaga av "Jane Eyre" och sist, men inte minst, "The Sonnets and a Lover's Complaint" av William Shakespeare.
Vaaaarför beställde jag precis Shakespeares "Complete Sonnets"? Vaaarför? Den här är 100 gånger snyggare.

Wishes

Jag har drabbats av Adlibris-koma. Idag på jobbet så har jag suttit och klurat på lite olika önskelistor. Det hela började med att jag satt och lade till bok efter bok efter bok på min önskelista, bara för att sedan inse att om någon (reds. anm: min mamma, då jag tänkte maila önskelistan till henne när min födelsedag närmar sig) läste den och skulle plocka ut, säg, en present till mig så skulle denna person helt klart välja fel böcker. Bara för att jag har en "Anne of the Green Gables"-box med alla sex delar så betyder ju inte det att jag hellre vill ha den än "The Stand" eller "Her Fearful Symmetry". Samma sak är det med Penguins nya inbunda klassikerserie (se två inlägg nedan). Bara för att jag har lagt till ALLA böcker i serien, så betyder inte det att jag måste ha den. Däremot så ska jag beställa "Pride and Prejudice" någon gång i framtiden, då mitt exemplar - hemskt grönt Penguinpocket - håller på att ramla sönder (efter TVÅ läsningar!!). Nämnde jag att böckerna i Penguinserien även har bokmärkssnöre?

I alla fall så kom jag på att denna lista måste struktureras upp. Så härmed så finns den uppdelad i 3 delar; Prio 1, Prio 2 och Prio 3. I Prio 1 ligger böckerna jag bara mååste ha (samt de två första seriealbumen i Buffy Season Eight). I Prio 2 ligger böckerna jag gärna vill ha någon gång inom en snar framtid, men inte måste ha just nu för att kunna fungera fysiskt. Och Prio 3 är de böckerna som jag kan tänka mig att köpa (läs: gärna vill köpa), men förstår att jag inte har något verkligt behov av just nu - samt kan låna på biblioteket. Där finns som sagt de Penguinklassiker som jag redan har i andra upplagor/som jag tror jag inte kommer tycka om, de fyra sista delarna i Sookie Stackhouse-serien samt lite blandade ungdomsböcker (Anne of Green Gables inräknad).

Nu så ska jag bara göra en liknande lista på CDON. Är nyfiken på serien White Collar, då jag har hört den beskrivas som "Veronica Mars, fast med en kriminell Ian Somerhalder look-a-like i huvudrollen". Det låter väl bra?

2010-12-08 så kommer the final femte säsongen (hela) av Supernatural ut på DVD-box i Sverige! Yay! Jag får stå ut tills dess, för jag orkar inte köpa de splittade importerade halva säsongerna. Kanske om det kommer ut en importerad HEL säsong.

The Importance of Being Spike

MÅSTE ha den här!

Oscar Wilde, check.
Förväxlingskomedi, check.
James Marsters, check!

söndag 29 augusti 2010

Min och Dorian Grays ytlighet går hand i hand

Vad är viktigast: omslaget eller priset?

Jag sitter och funderar om jag ska lägga till "The Picture of Dorian Gray" till min beställning och har kollat upp lite olika upplagor på adlibris. Det finns exemplar som går att beställa till ett jättebilligt pris (kring 44 kr), vilket min plånbok uppskattar. Dessa exemplar har dock extremt fula omslag. Sedan så har vi den här för 160 kr, inbunden istället för pocket, som är mycket snyggare och påminner om min übersnygga special edition av "Jane Eyre" och säkert måste tillhöra samma serie.

Vad tycker ni? 120 kr extra för ett snyggt omslag eller någon av de här styggelserna för ett billigt pris? Eller billigast av allt: Det fruktansvärda ljusgröna Penguinomslaget (bluuurk, samt att trycksvärtan på sidorna ALLTID kletas ut).

Update:
Jag köpte den dyra 160 kr-versionen efter att min mamma påmint mig om hur mycket jag älskar min "Jane Eyre"-bok. Ibland så måste man få unna sig lite sköna bokryggar också.

Update II:
Det är typiskt. Fick precis veta att den var slutsåld.

Update III:
Den var visst inte slutsåld. Trodde det då min order blivit avbeställd, men upptäckte precis att de bara har slagit ihop den med min tidigare order.

För jag har inte köpstopp

Jag måste vara en av få bokbloggar utan köpstopp, men då jag precis har fått en lön på ca 12 000 kr efter skatt, bor hemma utan att behöva betala hyra (bara bensin) och endast har en "fast" utgift på 300 kr i fackavgift varje månad, så är jag värd ett bokpaket.

Det blev:
"To Kill a Mockingbird" av Lee Harper
"Complete Sonnets" av William Shakespeare
"Macbeth" av William Shakespeare
"Sherlock Holmes: The Complete Novels and Stories, Volume I" av Conan Arthur Doyle
"Sherlock Holmes: The Complete Novels and Stories, Volume II" av Conan Arthur Doyle

Fortsätter min, något osmarta, samling av Shakespearepjäser med att låta Macbeth joina Romeo&Juliet, Hamlet och Twelfht Night. Ni behöver inte nämna hur mycket smartare - och mer ekonomiskt - det skulle vara att köpa en samlad utgåva av hans pjäser, för det har jag fått föreslaget flera gånger. Tycker dock att det är trevligare med små tunna Shakespeare-böcker, dels så är de lättare att ta med sig och dels så tycker jag att det är onödigt att dras med en 5-kgs koloss om man bara vill läsa en pjäs.

Jag har störst förväntningar på "To Kill a Mocking Bird", då den är ett måste att läsa och det i sig måste ju betyda att den är bra.

Jakten på Poe & Picoult

Igår läste jag ännu några inlägg från mina gamla blogg och fick en rejäl överraskning då jag i ett inlägg skriver om hur jag köpt Jodi Picoults "Tenth Circle" och Poes "The Fall of the House of Usher and Other Tales" på en bokhandel i London. Hade absolut inget minne av att jag inhandlat dessa böcker . Jag kommer ihåg hur jag köpte nyligen utlästa - och snart recenserade - "American Wife" och "Oliver Twist" på Waterstone i London, samt "Jane Eyre" i jättevacker specialutgåva på Harrods i julas, men Poe och Picoult är totalglömda.

Jag gav mig ut på en quest bland mina bokhyllor och hittade Picoult, men inte Poe. Han dök upp en kvart senare efter att jag rotat bland högarna på mitt skrivbord (som varit där hur länge som helst) där han låg begravd under ett halvt ton av skolpapper, fortfarande i påsen. Så Poe räddades av min gamla blogg, annars hade han nog legat där tills jag flyttar och är tvungen att tömma skrivbordet.

