Saras perspektiv

Hejdå Blogger! Ses på Wordpress

2011-08-18T19:08:00.000+02:00

Äntligen - efter en hel dag så går det att skriva inlägg på Blogger. Tyvärr så har jag fått nog av alla möjliga tekniska problem på Blogger och har jobbat under dagen med att flytta över allt på denna blogg till Wordpress. Numera så kommer jag att hittas på http://sarasperspektiv.wordpress.com.

Vi ses där!

Hur man klättrar på bloggtopplistorna

2011-08-17T22:51:00.000+02:00

Tips: Om ni vill ha många träffar - skriv ett inlägg om Jason Momoa. Under veckorna som har gått så har mitt inlägg om Jason Momoas inte-så-varierande utseende och beteende i olika roller klättrat upp till och gått förbi det inlägg som förut var det mest lästa... och det fortsätter att rulla på. Varje dag så läser 20-30 personer mitt Jason Momoa-inlägg och det finns ingen hejd på det hela. Varför är Jason Momoa så populär just nu och hur kommer det sig att alla dessa personer kommer till min blogg?

Jag har provat att googla på Jason Momoa och min blogg kommer inte upp förrän på (typ) sidan 25.

Shadow Kiss av Richelle Mead (2008)

2011-08-17T11:06:00.001+02:00

Jag borde ha läst ut "Shadow Kiss" för två dagar sedan, men med 50 sidor kvar så vågade jag inte läsa vidare. För jag kände på mig att något hemskt skulle hända i slutet och behövde ladda upp mina batterier innan jag tog mig igenom de bakslag som Mead måste ha lagt ut för oss i slutet. Jag tänker inte säga om jag hade rätt eller fel, om något hemskt verkligen hände i slutet eller om det var rosenrött: det får ni ta reda på själva. Ville bara förklara min seghet när det gäller att läsa ut böcker.

När "Shadow Kiss" (Skuggkysst), tredje boken i Meads Vampire Academy-serie, börjar så har Rose kommit tillbaka till St Vladimirs och försöker att gå vidare efter händelserna i slutet av förra boken. De flesta andra är imponerade över hur bra hon hanterar det, men själv tror hon att hon börjar att bli galen. Rose har börjat få problem med sitt temperament, problem att hantera stridskänslorna och till råga på allt så har hon börjat att se spöken. Spöken efter vänner som dött (mitt försök att inte spoila: Mason) som verkar att försöka varna henne för något.

Om man kollar på baksidan av "Shadow Kiss" så finns det lite olika blurbar: "Truly engaging" tycker SLJ och "The obvious heir to the Twilight throne" tycker The Daily Beast. Det ena kan jag hålla med om; Vampire Academy-serien är engagerande, väldigt engagerande till och med. Jag sitter och läser och läser, och om jag lägger ner boken så finns viljan att ta upp den så snart som möjligt. Men att Vampire Academy är arvtagaren efter Twilight-böckerna vill jag inte gå med på. Nej, för Mead har så mycket mer att ge än Meyer.

Det är bara att se på karaktärerna. Jag finner den förbjudna romansen mellan Rose och hennes mentor Dimitri så mycket mer lockande än Edward och Bellas, och sedan så är det mycket mer spännande att läsa om en tjej som gör något. Rose tränas till att slåss, till att lägga ner sitt eget liv och tjäna, skydda och dö för Moroi. Vi har en väldigt intressant samhällssituation; där de kungliga Moroi nu även har börjat vända sig mot de icke-kungliga Moroi och tycker sig vara dem överlägsna. Där Rose har börjat se att det finns andra alternativ för en dhampir än bara väktare och "blood whores", att det finns möjlighet till en förändring.

Jag bara måste läsa nästa bok. Helst nu. Jag måste veta vad som händer, jag måste få den här stenen lyft från mitt hjärta och hoppas, hoppas, hoppas att det finns lite glädje i deras framtid. Tyvärr så verkar de inte ha gjort ett boxpaket av de tre sista böckerna i serien, så de måste köpas separat. Dang. Att köpa tre böcker för 180 kr är annars perfekt. Nu blir det plötsligt 60-80 kr dyrare.

"Shadow Kiss" var bäst hittills i serien. Där "Vampire Academy" periodvis var rätt seg och där "Frostbite" var trevlig läsning, men glimrade till på riktigt först i slutet, så var "Shadow Kiss" bra rätt igenom och lade upp en hel del intressanta funderingar inför kommande böcker.

Spoiler: Jag VISSTE att något hemskt skulle hända. Det är soldat-som-säger-att-han-ska-gifta-sig-ledtråden. Det hade tagit bort en stor del av seriens handling om Dimitri och Rose helt plötsligt kunde vara tillsammans, så när Dimitri hade en lösning som gjorde att de kunde leva tillsammans och fortfarande vara väktare och de sa att de älskade varandra, då visste jag: Dimitri är så gott som död. Fast jag visste inte att Mead skulle vara så grym.

Fantasyhöst: Kurslitteratur

2011-08-15T19:54:00.002+02:00

Till hösten så ska jag läsa 45 hp "Organsystemens struktur och funktion"; men utöver det så hade jag även tänkt hinna med en egen administrerad kurs i high fantasy. Då kurslistan kommit in till läkarkursen (och jag har köpt böcker för 2000 kr) så tänkte jag även ta och köpa in lite andra böcker, till mitt fritidsprojekt.

Till kursen "Fantasy: en studie av fjärran magiska länder" så behövs följande böcker:

"Assassin's Apprentice" (Mördarens lärling) av Robin Hobb, första boken i The Farseer Trilogy. (Berättelsen om Fjärrskådarna)
Antal sidor: 464.
Kommentar: Älskar omslagsserien! Känns på något sätt väldigt "A Song of Ice and Fire"-igt, med de olika djuren.

"Name of the Wind" (Vindens namn del 1 och 2) av Patrick Rothfuss, första boken i The Kingkiller Chronicle. (Berättelsen om kungadråparen)
Antal sidor: 672.

"Graceling" (Tankeläsaren) av Kristin Cashore, första delen i en fristående serie om the Seven Kingdoms. (De utvalda)
Antal sidor: 471
Kommentar: Jag valde den dyrare versionen med vuxenomslag trots att den var 20 kr dyrare. Förlåt för min ytlighet, men ibland måste jag bara välja den estetiskt mer tilltalande boken. Fast egentligen - ett svärd på en fantasybok... vad...originellt.

"Wizard's First Rule" (Sökaren + Trollkarlens första regel) av Terry Goodkind, första delen i The Sword of Truth. (Sanningens svärd)
Antal sidor: 848.

"Eye of the World" (Farornas väg + Tidens hjul) av Robert Jordan, första delen i The Wheel of Time. (Sagan om drakens återkomst)
Antal sidor: 832

"Legends: Short Novels by the Masters of Modern Fantasy", en fantasyantologi med historier av bla. Robert Jordan, Ursula le Guin, George R.R. Martin och Terry Pratchett.
Antal sidor: 424.
Kommentar: Jag köpte den på grund av att "The Hedge Knight", den första av Martins tre berättelser i "The Tales of Dunk and Eggs" finns med här.

"Alvklingan" av Nick Perumov, första delen i hans Tolkiensequel Mörkrets ring.
Antal sidor: 557

"The Fellowship of the Ring" (Sagan om ringen) av J.R.R Tolkien, första delen i The Lord of the Rings. (Sagan om ringen)
Antal sidor: 480
Kommentar: Har sedan tidigare.

"The Two Towers" (Sagan om de två tornen) av J.R.R Tolkien, andra delen i The Lord of the Rings. (Sagan om ringen)
Antal sidor: 416
Kommentar: Har sedan tidigare

"The Return of the King" (Sagan om konungens återkomst) av J.R.R Tolkien, sista delen i The Lord of the Rings. (Sagan om ringen)
Antal sidor: 512
Kommentar: Har sedan tidigare.

"Diamantsvärdet och träsvärdet I" och "Diamantsvärdet och träsvärdet II" (Diamond Sword, Wooden Sword) av Nick Perumov, första delen i Svärdens väktare. (Keeper of the Swords)
Antal sidor: 396 + 464
Kommentar: Har sedan tidigare.

"A Feast for Crows" av George R.R. Martin, fjärde delen i A Song of Ice and Fire. (Sagan om is och eld)
Antal sidor: 1048
Kommentar: Har redan.

Kalla mig dum, men med denna bokbeställning så ger jag mig ut på farligt vatten. Förutom att ha 17 (hastigt ihopräknade) redan påbörjade bokserier inom YA och andra fantasygenrer så kommer jag härmed att påbörja inte en, utan 6 (sex!) andra fantasyserier.

"När kommer jag någonsin att ha tid att läsa ut alla dessa böcker?" kan man fråga sig. Särskilt oroväckande blir det ju när medel-Svensson bland high fantasy-böcker ligger uppe någonstans vid 800-900 sidor. Piece of cake. Nej, men seriöst. Jag har tänkt att sitta mindre på datorn i år och ägna mer tid åt att läsa. Ska försöka få minst 40 minuter läsning varje kväll före det är dags att somna.

Hot Six av Janet Evanovich (2000)

2011-08-15T15:30:00.000+02:00

Innan jag kastar mig in i en redogörelse över vilka jobbiga situationer Stephanie hamnar i under denna romans gång så ska vi ha en liten diskussion om de engelska titlarna vs de svenska. På engelska innehåller titlarna på böckerna i Stephanie Plum-serien en siffra som enkelt visar vilken bok i ordningen det är och som gör det jättelätt att se i vilken ordning böckerna kommer. Denna boktitelserie som börjar med "One for the Money" och slutar med "Sizzling Sixteen" (vet ej om det är absolut sista boken i serien eller om det ska komma fler) är alltså en underlättnad när man har att göra med en sådan lång serie där alla böcker handlar om i stort sätt samma sak.

