Jag och Oscar Wilde (II)

Jag kommer inte att behöva skriva någon recension på "The Picture of Dorian Gray" då detta är det andra inlägget om boken... och jag har endast hunnit 50 sidor. Lite småsaker jag har funderat på...

Samtalsteknik:
En sak som jag tycker är intressant när det kommer till samtalstekniken på 1800-talet är att en stor del av handlingen rör sig runt olika karaktärers världssyn och moraliska ståndpunkter. Oftast så är det två vänner som har en diskussion om något: kärlek, skönhet, ungdom, lycka - och har olika synvinklar. Ofta så är en av dem lite mer ironisk och en är lite mer "känslig" och protesterar högljudt.

Kvinnosyn*:
Ingen stark kvinna har hittils dykt upp i boken, 50 sidor in. De enda kvinnorna som har dykt upp är Aunt Agatha och hennes väninna the Duchess, som båda två är lite utav nidbilden, den skvallriga, högljudda överklassdamen som inte riktigt hänger med i den djupare diskussionen, men ändå ger sin syn på saker. Och just ja, Sir Henrys fru Victoria, beskriven som känslosamt fruntimmer som alltid är förälskad i diverse musiker och som påminner mig lite om Lydia Bennet. Sir Henry nämner dessutom att det endast finns fem kvinnor i hela London som det är värt att prata med och att kvinnor inte har någon koll, men ändå vill bli hörda.

Homoerotik:
Beror det på att jag adderar in en stor del av det jag vet om Oscar Wilde i texten? Att bara för att jag vet att Wilde själv var homosexuell så ser jag på vänskapen mellan Dorian och Sir Henry/Basil som något mer och djupare, eller beror det på att deras relation beskrivs annorlunda än vad vänskapen mellan två män oftast görs i liknande litteratur? Beror det på både Basil och Sir Henrys fokusering på Dorians utseende och oskuldhet eller på Dorians beundran för Sir Henry?
Något är det i alla fall som får mig att märka små små vibrationer mellan Dorian och Sir Henry. De känns som mer än vänner. Det känns som att minst en av dem är sexuellt attraherad av den andra.

(* Jag har blivit hjärntvättad av min lärare i Engelska C, då jag i våras skrev en analyserande uppsats om postkolonialism och feminism i "Jane Eyre", där en av grundpunkterna var att man skulle se hur kvinnor porträtteras. Sedan dess har jag inte kunnat läsa en bok från 1800-talet utan att tänka på det.)

Jag och Oscar Wilde (I)

"If they know nothing of victory, they are at least spared the knowledge of defeat."
(s. 7, "The Portrait of Dorian Gray")

Jag älskar Oscar Wilde, utan att ha läst någonting av honom - annat än de första 20 sidorna av "The Importance of Being Earnest" (för övrigt fantastisk). Jag har stoppat Wilde på en piedestal och nu så är timmen slagen. Nu är det dags att öppna min finfina utgåva av "The Portrait of Dorian Gray" och se om Wilde lever upp till mina förväntningar. Hittills så har jag kommit 8 sidor in i boken - och min vän Oscar visar sig faktiskt leva upp till min bild.

Jag hoppade över alla förord och ska läsa dem när jag har läst ut boken, då de i förordet till min utgåva av "Jane Eyre" spoilar hela boken. Dock så tycker jag att man ska läsa Wildes egna förord, där han ägnar två sidor åt att skriva om art och få det att låta mystiskt och en smula above all... för att sedan avsluta med "All art is quite useless".

Boktjuven av Markus Zusak

(Jag är ledsen. Jag försökte skriva kortfattat, men det går inte. Jag är inte skapt för det. Jag är en ordbajsare.)

Jag hade tänkt läsa "Boktjuven" på flygresan hem från Mallorca, men ångrade mig i samma ögonblick som jag slog upp boken. Om man är extremt flygrädd och endast kan hålla sig från att få panik genom att upprepa speciella positiva mantran, då vill man inte läsa en bok vars berättare är Döden när man flyger. Sedan när jag kom hem så blev det inte mycket läsning inte. Då skulle jag ta igen de 8 dagar jag varit utan min pojkvän, så det var först i fredags som jag öppnade romanen och började att läsa.

"Boktjuven" (The Book Thief, 2005), skriven av australiensiska Zusak, utspelar sig i Tyskland under andra världskriget och följer den unga tyska flickan Liesel Memingers liv under dessa år. Berättaren är Döden, som fascineras av flickans historia och hur deras vägar korsades. Den 9-åriga Liesel skickas tillsammans med sin bror till en fosterfamilj i Molching, då föräldrarna misstänks för att vara kommunister och fruktar för sitt liv. På tåget till Molching dör Liesels bror, vilket lämnar henne ensam, sorgsen och rädd i en ny omgivning. Tack vare hennes fosterfars vänlighet, grannpojken Rudy och en stulen bok så bemästrar hon sin rädsla och anpassar sig till sitt nya liv: en mix av undangömda judar, nazister, bomber, orättvisa, död och stulna böcker.

Det finns saker som jag gillar och saker som jag gillade lite mindre. Jag kan ta det positiva först, för det var den delen som dominerade. Jag gillar idéen att ha Döden som berättare: han får komma till tals alldeles för lite, med tanke på hur på hur mycket han florerar inom litteraturen. Jag gillar Dödens sätt att avdramatisera saker på. Boken känns inte som en tung skildring av livet under andra världskriget och judeförföljelsen. Inte ens när det handlar om dessa saker så känns det lika gravallvarlig och dystert som det bör kännas (dock så fick jag lite ont i magen av två, tre situationer... särskilt judarnas marsch mot Dachau). Jag tycker att Döden har ett ganska behagligt berättarsätt, lite som en halvrolig farbror, men han har en big flaw som jag kommer till senare. En riktigt irriterande flaw.

Jag gillar hur dialogen är strödd med tyska ord och fraser, en av de vanligast förekommande är Saumensch (lortgris om jag inte minns fel). Jag gillar de små avgränsande fetstilta kommentarerna där personer eller ord förklaras närmre, mitt i texten. Jag gillar uppdelningen av romanen där varje "del" är namngett efter en av de böcker som Liesel får/stjäl och där de olika underkapitlens namn står listat i början av själva delen. En liten smak bit på vad som  ska komma.

Hur bra jag än tycker att det är att man får små retsamma hintar om vad som kommer att hända i delen, så gillar jag inte att Döden gång på gång spoilar slutet. Okej, nu blir jag motsägelsefull. Jag har tidigare hyllat "Moulin Rouge!" för dess underbara början ("The woman I loved is... dead."), men det är en skillnad. Jag har ingenting emot att få veta att ett kärlekspar är doomed, det gör bara det hela mycket sorgligare och vackrare. Däremot så gillar jag inte att få det skrivet på näsan exakt hur det kommer att hända eller när det kommer att hända. Det kan vara ett spänningsmoment att få veta vissa detaljer, men ine för många. Så Döden kunde gärna ha fått hålla tyst.

En liten tuva tippar inte ett helt lass, inte i min bok, men det gör mig mer härdad mot tårar och om det är något som står nedskrivet i min bok med font 42, understrykt och fetstilat, så är det att tårar är bra. Tyvärr blev det lite mindre tårar än vad det kunde ha blivit, men de kom... dock lite senare än vad jag hade förväntat mig.

Trots detta så tycker jag att "Boktjuven" är mycket läsvärd och har redan rekommenderat den till min syster. Jag gillade karaktärerna, jag gillade skildringarna och främst av allt så gillade jag hur litteraturen lyfts fram som någonting viktigt.

Handling: 5

Språk: 5

Engagemang: 5

Karaktärer: 4

Spänning: 4

Summa: 4,6

En intressant notering är ju att de två senaste böckerna jag har läst, "Boktjuven" och "To Kill a Mockingbird", båda handlar om unga tjejer som man får följa under uppväxten, som båda tycker om att läsa och som båda får ögonen öppnade för orättvisorna i världen. Och att båda böckerna är högaktuella nu post-valet2010.

Ang kommentarfunktionen

När man är inne på Kommentarfliken och håller muspekaren över en kommentar så kommer det upp tre alternativ i kanten. Skräppost, Radera och Ta bort innehåll. Vad är skillnaden mellan Radera och Ta bort innehåll vill jag bara veta? Det slutar väl på samma sätt? Att kommentaren försvinner?
Onödiga finesser.

Supernatural säsong 6!?

Var kom den ifrån? Har de inte gått ut förut och sagt att det endast blir fem säsonger? Var inte bara fem säsonger planerade från början? I och med att de hanterar apokalypsen och Lucifer i femte säsongen så räknade jag med att de höll vad de sa, att femte säsongen kommer att bli den sista, men enligt IDMb så har jag visst fel.