Lite roligt är det ändå, då jag häromdagen satt och kollade runt efter klassiker som jag vill beställa och hittade nästan exakt samma utgåva av Poes samlade verk. Tur att jag inte beställde den... (Funderar däremot på att köpa "Sherlock Holmes: The Complete Stories and Novels, Volume I" och "Sherlock Holmes: The Complete Stories and Novels, Volume II" av Conan Arthur Doyle". Intressant hur 768 sidor på engelska kan kosta 69 kronor.)

torsdag 26 augusti 2010

Är jag verkligen så pinsam?

Jag håller tummarna och ber till Gud att min pojkvän aldrig kommer att läsa min gamla blogg. Jag satt idag och slöläste igenom vissa inlägg under de lugna stunderna på jobbet (blir färre och färre för var dag som går) och jag höll på att smälla av när jag läste vissa inlägg. Det är precis som att läsa sin dagbok från högstadiet, med skillnaden att jag publicerade mina dregelfyllda inlägg till en publik på ca 9 miljoner personer. (Ej läsare, utan potentiella svenska läsare)

Ett av de sista inläggen jag skrev var om en "utmaning" där jag skulle välja ut de 16 tv-karaktärerna som jag helst skulle vilja ha sex med. Inlägget är sprängfyllt av uttryck som får mig att vilja hålla för ögonen med båda händerna samt skrika "aaaah!", samtidigt som jag sakta blir allt rödare.

Några smakbitar:

"Jo, för att han är en gullig, plågad, mörk-mysterisk-hjälte-typ och det gillar jag."
Min motivering varför jag skulle vilja ligga med Angel. Notera att jag skrev mysterisk istället för mystisk.

"Varför Jason? Här kommer ytliga Sara fram igen… Har ni sett hans kropp? Plus att han är riktigt söt när han är förvirrad, vilket han nästan alltid är. "

"Luke visar att orakat fortfarande är sexigt. Orakat kommer alltid att vara sexigt. Kolla bara på Aragorn! "
(Okej, det där stämmer ju...)

I inlägget nedan så erkänner jag även att jag är en DoVe-shipper och älskar att läsa various fan fictions med sexuella nyanser, typ. (Det kan ju bero på att 99,9 % av alla DoVe-fictions handlar om att han vill ha sex med henne). DoVe är för övrigt Don Lamb och Veronica Mars, från tv-serien med samma namn. Och bara för att så publicerar jag en av mina många favoritögonblick mellan dem. Veronica vs Lamb, 10-0.

onsdag 25 augusti 2010

Bokfrågornas ABC - E

Jag har hamnat rejält efter nu - och kommer på det ena fantasilösa svaret efter det andra. Tror att jag måste ta och försvara mig själv. Som de flesta kommer att märka så figurerar samma böcker och samma namn hela tiden i Bokfrågornas ABC. Detta beror inte på att jag har läst lite (fast jag har ju läst mycket mindre "seriös" litteratur än andra i bokbloggssammanhang, jag har ju bara 3 år som "seriös" läsare på nacken) utan på att jag får en slags writer's block (mer som reader's block) i hjärnan varenda gång jag ska svara på en fråga - och måste rådfråga mina bokhyllor alternativt ta det första jag kommer att tänka på. Nu när ni vet det så kan ni njuta av mina svar:

1. En Evergreen är en sång som är tidlös och ständigt aktuell. Vilka böcker skulle du kategorisera som evergreens?
De flesta böcker som jag ser som evergreens är sådana som utspelar sig i en icke-namngiven tid eller i en så pass avlägsen tid att det redan är historia för oss. Mest evergreen av allt måste ju ändå Shakespeare vara. Om vi har läst hans pjäser och sonetter i 500 år så lär kommande generationer ju fortsätta i åtminstone några hundra år till.

2. Vilka länder i Europa läser du flest böcker från? Finns det något land du aldrig läst en bok från?

Min bokhylla består av ca 50/50 brittisk och amerikansk litteratur, så jag läser helt klart flest böcker från Storbritannien i Europa. Nästan hela östra Europa är ett stort töcken för mig. Kan inte ens komma på en enda författare från Balkan som jag har läst en bok av.

3. Vilka är dina europeiska favoritförfattare?

Jag tar mig en snabb titt i min bokhylla och kan snabbt konstatera att de flesta av mina favoriter bland de europeiska (läs brittiska) författarna är döda. I den kategorin har vi Brontë, Austen, Dickens, Shakespeare, du Maurier, Tolkien, Christie. Bland de levande så huserar Neil Gaiman (samt J.K Rowling) i toppen.

4. Jag har just varit i Egypten. Berätta om en bok som har anknytning dit.

Hosthosthost. Jag har som sagt rört mig i cirklar kring de brittiska öarna och the U, S and A när det gäller böcker, så jag kan inte komma på en enda afrikansk författare jag har läst. Däremot så har jag läst Conn Igguldens böcker om Julius Caesar (eller rättare sagt; den första) och i den serien så borde ju Egypten ha en rätt viktig roll i och med Cleopatras affär med Caesar.

Det var bättre förr (i vissa avseenden i alla fall)

Jag tänkte skriva det här inlägget redan i måndagskväll, men det kom en massa saker mellan mig och tangentbordet. Först och främst en kärlekskrank pojkvän - och en lika gossugen flickvän - som inte ännu vet att jag bloggar. Sedan sömn (åh, tänk hur mycket tid man skulle ha om sömn inte behövdes!) och jobb... och Grey's Anatomy. Samt motion.

Varför är inte programmen nu som de var när jag var liten? Det var bättre förr, i alla fall i underhållning-för-hela-familjen-tv-branschen. De där programmen som går på fredagar och lördagar på fyran.

Vad har vi nu? Vi har Idol, där man ska ringa in och rösta annars åker ens favorit ut. Vi har Let's Dance, samma upplägg. Vi har Stjärnor på Is, ännu ett liknande upplägg. Vi har Dansfeber - som jag fortfarande inte har riktigt förstått vad det rör sig om. Vi har Kändisdjungeln, Körslaget och en miljon andra liknande program där huvudmålet verkar vara att tvpubliken ska smsa eller ringa in pengar till Tv4.

Vad hade vi då? Vi hade På rymmen, som engagerade människor runt om i Sverige. Kommer fortfarande ihåg - dock blurrigt - när Heavy och Hjalle (tror jag det var) blev hittade och deras jagare nästintill fick slå sig fram genom folkmassan för att ta sig dit. Jag minns Gladiatorerna, där våld, klyscher ocn one-liners blandades och INGEN behövde ringa in och rösta. Jag minns Fångarna på fortet, denna kultunderhållning.

När Fångarna på fortet började att gå i måndags så var jag plötsligt fem år igen och plötsligt så existerade endast Fångarna på fortet och inget annat fick störa. Min lillasyster och pojkvän poppade popcorn - en minut innan programmet började - och jag vägrade ståndaktigt att kliva upp ur soffan och hjälpa till, trots att de inte fattade hur pop-ern fungerar. (Försvar: Jag sa att jag skulle fixa det i pausen, inte under Fortet!).