Jag förstår att det kan vara svårt att översätta boktitlarna rätt av då engelska språket generellt har mycket fler uttryck som innehåller siffror, men att istället döpa alla böckerna till "[adjektiv] byte" var en riktigt dum idé. Varför inte köra på det riktigt svenska "Stephanie Plum och [något som har med handlingen att göra]". På svenska så börjar bokserien med "Lovligt byte" och slutar med "Skuggat byte" och däremellan så finns det svårfångade, fångade, heta, delade, farliga och nedlagda byten. Och jag vet aldrig vilken bok som kommer näst på tur. När de har bokrea och jag ska se om jag kan köpa den där Stephanie Plum-boken för 19 kr eller om jag redan har den på engelska/svenska så måste jag alltid gå in på wikipedia, för jag kommer helt inte ihåg de svenska namnen. Det är stört omöjligt! Översättningsmiss i mina ögon.

Och vi ska inte ens tala om de horribla svenska omslagen på de inbundna böckerna. Yikes!

Tillbaka till boken i fråga. I "Hot Six" (Hett byte) så får Stephanie sitt svåraste uppdrag hittills. Hennes kollega Ranger, fd black ops och nuvarande badass prisjägare, har åkt fast för olaga vapeninnehav och inte besvärat sig att dyka upp i domstolen. Dessutom så är han misstänkt för mordet på Homer Ramos, son till ägaren av New Jerseys olaglig vapenhandel-imperium. Hur ska Stephanie kunna släpa sin vän inför rätta då hon tror att han är oskyldig, särskilt då han är den som lärt henne allt hon kan inom bounty hunter-branschen? Istället för att ta in Ranger så börjar Steph att gräva i mordfallet. Om inte Ranger mördade Homer Ramos, vem gjorde det?

Boken var skriven efter det vanliga receptet: Stephanie misslyckas gravt med att ta in sin tilldelade domstolssmitare, Stephanie tar sönder några bilar medan männen i hennes liv skrattar sig fördärvade över hennes klantighet och dåliga tur (seriöst? fina stereotyper). Stephanie vill ha sex, men tillåter sig aldrig att ha det. Lula vill ta till våld och skjuta folk. Mormor Mazur vill ta till våld och skjuta folk. Till slut så kommer den mordmisstänkte efter Stephanie och lyckas nästan mörda henne.
En typisk dag i Stephanie Plums liv.

Seriöst, vad är det som är så lockande med dessa böcker? Varför läser jag dem och måste fortsätta läsa dem när alla är nästan exakt likadana? Vilken lockning är det de har över mig som gör att jag inte kan lägga boken ifrån mig, trots att den är så enkel att jag skulle kunna jobba och läsa samtidigt?

För det är något speciellt. Något som gör att jag måste fortsätta och som gör att jag sitter klistrad och läser i en faslig takt. På samma sätt som "Sagan om Isfolket"-böckerna lockar mig och trollbinder mig, trots att jag störs av än det ena än det andra så måste jag ändå fortsätta läsa och hinner ofta med 2 böcker i serien per dag. Precis så är det med Evanovich. Fast nu efter två böcker på kort tid så känner jag mig mättad, men om några månader så kommer jag vara där igen.

Fantasyhöst

2011-08-12T15:10:00.001+02:00

Jag har bestämt mig för ett tema till hösten; Fantasyhöst (till skillnad från alla andra årstider). Men inte vilken sorts fantasy som helst, utan high fantasy, en sub-genre som jag inte hade besökt på år och dagar innan jag plockade upp "A Game of Thrones". När jag var yngre så läste jag hemskt mycket inom genren, fast inga direkta höjdare direkt.

Jag läste Maggie Fureys "Artefact of Power"-serie på svenska, men kommer allvarligt talat inte ihåg särskilt mycket. Bara att Aurian blev kär i en människa, att någon kunde förvandlas till en varg, att två döda bråkade om vem som skulle få bli återfödd och vem som skulle få vara spöke och att det var med flygande varelser som hjälpte Aurian. Inte särskilt mycket alltså - och jag läste ändå böckerna under högstadiet, så jag borde komma ihåg mer.

Jag läste Katharine Kerrs "Deverry"-serie, alla böckerna som då fanns utgivna, en efter en under en sommarmånad för flera år sedan. Fram till nummer 12, "Guldfalken". Finns nu tre delar till utgivna. Jag minns att jag blev rätt less på serien i slutet, för jag tyckte att den skulle ha avslutats efter första akten. Då gillade jag inte reinkarnationerna utan tyckte att det var alldeles för jobbigt att hålla reda på, särskilt i senare böcker då det kom upp i 8-9 olika versioner av samma person.

Jag läste de två första böckerna i Christopher Paolinis "Arvtagaren"-serie och gillade inte hur han i mina ögon stulit vissa namn från Tolkien och hur hans alvspråk bara verkar vara en annan dialekt av Tolkiens, fullt med ä och ö:n. Kom häromdagen på att Paolinis alviska krigarprinsessa också heter Arya. Fast denna Arya är inte lika bra som Martins Arya, utan istället Mary Sue i alvgestalt.

Och så allt av Eddings. ALLT. Jag lovar... okej, förutom hans nyaste serie... och "Reginas sång", men den äger jag och planerar att läsa någon gång. Fast den är ju inte high fantasy, eller hur? Har fått för mig att den är mer... varulvsfantasy.

Och nu är det dags för mig att läsa high fantasy igen. Bra high fantasy. Böcker som utspelar sig i gråskalor och har intressanta, tredimensionella karaktärer.
Plan: Jag ska ha en high fantasy-bok som primär eller sekundär bok hela hösten, så det blir inte bara fantasy som kommer att läsas, men till största del.

Vad jag hade tänkt ta mig igenom under hösten:
1. Första boken i Nick Perumovs "Svärdens väktare"-serie, som på svenska är uppdelad i två böcker: "Diamantsvärdet och träsvärdet I" och "Diamantsvärdet och träsvärdet II". Äger redan båda böckerna.
2. Minst en bok i "The Wheel of Time". Börjar med "The Eye of the World". Skäms lite över att aldrig ha läst något av Robert Jordan.
3. Kristin Cashores ungdomsfantasyserie som börjar med "Graceling". Som visst utspelar sig i något som heter The Seven Kingdoms... Hm...
4. "A Feast of Crows", helt klart. Jag har ju sagt att jag skulle vänta till "A Dance With Dragons" kommer ut i pocketversion, men jag tror ärligt talat inte att jag kan hålla mig borta från Martins Westeros så länge.

Kanske: Har fått tips om en Patrick Rothfuss som visst skrivit en fantasyserie vid namn "Kingkiller Chronicle". Kan möjligtvis köpa första boken "Name of the Wind". Är även sugen att besöka Midgård igen. Kan bli en omläsning av ringentrilogin, alternativt "Silmarillion". Ett besök där kan även resultera i att jag lägger till Perumovs Tolkienfortsättning "Alvklingan". Är även nyfiken på Steven Eriksons "Malazan Book of the Fallen"-serie som börjar med "Gardens of the Moon".

Update: Robin Hobb! Jag får ju inte glömma Robin Hobb. "Assassin's Apprentice" måste jag ju också läsa. Eller? Jag har hört att The Farseer Trilogy är den bästa av hennes böcker.

Det kanske inte är så smart att läsa första delen i 7 olika fantasyserier, då de flesta serier är på några tusentals sidor med minst 4-5 delar, men det kanske är precis vad jag behöver. Det lär ju ta Martin några år att få klart "Winds of Winter", så efter "A Dance With Dragons" så är det tvärstopp ett tag.
På tal om Martin... vet någon var man kan få tag i "The Tales of Dunk and Eggs"-berättelserna?

Tips

2011-08-11T22:28:00.000+02:00

Jag vet att min blogg lika gärna skulle kunna döpas om till "Ett maniskt George R.R Martin fans memoarer" just nu, men jag har inte så mycket annat att skriva om för tillfället. I denna bloggtorka så bjuder jag på ett ASoIaF-tips: dessa små serier. Spoilers upp till "A Storm of Swords" på vissa.

A Storm of Swords av George R.R Martin (2000) SPOILERFYLLD!

2011-08-09T15:22:00.000+02:00

Det är helt omöjligt att berätta något som helst om handlingen i de senare delarna av "A Song of Ice and Fire" utan att spoila bok ett och två så en spoilervarning är utfärdad på detta inlägg. Och inte bara en vag liten spoilervarning utan en ordentlig en då jag går in på detaljer.

Detta inlägg är fullt med spoilers, då jag inte har någon att diskutera böckerna med och därför använder bloggen som ett forum att få ur mig lite av alla mina fanatiska hangups efter den tredje boken. Det här inlägget kommer inte heller vara upplagt som en vanlig "recension"; utan om ni vill läsa lite mer om mina tankar om själva boken i stort så rekommenderar jag det spoilerfria inlägget. Vissa saker kommer dock att vara i stort sätt identiska.

Jag läste en intervju med GRRM här för någon vecka sedan där han sa att en anledning till att det numera tar så lång tid för honom att skriva är för att han känner av fansens förväntningar. Och jag förstår honom. Om man har skrivit tre ytterst skarpa, fängslande böcker fulla av komplexa karaktärer och fått hyllningar för dem - då tänker man nog efter ett extra varv när man jobbar på fortsättningen.

Jag älskade "A Storm of Swords" från första sidan. Från den blodisande prologen, där tre hornstötar ljuder över Night Watch-lägret för första gången på 1000-tals år, så var jag fast. Den där sekvensen, där prologens berättare Chett (har ni tänkt på att POV i prolog och epilog alltid dör?) står över Sam Tarly, med kniven i hand, och vakternas horn börjar att ljuda. En gång; återvändande bröder, kanske Jon Snow tänker Chett och förbannar dem för att det sätter käppar i hans planer att mörda the Old Bear. Två gånger; vildingar, strid, lägret börjar hastigt komma på fötter. Tre gånger; The Others, panik.