Inte för att det gör mig något att en av mina favoritserier får en sjätte säsong, men jag var så inställd på att den femte säsongen var den sista. Det är samma sak som med How I Met Your Mother, som också bara skulle vara fem säsonger.

Nobelpristagare

Jag hittade den här listan hos Ex Libris Cia. Eftersom jag har läst så otroligt få nobelpristagare så orkar jag inte ens kopiera in hela listan, utan tar bara ut de nobelpristagare jag har läst.

1907 Rudyard Kipling (Storbritannien)
1909 Selma Lagerlöf (Sverige)
1951 Pär Lagerkvist (Sverige)
1954 Ernest Hemingway (USA)
1957 Albert Camus (Frankrike)
1962 John Steinbeck (USA)
1970 Aleksandr Solzjenitsyn (Sovjetunionen)
1996 Wisława Szymborska (Polen)
 2007 Doris Lessing (Storbritannien)      

Aleksandr Solzjenitsyn och Wisława Szymborska kanske inte borde få stå med på listan då jag endast har läst halva "En dag i Ivan Denisovitjs liv" på skolan (vi fick den i ett häfte och så sa vår lärare att om vi blev intresserade så kunde vi låna boken på biblioteket och läsa slutet, han gjorde ofta så med olika böcker) och några av Szymborskas dikter.
Kommer snart att uppdatera listan med Gabriel García Márquez då både "One Hundred Years of Solitude" och "Love in the Time of Cholera" står med på min Adlibrisönskelista. Kommer även att läsa mer av Lagerlöf och Lessing då de har med flera böcker, bland annat Children of Violence-serien, på tidigare nämnda lista.

På tal om serier

Jag har precis räknat mina och min systers tv-serieboxar och kommit fram till att vi tillsammans äger 67 tv-seriesäsonger. Om jag hade fått gissa hade jag nog gissat på max 30 stycken. När blev det så mycket?

Ally McBeal säsong 1-4
Angel säsong 1-5
Bones säsong 1-4
Buffy the Vampire Slayer säsong 1-7
Extras säsong 1-2
Gilmore Girls säsong 1-7
Grey's Anatomy säsong 1-4
Heroes säsong 1

One Tree Hill säsong 1-5

Sex and the City säsong 1-6
Supernatural säsong 1-4

The Hills säsong 1-2

The O.C säsong 1-2
True Blood säsong 1
Veronica Mars säsong 1-3
Vänner säsong 1-10

Det är ganska tydligt vilka som är mina och vilka som är hennes. Enligt mina beräkningar så äger jag 45 av dessa säsonger och min syster äger de övriga 22.

Hur många tv-serieboxar äger ni? Och vilka?

Lön är dåligt för min plånbok

Ehm...
Jag har precis bränt 870 kr på mindre än 5 minuter. På 2 olika hemsidor!

Det hela började med att jag såg att Dexter säsong 1 kommit in på CDON... vilket slutade med att jag köpte den (99 kr) samt True Blood säsong 2 (341 kr). Summa: 469 kr med frakt.

Efter det så tänkte jag att jag skulle gå in och kolla på Adlibris... Vilket slutade i en riktigt ogenomtänkt beställning. Har försökt sätta ihop en bokbeställning i över en veckas tid, men när man har 289 böcker på önskelistan, varav 22 av dem är på Prio1 (alltså böckerna jag måste ha för att kunna överleva), så har det gått lite sådär med sammansättningen av beställningen. Sist jag räknade så skulle det gå på 1500 kr - och notera att detta är böckerna bland de där 22 som jag absolut inte kan lämna utanför beställningen. Nu så drabbades jag ju av hybris och tänkte att jag skulle köpa några böcker. Vilket slutade med att dessa böcker införskaffades:

"A Game of Thrones" av George R.R. Martin á 78 kr
"Hush, Hush" av Becca Fitzpatrick á 77 kr
"The Hunger Games" av Suzanne Collins á 79 kr
"The Stand" av Stephen King á 85 kr
"The Magicians" av Lev Grossman á 81 kr

Summa: 400 kr, prick.

Kanske är detta det ultimata sättet att hantera min önskelista på. Att bara välja böcker och inte tänka så mycket. För alla böckerna i beställningen är böcker jag jättegärna vill ha. Jag längtar efter en episk fantasyserie - "A Game of Thrones". Jag längtar efter en ny romantisk ungdomsserie med övernaturliga inslag á la Twilight - "Hush, Hush". Jag längtar efter en ny Harry Potter - "The Magicians". Samt två böcker jag är övertygad om att de är extremt bra.

Det är bara synd att jag inte kom på tanken att köpa "Buffy the Vampire Slayer: The Long Way Home" när jag lika höll på. Eller "The Passage", fast jag har precis upptäckt att den kommer ut i pocket i januari och alltså kostar hälften så mycket då, så jag tror att jag väntar. Jag är inte den som måste läsa hypade böcker så snabbt som möjligt. Enda felet är bara att jag måste hålla mig borta från recensioner tills dess.

En annan sak som är lite ogenomtänkt: Varför är 99 procent av alla böcker på min önskelista delar av en serie? Hur smart är det att hålla på med 3 serier man tycker om just nu (4 st om man räknar med mitt mål att införskaffa alla Kathy Reichs deckare) och sedan påbörja fyra andra serier? Jag får försöka lösa det på något sätt...

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Det finns nutida klassiker som man bara måste läsa (ni får gärna tipsa!) och jag, samt alla personer bakom "books to read before graduation"-listorna, har alltid räknat "To Kill a Mockingbird" till dessa.

Jag gissar att de flesta där ute har läst - eller hört talas om - boken tidigare, men jag tar ändå en snabb recap. "To Kill a Mockingbird" ("Dödsynden" på svenska) av Harper Lee utgavs 1960 och handlar om den lilla sydstatsflickan Scout och hennes uppväxt i en liten sydstatsstad under 1930-talet. Scout, eller Jean Louise Finch som hon egentligen heter, bor tillsammans med sin storebror Jem och sin pappa, änkemannen och advokaten Atticus, i Maycomb, Alabama. Maycomb har varit befolkat av samma familjer i flera generationer och det är en stad med stora klassklyftor, hårt slaget efter börskraschen, där inbördeskriget ännu är i friskt minne och där rasskillnaderna och diskrimineringen dominerar. När Atticus får i uppgift att försvara en svart man så förändras både Scout och Jems syn på sin hemstad och världen.

Jag har flera gånger nämnt att jag är språkblind. Jag märker oftast mer av handlingen än av språket (såvida det inte är hemskt mediokert), men det finns undantag. De där böckrna som lyckas fånga en - trots att ingenting ännu har hänt. De där böckerna, exempelvis "American Wife", som får en att tänka att 'den här boken, den kommer jag att älska' redan efter en sida. Behöver jag nämna att "To Kill a Mockingbird" var en sådan bok?

Vi har det klarsynta perspektivet av en flicka, som trots att hon inte förstår allt omkring henne ändå lyckas visa flera dimensioner av stadens värld. Vi har en flicka som har fått vara fri, som har fått förklaringar istället för förmaningar, som plötsligt måste försöka passa in i "den tysta, fina flickan"-mallen. Vi har orättvisornas USA, där svarta sågs som lägre stående varelser och inte hade samma rättigheter - trots att de var medborgar i en demokrati där alla ska vara likar. Vi har de stora mysterierna i ett barns ögon: varför och hur? Vi har hela känsloregistret.

Jag hann med att sita och skratta, att koka av ilska och till och med att gråta en skvätt. Jag hann än en gång bli häpen över alla orättvisorna i vår värld och folks sätt att behandla varandra på (vilket är särskilt aktuellt nu, i och med förra söndagens val) och jag hann med att älska de få starka personer som vågar stå upp mot dessa orättvisor.

Jag förstår varför "To Kill a Mockingbird" är en klassiker för den är tidlös. Det skulle lika gärna kunna handla om en orättvisa i vår tid, långt ifrån Södern och Depressionen. Det är väl bara att se på vårt samhälle idag och hur vi gör skillnad på olika medborgare och olika samhällsgrupper. Fördomar finns fortfarande och det finns fortfarande folk som står emot dem och dessa människor får fortfarande finna sig i att bli ifrågasatta och hånade av folk som inte vet bättre själv.

Tycker jag att alla bör läsa "To Kill a Mockingbird"? Ja, det tycker jag. För att det är en fantastisk bok och för att alla borde få sina ögon öppnade.

Språk: 5

Handling: 5

Engangemang: 5

Porträtt: 5

Summa: 5

(Till sist: Under min läsning så funderade jag så det knakade över vad boken heter på svenska. Först så kom jag att tänka på "Törnfåglarna", men insåg sen att det är helt fel. Jag tror att jag blev insnöad på fågelvinklingen).