Jag blev helt till mig när gamla favoriter så som ormgropen dök upp, men var väldigt besviken på den nya Fader Fouras. Det kändes bara så fel. Det ska inte vara en färgglad excentrisk man som ska stå i tornet utan en kakifärgad, excentrisk man. Fader Fouras var mysigare.

Helt rätt lag har vunnit hittills. Fortets Mästare verkar vara skräddarsydda för att vinna tävlingen. Det finns väl ingen styrkegren som Magnus Samuelsson inte klarar av? På smidighets/styrke/snabbhetscellerna så har de ju dessutom både Marie Svan, han-från-Arvingarna-som-jag-var-kär-i-när-jag-var-sex-år-gammal samt Elektra.

Jag har svårt för både Sibel, Rabih och (ibland även) Kevin i Idol-laget, så jag höll på Let's Dance-igår, trots att de borde ha fattat från början att ordet absolut inte kunde ha blivit Fiske. Någon hört talas om Flugafiske?

(På tal om Elektra: Undra hur det är att ha henne som tandsköterska? Jag har alltid sett tandläkare som ett litet sadistiskt yrke och under Gladiatorernas storhetstid så kan det ju inte varit bekvämt att sitta där i stolen och ha "elaka" Elektra rotandes i ens mun - trots att hon hade på sig vita/blå sjukvårdskläder istället för guldig latex)

Two can keep a secret... if one of them is dead

Vill ni veta vilken låt som är efterträdare till Zombie?
Ni vet, Zombie med The Cranberries, även känd som världens mest limkletiga låt som fastnar i huvudet om man hör på mer än 10 sekunder av den i sträck. (Enligt min teori är det därför de sjunger "in your head" tusen gånger i låten, för de gjorde det med flit).

Lyssna på Secret med The Pierces och jag garanterar att ni inte kommer att få ut den ur ert huduv. Jag hörde den i förmiddags och har haft den i bakhuvudet hela dagen. Inte blev det bättre av att jag var tvungen att youtuba för att hitta var jag hade hört den förut. Jag VET att jag har sett en jättebra ihopklippt fanvideo om en bra tv-serie till den här låten, men jag kommer inte ihåg vilken serie det var. (Mest troligen så kan det vara The Tudors (som jag bara har sett de två första och sista avsnitten av egentligen, men älskar att sitta och obsessa till Anne Boleyn-videor på Youtube, för jag är så geeky)).

Nu så går låtraden i rubriken i mitt huvud på repeat... och jag gillar det faktist. Det är en riktigt bra rad.

söndag 22 augusti 2010

Television morphing

Jag älskar att se gamla välkända ansikten från favorittv-serier hoppa in i andra serier, men ibland så går bara det bara fel. Istället för att blandas in och sakta smälta ihop till något nytt så står dessa ansikten ut och känns malplacerade.

Ett sådant exempel: John Winchester ("Supernatural") vs. Denny Duquette ("Grey's Anatomy").
Både är spelade av Jeffery Dean Morgan, men trots att jag först såg honom som Denny så kan jag numera endast tänka på honom som skäggiga, hårda Supernatural-pappan John. Vilket inte passar så bra in i min re-run av andra säsongen av Grey's. Kan det ha någonting att göra med sjukhuskläderna?




Det finns ett nummer av liknande överhoppningar som jag har svårt för.
Jag kan till exempel inte se de senare säsongerna av Gilmore Girls, de där Dean är långhårig, nära Supernatural - då jag helt enkelt ser Jared Padalecki som Sam Winchester (och blir förvirrad av att han heter Dean och inte Sam i Gilmore Girls).
Jag klarar knappt av att se Angel-avnittet där Sean Gunn (Kirk i Gilmore Girls) är med eller Gilmore Girls avsnittet där Teddy Dunn (Duncan Kane i Veronica Mars) spelar Rorys date.
Däremot så går det helt perfekt att se How I Met Your Mother precis efter Buffy. För av någon konstig anledning så stör jag mig varken på Alison Hannigans hopp mellan Willow och Lily eller Alexis Denisofs hopp mellan Wesley och vad-Robins-kollega-nu-heter. (Detsamma gäller med Angel och Bones, fast å andra sidan så är Booth och Angel i stort sätt samma karaktär ibland).
Vad tycker ni? Någon speciell skådespelare vars gästroller i andra serier har lett till förvirring?

måndag 16 augusti 2010

Not Now But Soon*

Jag ska snart ta itu med Bokfrågornas ABC E+F (samt G som kommer imorgon) och jag ska snart ta mig tid att skriva ner alla inläggidéer som har passerat genom mitt huvud de senaste dagarna. Den senaste veckan har varit som en enda stor avskedsfest, så jag har inte direkt haft tid eller lust att blogga.
Förra onsdagen, kl 6.00 på morgonen, så flyttade min äldsta vän till Uppsala. Hela måndagen och tisdagen ägnades åt att sörja detta. Vi har varit kompisar sedan ´95 och grannar sedan ´97, så det var en stor förlust. Känns tomt. På fredagen flyttade ännu en av mina närmsta vänner till Uppsala och imorgon så åker ännu en till Skåne för att starta ett nytt liv där.
- Och jag blir ensam kvar här hemma tillsammans med min pojkvän. Alla mina närmsta vänner, förutom en, har flyttat och nästan alla mina vänner från skoltiden samt ytliga bekanta flyttar också.

Så, summan av kardemumman: efter nästa vecka så kommer jag att ha all tid i världen att blogga, läsa och se på TV.

2 saker jag har tänkt på under helgen:
  1. Såg "Shutter Island" igår. Var inte det minsta läskig, fast min pojkvän tyckte att den var det. Kan det bero på att jag visste hur det stod till? Satt och mös över att jag fattade och han var helt clueless. Håller förresten med alla som säger att Shutter Island och Inception är i stort sett samma film. Samt att boken är bättre än filmen.
  2. Har börjat om med "American Wife" av Curtis Sittenfeld. Jag avbröt min läsning på grund av depression på grund av händelse i boken. Nu så har George W. Bush, förlåt Charlie Blackwell gjort intåg och mitt huvud är inte glad över detta. Nej, för jag får inte ut bilden av GWB. Det är frustrerande - särskilt under sexscenerna. Snälla, försvinn ur mitt huvud.

* En Imogen Heap-låt jag lyssnade på och valde som titel bara för att jag var för lat för att hitta på något. Nu i efterhand så tycker jag att den passar bra.

fredag 13 augusti 2010

Tomorrow When the War Began - Trailer

När jag gick i åttan så älskade jag John Marsdens heptalogi om de australiensiska ungdomarna som åker ut och campar - bara för att upptäcka att Australien har blivit ockuperat av främmande militärstyrkor under deras tid i buschen. Första boken i serien, "Tomorrow When the War Began" har nu blivit till film och jag gissar att jag kommer att älska den.