Måste bara få citera:
"Uuuuuuuuuuuuuuhoooooooooooooooooooo.
The sound went on and on and on, until it seemed it would never die. The ravens were flapping and screaming, flying about their cages and banging off the bars, and all about the camp the brothers of the Night's Watch were rising, donning their armour, buckling on swords belts, reaching for battle axes and bows. Samwell Tarly stood shaking, his face the same color as the snow that swirled down all around them.
"Three", he squeaked to Chett, "that was three, I heard three. They never blow three. Not for hundreds and thousands of years. Three means - "
"- Others""

Måste bara säga att det var förbaskeligen snyggt av Martin att både börja och avsluta boken med mordiska levande döda som tar död på POV-karaktärer som bara överlever i ett kapitel. The Others och deras wights i prologen och en återuppväckt, hämndlysten Catelyn Stark i epilogen. Jag fick rysningar av den återuppväckta Lady Stark och hoppas att hon går bananas i nästa bok och tar död på Walder Frey.

En sak som jag verkligen uppskattade med "A Storm of Swords" är alla nya konstellationer som uppstår, inte i en romantisk mening, utan som följeslagare tillsammans genom karaktärernas skilda historier. Jag syftar då främst på Brienne of Tarth och Jaime Lannister, Sansa Stark och Tyrion samt Martins smartaste drag hittills: Sandor "The Hound" Clegane och Arya! Tänk på deras historior, deras personlighet, deras känslor och planer. Arya som är hämndlysten och har båda bröderna Clegane med på sin dödslista, den hon rabblar varenda kväll innan hon somnar "Ser Gregor the Mountain, The Tickler, Raff the Sweetling, Pollivander, The Hound, Joffrey, Queen Cersei, Ser Ilyn, Ser Meryn" och så Sandor Clegane, så full av ilska mot sin bror, mot Tyrion, mot världen, men med en svag punkt för Sansa.

Två av mina favoritdelar i hela boken utspelar sig i deras sällskap: den där The Hound förklarar att han inte går i Lannisters koppel längre, att han inte ska föra Arya till Cersei utan tillbaka till lady Catelyn och att han aldrig slog Sansa som de andra vitmantlarna i the Kingsguard gjorde, samt delen i slutet, där Sandor och Arya träffar på och dödar Pollivander och The Tickler. Det är första gången som Arya aktivt får ta död på någon på sin lista.

(En annan favoritdel är den där Sansa blir räddad av en vakt när sångaren Marillion antastar henne och hon för ett ögonblick tror att det är Sandor Clegane som har kommit tillbaka till henne. Jag är stenhård shipper och hoppas få några fler SanSan-ögonblick i framtiden, för jag tror absolut inte att Sandor Clegane har dött. Han får inte... Isåfall hoppas jag att Thoros of Myr kommer förbi!)

På tal om Aryas dödslista: Jaime Lannister, what's up with him? Nu har han helt plötsligt nästlat sig in och blivit en storfavorit hos mig, så jag har fått ta bort honom från min dödslista. Helt plötsligt så gick han från att vara lite stereotypt cocky och ett riktigt praktsvin till att bli mänsklig, sårbar och faktiskt ganska lätt att känna medkänsla med. Jag gillar speciellt hans relation till Brienne, hur de liksom växer i varandras ögon.

Bokstävlarna utnämnde tidigare boken till den mörkaste hittills i serien, vilket gav mig lite kalla fötter inför läsningen. Eftersom det brukar kännas som en kallsup av mörker att läsa en "vanlig" ASoIaF-bok så var mörkast hittills väldigt olycksbådande, men så här i efterhand så vet jag inte riktigt om jag tyckte att den var så mörk. Rättelse: den är nattsvart, men de bra sakerna (*host*mest Arya och Sandor*host*) uppvägde alla de riktigt mörka, avgrundsdjupa partierna.

Som mordet och skändningen av Robb och Catelyn Stark. Där satt jag faktiskt ner boken och skulle nog inte ha fortsatt läsa på ett bra tag om det inte hade varit för att jag såg att nästa kapitel var Aryas. Jag kände på mig att något hemskt skulle hända, men jag hade inte förstått vidden av det hela förrän det stod där, svart på vitt. Och att de dör just när Arya äntligen har nått fram till sin familj igen. Och hur Jon aldrig kommer att få veta att Robb tänkte legitimisera honom.

Jag tycker att det är riktigt intressant hur familjen Stark gör allt för att komma tillsammans igen, för att överleva och samlas igen i sin flock - men hotas och dödas som flugor av sina fiender - medan familjen Lannister inte har mycket att frukta bakom sina arméer och sitt ränkspel, men istället förstör varandra inifrån. Tywin, Cersei och Tyrion spelar ett ränkspel av klass där inga andra känslor än hat och avsky verkar vara inblandade. Medan Starks främsta fiender verkar vara en Frey, Greyjoy eller Lannister så är ätten Lannisters främsta fiender de egna familjemedlemmarna.

Daenerys kapitel känns alltid som ett avbrott från resten av historien, som att de inte hänger ihop med de andra och de brukar ofta bli ovälkomna pauser från Westeroshistorien. Här gillade jag dock dem, men mycket av det har att göra med Ser Barristan Selmys intåg och rivaliteten mellan honom och Ser Jorah Mormont och hans historier om Rhaegar och Aerys. Det är först nu som Daenerys har börjat få höra sanningen om sin far och inte bara Viserys lögner om vilken bra och älskad kung han var.

Fråga: Varför kan inte GRRM bara berätta vissa saker rätt ut? Vi har ju fått svart på vitt nu, vi vet vem som skickade lönnmördaren efter Bran, vi vet vem som förgiftade Jon Arryn, vi vet vem som mördade Joffrey - varför kan vi då inte bara få veta VAD som egentligen hände mellan Lyanna Stark och Rhaegar Targaryen?

Teori: I början så trodde jag att Lyanna Stark är Jons mor och det finns flera saker som tyder på det, t.ex. så nämner ju Ned Stark allt blod i Lyannas säng när han vakade över henne när hon dog. En svår förlossning hade ju ofta den utgången under Medeltiden och låter mycket mer som en trolig direkt dödsorsak än en våldtäkt (Robert sa i AGoT att Rhaegar våldtog Lyanna). Ned säger ju även att Jon är av hans blod, men har han någonsin kallat honom för sin son rätt ut i boken? I tv-serien så sägs inget om det, bara "you may not have my name, but you have my blood", vilket Jon ju har även om han är Neds systerson. Fast nu vet jag inte... Varför skulle baby-Jon då varit i samma slott som Daynes?

Jag kommer aldrig att kunna vänta till "A Dance With Dragons" kommer ut som pocket, utan sätter nog tänderna i "A Feast for Crows" under hösten. Hur kommer det gå för Jon? För Arya? Vad kommer att hända med Sansa nu när Lysa är död och Littlefinger har visat att han ser henne som ett substitut för sin mor? Hur kommer det gå med Lannisterklanen nu när Tywin Lannister är död? Så många frågor att få svar på. Martin kan verkligen skriva cliffhangers...

A Storm of Swords av George R.R Martin (2000) SPOILERFRI!

2011-08-08T22:44:00.001+02:00

Bara så att ni vet: ett inlägg om "A Storm of Swords" är på gång, bara det att jag måste ta fram motorsågen var tjugonde minut då jag håller låda alldeles för mycket och kan ägna 2000 tecken endast åt att beskriva relationen mellan två karaktärer eller en del i boken som jag tyckte var särskilt rörande/intressant/spännande.

Och just ja, recensionen kommer inte att bli spoilerfri. Den kommer att vara så full av spoilers att de inte går att missa. Minst vart tionde ord är en spoiler. Därför så har jag bestämt mig för att göra en ASoS-light version.

"A Storm of Swords" (Svärdets makt) är tredje boken i Martins episka, avgrundsdjupa fantasyserie, tillika studie av människans mest avskyvärda sidor, "A Song of Ice and Fire". I denna bok så fortsätter striden mellan de olika faktionerna, men där det i förra boken mer var regelrätt batalj och vägen till makten banades fram genom strider ute på slagfälten så har det här alltmer fått ge vika för ett politiskt spel, knivar i ryggen, lögner och svek. "A Storm of Swords" har det högsta dödstalet hittills, vilket är imponerande med tanke på att karaktärer faller som käglor i de tidigare böckerna också.

Bokstävlarna beskrev tidigare boken som den mörkaste boken hittills i serien och jag både håller med och håller inte med. ASoS är onekeligen mörk och det finns en hel del delar som fick mig blodet att isas i mina ådrar och vid ett tillfälle utbrast jag faktiskt "GRRM, nu får du faktiskt ge dig!" för att jag tyckte att det blev för mörkt, kaka på kaka på kaka. Dock så trodde jag att det skulle bli svårare. Det fanns tillfällen i AGoT och ACoK där jag inte ville läsa vidare, för att jag hade lite halvt ångest över vad som väntade. Denna infann sig aldrig i ASoS. Jag tror att det uppvägdes av att mitt i allt elände så fanns det relationer mellan karaktärer, karaktärer som utvecklades och kämpade på ett sätt som jag fäste mycket större fokus på än alla hemskheter. Jag har tre favoritkonstellationer i denna bok, där Martin har parat ihop karaktärer med varandra, inte romantiskt, utan som följeslagare i varandras historier och de gav mig driv. (För er som inte vill vänta på min långa spoilerfyllda åsikt: Jaime & Brienne, Arya & Sandor Clegane och Tyrion & Sansa).

I ASoS så har även två gamla karaktärer blivit uppdaterade till POV-karaktärer och det känns helt rätt. Båda två är intressanta att läsa om, särskilt en av dem som jag nu ser i ett helt nytt ljus och har börjat räkna som en av mina favoriter (ni som förstår vem jag menar kommer att se ironin). Om det är något som Martin är duktig på så är det att skriva personer som både har en svart och en vit sida och blir en härlig grånyans som gör att de både känns verkliga och att de inte går att hata, inte fullt ut. De "onda" har de flesta en redeeming quality, förutom möjligtvis Ser Gregor Clegane, och de "goda" har alla sidor som gör att de inte är lika skinande vita som man kanske skulle vilja ha dem.