Dagens funderingar

1. I valet 2014 så kommer alla som är födda tidigare än hösten 1996 få rösta. Detta betyder att alla gymnasieelever och högstadieelever som röstade på SD i årets skolval. På min före detta gymnasieskola så blev de tredje största parti efter S och M med 15 % av rösterna (om jag inte minns fel).

I Gällivares skolval så fick de 28 % av rösterna. Jag höll seriöst på att få en aneurysm när jag läste den här artikeln i NSD (Norrländska Socialdemokraten, morgontidningen i Norrbotten). En tjej som går samhällsprogrammet blir citerad i artikeln. En del av citatet lyder:"Vi ser unga invandrare med nya telefoner och annat som vi inte har råd med. De får väldigt mycket av staten - tror vi".

Det var där aneurysmvarningen blev ännu kraftigare. Vilka räknar hon som invandrare? De som precis har kommit hit och, ja, lever på bidrag? Eller de som har varit här i flera år, som själva kanske har ett arbete och vars föräldrar kanske arbetar och som på så sätt har pengar att köpa sig en mobiltelefon, ett av de främsta sociala tingen i vår tid. Jag har svårt att tro att de nykomna flyktingar som gick gymnasiet samtidigt med mig levde i sådan lyx. De hade i stort sett på sig samma klädesplagg varenda dag, från att de kom till sommaravslutningen, och vissa av dem hade mobiler, som de fått av de som tagit hand om dem. Gamla, avlagda mobiler. (Sedan är ju frågan när vissa kasserar en mobil, jag har vänner som lagt bort sina iPhones nu för att köpa en iPhone4).

Så om 4 år så kommer vi alltså ha dessa ute i vallokalerna. Ungdomar som ännu inte har fått någon uppfattning om SD. Som kanske inte läser dagstidningarna, som kanske inte läser mellan raderna. Som fortfarande har "vi och dem"-tänk (eller snarare "jag och alla andra"-tänk). Ungdomar som jag helst skulle vilja knyta fast vid skolbänkarna och tvinga igenom en detaljerad genomgång av SD partiprinciper (på barnspråk, så att alla små fina skiftningar syns) och nazisternas frammarsch under 30-talet.

Sedan så skulle jag vilja att alla lärare går igenom demokratins och Sveriges grundlagar lite tydligare och förklara hur vissa delar väger mot varandra. Att även om SD är demokratiskt invalda i riksdagen så strider deras åsikter fortfarande mot demokratin.

Det känns som att de förtroendevalda inom SD borde få lite undervisning också. Enter Eric Gerhardsson, invlad SD-politiker i Gällivare kommunfullmäktige, som hoppade av två dagar efter valet då han fördjupat sig i SD:s partiprinciper och insett att det går emot hans egna åsikter. Undra hur många aktiva SD:are som faktiskt inte vet vad deras parti står för?

2. Man är visst mindre värd som människa om man är socialdemokrat eller röstar åt vänster, på de rödgröna. Jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna jag har hört uttrycket "sossesvin" kastas omkring. Finns det en motsvarighet till moderater? Allt från att klaga på dagens sjukförsäkring till att säga att kvinnor och män ska vara jämställda möts med ett "sossesvin" eller "kommunist". Tycker det är konstigt. Hur ofta kallar man moderater för moddesvin?

(Jag kom och tänka på det här när jag läste Kenzas blogg och såg att hon fått en hel del arga, otrevliga kommentarer för att hon uttryckt sig negativt mot moderaterna och sagt att hon röstat rödgrönt. Hon blev även uppmanad att inte skriva om politik på bloggen (från ett tjugotal läsare - trevliga och otrevliga) för att de kunde påverka ungdomar. Konstigt nog så hör jag inte någon arg, upprörd röst om att Anna Hibbs och vad de nu heter skriver positivt om moderaterna).

3. Jag är väldigt deprimerad och bitter idag, men det är endast för att alla andra bloggare är på bokmässan och inte kommer att uppdatera sina bloggar under hela helgen, så jag får sitta här hemma ensam och vara avundsjuk för att jag bor i Norrbotten och inte har tid eller pengar att åka till Göteborg.

Om jag fortsätter att vara bitter så kommer jag säkert att publicera ett nytt bittert inlägg om säg... trångsynta människor som skrattar åt jämställdhetsfrågorna eller DN.ses kommentarfält, helvetet på jorden och boplats för de flesta osympatiska (och oempatiska) idioter i Sverige.

Arbete, studier och beslutsångest

Nu ska här beställas! Löneökning väntar...

Jag har precis avancerat i arbetslivet. Från timanställd till fast vikariat till och med årsskiftet. Detta betyder att jag är garanterad ett visst snitt timmar i veckan och är schemalagd för 6 veckor i stöten, i stället för en vecka åt gången som jag haft tidigare (vilket gör det jättesvårt att planera något!). Detta betyder även att jag kommer att ha mycket svårare att ta ledigt, då jag är planerad att jobba 40 timmars veckor istället för att bara hoppa in vid behov (vilket de har hela tiden), samt att jag kanske får jobba under jul och nyår.
Vet fortfarande inte om det var en för- eller nackdel att ta det erbjudna vikariatet, särskilt som det är i stort sätt omöjligt för mig att byta mina pass med någon av mina arbetskamrater då de flesta svarar på kunder jag inte fått utbildning för.

Idag har jag även skickat in högskoleansökan och extra blanketterna till Umeå Universitet för att än en gång få komma med i det alternativa urvalet till läkarlinjen.

Jag har börjat tänka över det här med att beställa tv-serier. Jag är ju trots allt ena delen i ett par numera, vilket gör det svårare för mig då jag endast kan se 30-minuters komediserier med sällskap. Jag har 2 säsonger av Grey's Anatomy att gå igenom - och sedan så måste jag börja på en re-run av Supernatural för att vara maximalt pepp när femte säsongen kommer ut. Kanske att jag ska göra något så ovanligt som att ... inte beställa någonting. Kanske det räcker så?
(Fast å andra sidan så kan jag ju alltid se serierna jag beställer EFTER jul då jag inte har min pojkvän hos mig och är ensam och har heartache).

TV-serieshopping

Jag har drabbats av en fixidé att jag ska köpa en ny tv-seriebox. Detta trots att jag har fyra säsonger av Ally McBeal som jag fick i julklapp och som ännu är osedda och trots att jag precis köpte de fyra första säsongerna av Bones och inte har öppnat plasten ännu (dock så är den boxen till för min studietid, då jag kommer att bo ensam och behöva tv:n som sällskap på kvällen).

Jag har en ursäkt: min pojkvän har börjat jobba skift. Var fjärde vecka så jobbar han t.o.m kl 22 på kvällen och var fjärde vecka så jobbar han natt. Alltså så har jag en hel del kvällstid på egen hand att utnyttja. Nog så kan jag ju läsa då eller blogga, men jag vill ha en ny tv-serie. En bra serie.

Några exempel på boxar jag har ögonen på just nu:
Dexter säsong 1 (tyvärr slut just nu) och 2
Dollhouse säsong 1
House M.D säsong 1 och 2
Lost säsong 1 och 2
True Blood säsong 2
Förhäxad säsong 1-8 samlarbox (slut, men otroligt billig!)
Är även lite småintresserad av The Tudors säsong 1-3 eller Robin Hood säsong 1.

Hm... Vad ska det bli, kostymdrama eller övernaturligt äventyr? Mördare eller läkare? Sedan så får man ju inte glömma att Supernatural säsong 5 och Vampire Diaries säsong 1 kommer ut på box i Sverige den åttonde december. Får se om jag orkar vänta till dess...

Vad tycker ni? Några andra tips?

...

Blev plötsligt illamående. Vet ej om det var på grund av för mycket valvakapopcorn eller för att SD:arna körde klubbhoppande och mässade "Jimmie Åkesson, shalalala".

Beautiful Blogger Award

Tack så hemskt hemskt mycket Lisa och Lotta för utmärkelsen.
Lisa skrev så här om min blogg:

Saras perspektiv är på sätt och vis nygammal med sin blogg (jag följde hennes
förra). Hon är en ung tjej (eller så är jag *gulp* gammal) med huvudet på skaft
som förutom böcker tycker mycket om tv och film. Härligt personlig blogg!

Jag blev verkligen jätteglad och ni gjorde dagen mycket bättre och ljusare. Tack så mycket, ni är guld värda.

Då var det alltså dags för mig att föra utmärkelsen vidare och det har varit ett riktigt svårt val - och jag ber om ursäkt för dåliga motiveringar. En del av dem jag har gett utmärkelsen har redan fått en utmärkelse på annat håll tidigare, men jag tycker att de är värda lite uppskattning från mitt håll också. Först: reglerna.