Varför?
Jo, för att enligt trailern så verkar den ha fångat vissa av sakerna jag gillade med böckerna - plus att det var så länge sedan jag läste serien att jag inte kommer att störa mig på detaljer. Eller, jo. Var är Robyn?! Jag såg Ellie, Corrie och Fi, men inte Robyn. De får inte ha tagit bort henne då hon är den jag gillade bäst i böckerna. (Efter Homer och Ellie).



Uppdatering:
Jag hittade visst Robyn. Det måste ju vara tjejen med astmasprayen.

onsdag 11 augusti 2010

Tidsfördrivning

Nu ska jag vara jobbig och göra en jobbig lista för att fördriva tiden. Ni behöver inte läsa den. Hittade den i Happy Happy Fangirls arkiv, någon gång i mitten av 2006.

Höger- eller vänsterhänt:
Höger
Humör just nu: Irriterad, sur och lite hungrig (det sista är nog anledning till de två första känslorna)
Favoritgodis: Choklad.
Är det nåt du absolut inte äter: Blodigt kött. Det ska vara well-done om jag ska äta det.
Kläder just nu: För stora svarta leggins med fejkskinndetaljer (min systers, trodde att det var mina vanliga), ett ut-och-invänt svart linne med vitt tryck av en kvinna och man som hånglar (tog fel) och en ljus jeanstunika/skjorta. Plus converse.
Musik just nu: Blinding med Florence + The Machine.
Vad sa du senast: "Välkommen tillbaka!", avslutade samtal.
Favorit-hangout: Simons säng. Den är stor och mjuk... och har TV:n rätt framför sig.

Om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då: På ett sätt så skulle Tudor-England varit riktigt intressant. Att få se hela Henry VIII-dramat med egna ögon. Fast å andra sidan så var det ju en farlig tid. Om jag hade levat då så skulle jag säkert dött av pest, barnsängsfeber... eller förlorat huvudet som den andra halvan av hovet gjorde. Annars så verkar överklasslivet på 1800-talet varit ganska chill. Fast inte särskilt jämställdt och fritt.

Höstplaner: Stanna hemma och jobba för att sedan börja plugga i januari. Det blev inget London för min del, för jag kom på att även om det skulle vara en fantastisk upplevelse och värt pengarna så har jag inte 80 000 kr (inte som jag får röra i alla fall. Däremot så har jag pengar som är utom mitt räckhåll t.o.m 21 års ålder). Det kändes bara inte så lockande att börja studenttiden grovt skuldsatt.

Fisk eller badkruka: Badkruka. Fast fisk på utlandet.
Saft eller alkohol: Juice. Jag är ingen stor alkoholdrickare, men måste säga att jag har börjat uppskatta alkohol på ett annat sätt under det senaste halvåret. Kan det ha berott på festresa + studenten + midsommar + klassfest avlöste varandra och jag helt enkelt har blivit lite smått alkoholist?
Längd: 159,9 cm. Vilket är roligt då mitt mål var att bli 160 cm och jag blev snuvad på en YNKA millimeter.
Hur många kuddar sover du med: 3, fast då är vi 2 som delar på dem.
Favoritväder: Jag gillar sommarregn, vintersnö (stora mjuka flingor) och sådan där höstblåst när det är soligt och bara lite kyligt i löften och alla rödgula löv virvlar omkring. Samt solsken.
Om du var fast på en öde ö, 3 saker att ta med: Dator med bra internetuppkoppling (film + böcker + musik), en skön säng samt min kille/Buffy. Beror på. Buffy är bra för då behöver jag inte vara rädd, men Simon är mysigare.

Spelar du nåt instrument: Piano, extremt dåligt. Tog lektioner i 5 år, men har inte rört en tangent på 5 år, så jag är nog värdelös nu.
Morgon- eller nattmänniska: Eftermiddagsmänniska.
Sparare eller slösare: Går i vågor. Annars är jag nog mest en sparare.
Vem är viktigast för dig: Simon eller mina vänner.
Bästa film: Lämnar denna blank. För jag kommer aldrig på ett bra svar på frågan och glömmer alltid bort mina favoriter... Annars så är jag väldigt förtjust i V för Vendetta... och Moulin Rouge!

Tror på liv på andra planeter: Naturvetaren i mig svarar ja.
Kommer du ihåg din första kärlek: Karlsson på taket. (Eller det beror på om det är seriösa kärlekar, för i sådana fall så har jag min första kärlek nu.)
Älskar du henne/honom fortfarande: Knappast. (Ja)
Har du några homosexuella vänner: Nej, inte vad jag kan komma på. Det betyder dock inte att jag är homofob, utan att jag bor i ett extremt litet samhälle där det är ytterst få som kommer ut - och i sådana fall så gör de det när de har flyttat långt härifrån. Jag har en kompis som har en homosexuell syster och en annan som har en homosexuell bror, men de kom som sagt ut när de flyttat härifrån.

Tror du på mirakel: Beror på, men just nu: nej.
Tror du på att det är möjligt att vara trogen för alltid: Jag tror att det finns en massa faktorer som spelar in där. Hur ens förhållande är, hur ens relation med andra människor utvecklas samt rena slumpar. (Exampel: om man är asförbannad, sur, full och känner sig sviken och man helt plötsligt får tillfälle att hångla med en kille som man har haft "sparks" med länge, så är det ju större chans att det händer än om allt är rosenrött och man inte har träffat någon annan som man klickar med). Fast jag vill ändå säga Ja.

Ser du dig själv som tolerant mot andra: Hahaha, jag tänkte precis skriva ett inlägg om det här. Jag ser mig själv som extremt tolerant mot "olik-tänkande", men om man granskar det lite noggrannare så ser man att jag inte alls accepterar allas åsikter. Ta de som är kvinnokränkande, rasister, skämtar om utvecklingsstörda, hatar Harry Potter (eller Buffy, Supernatural, Veronica Mars osv osv osv) eller är intoleranta. Jag tycker ju att de är idioter hela gänget om jag diskuterar med dem och kan ofta försöka omvända dem, vilket egentligen betyder att jag tycker att min åsikt är mer värd än deras.


Ser du på kärleken som ett misstag: Nej.
Hur många barn vill du ha när du blir stor: Måste få berätta en rolig anekdot. Då jag var liten så ville jag ha 6 barn, 3 flickor och 3 pojkar, och bo på en bondgård med en massa djur. När Simon, min pojkvän, var liten så ville han ha 6 barn, 5 pojkar och 1 flicka (så att mamman inte blev ensam) och bo på en bondgård med en massa traktorer. Är inte vi meant to be?
Nu så vill jag ha 2 barn... och inte bo på en bondgård.
Bio eller promenad: Promenad.
Är du kittlig: Ja, speciellt på halsen.
Snarkar du? Jag pratar i sömnen.
Stjärntecken? Skorpion.
Rädd för insekter? Bara getingar.
Äckligaste insekten: Getingar som sagt.
Största svaghet: Att jag börjar gråta för allt, trots att jag egentligen inte tycker att det är så hemskt.
Det här är jag bra på: Att minnas random fakta.
Bästa bok? Samma svar som på filmfrågan. Mitt hjärta vill säga HP, av emotionella anledningar. Annars så älskar jag Jane Eyre.
Om du fick välja en superkraft, vad skulle du välja? Att kunna stanna tiden.
Vad vill du jobba som? Läkare.
Pizza eller hamburgare? Pizza.