Så för att fatta mig kort: "A Storm of Swords" är en ruskigt tät historia, full med det Martin skriver bäst: karaktärer och historier som etsar sig fast och cliffhangers. Många, många och åter många cliffhangers... och så ond bråd död då förstås. Bokens början, med återuppväckta döda, kan varit det mest iskylande hittills i bokserien och bokens slut, med en annan slags återuppväckt död, var även det spännande så in i Nordens.
Trots detta så tänker jag ta en paus innan jag läser "A Feast for Crows", för vad jag förstår så utspelar den sig parallellt med "A Dance With Dragons" och jag skulle gärna vilja läsa dem efter varandra - vilket gör att fjärde boken måste vänta tills den femte kommer ut i pocket. Om jag kommer att kunna hålla mig...

High Five av Janet Evanovich (1999)

2011-08-07T22:02:00.000+02:00

Jag har börjat en ny taktik för att få in så mycket läsning som möjligt i min jobbfyllda vardag: jag har en vanlig bok, som jag kastar mig in i på kvällarna när jag verkligen har tid, och en jobb-bok, som jag läser på jobbet när det ringer lite. Dessa jobb-böcker har lite olika kriterier; de ska vara lätt att följa med i, ha stor text (alltså: inte minimal text, är så svårt att hitta tillbaka till rätt ställe då) och helst inte alltför rörande. Första boken jag läste på jobbet var "Gamla synder" av Elizabeth George och Janet Evanovich fick äran att bese mig med nästa jobb-bok, då allt av G.R.R Martin är omöjligt att läsa i jobbrelaterade sammanhang!

Som namnet låter ana så är "High Five" (Delat byte) den femte delen i Evanovichs serie om den inte så kompetenta prisjägaren Stephanie Plum. I denna bok så är Stephanies arbetsbelastning från hennes kusins bailenforcement-byrå inte så stor, stans kriminella har skött sig och inte smitit från domstolen på sistone, vilket lämnar Stephanie med väldigt lite att göra. Eftersom hon jobbar på provision och har en hyra att betala så ser hon sig om efter nya ströjobb under Rangers beskydd samtidigt som hon letar efter sin försvunna farbror Fred, som till att börja med bara verkar ha virrat bort sig...tills Stephanie hittar bilder på en död kvinna i Freds skrivbordslåda.

Vad kan man säga? Boken är som de flesta andra böckerna i serien. Skillnaden är att Evanovich verkar ha börjat tycka att flirtandet mellan Stephanie och polisen/kända casanovan Morelli inte är lika spännande längre och har slängt in lite nya bekantskaper. Gör inte mig någonting.

"High Five" är lättsmält underhållning, inte hysteriskt roligt i den bemärkning att jag skrattar högt (skrattar nästan bara högt till Harry Potter) utan mer i ett roat, moderligt sinnesslag där jag ler förstående och skakar på huvudet åt Stephanies tokigheter. Måste bara än en gång nämna hur Stephanie och Sookie Stackhouse är stöpta i nästan exakt samma mall, med den skillnad att Sookie är en aning mer intelligent och intellektuell och inte har en galen familj.

Ibland blir det nästan för mycket. Oftast så önskar jag att Lula, Stephanies galna fd. prostutierade kollega och side-kick, och mormor Mazur, Stephanies lika galna mormor, kunde tagga ner lite. Jag gillar skruvat, men det får inte bli för skruvat. Gillar då kompisen Mary Lou, tvåbarnsmamma i förorten som gärna kommer ut på lite spaningsarbete, mycket bättre! Hoppas att hon får ta mer plats i kommande böcker.

Jag har bok 4,5 och 6 på engelska i en omslagsserie som är så amerikansk tidningsställsaktig att jag får ont i ögonen av att titta på dem. Se på bilden ovan så förstår ni. Baksidan är så förövrigt full av blurbar i rött och blått att det ser ut som att en färgexplosion har ägt rum. Fast... allt är ju bättre än de svenska omslagen.

På återseende

2011-08-05T09:04:00.000+02:00

Jag har varken hunnit blogga eller läsa särskilt mycket den gånga veckan. Det har kommit fram till den där tiden på året som jag kallar "när åker du?"-tiden, då alla ens vänner plötsligt ska flytta, antingen för att jobba i en annan stad eller för att åka tillbaka till sitt universitet. Så jag har på sista tiden hoppat från vän till vän, arrangemang till arrangemang, för att hinna träffa alla innan de åker.

Första vännen flyttar på nu kommande måndag, nästa på torsdag och sedan så droppar de bara av en efter en tills det bara är jag kvar (ska inte tillbaka till Umeå förrän i början av september). Då borde jag ju ha gott om lästid i alla fall, särskilt som min pojkvän har gått tillbaka till att jobba skift då och inte lär vara hemma så mycket.

I helgen ska jag på bröllop och när jag kommer tillbaka så ska jag blogga om "A Storm of Swords" och min jobb-bok "High Five" (Evanovich).

Tankar om "A Storm of Swords"

2011-07-28T17:55:00.001+02:00

Jag vet att det har blivit en hel del "vita" inlägg på sista tiden, men jag varje gång jag sätter mig ned och tar upp "A Storm of Swords" så hittar jag alltid en hel del nya saker som jag bara måste få obsessa om. Jag har med text, men allt som specificerar vilken karaktär det rör sig om eller vad som händer är vitmarkerat. Jag vill inte nämna några namn, eftersom personer dör som flugor och det på så sätt spoilar vem som har överlevt bok 1 och 2.

Jag tycker att historien har blivit alldeles för ljus, oroväckande ljus. Det känns som att det går för bra helt enkelt. Ta t.e.x Jaime. Okej, han har förlorat en hand, ett stycke som lämnade mig skräckslagen och illamående i sin sparsmaksamhet då jag vet vad Vargo Hoat gör mot sina fångar . Men vad har hänt sedan dess? Hela historien med Brienne och hur han har fäst sig vid henne är i mina ögon en historia om spirande vänskap och tillit och inte särskilt mörk, vilket gör att jag fruktar allt mer för att något ska hända någon av dem.

Jag förstår inte varför Sansa gnäller så. Ja, det är jobbigt att bli bortgift mot sin vilja, men Tyrion var väl ett av de bättre valen? Jag förstår att han är ful som stryk, dvärg och inte direkt någon drömprins, men tänk på alla sämre alternativ? Han är vänlig, slår henne inte och försöker ju faktiskt skydda henne mot de värsta fasorna. Detta är även en anledning till att jag fruktar de mörker som Martin kan ha gömt i bakfickan.

På tal om Sansa, vet ni hur ledsen jag är över att Sandor Clegane har lämnat King's Landing? Mycket, däremot så blev jag glad när han helt plötsligt dök upp i Aryas POV. Jag älskade kapitlet där han förklarar till den "kidnappade" Arya hur han aldrig slagit hennes syster.

Förresten; jag tror att Arstan Whitebeard är Ser Barristan Selmy, har gjort det sedan han dök upp för första gången, och för varje gång han öppnar munnen så blir jag bara mer och mer säker. Fast: varför känner inte Jorah igen honom?!

UPDATE: Jag hade rätt. Det var ett tåg. Nu har hela helvetet brutit loss. Varför, varför, varför kunde jag inte bara gilla Lannisterklanen istället? Ingen av dem har ju dött än.... Nu blir jag nästan sur. G.R.R får ju ge sig!

Bokbloggare för Afrika

2011-07-28T10:09:00.001+02:00

Nedanstående inlägg är en exakt replika av Saras inlägg, då jag tyckte att hon fick allting sagt så bra och koncist, plus att hon tillät kopiering rakt av.
----------------------------------------------------------------------------------------
Hörni, gå in och ta del av Bokmanias fina initiativ. Om ni inte orkar klicka vidare ta bara fram mobilen och gör så här:

För att skänka pengar till Röda korset:
Messa AKUT TORKA till 72 900 för att skänka 100 kr.

För att skänka pengar till Rädda barnen:
skicka 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950

För att skänka pengar till FN-organisationen UNHCR:
SMS:a till 72970
För att ge 100 kr, SMS:a FLYKTING
För att ge 50 kr, SMS:a FLYKTING 50

Jag vill även lägga till Läkare utan gränser:
Sms:a LIV till 72 970 (50 kr)

Information om bank/plusgiro finns om du klickar vidare på länkarna.

Enligt O tipsar även om Sticka till Afrika.

Kopiera gärna det här blogginlägget rakt av och sprid det vidare!
-----------------------------------------------------------------------------------------
Sen vill jag bara passa på att säga att alla kanske inte har råd, men 99,9 % av alla som läser det här borde ha råd att ge 50 kr. Det är bara att avstå från en bok i nästa beställning - vilket inte borde vara en så svår uppoffring då den där beställningen säkert ändå innehåller 4-5 st.
Jag har skänkt 50 kr till Läkare utan gränser, då jag redan är månadsgivare där och anser att de är en fungerande organisation, samt till UNHCR. Alla kan hitta ett alternativ som passar en.

Jag vill även passa på att lägga till UNICEF. Jag hittar ingen information om SMS-gåvor, trots att jag har för mig att det nämns i deras reklamer, men man kan ge ett valfritt belopp via Internetbank.

Mitt perfekta liv av Sarah Dessen (2004/2011)

2011-07-27T18:58:00.000+02:00

(Obs! Jag måste säga en sak om mitt årtalssystem där uppe innan det blir riktigt fel. Boken kom ut på originalspråk, vilket är vad jag sätter där uppe för att ha koll på hur gamla böcker är, 2004 men blev nyligen översatt till svenska, just so you know)

Jag är ju riktigt kinkig när det kommer till ungdomsböcker, det vet alla som har försökt tipsa mig om "vanliga" ungdomsböcker - ni vet, sådana som inte innehåller magi, vampyrer eller andra varelser med huggtänder. Jag får eksem för minsta lilla sak, suckar högljutt åt klichéer och skriver sedan recensioner fulla med elakheter. Sådant är ju aldrig roligt, inte för dem som har skrivit och slitit med böckerna. Tur för Sarah Dessen att hon är en riktigt skicklig författare och helt får mig att kasta alla förevändningar ut genom fönstret.