När man tagit emot awarden ska man:
♦ kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den ♦ tacka och länka till den som nominerade dig
♦ nominera sju andra bloggare och länka till dem
♦ berätta sju intressanta saker om dig själv

Helena på Bokhora för att hon är den mest intellektuella personen jag känner och när jag var mindre så var hon allvetande i mina ögon (och är det fortfarande), i alla fall när det kom till all form av populärkultur. Hennes ordrika, personliga recensioner är bland de bästa på Internet och om man behöver ett boktips så vet man vart man ska vända sig.

Glorybox för att hennes intressanta inlägg om film, tv och böcker. Jag gillar speciellt filmrecensionerna, även om jag själv inte är särskilt välbevandrad i de gamla filmklassikerna. Hon är även en av de trevligaste bloggarna som alltid tar sig tid att svara på alla kommentarer och för det är hon värd en extra eloge!

Mats Strandberg för att han är enda anledningen till att jag överhuvudtaget läser Aftonbladet Söndag (jag läser hans uppslag och Bit för bit, resten bläddrar jag igenom) och för att hans blogg är lika bra, om inte bättre, än hans krönikor.

(Här så kan jag passa på att säga att jag ser fram emot Mats&Saras bok. Den kommer nog vara romanen som blir undantaget till min "gillar ej svenska böcker"-trend. Vill bara tillägga att jag tror att denna trend beror på att jag mest har läst Liza Marklund-deckare.)

Bokstävlarna för att hennes blogg är en underbar mix av skräck, vampyrer och intressanta recensioner. Hon har fått mig att vilja läsa böcker som jag nog egentligen inte skulle varit så intresserad av i vanliga fall, allt på grund av hennes recensioner.

Happy Happy Fangirl för att hennes blogg är en mix av nördighet, personliga inlägg, snygga bilder och überbra inlägg om politik, diskrimination, jämställdhetsfrågor och andra problem i världen. Jag har roat mig med att läsa bloggen från början (fast har bara hunnit fram till slutet av 2007) och de där glimrande inläggen finns hela vägen.

Weird Science (med en speciell eloge till Johanna Koljonen) för att de skriver intressant och innehållsrikt om film&TV. Det blir lite intellektuella krönikor i stil med kultursidorna, utan att de blir alltför pretentiösa och obegripliga, så att vanliga människor så som jag kan hänga med. Jag vet att Johanna Koljonen inte har skrivit något på Weird Science sedan slutet av förra året, men hon är ändå briljant. Jag har haft en liten fangirlcrush i henne sedan På Spåret, där hon verkade vara så himla mysig och rolig, och min kille - som lyssnar på P3 Kultur var och varenda dag på jobbet - har börjat överanvända uttrycket flämtpekoral sedan han hörde henne säga det... trots att jag inte tror att han vet vad det betyder.

Så var det alltså dags om 7 fakta om mig.

1. Jag brukar prata med TV-seriekaraktärer och utvärdera deras handlingar. Jag har bland annat haft ett djupt samtal med Xander på grund av hans agg mot Spike. Xander förlorade helt klart, men det kan även ha berott på att han var pausad.
2. När jag var 12 år så fick jag för mig att jag skulle skriva nästa episka fantasy-serie. Jag hann bygga upp en hel värld med över 100 karaktärer (varav ett 20-30-tal var välutvecklade) innan jag insåg att jag inte kan skriva och övergav projektet.
3. Trots att projektet är övergivet så castar jag fortfarande skådespelare i rollen som karaktärerna, ifall det nu skulle bli en film av min bokserie, om den nu skulle komma ut. Oddsen är väldigt höga.
4. Jag röstade för första gången idag - och insåg i röstbåset att jag inte har en aning om vad landstingsvalet egentligen innebär. Vad gör egentligen landstingsfullmäktige?
5. Jag är galen i Harry Potter, som de som har läst mer än två inlägg i min blogg säkert vet, och året jag fyllde 11 år så grät jag mig en kväll till sömns för att jag inte hade fått ett Hogwartsbrev.
6. När jag var liten så var min dröm att bo på en röd bondgård - med källare och vind, det var viktigt - och ha en massa djur och sex barn. Det ironiska är att när min kille var liten så var hans dröm att bo på en gul bondgård, ha sex barn och en massa med traktorer. We are meant to be, aren't we?
7. Jag har en gång under min gymnasietid hållt en historielektion ...för min historielärare. Det hela började med att hon under en lektion pratade om huset Tudor och råkades ge oss lite (läs: mycket) felaktig information - vilket ledde till att jag veckan efter höll ett muntligt föredrag om Henry VIII och hans fruar. Till mitt försvar så vill jag säga att det var inplanerat att jag skulle göra ett muntligt arbete, men jag ändrade ämnet från Huset Vasa till Huset Tudor. Det är ju samma tidsperiod, bara ett annat land.

The Tenth Circle av Jodi Picoult

Det är ironiskt att bara 2 dagar efter att jag sagt att Jodi Picoult alltid följer samma mönster - då bryter hon det.

"The Tenth Circle" handlar om familjen Stone, bestående av serietecknaren och hemmapappan Daniel med ett hemligt förflutet i Alaskas vildmarker, collegeprofessorn och otrogna mamman Laura och 14-åriga Trixie, high schoolstudent som precis har gjort slut med sin pojkvän Jason Underhill. Alla i den lilla staden vet hur ledsen Trixie blev när Jason gjorde slut med henne och alla vet hur mycket hon älskar honom - och vem skulle inte det. Sistaårselev, stadens hockeystjärna och snygg. Vem skulle säga nej till det?

Så kommer den dagen då Trixie en kväll kommer hem från en fest, i tårar, och säger att Jason har våldtagit henne. Som superpappa så tar Daniel direkt sin dotters sida, men i alla andras ögon så är situationen annorlunda: Har Trixie verkligen blivit våldtagen? Eller är det bara ett sätt att hämnas på sitt ex, som inte längre vill ha henne?

Till skillnad från de flesta andra Picoult-böcker så innehåller inte "The Tenth Circle" ingen rättegång, trots att ämnet nästan kräver det. Den har inte heller någon advokat som ger sitt perspektiv av dilemmat. Vi har inte två karaktärer som dras till varandra och upptäcker kärleken och ibland undrar jag om vi ens har ett etiskt dilemma.

Jag kan dela upp boken i två delar. Den första delen, där Trixie är på festen och går igenom kvalen efter vad som hände där. Den delen där vi fortfarande hade ett dilemma och där jag helhjärtat kände för familjen Stone, fastän jag oftast ville ruska om Trixie och säga åt henne att hon är dum, så dum.

Sedan så kom den andra delen, där hela "etiskt rätt eller fel?"-synvinkeln och ploten försvann. Det borde ha varit här som rättegången kom in, men istället så släpptes allting och det började istället bli mer utav en mordutredning och flera utspridda handlingar - och det var där boken tappade mig. Så länge den handlade om våldtäkten, hur samhället såg på det hela och allting kring den så var jag med, men det kändes som att boken blev för spretig i slutet och inte lika fint sammanbunden och äkta som Picoults böcker brukar vara.

Under hela boken satt jag och oroade mig för twisten i slutet på denna bok. Jag var livrädd att det skulle visa sig att det chockerande avslöjandet i slutet skulle vara att Trixie inte alls blev våldtagen utan visst hittade på. Det skulle bara vara så fel och oschysst. När man har en bok som behandlar ämnet våldtagen av en närstående, våldtagen av någon man sagt "ja" till vid tidigare tillfällen, så kan man ju inte bara ha ett sådant slut. Särskilt inte att det är ett stort problem, att det fortfarande finns de i vårt samhälle som har svårt att tro att man kan bli våldtagen av någon man älskar - eller någon man har gått med på att ha sex med vid tidigare tillfällen. Varför inte utnyttja tillfället i sådana fall och visa att det visst går? Särskilt som hela Trixies hemstad verkar tillhöra den där trångsynta gruppen.

Nu ska jag inte avslöja vad bokens twist egentligen var, men jag kan säga att det var inget chockerande avslöjande då jag hade vetat vad twisten var redan 70-80 sidor tidigare.

Det fanns dock saker som jag gillade med boken, det var inte bara dåligt. Jag gillade Daniels serieteckningar som var inkluderade här och där i kapitlen och som speglade vad han kände och vad som hände. Jag gillar även alla referenser till "Dante's Inferno" . Karaktären Laura håller i en collegekurs om Dante och de olika nivåerna av helvete som finns med i romanen - och bokens titel är även den en referens, till the tenth circle of hell (i "Dante's Inferno" så finns det bara nio, men i "The Tenth Circle" upptäcker de en tionde).