Skriver du dagbok? Nej.
Har du nån flickvän/pojkvän? Ja.
Tänker du någonsin tatuera eller pierca dig? Var nånstans? Nej, känner inget behov för att ha piercings och jag skulle aldrig kunna bestämma mig för en tatuering - så det skulle aldrig bli av.
Stökigt eller välstädat? (ditt rum, hus, lägenhet m.m.) Stökigt.
Hur är din drömtjej/kille? Det är skillnad mellan drömkille och någon man passar bra ihop med i verkligheten. Min drömkille gillar att läsa och tycker inte att det är tråkigt när jag läser - men å andra sidan så skulle vi kanske driva varandra till vansinne.
Hur många syskon har du? En lillasyster.
Vad är du mest rädd för? Döden.
Är du rädd för blod? Nej, bara mitt eget.
Gillar du att sjunga? Nej, jag har en störning som gör att varje gång jag hör mig själv sjunga så tystnar jag och kan inte få ut ett ljud. Dock så kan jag sjunga på konserter, på fester med högt ljud samt i bilen om ljudet är högt.
Vilket gymnasieprogram går/gick du och varför? Naturvetenskapliga programmet, för att biologi, matte och kemi var mina favoritämnen på högstadiet (samt svenska och engelska, men det läser man ju på alla program).

Biologisk krigsföring på arbetsplats

En sak som gör min dag ännu sämre. Någon av mina kära arbetskamrater har dränkt in sig själv i parfym denna morgon - trots företagets policy om att det ska vara en doftfri, allergianpassad miljö. Resultatet är att jag nyser var och varannan minut, har blivit torr i munnen, fått rinnig näsa samt huvudvärk. Tre av dessa symptom är ju utmärkta att ha när man är telefonist. Det är ju inte alls ett problem om man nyser rätt i örat på en viktig kund...

Varför händer det just idag? Idag när jag har fått en bra plats, med ett bra tangentbord, en bra rullmus och en snabbdator. Idag när jag har fått platsen med en av de skönaste stolarna jag någonsin suttit i.
Så förstör någon, som säkert tror att parfym betyder att man inte behöver duscha och därför dränker all kroppslukt i sötklibbig blomdoft istället, min perfekta arbetsplats.

Det luktar inte ens gott...

måndag 9 augusti 2010

Hm, har jag sett det här förut?

Jag såg en liten notis i vår tv-tidning nu under lunchrasten. Reklam för en brittisk tv-serie vid namn "Demons" som precis har börjat sändas i svensk television... Jag har inte sett ett enda avsnitt, men efter att ha läst på lite om tv-serien så känns det som att jag redan har sett den. Vill ni veta varför?

Följande information är tagen och omskriven från Wikipedia:

Tv-serien handlar om en vanlig student i Storbritannien/USA som en dag får veta att h*n är den sista i en magisk linje av demonbekämpare och att världens öde vilar på vår hjältes axlar. Endast h*n kan hindra demonerna från att ta över - samtidigt som h*n försöker leva ett vanligt liv med fester, dejter och läxor. Tack vare sitt övernaturliga arv så är h*n starkare och snabbare än vanliga människor, plus en riktig kampsportstjärna. Til sin hjälp har h*n en amerikansk/brittisk medelåldersman vid namn Rupert, som har en föräldrarelation till vår hjälte som saknar en far.

Vår hjälte har en bästa vän som hjälper till med demondödandet, trots att h*n inte borde det - pga livsfara. Denna vän är även förälskad i vår hjälte. Vännen är till stor hjälp med sin intelligens, men är ofta översedd av Rupert, vår hjälte samt dess övernaturliga hjälp: en "snäll" vampyr, som behandlar vännen som ett barn och har en slags rivalitet om vår hjältes känslor. Det finns även med en mamma, som är orolig för att vår hjälte börjar bli mer och mer distanserad.

Någon som också ser den höga igenkänningsfaktorn?

Luke är ju i stort sätt Buffy, fast en brittisk Buffy, som får hjälp av en amerikansk Rupert (som verkar vara lika amerikanskt stereotyp som Giles är brittisk). Lukes kompis Ruby är som en blandning av Xander och Willow. Smart som Willow, översedd och förälskad som Xander - med ett hat för Angel (i detta fall Mina).

söndag 8 augusti 2010

Scream Queens

För varje "part" av andra avsnittet jag ser, desto mer gillar jag Michelle och Tanedra. Michelle ÄR Cordelia Chase, jag menar; hon beter sig ju exakt som Cordy i de första avsnitten av Buffy. Tanedra å andra sidan påminner mer och mer om min favoritvinnare av ANTM; sydstatstjejen Danielle.

Se från 03:15-03:34 för lite extra bitchyness.

OMFG, It's the real Cordelia Chase!

Jag har hittat en ny underhållande "who's gonna be"-tävling. Ni vet, som Project Runway, Top Model och liknande program. (Min favorit är ändå Mr Romance, undra om den går att se på youtube?) Det här är precis som ANTM, fast tjejerna tävlar om en roll i Saw VI istället för ett modellkontrakt. Jag har sett hela första avsnittet, på youtube då VH1:s webbtv vägrade att visa klippen för mig, och det är perfekt underhållning. Typiskt söndagsaktigt chilligt. Någonting att bara ligga och slö-se, medan man förundras över vissa människor och deras... personligheter. Första delen av första avsnittet hittas här.

I "Scream Queens" så har vi Jessica som blir helt till sig då det visar sig att deras första "uppdrag" är att filma en scen i ett badkar - och hånar de andra tjejernas diskussioner om de ska ha bikini/lappar eller vara helt nakna. Vi har Kayla som gör allting precis som en porrstjärna. Vi har Tendara som jag hejar på... samt verklighetens Cordelia Chase. Jag har läst om Michelle, som hon heter, i både Mats Strandbergs blogg och på Glorybox, men det är först nu jag förstår vad de menar. Under hennes scen i badkaret så var det som om Cordelia Chase återuppstod. Hon pratar, rör sig och ser ut som Cordy! Vid ca 03:00 i klippet nedan så finns det med ett argt tal som Michelle håller. Se på kroppspråket, retoriken, allt. Är ni säker på att det där inte är Charisma Carpenter?



Trots att jag hatar skräckfilm så tänker jag ändå se hela säsongen.

Sagan om Isfolket: Part II

I skrivande stund har jag hunnit fram till bok nr 15, "Vinden från Öster", och tackar för mig för denna gång. Efter 4 böcker så har jag fått nog - samt upptäckt ett mönster när det kommer till ättlingarnas förhållanden, äktenskap och förälskelser.