"Mitt perfekta liv"(The Truth About Forever) handlar om Macy Queen, en 16-årig vanlig amerikansk tjej som sedan hennes pappas död har gjort sitt yttersta för att vara perfekt. Mittbenan ska vara rak, betygen ska vara oklanderliga, de strykta kläderna ska inte ha ett veck och ingen ska ha något att klaga på, särskilt inte hennes superperfekta geni-till-pojkvän Jason. Så kommer sommaren; Jason åker på matteläger och Macy får i uppgift att ta över hans jobb i bibliotekets infodisk. Ett tråkigt arbete med bitchiga kollegor gör inte mycket för att lyfta Macys humör, särskilt inte när Jason verkar bry sig mer om hur hon sköter arbetet än om henne.
Så en dag får Macy ett annat jobberbjudande: på färgsprakande, jäktiga, icke-perfekta cateringfirman Wish - och till sin egen förvåning så tar hon en chans och accepterar. Wish-Macy har mycket roligare, Wish-Macy lever ett intressantare liv... och Wish-Macy träffar Wes, en snygg kille som hon kan prata med allt om.

Dessen överraskade mig rejält. "Mitt perfekta liv" hade allt det där som jag alltid efterlyst i ungdomsböcker av denna sort. Riktiga känslor, relationer man kan känna igen sig i och den snygga killen som inte bara är snygg utan som faktiskt känns som en kille man själv skulle kunna träffa. Klichéerna blir inte klichéer om man ger dem verklighetsförankring. Ta till exempel den oförstående mamman som varken kan eller vill förstå att ett perfekt liv inte är det bästa livet, som inte inser att bara för att man ändrar rutiner så behöver man inte ändras själv. Hur många gånger har vi inte stött på den mamman i ungdomslitteraturen? Mamman som ger utgångsförbud och som blir "så besviken" och, trots att det är så i var och varannan tonårings liv, aldrig blir mer än ett hinder i romansen, i revolutionen. Som bara liksom är där, platt, utan motivering. Kliché.

Macys mamma är precis allt det där, förutom det sista. "Mitt perfekta liv" har både en oförstående mamma som inte vill se, men som har en bakgrund, en anledning till att inte se, och en kille som får mitt hjärta att slå snabbare, trots att han är fiktiv, och inte för att han är en Edward Cullen-klon - utan för att han har så otroligt mycket mer substans än de där Edward Cullen-killarna någonsin kommer att kunna ha. Romanen har quirky karaktärer som sticker ut, är lite over-the-top, men inte så pass over-the-top att de ramlar över kanten och blir alldeles för mycket. Trots sina egenheter så känns Bert, Kristy och Monica faktiskt som människor som skulle kunna existera.

Trots att handlingen är väldigt förutsägbar (jag insåg vad som skulle hända 200 sidor i förväg) så gör det ingenting. Språket, karaktärerna och interaktionerna mellan dem väger upp det hela. Efter en snabb googling så har jag sett att det finns 9 st Dessen-böcker på engelska, men bara en till på svenska, "Mycket mer än så"... en bok som jag visst äger. Tyvärr så är den kidnappad av min lillasyster, som läste "Mitt perfekta liv" före mig och älskade (försökte få henne att skriva en kommentar, men hon vägrade), så jag får nog vänta att tag med att läsa den. Tyvärr så får vi ju inte träffa Macy och Wish-gänget igen.

(Rec. ex. från Rabén och Sjögren)

And now time for the weather... Tiffany?

2011-07-26T21:45:00.000+02:00

Om någon undrar vad jag håller på med på dagarna så kan jag säga att jag halvt jobbar ihjäl mig. Har haft en hel del kvällspass den senaste tiden och ser fram emot torsdag då jag är ledig. Har en hel drös av icke-färdigskrivna inlägg här på bloggen och håller utöver det på med att slalomläsa två böcker; "A Storm of Swords", behövs ej sägas av vem, och "Mitt perfekta liv" av Sarah Dessen - en trevlig ungdomsbok jag fått av Rabén och Sjögren. Inlägg om båda beräknas komma innan julimånad är slut.

Nu, när jag väl har lite tid över, så ska jag dock ägna mig åt något annat. Nämligen fjärde säsongen av True Blood. Wiiiie! Alexander Skarsgård är mumsig. Passar även på att infoga en liten fanvideo som jag tokälskar till döds, för den är så snyggt gjord.

Trassel

2011-07-22T00:44:00.001+02:00

Mitt i "A Storm of Swords"-läsandet, där allt ser som nattsvartast ut och det redan har dykt upp två cliffhangers som jag mår fysiskt dåligt av, så var jag tvungen att ta en paus. Tänka på något färgglatt, något ljust och något som får en att känna sig mycket bättre till mods.
Dr Sara ordinerar: Disney-film!

Och inte vilken Disneyfilm som helst utan den nyaste, Trassel/Tangled. Jag är uppväxt på Disneyfilmer och går alltid in i något slags temporärt barndomstillstånd när jag ser på Disney, så filmen uppskattades. Dock hade jag redan blivit spoilad av min Trasselmålarbok (*host*köptedenpåCoopförraveckanförattjagvillemåla*host*) och av min fyraåriga kusin, som jag för övrigt lånade filmen av. Fast Disney är ju inte världens mest originella, så det var ingen större förlust.

Länk till sång från filmen. Äh, när jag lika är på gång så kan jag bjuda på lite fler peppande Disneysånger.

Jag tror att om Belle hade haft Internet så skulle hon varit en bokbloggare. Jag önskar att jag också kända bokhandlare som lät mig läsa hans böcker.

Okej, jag vet att Anastasia inte är en Disneyfilm, men jag älskade den som liten, så den får vara med.

(Jag ÄLSKAR Ringaren av Notre Dame! Beror mycket på den storslagna musiken i En sång från Notre Dame, Som Eldar och Fristad-scenen (dvs där de ska bränna Esmeralda)).

Nu känner jag mig mycket piggare på att återvända till mörka och dystra Westeros. Jag förstår verkligen varför Martin har karaktärer i gross och parti, för de går åt. Var ett tag sedan jag läste om ett dödsfall dock - bara det att jag idag råkade spoila mig själv och insåg att flera karaktärer jag tycker om (ingen spoiler, för jag gillar ju i stort sätt alla utom Theon Greyjoy och Joffrey) kommer att dö. Det positiva är att jag nog kommer att ha glömt det tills jag kommer till fjärde och femte boken...

Parentes: (spoiler AGoT) Idag när jag satt på jobbet och funderade kring husen i A Song of Ice and Fire så insåg jag att huset Targaryen ju i stort sätt är extinct. Även om Daenerys får tillbaka tronen så är det ju ändå the End of House Targaryen då det ju bara finns 2 levande Targaryens kvar: Aemon och Daenerys. Eftersom Aemon är över 100 år så antar jag att han inte är särskilt fertil längre och Daenerys är ju infertil sedan missfallet med Rhaego, så jag ser ingen framtid. Om jag nu inte har rätt i en teori jag har... För i så fall så finns det en Targaryen kvar...

Drogo... förlåt, Conan the Barbarian

2011-07-19T17:30:00.002+02:00

Är det bara jag eller ser den nya Conan the Barbarian (Jason Momoa) ut exakt som en Khal Drogo (Jason Momoa) som ägnat för lång tid på morgonen åt att raka sitt skägg att han inte hunnit fläta sitt hår innan han ska ut och vara badass och slåss.

Fast - förresten, det är väl inte så konstigt. Jag tycker bara synd om Jason Momoa som aldrig verkar få ha på sig en tröja.

Further evidence:

(från vänster: Jason Ioane (Jason Momoa) i Baywatch Hawaii och Frankie Seau (Jason Momoa) i North Shore)

PS! Momoa låter för övrigt jätteroligt. Momoa, Momoa, Momoa!

A Song of Ice and Fire: Potpurri

2011-07-18T21:59:00.001+02:00

Börjar inlägget med att bjuda på en liten video:

Bara för att jag fortsätter att para ihop seriens småflickor med gamla riddare. Nedan hittar ni lite tankar om kommande säsongen av Game of Thrones, samt "A Storm of Swords".

ACoK: Jag kom på en väldigt oroväckande sak. Ni vet min Sansa/Sandor Clegane-förkärlek, som på ett sätt är väldigt konstig då the Hound i mångt och mycket gör allt han kan för att skrämma henne? HUR ska de kunna filma kyssen i slutet av "A Clash of Kings" när Sophie Turner är 16 år och Rory McCann är 42 år? Är det ens lagligt på film i USA? (Fast, nu när jag tänker efter så kanske det inte var en kyss. I mitt huvud var det en kyss, men i boken kanske det aldrig blev det). NEJ! Detta måste ju även betyda att de måste ta bort den högst traumatiserande Sansa-blir-misshandlad-och-avklädd-inför-hela-hovet-delen.

Och vad ska de göra med Jaime? Hans enda framträdande i "A Clash of Kings" har ju redan filmats?

ASoS: Vet ni hur glad jag blev när det blev något av Jorah/Daenerys! Woho! Måste läsa vidare.

Varför jag hatar Michael Gambon

2011-07-18T19:02:00.000+02:00

Det här inlägget skulle ha hetat "Varför jag hatar Harry Potter-filmerna" och handla om varför jag bojkottat de senaste filmerna och beter sig som en frustrerad tjur som har en skynkesviftande matador framför sig varenda gång jag ser Daniel Radcliffe. Det hade varit ett underbart skönt inlägg att skriva, där jag skulle ha kastat skit på allt som inte duckade tillräckligt snabbt, utan att ha det minsta dåligt samvete, för för mig så är bokfandomen och filmfandomen vitt skilda. Det skulle bli min hämnd...