Personligen så tycker jag att boken hade behövt lite mer strukturering och en bättre sammanknytning. Som det var nu så fanns det så många sidospår att andra saker helt glömdes bort och lämnades som lösa trådar. Till exempel det faktum att ingen under bokens gång ens säger till Trixie (eller till varandra, som två oroade föräldrar) at de inte tycker att det är okej att hon dricker. Som att ingen av de vuxna ens funderar på att Zephyr är ett dåligt inflytande då hon försöker pusha sin kompis att ha sex och försöker få henne att delta i lekar som går ut på att tjejer ska suga av så många killar som möjligt. Som sagt: lösa trådar.

Till bokens försvar så kan min irritation även berott på att detta var den femte boken jag läste på fem dagar, så det kan ha blivit lite för mycket på för kort tid vilket kan ha lett till att jag blivit mer kritisk.

Engagemang: 2

Porträtt: 2

Handling: 2

Spänning: 2

Språk: 3

Summa: 2,2

Vindens skugga av Carlos Ruiz Záfon

Vissa böcker blir bara stående i min bokhylla en lång tid innan jag kommer mig för att läsa dem. Inte för att de är dåliga, nej, utan för att jag tror att de är för bra och förtjänar en tid och ett engagemang jag inte kan ge dem. "Vindens skugga" ("La sombra del viento") var en av dessa böcker och kom ner från sin hylla på grund av att jag tyckte det passande att läsa en spansk författare när du är i Spanien.

Boken handlar om Daniel Sempere, son till en bokantikvarieägare, som en dag får följa med sin far till De Förlorade Böckernas Sal, ett hemligt tempel för gamla böcker som räddats från biblioteksutrensningar, bokbål och bokhandelskonkurser. Där hittar han en bok, Vindens skugga, och blir förtrollad av den. När han försöker hitta fler böcker av samma författare, en barcelonisk man vid namn Julián Carax, så upptäcker han att det ej går att få tag i någon Carax-bok. Alla som har haft en bok berättar om den mystiska mannen med brännskador som köpt eller stulit deras Carax-böcker ... och sedan bränner dem. Mysteriet tätnar när det visar sig att Carax blev mördad 1936. Daniel försöker reda ut Juliáns livshistoria och upptäcker snart att hans eget liv allt mer börjar likna Carax, samtidigt som en brännskadad man börjar att förfölja honom.

Som inbiten bokälskare så måste man ju bara tycka om en historia som påverkas så pass mycket av, just det, en bok.

Den inledande stycket fick mig att tänka till. Där beskrivs hur en bok, den första vi förälskar oss i, alltid kommer att ha en speciell plats i ens hjärta och hur man omedvetet jämför den med alla andra böcker man läser efter det. Jag gissar att de flesta har en sådan bok, för mig så är det självklart Harry Potter-serien. (Om man slår ut ett snitt över hur många gånger jag har nämnt HP i litterära sammanhang så blir det nog en ganska hög procent av alla inlägg).

Tillbaka till boken. Jag gillar det Barcelona som målas upp: grått, gammalt och mystiskt, med en ruvande skugga över sig. Påminner mig lite om min favoritstad inom litteraturen: 1800-talets London, kring sekelskiftet. Det dimmiga London med gatlyktor och män i plommonstop, med droskor, prostutierade och mysterier. Exakt samma känsla fick jag av Ruiz Zafóns Barcelona.

För just mysterier vimlar det av: Vem är Julián Carax? Vem är Pénelope Aldaya och vad hände med henne? Vem är mannen med brännskadorna och varför hatar han Julián? Och jag älskar varje pusselbit. Då och då tyckte jag mig även skymta snuttar av den magiska realism som spansktalande författare, så som Isabel Allende, blivit känd för.

Historier om gammal vänskap, familjeband, olycklig kärlek, svek och ond bråd död har alltid varit ett favorittema i min läsning, så det passar mig som handen i handsken.

Ändå så känns det ibland som att något saknas. En extra liten ingrediens som hade lyft romanen ytterligare och fört min läsning till högsta toppen. Jag lyckades aldrig identifiera den ingrediensen - och det kan mycket väl ha varit att "Vindens skugga" inte passade som strandläsning, då man ligger och läser och läser och läser och kanske inte har tid att reflektera så mycket. Då man kanske får en överdos av en roman som hade mått bättre av att ta en liten paus i mitten. Fast, man kan ju inte få allt.

Språk: 5

Engagemang: 4

Porträtt: 4

Handling: 5

Spänning: 4

Summa: 4,4

Percy Jackson and the Lightning Thief av Rick Riordan

(Eller: Boken med så lång titel att den inte fick plats som rubrik i häftet jag skrev utkastet till detta inlägget i.)

Jag hade stora förväntningar på denna bok, tack vare den blurb som jämförde Percy Jackson med Buffy. Tyvärr så kan dessa förväntningar ha strött lite smolk i bägaren.

"Percy Jackson and the Lightning Thief" ("Percy Jackson: Född till hjälte" på svenska) är första boken i Rick Riordans pentalogi och handlar om den unge Percy Jackson, missanpassad och missförstådd, som en dag pulveriserar sin mattelärare under en studieresa och upptäcker att allt inte är som det ska vara. Det visar sig att Percy är en halvgud, son till en människa och en av de grekiska gudarna - som är i högst grad levande och för tillfället håller hov på Manhattan, och sänds till Halfblood Camp, ett sommarläger där halvgudar lär sig det de behöver veta och samtidigt hålls skyddade från diverse onda varelser som vill komma åt dem. Halvgudar är nämligen hjältar. Herkules, Perseus och Jason, ni vet. Trots en säker tillvaro så är inte allt frid och fröjd. Någon har stulit Zeus blixtar och det håller på att bryta ut krig bland gudarna - och ännu värre blir det när Zeus tror att det är Percys pappa som är boven i dramat. Percy och hans vänner, satyren Grover och halvguden Annabeth, ger sig ut på jakt efter åskviggarna... innan det är för sent och ett tredje världskrig bryter ut.

Jag gillade idéen med att ta in den grekiska mytologin i vår värld, men till att börja med så var det något som inte stämde - jag tror att de höga förväntningarna och ett alldeles för högt tempo kan ha varit den felande länken. Under de första 100 sidorna så hade jag svårt att komma in i "världen". Det gick för snabbt fram och jag greppade inte alla regler. Uttryck som "demigods" och "Furies" och mystiska fenomen avslöste varandra, men jag hade ingen livboj att hålla i, ingen riktig tråd - tills det att Percy for ut på sitt mission. Därifrån och framåt så flöt det på riktigt bra och jag började att uppskatta böckerna och speciellt skämten. (En favorit är den då Hades klagar på all extra papersexercis som uppkommit för honom under de senaste 100 åren, med världskrig och allt).

Den oturliga blurben på baksidan beskrev Percy som en blandning av Buffy och Artemis Fowl, men jag kan inte se den likheten. Artemis Fowl, okej, kanske en liten gnutta, men inte Buffy. Däremot så tycker jag att Percy påminner en aning om Harry Potter.

Den 11-åriga Harry och den 12-åriga Percy har många likheter; båda får skulden för mystiska händelser som sker i närheten av dem, båda blir verbalt massakerade och dåligt behandlade av stora män som finns i "hemmet" istället för deras fäder, båda två får veta livsförändrande fakta om sig själva under en storm och sänds iväg för att få en utbildning tillsammans med andra övernaturliga likar. Båda bryr sig om sina vänner och handlar impulsivt och dumdristigt för det de står för. För att inte nämna att jag tycker att Annabeth har lite Hermione i sig och att Grover har lite Ron i sina karaktärsdrag - om inte annat för att Ron ibland betr sig lite som ett får.

Detta var dock inget som störde mig under läsningen, inget som fick mig att haja till och tänka "hm, som i Harry Pitter!", utan det var först efteråt jag började fundera på det och såg likheterna. Och jag säger inte att det är plagiarism, för det är det absolut inte. Man kan ju lika gärna säga att Xander är Ron och att Willow är Hermione, det är ju samma sak där: en lite fårskallig kille och en smart tjej som är närmsta vänner med vår hjälte. Och kolla, där har vi ju en likhet med Buffy.

Percy växte i mina ögon och i slutet av boken så var jag road, angelägen om att läsa vidare och intresserad. Jag kommer helt klart läsa (och mest troligt införskaffa) nästa bok i serien: "Percy Jackson and the Sea of Monsters". Jag ser fram emot skämt om grekisk mytologi, grekiska gudar i vardagliga situationer och en spännande historia. Förhoppningsvis så börjar nästa bok direkt på topp.