Fast först och främst, en kort beskrivning av alla böckerna jag har läst under denna omgång:

# 12, "Feber i blodet".
Huvudperson: Villemo och Dominic.
Det bryter ut krig mellan Danmark och Sverige medan hela Isfolketätten är i Danmark på bröllop. Svenska Dominic, kungens kurir, måste bege sig i hast tillbaka till sin kungs sida genom fiendeland i snapphanarnas skogar. Hans vilda kusin Villemo, som han delar en Romeo-och-Julia-esque kärlekssaga med, förklär sig som pojke och följer i hans fotspår.

# 13, "Satans fotspår"
Huvudperson: Villemo och Ulvhedin (a.k.a "Odjuret").
Har skrivit om boken här tidigare. En mystisk man som bär alla tecken på att vara en av Isfolkets förbannade dyker upp, skrämma den norska befolkningen och dödar där han drar fram. Isfolket själva förstår ingenting. De har haft stenkoll på alla delar av ätten och förstår inte var "Odjuret" kommer ifrån, så de trollkunninga Villemo, Niklas och Dominic beger sig ut för att försöka lösa gåtan, hitta Odjuret och omvända honom.

# 14, "Den siste riddaren"
Huvudperson: Tristan och Hildegard
Stackars ensamma Tristan, den sista levande manliga ättlingen av den Paladinska grenen av Isfolket, blir vän med en sjuk adelskvinna som misshandlas både fysiskt och psykiskt av sin make. När hennes dotter försvinner så hjälper han till att leta efter henne - samtidigt som en ockult organisation försöker störta kung Christian från Danmarks tron.

# 15, "Vinden från Öster"
Huvudperson: Vendel
Som trettonåring blir Vendel utsänd i Karl XIIs krigståg i Ryssland, som stövelknekt, och tillfångatagen vid ett förlorat slag. Han sänds till ett fångläger i östra Ryssland och tror att han aldrig mer kommer att få se Sverige, men lyckas en dag att rymma och påbörjar en lång resa hem mot väst.

Böckerna är precis som vanligt. Jag blir halvt från vettet irriterad på i stort sätt alla karaktärer, texten är så full av stavfel att jag har svårt att tro att den har blivit igenomläst mer än en gång och karaktärerna är så endimensionella som de kan bli. Det är som att Margit Sandemo har suttit och skrivit upp en radda med egenskaper som hon kan fördela ut till sina skapelser och sedan portionerat ut en åt varje karaktär.

Mest irriterad blir jag ändå på:

1. Synen på kvinnlig och manlig sexualitet.
Rättare sagt våldtäkterna och den sexuella makten. I en av böckerna beskrivs en våldtäkt där kvinnan börjar att älska mannen efteråt - trots att hon är oroad över sin "dygd" - trots att de precis träffats innan våldtäkten inträffade. I en annan av böckerna så utnyttjas en ung flicka sexuellt och jag blev riktigt glad av hur det hanterades. Hon blev inbunden, äcklad av sin kropp osv. Alla tecken som vi känner igen på nutida beskrivningar av våldtäktsoffer. Alla äcklas och förfäras om hur hemskt det var och jag jublar för att det uppmärksammas - det glöms inte bara bort! Och sedan så kommer den dödande stöten: det förklaras tydligt hur fel det var av hennes förövare att ge sig på henne, för att hon "är så ung" och det sägs att i äktenskap så förekommer "det" hela tiden och då får kvinnor stå ut med det, men att det kan vara skönt för kvinnorna också. Summan av kardemumman: Våldtäkten var bara fel för att hon var ett barn. Om hon hade varit vuxen eller blivit våldtagen av sin man så hade det bara varit att bita ihop.

Jag måste bara förklara att jag inser att det kan ha varit synen på sex under 1700-talet. Att det var någonting kvinnan skulle ställa upp på när hennes man kräver det - vare sig hon vill eller inte. Dock så är nog mina ögon lite för 2010-iga för att kunna koppla bort nutidens syn och jämställdheten.

Jag började reagera på det här med kvinnor vs män när det gäller sex i Sagan om Isfolket vid bok 9-10, men det är först nu det börjar synas riktigt tydligt. I senaste boken, # 15, så förföljs Vendel av ett gäng kåta unga tjejer som blir alldeles till sig och riktigt ber att få... ja, tillfredställas. När har en man porträtterats på det sättet i böckerna? Att de ber om det? Männen i serien ber inte, de tar. Om någon blir riktigt så sexuellt påverkad av en kvinna - då kysser de henne, eller mer, medan kvinnorna bönar om att få närkontakt (t.ex. Villemo).

Reflektion:
Jag har även märkt ett mönster i hur ättlingarna gifter sig. Kvinnorna brukar gifta sig med personer av högre rang än dem (ex. Liv Hanna, Cecilie, Lene, Villemo) - dock så är Gabriella ett undantag då hennes make var ranglös. Männen å andra sidan gifter sig ofta med kvinnor ur lägre stånd - eller som har ett "dåligt" förflutet. Ex. Are, Tarald, Mattias, Vendel, Tristan. Undantag är Mikael och Tarjei som gifte upp sig istället.

2. De överhoppade generationerna.
Varför har Margit Sandemo börjat hoppa så mycket i berättandet på sista tiden? Jag tycker själva släktkrönikadelen är den bästa - om hur ättlingarna växer upp, utvecklas och startar en familj. Nu så har jag ett tiotal namn som jag inte har hört någonting om, annat än att de har nämnts i förbifarten. Jag vet inte hur de ser ut eller hur deras personlighet är - och det stör mig. Varför inte göra som i början då alla personer fick vara med? Jag vill gärna ha personbeskrivningar och berättelser om: Jon, Tengel, Sigrid, Alv, hans fru som inte ens är namngiven, Dan, Bronja och Ingrid. Annars så blir jag sur.

Där sitter Sara; söta, lilla, rara, underbara, oskuldsfulla Sara

Igår var jag på Luleå Kalaset, Sveriges mest ovärda festival, och såg på dagens inte-så-upphetsande utbud. Nej, jag är inte bitter, men det är bara det att de väldigt sällan har artister som jag vill se och när de väl kommer till PDOL (Piteå Dansar Och Ler) eller Luleå Kalaset så kan jag inte fara och se dem - till exempel så spelade Kent i Piteå förra lördagen, men såklart så missade jag det.

Dock så fanns det en ljuspunkt på musikhimlen igår: Melissa Horn. Hon invigde kvällen vid 19.45, en perfekt tid för henne då fjortisarna inte hunnit bli alltför fulla och området inte fyllts av skrikande, alkoholpåverkade människor i alla åldrar.