... men sen så spenderade jag ju en lördagskväll tillsammans med min lillasyster och Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1, som andningspaus innan jag tog mig an slutstriden i bokoriginalet, och insåg att jag inte tyckte att den var såå hemskt. Den var faktiskt - och det tar emot att säga det - ganska bra. För en gångs skull så lyckades jag se bortom allt de hade ändrat och insåg varför de tagit bort vissa delar. Det fanns saker som jag puffade upp mig över, men inte så att det rök ut ur öronen. Och anledningen till detta? Jag tror att det berodde på att de fokuserade mer på trion än på effekterna i denna film och, främst av allt, för att Michael Gambon inte var med. Den enda gången jag blivit glad för att Dumbledore dog.

Om alla felaktigheter och viktiga karaktärer som har blivit bortklippta är ett rött skynke för mina ögon så är Michael Gambon kniven med vilken mitt tjurjag slaktas efter föreställningen. Varför? Jo, för att Michael Gambon har öppet skrytit med att han inte har läst böckerna och jag förstår att han skryter, för om han hade sagt att han har läst böckerna så hade ju genast misstankar om analfabetism uppstått.
Michael Gambon spelar inte Dumbledore. Seriöst, hur svårt kan det vara för regissörerna att säga "öh, Michael, tagga ner lite!"? Hur svårt kan det vara för honom att se på de två första filmerna med Richard Harris som Dumbledore och försöka spela samma karaktär?
Exhibit A:

Låt oss nu ta en titt på scenen där Dumbledore frågar Harry om han har stoppat sitt namn i den flammande bägaren, direkt från boken:
"Professor Dumbledore was now looking down at Harry, who looked right back at him, trying to discern the expression of the eyes behind the half-moon spectacles.
'Did you put your name into the Goblet of Fire, Harry?' Dumbledore asked calmly".
Ehm, ehm.

Tacka vet jag Richard Harris!

För att fatta mig kort om varför jag inte tycker särskilt mycket om de andra Harry Potter-filmerna (de två första och nu även DH1 borträknade); de tar bort karaktärer som är viktiga längre fram och ägnar mesta tiden åt flashiga specialeffekter som inte behövts då Harry Potter trots allt är en historia om relationerna mellan karaktärerna. De förklarar knappt saker och litar på att tittarna har läst böckerna, vilket folk - som min lillasyster - inte har gjort, vilket leder till att många av sakerna de sätter in är helt obegripliga för dem. Och så förenklar de, och förenklar och förenklar för att kunna ha tid åt mer flashiga saker som flygande dödsätare...
Samt att ingen någonsin bär sina Hogwartskläder och Hermiones hår blir plattare och plattare för varje film som går.

Jag har inte sett Harry Potter and the Half-Blood Prince efter att följande konversation utspelat sig mellan mig och min syster:
Jag: Var filmen bra då?
Syster: Ja, fast lite läskig...
Jag: Vaddådå?
Syster: Ja, den var rätt läskig när Bellatrix brände ner Kråkboet
Jag: *kaboooom* (ljud när mitt huvud sprängs)

Fast efter att ha sett DH1 och inte fått ett exploderande huvud så kanske jag ändå borde gå och se DH2...

Gamla synder av Elizabeth George (1989)

2011-07-17T10:38:00.000+02:00

Jag vet att jag inte har skrivit något om böcker jag läst på riktigt länge. Detta beror på att jag inte kan skriva om vad jag tycker om Harry Potter-böckerna en och en utan att komma tillbaka till händelser i tidigare och senare böcker. För mig är Harry Potter-böckerna en klump av awesome. (Det kommer dock att komma ett "Jag och Harry Potter"-inlägg där jag uttrycker min kärlek för bokserien, samt ett "Harry Potter-filmerna suuuger"-inlägg där jag kastar sten på filmerna).

Detta inlägg ska dock handla om något helt annat: nämligen kommisarie Lynley och assistent Havers. När jag var mindre så såg jag flera avsnitt av tv-serien tillsammans med mamma, men jag har hittills inte läst böckerna (förutom den första, "Pappas lilla flicka"), trots att vi äger alla Elizabeth Georges böcker förutom 2 st.

I "Gamla synder" (Payment in Blood) är ett låsta rummet-mysterium i centrum. Thomas Lynley blir speciellt utvald för att leda utredningen av mordet på en engelsk pjäs- och mysterieförfattarinna som under brutala förhållanden blivit mördad under en weekend på den skotska landsbygden, dit teatersällskapet farit för att förbereda sig inför pjäsen. Med sig ut till det skotska godset Westerbrae har han assistent Barbara Havers, samt hans gode vän Simon Allcourt St James, tillika forensic anthropologist (vad de nu heter på svenska). Väl på plats så får sällskapet en chock: i hotellrummet bredvid den mördade kvinnan så hittar de en viss Lady Helen Clyde, fd. fästmö till St James och Lynleys nuvarande förälskelse, och hon har inte bott där ensam. Förblindad av svartsjuka så letar Lynley efter bevis för att Helens älskare är mördaren, men är han ute på rätt spår eller är han blind för vem som verkligen är mördaren?

Elizabeth Georges deckare har något speciellt över sig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det tilltalar mig. Undrar om det är att vi får se snuttar från alla inblandades POV, på ett sätt som känns naturligt och att detta leder till att förvirringen ökar, då händelserna i dessa POVs inte förklaras särskilt mycket och allesammans kan tydas som att det är den karaktären som är mördaren.

Eller är det inblandningen av högadeln, med allt vad det innebär. När jag läste den första Lynley-boken, "Pappas lilla flicka", så störde jag mig på versalerna som dök upp mitt i meningar när karaktärer skulle vara artiga mot varandra. Er och Ni var vanligt förekommande ord i dialogen, och med tanke på att nästan alla återkommande karaktärer i bokserien är högadliga, ex Lord Asherton (Thomas Lynley), Lady Helen Clyde och Simon Allcourt St James är väl inte direkt från förorten heller (han har ju trots allt en butler), så är det inte så konstigt - men det stör mig i min läsning. Jag är inte så förtjust i versaler mitt i en mening.

I "Gamla synder" då dyker inte de där versalerna upp, vilket gjorde att min läsning fortlöpte mycket smidigare när jag inte behövde ägna tid och energi åt att störa mig på petitesser. Jag vet inte om de har bytt översättare och Ragna Liljedal som översatte denna bok inte var lika artig och versalade folk - för ni använder de fortfarande.

Jag gillar verkligen överklassinslagen. Lite bisarrt blir det när St James butler kommer in med smörgåsar och tårtbitar mitt under en diskussion om misstänkta eller när Lynley stör sig på sin betjänts beteende, för det är en värld som man vanligen inte ser, speciellt inte i böcker som trots allt utspelar sig i slutet av 80-talet.

Jag har nu i fyra dagars tid försökt att få något vettigt sagt om denna roman, men inte lyckats. Jag kan bara konstatera att jag nog kommit över min aversion för deckare (dock inte svenska deckare) och börjat kunna njuta av dem också. Samt att jag gillar Barbara Havers väldigt, väldigt mycket.

Spänning: 4
Karaktärer: 4
Engagemang: 4
Språk: 4
Handling: 3
Summa: 3,8

Spoiler: Lynley och St James är förutom att vara bästa vänner även (blivande) dubbla buksvågrar. Vilken komplicerad relation det där kompisgänget har! Deborah St James, fd. Cottler, är dotter till Simon St James butler och har förut haft en relation med Lynley. När Deborah gifte sig med St James så var Lynley fortfarande förälskad i henne. Lady Helen Clyde och St James var förut förlovade, men gick skilda vägar efter bilolyckan som gjorde St James handikappad, en olycka där Lynley körde. Lynley är nu förälskad i Helen och kommer att gifta sig med henne i någon av de kommande böckerna. Och allesammans står extremt nära varandra. Puh...

Från Harry till Arry*

2011-07-17T10:30:00.002+02:00

Från:

Till:

Nu så ska jag gå ut i solen och läsa "A Storm of Swords". Fruktar för alla karaktärers liv efter att ha läst Bokstävlarnas inlägg där hon beskrev boken som "den hittills mörkaste", vilket är väldigt olycksbådande då ingen av de tidigare böckerna har varit solskenshistorier och jag ofta har fått ta andningspauser för att lugna nerverna för att jag mått så dåligt över saker som hänt vissa karaktärer.

* Endast där för att vara vitsig. Alla som har läst "A Clash of Kings" vet ju att "Arry" inte kallas Arry längre.

All was well

2011-07-17T09:57:00.001+02:00

Nu, exakt kl 02:13 den 17 juli, så har jag läst ut "Harry Potter and the Deathly Hallows" och förvånansvärt nog så har inte PPD* slagit till så hårt än. Den lär komma, det gör den alltid, och jag saknar faktiskt att inte känna det där avgrundsdjupa hålet inom mig som desperat brukar ropa "men vad ska jag nu läsa!?".
Vad kan denna mildare form av PPD bero på?
- Att jag inte lyckats komma ner till det där speciella stället som jag vanligtvis befinner mig i under HP-läsning, stället där inte mycket annat än Harry och hans värld existerar?
- Att jag har lidit av PPD så många gånger att jag nu vet att man kan komma över den och hitta andra saker att läsa - och att det alltid går att återkomma till Harry Potter igen?
- Att en liten del av mig, den förrädaren, känner att "åh, nu kan jag ta och läsa "A Storm of Swords""?

* (PPD = Post Potter Depression, sinnestillstånd som drabbar hundratals Harry Potter-fans efter utläsning av DH)

Jag är en av få personer som gillar det slut som Rowling har gett sin serie. Där andra ser ett alldeles för rosenrött slut med en massa klichéer så ser jag en homage till alla fans. Jag ser upplägget till en fortsättning, en hel värld av nya fan fictions-möjligheter serverade på en silverbricka. Ska det vara Scorpius/Albus (för Draco/Harry-fansen) eller Scorpius/Rose? Har Teddy Lupin ärvt något av sin fars varulvshet?

Jag ska ta och skriva ett riktigt, längre, inlägg om Harry Potter sen - möjligtvis imorgon när jag har fått sova lite. Just nu så består mina tankar bara av ett stort virrvarr som inte går att sätta ihop till något comprehensible.