Engagemang: 2-4

Porträtt: 3

Handling: 4-5

Spänning: 4

Rolighet: 4

Summa: 3,4 -4 (eller kort och gott: 3,7)

19 minuter av Jodi Picoult

Jodi Picoult verkar följa ett recept för att baka fram sina boklisteklättrande romaner. Välj ett etiskt dilemma, tillsätt en advokat, en mamma som ej förstår sitt barn, en som spelar rollen som "bad guy" i dilemmat - men som senare kommer visas vara mänsklig, två karaktärer som kan bli förälskade samt en twist i slutet. Blanda om och vips så har du en färdig roman. Trots det återkommande mönstret så gillar jag ändå Picoult. Vissa av hennes böcker mer än andra, men i överlag så är de alla intressanta och tänkvärda med sympatiska karaktärer.

"19 minuter" ("Nineteen Minutes") handlar om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat (kanske lite fel fras) och som skrämmer och upprör människor världen över: skolskjutningar. 17-åriga Peter Houghton kommer en dag till skolan fullt beväpnad och dödar 10 personer under sin frammarsch. Boken följer honom, hans mamma Lacy, domare Alex Cormier och hennes dotter Josie, som var en av eleverna som skadades i skjutningen, försvarsadvokaten Jordan McAffe och polisen Patrick Ducharme som leder utredningen. Dessa personer berättar vad som hände innan skjutningen och vad som ledde fram till den, samt vad som hände efteråt.

Vi har en pojke som blivit grovt mobbad under hela sin skoltid, en mamma som undrar vad hon har gjort för fel, en annan mamma som försöker gottgöra för sin frånvaro under dotterns uppväxt, en försvarsadvokat som blir trakasserad på grund av hans involvering i fallet och en stad i sorg som inte försöker få svar på varför det kunde hända, utan hellre vill se blod flyta.

Eftersom jag skrivit ett 35 sidor långt arbete om Columbine-skjutningen (samt inverkan på senare skolskjutningar) så gladdes jag åt alla detaljer som Jodi har lånat. Meddelandet Peter spred på skolans dataskärmar påminner om det som Eric Harris och Dylan Klebold hade klippt in i skolans nyhetssändning, Peters konversation med sin enda vän Derek - där han uppmanar honom att lämna skolan och gå hem - inträffade på nästan exakt samma sätt i verkligheten. Det finns till och med en karaktär i boken, John, som har fått Columbineöverlevaren Kevin Bauns historia. (Baun sköts i huvudet och troddes vara död, men räddades då han på egna ben försökte klättra ut genom fönstret och föll).

Jag tycker att det är intressant att Peter Houghton får leva. Det har inte hänt så många gånger i verkligheten, att gärningsmannen överlever och får stå till svars för sina handlingar. Att det sker en rättegång och att han själv får förklara sina handlingar. Att han får bli en mänsklig person och faktiskt få lite sympati. För humanisering av skolskyttar verkar vara ett tabubelagt ämne i USA. I min research inför tidigare nämnda Columbinearbete så stötte jag på historier om elever som blivit avstängda från sina skolor och skickade till psykologer för att de sagt att de förstod hur Klebold och Harris känslor; att det är svårt att bli mobbad och hatet mot de som mobbar. Det fanns även en skoltidningsredaktör som blev degraderad efter att ha uttryckt sympati för Klebold och Harris och deras familj i sin ledare.

För skolskjutningar är ett stort moraliskt svart hål. Å ena sidan så kan man ju inte försvara det som skolskyttarna gör, men å andra sidan så finns det bakomliggande orsaker - som oftast beror på high schools svåra sociala klimat, oberörda lärare och de grymheter tonåringar kan utsätta varandra för. Skolskyttarna är ju i sig offer de också. Förvirrade, plågade, ensamma (och oftast psykiskt sjuka) små barn.

Trots det intressanta ämnet så tycker jag inte att "19 minuter" var en riktig fullträff, inte denna gång. Den var varken lika spännande som "Change of Heart" eller berörde mig lika mycket som "Allt för min syster" (My Sister's Keeper). Jag tror att det kan bero på att jag inte gillade den här bokens twist och att jag tyckte att vissa saker blev lite kliché-artade, för stereotypa och Hollywoodgeneraliserande. Ett sådant exempel är uppräkningen av olika "klickar" i skolmatsalen, något jag förknippar starkt med "Mean Girls" och, efter tre år av gymnasiestudier, har svårt att tro på. Av mina erfarenheter så är inte alla populära vänner med varandra - och sitt absolut inte ihopgrupperade i matsalen - på samma sätt som att alla datanördar inte är vänner. Det kan ju förstås bero på den utspridda klubbverksamheten i amerikanska skolor, som nog samlar in tonåringar med likartade intressen tillsammans, men det måste ju inte betyda att de inte har andra vänner och jag har ändå svårt att tro att alla jocks är sexistiska, mobbande svin.

Den var dock bättre än "Försvinnanden" (Vanishing Acts) som misslyckades med att intressera mig.

Engagemang: 3

Porträtt: 4

Språk: 3

Handling: 4

Spänning: 4

Summa: 3,6

Cala Bona

Hej!

Jag har det bra här på Mallorca och har lyckats med konststycket att bränna mig på näsan, samt attän en gång få ojämna troslinjer (ett stående skämt, då bikinitrosorna verkar vara konstant inskavda på ena skinkan, vilket ger en otroligt sned bikinilinje).

Under denna resa har jag hunnit göra vissa iakttagelser:

1. Ving har världens bästa hotell då de har SVENSKA tangentbord vid datorerna i foajén. Efter alla mina problem med de thailändska tangentborden i Phuket, som hela tiden slog över till Thai-tecken då jag bara ville ha stor bokstav, så är jag väldigt väldigt tacksam.
2. Mallorcanerna måste älska rondeller. Under de första 20-30 minuterna av bussresan mellan Palma och Cala Bona så passerade vi 12 rondeller. Sedan somnade jag och tappade räkningen.
3. Det finns tre "barer" här som heter Bon Temps. Tyckte att det var ett roligt sammanträffande, men sen så visade det sig att gatan visst hette Avenú de Bon Temps (eller liknande).
4. I måndags så åkte vi in till Palma då det var dåligt väder här. Det visade sig att det inte var dåligt väder i Palma utan närmre 35 grader och strålande sol. Detta till trots så köpte jag en jättesnygg vinterkappa på Zara. Behöver jag säga att provningen inte var en dans på rosor?
5. Palma är förövrigt en jättetrevlig stad och var inte det minsta turistig.
6. Mitt poängsystem för att betygsätta böcker behöver justeras. Upptäckte att alla böcker jag har läst hittills har hamnat mellan 3,7-4,4 och ändå så är det stoor skillnad mellan vissa.

Imorgon är vår sista dag här och på fredag förmiddag så landar jag i Sverige igen. Då så ska jag speedblogga om alla böcker jag har läst. (Som tur är så har jag skrivit ca ett halvt skrivblock om dem, så jag har material till blogginlägg).

Slända i bärnsten av Diana Gabaldon

När det här inlägget påbörjas så sitter jag melankolisk på Mallorca och har lite halvt ont i hjärtat för att jag sörjer bokens slut. Inte för att det är någon klassisk höjdare som man kan hylla till skyarna, utanför att jag blir så oerhört engagerad - samt lite sorgsen för att boken inte slutade som jag ville.

"Slända i bärnsten" är Diana Gabaldons andra bok i serien om Claire Randall, som i förra boken "Främlingen" blev bakkastad i tiden under en promenad till en mystisk stenring i Skottland och helt plötsligt befann sig på 1740-talet. I förra boken så hann hon bli förälskad i skotten Jamie Fraser, jagad genom landet och riktigt tilltufsad. I denna bok så berättar hon vad som hände efter att hon flytt från England i "Främlingen" och tagit tillflykt i Paris, fast det finns bara en liten hake: Claire befinner sig för tillfället på 1970-talet och har en 21-årig dotter.

Märk min förvåning när "Slända i bärnsten" började och Claire helt plötsligt befann sig i "nutid" med en vuxen dotter. Så vitt jag minns så var Claire fortfarande 27 år i slutet av "Främlingen" och befann sig fortfarande på 1700-talet. Nu så är hon närmare 50 år, har som sagt en dotter och är även änka efter Frank Randall. Jag blev både förvirrad och ledsen, för även om bokens baksidetext avslöjar att Claire varit tvungen att lämna Jamie och nu försökr komma tillbaka till honom, så är hon ju ändå 50 år vid det här laget... och Jamie kan ju inte vara mer än max 30 år.