Åh, Melissa. Från första ögonkast, då hon klev upp på scen i gråa jeans och en enkel, svart (säkert dyr) tröja och ödmjukt hälsade på publiken, så blev jag förälskad. Love at first sight. Melissas visuella uppenbarelse är nära min idealbild av mig själv. Jag skulle också vilja vara enkel och stilrent vacker utan att vara överdriven. Jag vill också ha perfekt hår som inte ser ut att vara fixat och ett perfekt ansikte utan att se ut att vara sminkad med annat än concealer och mascara. Och hennes röst! När Melissa pratar så känns det bara så... mysigt.

Mysigt är ordet som kan beskriva uppträdandet i sin helhet. Mysigt, intimt och vackert. Det jag älskar med Melissas musik är just den där känslan av förståelse och känsla. Att det är en liten bit av hennes själ i varenda låt (fast jag hoppas verkligen inte det, stackars flicka i sådana fall) och att hon verkligen vet hur det känns och kan förmedla exakt de känslorna i dess sanna form.

Jag brukar egentligen inte lyssna på musik på svenska, annat än min treåriga romans med Kent, då jag föredrar det engelska språket framför svenskan. Engelskan känns rikare när det kommer till att berätta och förmedla. Melissa Horn bryter den barriären. Hon berättar så mycket i så få ord, på svenska. Jag kan inte tänka mig hennes musik på engelska, det skulle bryta förtrollningen.

Vissa textrader är bara så spot on. Ibland så känns det som att de handlar om mig. Ta bara "Allting jag skriver det blir ändå för kort/ och allt som är bra med mig har jag en förmåga att glömma bort" ur Sedan en tid tillbaka. Eller underbara "Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd? / Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd? / Du vill att jag ska falla, mot något du har gjort till ditt. /Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt" ur Falla fritt.

Där stod jag helt tyst nära scenen, nästan närmast, och bara tittade och lyssnade. Såg på Melissas minspel - hur hon slöt ögonen i vissa låtar, nästan som om hon fortfarande känner smärtan hon sjunger om - och hur hon och bandet log mot varandra mitt i musiken. Jag struntade i de skrikande unga tjejerna som ibland bröt förtrollningen. Jag sjöng med i vissa låtar, men inte i alla som vissa gjorde. För jag ville inte störa, bara lyssna. Och jag måste erkänna: Jag grät till Jag kan inte skilja på (som innehåller en av mina favorit meningar i musik just nu, "du om nån borde förstå att man inte gör så här mot mig". Vet ej varför, men den är underbar) och Lät du henne komma närmre.

Det var ett stort utbud av hennes låtar, kunde bara räkna upp ett fåtal som saknades. Mest så saknade jag Säg ingenting till mig och En famn för mig, som jag var säker på skulle spelas. Men man kan ju som sagt inte få allt.

fredag 6 augusti 2010

Sökes: Bloggtips

Mitt arbete är stundtals väldigt tråkigt. Som till exempel idag då det gick cirka 40 sekunder - om inte längre - mellan alla samtal och man hamnade i något slags limbo. För vad kan man göra? Efter 2,5 månader av liknande tillvaro så har jag fått slut på idéer. Jag sitter ju fast på min plats och kan inte prata med någon, då närmsta person sitter ca 3 meter ifrån mig och mest troligt pratar i telefon. Om inte annat så kommer "dämpa rösten"-regeln att hindra alla kommunikationsförsök.
Jag tror att jag har varit inne på varenda hemsida jag kommer på som vi har lov att gå in på. Besökt alla bloggar jag kommit på - och läst vissa jag inte ens tycker om från början till slut.

För på något sätt så är det lättare att läsa än att skriva under de där 40 sekunderna. Om jag ska blogga så blir allting bara förvirrat, för jag hinner tappa tråden under tiden jag diskuterar med en kvinna i 40 års åldern om vem som det är som ska handlägga hennes ärenden eller förklarar för en irriterad man att chefen han ska klaga på sitter i sammanträde och inte kan ta hans samtal just nu. Sedan så tar det ca 30 sekunder för mig att hitta tråden igen och då är allt förstört.

Därför vill jag nu ha tips på bra okända (för mig) bloggar som jag kan följa.
Lite guide lines för att förenkla det för er:
  • Ska helst handla om någon form av populärkultur; böcker, tv och film uppskattas.
  • Får gärna vara nördig, ju nördigare desto bättre.
  • Får gärna tycka om - och skriva om - Buffy, Veronica Mars eller någon annan av serierna jag brukade tjata om på min gamla blogg. OBS! Om någon tipsar om en blogg där femte säsongen av Supernatural spoilas så kommer jag att börja gråta! Väntar fortfarande på DVD-boxen.
  • Hellre rolig än pretentiös, för som ni kanske har märkt så är jag ganska... opretentiös. Eller okultiverad. Med andra ord: jag gillar i stort sätt bara fulkultur.

Hittade en guldgruva idag, en blogg jag inte tidigare hade läst och som passade mig som handen i handsken. Hittas till höger i länklistan tillsammans med två andra bloggar som jag även tycker om. Samma stil. Lite nördigt, intressant och avslappnat.

Bokfrågornas ABC - D

Så är det dags för en ny bokstav, denna gång D. Hittas här.

1. Deckare säljer som smör inte bara i Sverige. Vem är din favortiförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?
Jag har läst ytterst få deckare under min bokslukartid, då jag tidigare inte uppskattat genren. Nu, på äldre dagar, så har jag börjat uppskatta genren mer och bräddat mitt fält, men det inkluderar ytterst få författare. Bland de svenska författarna som jag har läst så är Åsa Larsson klart bäst, medan jag gillar P.D James bland de icke-svenska. Engelsk landsbygd kan väl aldrig bli fel? Jag gillar även Kathy Reichs-deckare (nämner dem mer längre ner), mycket tack vare det rent vetenskapliga. Min favoritförfattare i deckargenren måste ändå vara Agatha Christie, mysigare deckare får man leta efter.

Favoritpersoner är desto svårare att utse, mest för att jag inte har fått se särskilt mycket av någon av dem för att kunna bli riktigt fäst vid dem. Den enda som jag riktigt fattat tycke för, och verkligen lärt känna, är Hercole Poirot, trots att han driver mig till vansinne hälften av tiden. Cordelia Grey kan komma att bli en annan favorit.

(På tal om manligt och kvinnligt: någon annan som reagerar på att jag endast har nämnt kvinnliga författare? Den enda manliga deckarförfattaren jag har läst någonting av är Stieg Larsson...)

2. Jag är ingen storläsare av drama, men det händer. Främst var det under mina litteraturstudier som jag fick i mig en del. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den, eller kanske både och?
Jag har sett ytterst få pjäser. Jag är ingen teatermänniska och det finns inte särskilt mycket teateruppsättningar här där jag bor. Däremot så har jag läst en del pjäser, dock inte så många. De vanligaste Shakespeareverken: Romeo&Juliet, Twelfth Night och Hamlet, samt The Tempest. Har även läst halva Oscar Wildes The Importance of Being Earnest (sedan glömde jag den i Uppsala och åkte en vecka till London och glömde bort att fortsätta, måste läsa klart den nu).