PS: Jag såg Harry Potter and the Deathly Hallows: Part I med min syster idag - och jag klagade knappt!!! Det har aldrig förut hänt.

Några ord i pausen

2011-07-13T23:00:00.000+02:00

Känner att jag inte har uppdaterat något på ett tag - trots att jag har läst 7 böcker sedan mitt senaste inlägg som handlade om en bok. Anledningen till detta är att jag inte kan skriva om Harry Potter-böckerna en och en, men det kommer att komma ett "Varför jag älskar HP-böckerna"-inlägg och ett "Varför jag hatar HP-filmerna"-inlägg snart. Kommer även komma ett inlägg om Thomas Lynley och Co. då jag har läst "Gamla synder" på jobbet under helgen.

Tills dess så bjuder jag på ett citat från den sjätte Harry Potter-boken, där skolbibliotekarien Madam Pince får ett välmotiverat utbrott. Ungefär samma känsla som jag drabbades av när Lady Helen Clyde i "Gamla synder" sitter och skriver i marginalen på böcker hon läser.

"'The library is now closed,' she said. 'Mind you return anything you have borrowed to the correct - what have you been doing to that book, you depraved boy?'
'It isn't the library's, it's mine! said Harry hastily, snatching his copy of Advanced Potion-Making off the table as she lunged at it with a clawlike hand.
'Despoiled!' she hissed. 'Desecrated! Befouled!'
'It's just a book that's been written in! said Harry, tugging it out of her grip.
She looked like as though she might have a seizure [...]"
(s. 288 i min upplaga av HBP)

#twitteralkis

2011-07-09T18:32:00.000+02:00

Sedan jag skaffade Twitter så har en ny värld öppnats för mig, full med hashtags - och vanligast förekommande av dem är #twitteralkis. Jag har tappat hakan över hur mycket rosé som verkar drickas bland de svenska bokbloggarna - och hur folk verkar kunna läsa och dricka samtidigt. Jag, som tål ungefär samma alkoholkonsumtion som en 13-åring som dricker för första gången, blir inkapabel att läsa redan efter ett glas. Eller: läsa kan jag, bara att jag inte kan koncentrera mig och hinner att glömma bort exakt allt som har hänt i boken till nästa gång.

För att fira att jag nu har använt #twitteralkis-hashtagen så bjuder jag på lite musik på temat rosévin.

Det sista inlägget om Game of Thrones, jag lovar!

2011-07-04T22:58:00.000+02:00

Första delen kan läsas av alla.
Andra delen kan läsas av de som sett första säsongen/läst boken.
Tredje delen kan läsas av de som sett/läst A Game of Thrones - men spoilers för "A Clash of Kings" kan förekomma.
Kommentarer - INGA spoilers för "A Storm of Swords", "A Feast for Crows" elle "Dance With the Dragons", tack!

Jag ber så mycket om ursäkt - jag vet att jag har tagit hela min Game of Thrones-hysteri till gränsen - men det kommer bli mycket mindre av det hela nu fram över. Det här är ett stort inlägg med allt som jag vill ha sagt om ASoIaF-verse och sedan så ska jag inte skriva något mer förrän jag läser "A Storm of Swords", jag lovar.

Har precis upptäckt att serien visst inte heter A Game of Thrones utan Game of Thrones. Ooops. Hur kan jag ha missat det i 2,5 månader?
Within Temptation har visst en låt som heter Fire and Ice. Gissa vad jag förknippar den låten med nu? Var svaret Sansa och Sandor Clegane? Rätt!
Sansa Stark och The Hound verkar dessutom vara en fandomfavorit. Jag håller tummarna för att Sansa inser att han älskar henne i någon av de kommande böckerna.Samt håller tummarna för en Sandor-saves-Sansa-scen (många S) i nästa säsong. Fast - varför skulle de ta bort den? Hur mycket har de egentligen tagit bort från förra säsongen? Inte särskilt mycket.

Del II

Vad tyckte jag om säsongsavslutningen och avsnitten som leder fram till det? De där händelserna som bara var tvungna att bli rätt då de är så otroligt viktiga, både för vad som kommer att komma och som klimax på allt som har hänt. I Westeros: Ned Starks avrättning, Robb Starks krigståg, Aryas flykt och Sansas uppvakning, och i Dothrakiland: Khal Drogos död, Daenerys missfall och drakarnas kläckning.

Jag har bara en sak att säga: alla ovanstående delar var bättre än vad jag trodde att de skulle kunna göras. Som jag redan skrivit på twitter så hoppade jag över delen där Ned Stark klampar rätt in i fällan, härmed kallad debaclet i tronsalen, för jag kände inte att jag behövde se den. Ibland så är det jobbigt att ha läst boken och veta när alla slag kommer. Att veta att Jaime kommer att putta ut Bran från fönstret, att veta att Jory kommer att dö, att veta att Ned Stark är för ädel för sitt eget bästa. Så jag vet faktiskt inte hur de hanterade den delen. Men resten var snudd på underbart.

Jag gillar hur mycket de egentligen visar i Game of Thrones. Det är inte bara ett fallande svärd och sedan svart skärm, utan det riktigt känns. Mycket på grund av det där äckliga tjoffsande ljudet skulle jag tro. Men hur vackert är det inte när Ned ser Arya sittandes på statyn? När Yoren tvingar Arya att titta bort från sin fars halshuggning? Sansa som faller ihop? Tystnaden? Fåglarna?

Fast det absolut bästa, en av de bästa scenerna hittills i hela serien, måste ju ändå vara den där Sansa har vaknat upp ur sin romantiska fantasivärld med ädla prinsar och riddare och bestämmer sig för att ge sig på Joffrey. "Or maybe he'll give me yours" måste ju vara en av de bästa replikerna någonsin. Jag minns det ögonblicket - för det var där som jag faktiskt började att se Sansa i ett helt annat ljus i böckerna. Jag har läst jättemånga kommentarer på Internet där folk skriver att de hatar Sansa - vänta bara tills nästa säsong! Sansas kapitel steg från att vara intressanta till att bli bland de bästa i "A Clash of Kings". Se bara på hennes blick när hon tittar på Joffrey.

Daenerys har ju verkligen växt upp från det första avsnittet där hon mest gick omkring och var tyst och naken. Maken till att ta plats och styra och ställa. Måste säga att scenen där hon dödar Drogo gjorde ont i hjärtat för de är ju ett av de få paren i Game of Thrones som verkligen fått vara ett par. Hur många scener har Cersei/Jaime eller Catelyn/Ned egentligen haft tillsammans de här sista avsnitten? (Samt att det väckte min: vad skulle jag göra i den situationen?-rädsla)... och jag erkänner: jag fick lite gåshud av drakungen på axeln.(Fast mest fokuserade jag på att Emilia Clarke fick börja säsongen med en nakenscen i helbild och avsluta den med en...)

Del III

I och med upptäckten att Natalie Dormer ska spela Margaery Tyrell så har jag börjat fundera på vem som kommer att spela andra viktiga roller i andra säsongen. Bland de viktigaste och största karaktärerna som de måste casta är ju Stannis Baratheon, Melisandre, Asha och Balon Greyjoy, Edmure Tully, Frey-pojkarna (fast de har ju inte nämnts, så de kanske inte kommer att vara med), Jojen och Meera Reed, alla Jons Rangervänner, Ygritte, han-den-där som försöker få Daenerys att sälja drakarna, Brienne mfl, mfl.

Jag ser med förväntan fram på att få veta vilka som har blivit tillsatta i rollerna. En sak att tänka på är ju att det kommer att dyka upp en hel del stridsdugliga kvinnor i nästa säsong: Brienne, Asha,Ygritte och så Arya och Osha (som vi hittills inte har fått se slåss) förstås.

Finns det någon skådespelare som ni skulle vilja se i någon av rollerna?

Jag har suttit och försökt komma på någon skådespelare som jag skulle vilja se i rollen som någon av ovanstående, men inte kommit på något svar. Helst så vill jag att de ska hitta ett helt gäng Maisie Williams. Nicole Kidman dyker upp hela tiden när jag tänker på Melisandre. Detta beror dock inte på att jag vill se Nicole Kidman i serien (usch! inga så kända ansikten), utan för att Melisandres röda hår och röda klädsel får mig att tänka på denna väldigt röda bild:

Natalie Dormer till A Game of Thrones

2011-07-03T09:30:00.000+02:00

(Jag ber om ursäkt för min enkelspårighet och för att det har blivit så mycket av en viss serie som börjar på A G och slutar på ame of Thrones på sista tiden, men jag blir lätt så: besatt av en sak, om det är något jag tycker är bra. Ni skulle ha hört mig när jag började läsa "Sagan om Ringen" och sedan när filmerna kom - eller ännu tidigare; när jag blev Harry Potter-frälst i årskurs tre. Jag tror att mina föräldrar gärna hade adopterat bort mig då...)

Jag såg precis på IMDb att Natalie Dormer (Anne Boleyn i The Tudors) visst ska spela Margaery Tyrell i nästa säsong av A Game of Thrones. Det får mig att undra lite - för är inte Margaery mest en dekor i "A Clash of Kings", en söt flicka som inte får så mycket att säga eller att göra, utan som blir bortgift till höger och vänster och bara... sitter där. Utseendemässigt så tycker jag att Natalie Dormer kan passa som kuttersmycke - men kan det vara så att de, liksom med Renly och Cersei, ger lite mer bakgrundshistoria och lite mer utav en personlighet till karaktären?

Sedan till den stora frågan (för mig): kommer hon att bli blond eller brunett? Margaery Tyrell hade ju "light brown hair" så det kan ju tolkas fritt. På ett sätt så hoppas jag att de gör Margaery ljushårig, för det skulle underlätta för mig och minska på Anne B-vibbarna.

Ett problem bara: Natalie Dormer är 29 år fyllda... och är inte Margaery Tyrell en 16-åring? Spoiler för ACoK: Och hur kommer det se ut om Natalie Dormer/Margaery ska gifta sig med Joffrey?