Jag tror faktiskt att jag är lite halvt småkär i Jamie Fraser, trots att han stundtals är en 1700-tals mansgris och macho personifierad (samt sjukligt svartsjuk, dock ej i Edward Cullen-stil). Eller jag är nog kär i vad han symboliserar. Den råa, oborstade hjälten med ett hjärta av guld som alltid räddar sin älskade och hela tiden berättar för henne hur mycket han älskar henn. En passionerad älskare eller en slags snuttefilt för mig, som alltid är lite smått orolig för allt som kan tänkas finnas under min säng, som gärna skulle vilja ha en hjälte (eller hjältinna, Buffy funkar fint för mig) som kunde vaka över mig. En alternativ anledning till dessa känslor hittas längre ner.

Jag har tidigare nämnt att "Outlander"-serien (den heter så på engelska, vet ej om den har ett svenskt namn) är lit som Sookie Stackhouse-serien, fast med 1700-tals skottar istället för vampyrer. Har kommit på en ännu bättre liknelse: Den är som Sookie Stackhouse möter "Sagan om Isfolket". Det vimlar av våldtäktsförsök, onda fiender, starka sexuella känslor (samt scener), saker händer hela tid och alla är ute efter vår hjältinna Claire. Nämnde jag att många män även finner henne väldigt attraktiv?

Trots allt detta så stör jag mig inte lika mycket på det som i en viss bokserie - börjar på S och slutar på agan om Isfolket - fastän det är i stort sätt samma ingredienser. Kan det bero på ett bättre språk? Karaktärer som faktiskt har två dimensioner istället för att vara platta? En historia jag faktiskt bryr mig om? Eller att sexualitet framställs som mer jämlikt i "Outlander"-serien? (Där offret i ett av de två lyckade våldtäktsförsöken faktiskt är en man).

Ibland, oftast när man kommer till de 100-200 sista sidorna och har läst några hundra sidor på ett dygn så blir jag lite less, men det övergick snabbt denna gång. Böckerna fångar min förkärlek för stoora känslor, Bigger than life-känslor. Jag är en liten Drama Queen och en ganska passionerad läsare och för min del så är det ju större desto bättre som gäller i sådana här sammanfall. Älskar som sagt Claire och Jamies "dö vid din sida, för dig"-kärlek. Och jag tror att det kan vara anledningen till ovannämnda tomhetskänsla efter bokens slut. När man har spelat ut hela sitt känsloregister under en dag och verkligen plågats, längtat, gråtit och hoppats då så är det svårt när det helt plötsligt inte finns något att reagera kvar på.

Spänning: 5
Engagemang: 5
Språk: 3
Porträtt: 3
Handling: 4
Summa: 4

Måste bara säga att jag blev lite halvt sur på att boken slutade med en cliff-hanger. Nu måste jag ju gå och låna "Sjöfararna" på biblioteket!

Viva Espana!

Jag flyger till Cala Bona, Mallorca imorgon vid halv elva-tiden och just nu så är jag överlycklig över att Adlibris har hunnit få hit mitt bokpaket i tid. Trodde att jag skulle få hålla till godo med bibliotekets böcker, men så var nu inte fallet.

Har packat med mig: "Slända i bärnsten" av Diana Gabaldon, "Percy Jackson and the Lightning Thief" av Rick Riordan, "19 minuter" av Jodi Picoult", "The Tenth Circle" av samma Jodi, "Boktjuven" av Markus Zusak, "To Kill a Mocking Bird" av Harper Lee samt "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafón.

"Percy Jackson and the Lightning Thief" har helt plötsligt fått oerhört mycket att leva upp till, då jag upptäckte en stor, blåglittrande blurb på baksidan. 'It's Buffy meets Artemis Fowl. Thumbs up - Sunday Times'. Om man jämför med Buffy då måste det vara bra, och Artemis Fowl går ju inte av för hackor han heller (när jag var 10-11 år så var jag kär i honom, sedan gick jag över till Aragorn och efter det till Alex Rider - märker någon annan generationshoppet?).

Jag har förut mött en enda annan Buffy-blurb och det var Veronica Mars där det stod 'Lite Buffy. En nypa Bogart. Några stänk Kitty.' och alla vet ju att Veronica Mars är awesome (samt att Joss Whedon själv gillar - och har deltagit i - serien), så det stämde ju.

Kommer tillbaka på fredag nästa vecka och då får ni veta om Buffy-blurben levde upp till förväntningarna..

Höstutmaning: Tegelstenar

Jag går med i Ord och inga visors höstutmaning; att läsa två av mina tidigare nämnda olästa tegelstenar innan decembers slut. Det är nog egentligen att "play it safe" då jag vet att jag kommer att läsa i alla fall någon av dessa böcker under hösten, även om jag inte deltog i utmaningen.

Jag skulle gissa att böckerna jag kommer att läsa är "Boktjuven" och "The Passage".

Inför Mallorca-resan

Jag har idag varit på biblioteket här i samhället för att försöka hitta lite strand-lit till Mallorca-resan. Jag har ganska höga (och väldigt luddiga) krav på hur en bra strand-lit bok ska vara. Först och främst så ska den vara ett pocket, eller högst häftad, och vara någorlunda lockande - men den får inte vara för bra. Till exempel så skulle jag aldrig kunna läsa "Blonde" på stranden, då jag tror att den är för bra. Å andra sidan så får den inte vara för ointressant eller dålig heller - men den får gärna vara lite... "lätt" (alltså motsatsen till tung).

Ni vet inte hur besviken jag blev. Jag letade igenom alla sektioner av biblioteket och kom ut med FYRA möjliga böcker. Jag lovar; de gillar inte pocket på det där biblioteket. Summan av kardemumman blev detta:

"19 minuter" av Jodi Picoult, som jag gillar och som är engagerande och bra, utan att bli för magiskt bra. Handlar dessutom om skolskjutningar, ett ämne som har intresserat mig (skrev en 35 sidor lång samhällsrapport om Columbine/Virginia Tech/Jokela/Kauhajoki i våras).

"Jungfruns älskare" av Philippa Gregory, mitt hatobjekt efter hennes första Tudorfictionbok "Den andra systern Boleyn" - som fick mig att se rött på grund av smutskastning av min älskade Anne Boleyn. Den här boken handlar om Elizabeth I och jag hoppas verkligen att Philippa kan hålla sig innanför historiens ramar denna gång. Sedan så får hon nog lite hjälp av att jag inte är lika insatt i detaljerna kring Elizabeths liv som jag är i de kring hennes mammas liv.

"Raven's Gate" och "Evil Star" av Anthony Horowitz, två första böckerna i en ungdomsserie vid namn "The Power of Five". Jag älskade Horowitz Alex Rider-böcker när jag var liten, så det är i alla fall lite lovande.

Sedan så har jag ju "Älskade syster" av JCO och "To Kill a Mockingbird" i mitt bokpaket som jag kan ta med mig, dock så tror jag att de är lite för bra. Har även "Slända i bärnsten" av Diana Gabaldon (perfekt strandläsning! Läste "Främlingen" i Thailand, böckerna är lite som Sookie Stackhouse fast på 1700-talet och med skottar istället för vampyrer) och "Percy Jackson and the Lightning Thief" av Rick Riordan på väg hem i ett paket, men på grund av att Adlibris ljög för mig och har hanterat paketet i 4 dagar, istället för 2 dagar som det utlovades, så kommer jag nog inte hinna få dem.

Ska gå igenom mina bokhyllor nu och se vad jag hittar... iPoden ska i alla fall ta och laddas med lite Florence + The Machine.

Olästa tegelstenar

Jag hittade en rolig utmaning hos Glorybox (som i sin tur hittade den hos Fiktiviteter, som i sin tur hittade den hos Bokbabbel). Frågan gäller: vilka olästa tegelstenar ligger överst på "vill-läsa"-listan? Jag bestämde mig för att ta en promenad runt min bokhylla för att se vilka tegelstenar jag har inhandlat genom åren, fast ej läst.

Först, def. tegelsten: Eftersom 400 sidor är den perfekta boklängden för mig så räknar jag böcker med över 600 sidor som tegelstenar - eller böcker som tar enorm plats i bokhyllan. Dock så tänker jag inte kolla upp några sidnummer, så någon under 600 sidor kan slinka med då jag endast använder ögonmått.

• "Blonde" av Joyce Carol Oates. Har stått i min bokhylla i över tre år nu, orörd. Anledningen till detta är att jag är rädd för dess bra-het, samt inte vill förstöra omslaget då jag tycker att det är så vackert. Någonsin hört något knäppare?
• "Shantaram" av Gregory David Roberts. Har även den stått och tagit upp plats allt för länge.
• "Anna Karenina" av Leo Tolstoy.
• "Det innersta rummet", "När ingen ser", "In the Presence of the Enemy" och "Missing Joseph" av Elizabeth George ser även de riktigt tjocka ut, men det kan bero på att de tre sistnämnda är pocket.
• "Boktjuven" av Markus Zusak.
• "The Glass Books of the Dream Eaters" av G.W Dahlquist, som jag nästan hade glömt bort. (Jag glömmer alltid bort att läsa icke-ombloggade böcker, för det finns alltid någon som jag har hört gott om och blivit mer nyfiken på)
• och sist, men absolut inte minst, "Snö och aska" av Diana Gabaldon, impulsköpt på bokrean för något år sedan. Lär ta en långlånglång tid innan jag läser den då den föregås av 4 andra böcker á la 700-sidor styck.