Jag älskar Romeo and Juliet. Olycklig kärlek, vackra dödsscener och ond bråd död har ju alltid varit tecken på att en bok/serie/film är en Sara-favorit. Dessutom så är ju pjäsen full med vackra citat. Jag kan flera nästan utantill, men vill inte skriva något just nu - för jag vill inte skämma ut mig med möjliga grammatiska fel eller o-gammalengelska stavfel. Rätt ska vara rätt, för Shakespeare avnjuts bäst i originalform.

3. D som i dumburk. Böcker blir inte sällan tv-serier. Vilken är din favoritserie med en litterär förlaga?
Det måste ju vara Bones, trots att det inte är mycket som är sig likt från böckerna - annat än att Temperence Brennan heter Temperence Brennan och att hon är forensic anthropologist. Där slutar likheterna. Finns ingen Angela, ingen Booth (däremot en poliskonstapel Ryan som på många sätt kan ses som en bok-Booth). Annars så är ju True Blood bra, fast jag har bara sett första säsongen.

4. Det är redan december. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.
Jag försöker komma på en bok, men det blir bara tomt i huvudet. Just det, Åsa Larssons senaste utspelar sig på vintern... eller det kanske är på våren. De skottar i alla fall en massa snö. Den handlar om ett mordfall där en ung flicka och hennes pojkvän blir mördade under en skotertur. Egentligen utspelar sig väl alla Åsa Larssons böcker på vintern?

5. Det har skrivits en del om att rensa bokhyllor och göra sig av med böcker i bokbloggar de senaste veckorna. Finns det någon bok som är en riktig dyrgrip och som du aldrig skulle göra dig av med?
De flesta av mina böcker skulle det kosta mig en stor del av styrka för att kunna göra mig av med, men det finns vissa jag aldrig skulle kunna ge iväg. Min HP-samling (eller rättare sagt: de sju engelska böckerna - de 6 svenska bryr jag mig inte lika mycket om då jag inte gillar översättning), mina Tolkienböcker, Pride and Prejudice och svårast av allt skulle det nog nästan vara att ge bort min Special Edition av Jane Eyre, inköpt på Harrods och med det vackraste tygomslaget någonsin.

tisdag 3 augusti 2010

Sagan om Isfolket part I

Sagan om Isfolket måste ha världens sämsta könsroller, genetiska felaktigheter och stereotypa karaktärer. Trots allt detta så kan jag inte sluta läsa.

Förra sommaren så läste jag de första fyra böckerna i evighetsserien "Sagan om Isfolket", en Allersromanserie som utspelar sig i Norden och följer den speciella Isfolketätten under 400 år (jag har hittills läst 13 böcker och befinner mig fortfarande någon gång på 16-1700-talet. Jacob de la Gardie figurerar i en av de senaaste böckerna). I vintras fortsatte jag mitt marathon och läste bok 5-11. Nu så är det dags igen, med start från bok 12.

I skrivande stund så är jag halvvägs igenom bok 13, "Satans fotspår", och har redan börjat bli lite irriterad på de otroligt endimensionella karaktärerna. Ta bara Elisa, som inte tillhör släkten Isfolket, men en bondsläkt som har hängt samman med dem under de senaste 200 åren. Varför måste hon vara korkad bara för att alla andra generationer av släkten har varit det?
Det börjar med Klaus som behöver Sols hjälp för att ta sig fram, förstå saker och till och med hitta en partner. Samma sak gäller för hans son Jens, dennes son Lars och nu även Elisa.
Är dumhet ärftligt?

Trots att Klaus kanske inte var den skarpaste kniven i lådan - och han gifte sig med en "dum bondflicka", så borde ju det faktum att Jens spenderade mesta delen av sin barndom nere på Lindallén och lekte med Brand av Isfolket, som absolut inte är dum, och sedan arbetade tillsammans med Are och hans söner, som inte heller är särskilt korkade, ha satt sina spår. Samma sak med Lars. Han växte ju upp tillsammans med Andreas och Mattias Meiden - absolut inte korkade människor. Elisa själv säger ju dessutom att hon har spenderat mer tid nere på Isfolketgårdarna Lindallén och Gråstenholm än hon har varit hemma. Borde inte deras intellektualitet ha satt sina spår? Intelligens sitter ju inte i generna, inte på det sättet i alla fall.

Sedan avskyr jag sättet som deras "dumhet" visas på. Både Klaus, Jens och Lars beskrivs som... ja, dregglande kåtbockar som inte "fattar" att man inte bara kan klämma en tjej på brösten, utan att det kanske behövs hennes tillåtelse också. Vilket oerhört fint sätt att nedtona sexuella trakasserier. Varje gång Klaus/Jens/Lars gör någonting liknande så skrattar deras Isfolketbekanta uppgivet, har en inre monolog om hur synd det är om Klaus/Jens/Lars för att han inte fattar bättre och struntar i vad det egentligen innebär. Fint. Tur i alla fall att inte Elisa är så. I hennes fall så visar "dumheten" sig i hennes naivitet. Hon fattar ingenting.

Grunden till det här inlägget är en händelse som precis inträffade, idag vid frukostbordet. Jag satt, i lugn och ro (S börjar klockan 6 varje morgon) och läste i "Satans fotspår" och höll på att sätta frukosten i halsen när jag kom till en speciell händelse.

För att göra en lång historia kort: Boken handlar om att Villemo, Dominic och Niklas (alla av Isfolket) är ute och letar efter ett mystiskt väsen som är känt under namnet "Odjuret". Han sägs vara Satans utsända och har gått omkring i Sydnorge och spridit skräck de senaste året. Det går rykten om att han kan döda en endast genom att se in i ens ögon och att han är en vidrig best med breda axlar och gula, sneda ögon. Alltså alla tecken på att han är en av Isfolkets "förbannade", vilket förvirrar de andra inom Isfolket för de känner till sin egen släkt, varenda gren. Det är bra ett 10-tal som fortfarande är i livet och de står varandra nära, så vem är denna man som visar alla tecken på att tillhöra deras magiska släkt.

I alla fall så tar de med sig Elisa ut på färden och en massa saker händer, bland annat så hittar de Odjuret, får honom att slå följe med dem - samt förlorar honom och Elisa när det visar sig att han inte alls är en cuddly teddybear. Situationen jag inte alls tycker om inträffar sedan. Elisa våldtas, flera gånger, av "Odjuret", men ingen reagerar på det. Okej, det är bara hon och Odjuret där och han har aldrig haft närmre kontakt med människor förut, så han kanske inte direkt fattar att han borde skämmas. Men Elisa. Det enda hon gör är att ägna en mening första gången åt att tänka "oh shit, nu är jag inte oskuld längre, vad ska folk säga", för att sedan studsa upp och förbereda frukost åt dem båda. Jag häpnar åt bilden som målas. Vilken trevlig kvinnosyn.

Jag döper detta inlägg till part I, för det lär bli fler delar. Måste bara gå och jobba just nu.