Dessa böcker kommer snart, vilken dag som helst nu, få sällskap av mina Sherlock Holmes-volymer á la 1088 respektiv 768 sidor. Sedan så är det ju bara att se på min önskelista där bland annat "The Stand" av Stephen King (1168 sidor), "A Game of Thrones" av George R.R. Martin (864 sidor) och "The Passage" av Justin Cronin (768 sidor) finns med i toppen.

Buffy S07:You sad, sad, ungrateful traitors!

Ej för dem som inte har sett sjunde säsongen av Buffy!

Idag så blev jag jättesugen att se på Buffy, troligtvis så är det en bieffekt av att alla bloggar skriver om Buffy just nu och att jag inte har sett ett enda avsnitt på över ett halvår (!). Det konstiga var vilket avsnitt jag fick lust att se. Jag vill se slutet på "Empty Places" (S07E19) och början på "Touched" (S07E20). Slutet på det första får mig alltid att bli riktigt riktigt irriterad och början på det andra får mig alltid att bli riktigt riktigt glad.

Låt mig förklara: Första gången jag såg "Empty Places" var för 2 år sedan, då jag endast följde Buffy sporadiskt på tv under högstadiet och aldrig tog mig till sjunde säsongen. Därför var det en riktig chock för mig när de otacksamma bratsen vänder sig mot Buffy. Tycker att det är särskilt fräckt av dem att be Buffy lämna sitt eget hus, särskilt som Buffy måste hoppa av skolan och ta ett jobb hon hatar i sjätte säsongen för att få råd med hyran - TROTS att både Tara och Willow bor där. (Det nämns aldrig om de betalar något för det, men det är bara så jag har uppfattat det). Min första reaktion, medan min hjärna sjöd över hur otroligt dumma the Potentials är (tycker endast om Vi, hon är kickass. Kennedy är däremot inte så skoj, en riktig vagel i ögat) var att ställa mig upp och hotfullt säga till tv:n "Vänta bara tills Spike kommer hem..."



Sedan har vi då början på "Touched" där Spike verkligen kommer hem och låter alla mina känslor spilla ut. Jag hade gärna sett han slå sönder lite fler möbler. (Och min hjärnas svar på
detta var att skadeglat säga "I told you so!" till TV:n). "You sad, sad, ungrateful traitors, who do you think you are? ". My point exactly!



En rolig anekdot:
På ett secluded forum jag brukade vara ganska mycket på för ett tag sedan så var det en diskussion igång. En av medlemmarna hade nämligen erkänt att hon stal sin grannes tvättid då någon stulit hennes och fick därefter ett tjugotal andra medlemar att kraftfullt berätta för henne hur dåligt det var av henne att stjäla och andra trevligheter. I slutet så blev det hela lite otrevligt, då andra försökte ta och säga att man kanske inte behövde gnugga in EXAKT samma sak i hennes ansikte en tjugonde gång, men det fanns en höjdpunkt i det hela. Jag ska försöka återillustrera den.

Arg användare som tycker att man visst ska få klaga 20 personer mot 1:
Om det är 20 personer mot en så betyder det ju att den ensamma personer har fel, i alla lägen.
Awesome användare:
Då är du visst inte sätt sjunde säsongen av Buffy.

(Helt plötsligt började jag älska den personen).

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Jag brukar i vanliga fall aldrig ha läst topplistelitteraturen på Adlibris och Bokus, inte för att jag har någonting emot att läsa hypade böcker (tvärtom så tycker jag att det är lite löjligt att vägra läsa en bok för att den är hypad) utan mest för att böckerna som ligger där brukar vara: a) svenska deckare, b) just det, svenska. Och jag brukar varken gilla svensk film eller litteratur.
I vanliga fall så hade jag nog inte tagit upp "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" då den ser ut som en sådan där bok, en bok jag inte skulle tycka om, men jag var hemma hos min pojkvän, hade precis läst ut "American Wife" och var i stort behov av något annat att läsa, så jag lånade en bok av min pojkväns mamma.

"Hundraåringen som..." ligger i skrivande stund på fjärde plats på Bokus topplista och på första plats på Adlibris pockettopplista. Jonas Jonassons bok verkar vara den här säsongens modebok, den boken som snart kommer att finnas i alla Svenssonhem, likt Stieg Larssons böcker.

Boken berättar historien om Allan Karlsson, den nyblivne 100-åring som ska firas på sin födelsedag med pompa och ståt, men som själv inte vill delta i firandet och helt resolut kliver ut genom sitt fönster på äldreboendet i Malmköping och beger sig därifrån för att aldrig återvända. Med sig har han lite få pengar, sin kostym och sina filttofflor. På busstationen råkas han få med sig en grå resväska innehållandes 50 miljoner, en väska som tillhör den kriminella ligan Never Again. Snart så har han både ligan, polisen och media efter sig, samtidigt som han samlar på sig ett gäng udda karaktärer som resesällskap.
Parallelt med rymningshistorien så berättades det om Allans händelserika 100-åriga liv, som började i Yxhult 1905 och sedan tog honom genom hela världen.

Jag läste någonstans att boken beskrevs som en "svensk Forrest Gump" och visst kan jag se likheterna. Liksom Forrest, som omedvetet uppfinner smileysen, så har Allan varit inblandad i den ena världshänden efter den andra (som uppfinnandet av atombomben) och träffat Mao, Franco, Truman, Stalin och Kim Il Sung personligen.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om "Hundraåringen som...". Jag har läst andras recensioner där de lovordar den och kallar den en "fantastiskt rolig läsupplevelse" och "bland det roligaste jag har läst", men jag vet inte om jag vill ta det riktigt så långt. Å andra sidan har jag läst recensioner där skribenten säger att han blev lite besviken för att han hade för höga förväntningar, men jag kan inte hålla med om det heller. Hos mig så var det nog mer så att romanen överträffade mina förväntningar, då de var otroligt låga.

Låt mig förklara: I början så berörde inte boken mig det minsta. Jag fann den inte så rolig, utan var faktiskt lite irriterad på Allan Karlsson. Det kändes inte som min slags humor, då jag gillar det lite mer ironiska än det sorgfria klavertrampen som Allan begår. Jag störde mig på tjatandet om supar och hur ingen verkar bry sig det minsta om allt som händer. Dock så började mina känslor att ändras i mitten av boken, runt omkring där Gunilla kommer in, och i slutet så var jag faktiskt road - men tyckte fortfarande att vissa saker var lite... ja nästan over the top.

Jag tror dock att det mest beror på olika personliga preferenser. Att allting inte passar ihop, att vi inte klickade jag och Allan på grund av att jag gillar något helt annat. Jag gillar känslor, ju större desto bättre, detaljer, stämningar, ironi, mycket mycket och åter mycket av detaljer. Och det innehöll inte boken. På ett sätt så påminde den mig faktiskt lite om "Candide", i det att allt gick fort fram och att ingen verkade reagera särskilt mycket på någonting, inte ens de mest absurda händelserna.

Sammanfattning: Jag gillade inte, men inser storheten i den. "Hundraåringen som..." är en rapp berättelse om en tokig resa genom Sverige och 1900-talets världen, men inte helt i min smak.
Jag ändrade förresten lite i poängkategorierna då jag under denna läsning var språkblind och inte kommer ihåg någonting om språket i efterhand.

Stämning: 3
Porträtt: 3
Engagemang: 3
Komedi: 3
Summa: 3

Bokråd för hemmafrun

Hur dammtorkar man böcker?

Jag bestämde mig precis för att tömma mina bokhyllor och genomföra min biannual dammtorkning. Det visade sig att det fanns rejält med damm och att mina älsklingar blivit misskötta. Vissa böcker har tydliga gråa prickar vid sidkanten. Hur får man bort den? Med dammvippa?

Samt en följdfråga: Hur ska jag sortera min bokhylla?
Funderar på att färgsortera eller kategorisortera. Få se vad som känns bäst.

Update: Jag färgsorterade dem, men blev mest nöjd med den svarta sektionen av bokhyllan. Höll på att ge upp då jag kom till den blå delen då jag ungefär hälften av alla böcker i min bokhylla verkar vara i en blå/lila-nyans.