AGoT: S01E03-E06

2011-07-02T14:25:00.001+02:00

Jag hade tänkt läsa mycket idag när jag var ledig, men jag känner inte för att ta itu med det. Allt är trolldomsministeriets och Harrys nya pubertala humörs fel. Mest av allt så är det nog Dolores Umbrigde fel - maken till mer irriterande karaktär får man leta efter. Istället så har jag ägnat förmiddagen med att försöka se klart A Game of Thrones och har hittills hunnit med fyra avsnitt, E03-E06, och nu så har jag "A Song of Ice and Fire"-feber. Jag måste få veta vad som händer med mina favoritkaraktärer! (Fast det lär väl ta 12-15 år tills sjunde och sista delen kommer ut)

A Game of Thrones stora styrka är dess karaktärer. Jag gillar tv-serier med många komplexa karaktärer, serier som inte bara handlar om 2-3 stycken och en massa bikaraktärer runt omkring som nästan aldrig får något att säga eller göra (finns undantag), och AGoT har ett karaktärregister utan like. Det finns inte en enda personlighet i hela serien som jag skulle vilja ta bort, ingen som får mig att tänka "men åh! kan inte bara den här scenen ta slut nu så att jag får se mer av Jon/Arya/Tyrion!" utan allt är som kompletterande pusselbitar. Jag gillar till och med karaktärerna som de har gjort om; den mer mänskliga sidan till Cersei och Jaime Lannister, som under första boken mest verkar vara ränksmidande, falska och makttörstiga, men som här får scener som gör dem till mer än bara bad guys att hata - tänker speciellt på scenen där Jaime står utanför kungens sovrum och hör hur Robert lever rövare med ett helt gäng prostituerade eller där Cersei pratar med Robert om Lyanna.

Jag gillar de små karaktärerna; Jory Cassell, Hodor, Sandor "The Hound" Clegane (blir alltid så förvirrad, för jag hör alltid fel på The Hound och The Hand), Bronn, Varys, Littlefinger. En karaktär som jag däremot inte är särskilt förtjust i är Theon Greyjoy - vilket till stor del beror på att jag dömer honom efter kommande händelser. Viserys är perfekt, sådär härlig labil och psykotisk och jag är glad över att de nu äntligen har utvecklat Daenerys och Khal Drogos relation till något djupare och ömmare än att han bara kommer in och tränger sig på henne.

Jag har faktiskt inte ens något problem med de där ändrade persondragen och historierna. Jag har läst lite om andras reaktion av Renly Baratheon och Loras Tyrells relation, men tycker inte att det är något större fel. Jag menar - Renly kommer ju vara en ganska viktig karaktär längre fram så de måste ju ge honom någon slags bakgrund och en historia då Renly inte gör särskilt mycket i "A Game of Thrones". (UPDATE! Hade Renly och Loras en kärleksrelation i böckerna också? Hur kunde jag missa det? Var hände det? (Enligt A Song and Ice and Fire Wikin "Renly also won the support of the Tyrells through a secret love affair with Loras and a marriage to Margaery.") ) Inte heller så stör det mig att de har uppfunnit en egen karaktär, prostituerade Rose, som inte har varit med i boken. Fast blir det inte lite väl många glada horor: vi har ju Rose och Doreah redan och Shae borde väl snart göra intåg?

Jag fortsätter att fundera var vargarna har tagit vägen - men förstår ändå varför de inte är med lika mycket, till exempel i scenen där Bran är attackerad av Nymphadora Tonks... förlåt, Osha... Det är nog svårt och tidskrävande att regissera en scen där en varg ska slita strupen av människor på ett snyggt sätt utan att någon blir skadad och utan att det behövs alltför många omtagningar. Mycket enklare att låta Robb hacka ner dem. (Update: Nu när jag tänker efter... Summer och Grey Wind kanske inte var med i den händelsen i boken, men jag har för mig det).

PS! Är jag den enda som shippar Sansa/Sandor Clegane? Jag har *host* tyckt att de skulle vara intressanta tillsammans sedan böckerna - och kom igen, jag vet att Sansa är 12-13 år, men Daenerys blev ju gravid vid 13 års ålder, så i Westeros så kan ju inte det vara något större problem. De kan ju vänta något år.

Twitter

2011-07-01T22:45:00.001+02:00

Hm... Har fått min första "follower" på Twitter. En nikijohnson55 som visst ska vara manusförfattare för Supernatural? Hur troligt är det egentligen - då jag har gjort en tweet och dessutom skriver på svenska. Kul för henne att följa mig liksom. Något säger mig att denna niki kanske inte har helt rent mjöl i påsen.

(Kan detta möjligtvis bero på att de två första som jag började följa på Twitter, efter Helena Dahlgren, var Misha Collins och Jared Padalecki?)

Update: Hahahahaha, enligt henne så kommer Castiel att dö i nästa säsong. Fast då hon även har sagt att INGEN i Supernatural-casten en Twitter, så ska man inte tro på det. Synd att Misha Collins bara driver välgörenhet väldigt publikt genom sin Twitter. Synd. O

Update II: Jag måste säga att jag älskar Twitter. Har precis hittat Alyson (Hannigan) Denisof!

Saker man kan göra på jobbet efter kl 17:

2011-07-01T22:38:00.000+02:00

1. Jobba
2. Skaffa twitter bara för att, trots att man inte har något behov av att twittra.
3. Beställa böcker från Adlibris.

Beställningen är inte färdig än, men hittills så ser den ut ungefär så här: "Tithe" och "White Cat" av Holly Black (för man kan ju inte börja på bara en serie, det är väl lite snålt?), "Black Swan Rising" av Lee Carroll och "A Feast for Crows" av George R.R Martin, för jag måste ju hinna köpa den innan tvserieomslagen tar över, och så en present till min icke-läsande pojkvän för att försöka stimulera hans läsning lite.

På tal om Martin - i natt så drömde jag att jag hade fått jättemånga kommentarer på mitt förra inlägg, det om Grey Wind och hans frånvaro i tv-serien, och att det hade startats en diskussion om A Song of Ice and Fire i mitt kommentarfält där folk AVSLÖJADE vad som hände i tredje och fjärde boken och jag blev jätteledsen över att bli så grundligt spoilad.

På tal om Martin II - nu ska jag gå och se på avsnitt 3, Lord Snow.

Var är Grey Wind?

2011-06-30T18:20:00.000+02:00

Okej, jag har ännu inte kommit mig för att se på de 8 sista A Game of Thrones-avsnitten, helt enkelt för att jag inte har tid. Ska däremot försöka se dem i helgen när jag är ledig. Vad jag har gjort är att sitta på youtube och se på en massa klipp från serien (till den grad att jag snart har sett 50 % av de där osedda avsnitten) och en sak som stör mig något otroligt:
Var är Grey Wind?

Okej, för att inte spoila: http://youtu.be/sEF5cCzpAB4. Där har vi en länk till en scen som jag speciellt tänker på.

För mig så är Grey Wind en av de där sakerna som gör Robb så speciell bland alla de där kungaaspiranterna som kommer att dyka upp i nästa bok. En av sakerna som gör det där kapitlet i boken så hårresande bra i mina ögon: inslagen med hur Catelyn lyssnar på hur striderna börjar och hur Grey Winds yl gör att hon känner... stolthet? att deras vinstchanser är större? mod? Jag kommer inte ihåg exakt vad hon kände, men det var något positivt i alla fall. Och i hela "A Clash of Kings" där skräckhistorier börjar berättas om nordmännen - om hur Robb låter sin varg äta fångar levande och hur nordmännen följs av en flock med vilda vargar.

Hur kan de ta bort Grey Wind? Än så länge (bok 1+2) så är det ju i stort sätt bara Ghost, Grey Wind och Summer som har större "roller" bland vargarna... fast jag tvivlar inte på att Nymeria snart kommer tillbaka.

Trevlig midsommar (samt lite AGoT)

2011-06-24T16:45:00.000+02:00

Jag har hittills bara sett de första avsnitten av A Game of Thrones då skolarbete och mycket annat kom i vägen i maj, men planerar att se resterande avsnitt så snart som möjligt. Efter mitt Harry Potter-race så har jag även planerat att läsa "A Storm of Swords" - vet dock inte om jag ska fortsätta med "A Feast for Crows" eller spara den och femte boken för framtida läsning, då det lär ju ta Martin ca 5-6 år igen innan sjätte delen blir färdig.

Efter att ha sett den här videon så känner jag dock hur det börjar klia i fingrarna efter att dels se klart serien (helst igår!), läsa nästa bok samt få veta hur allting slutar. Åh, vad jag gillar familjen Stark och åh, vad det är synd om dem.

SPOILERS för hela första säsongen/boken!

En sak som jag har tänkt på är om nästa säsong också kommer att heta A Game of Thrones eller om de planerar att göra det som typ.. separata serier och döpa nästa till A Clash of Kings? Varje säsong verkar ju vara en bok - det finns ju absolut material till det! - och de verkar ju följa böckerna mycket trognare än vad ex. True Blood och Dexter gör, som bara tar grundstoryn från böckerna och sedan rör sig i lite olika sidospår. Började tänka på det här när jag såg min statistik för veckan och såg att flera har hittat till min blogg efter att ha sökt på "a clash of kings premiere".

Jag ger er: crappy fanfiction från min författardrömperiod

2011-06-23T21:48:00.003+02:00

Jag kan inte fatta att jag gör det här då det är så pinsamt att jag mest vill gömma mitt ansikte i händerna redan jag har postat inlägget, men vad gör man inte för att ge sina läsare lite underhållning?
Nej, skämt åsido. I sken av min Harry Potter-läsning, J.K Rowlings senaste tillkännagivande om Pottermore och Aftonbladets påstående att Twilight-fandomen uppfann fanfictions så kom jag osökt att tänka på mitt eget fan fiction-läsande och ... -skrivande.

Jag har alltid läst fan fictions, mest olika HP-fanfictions av varierande kvalitet - vissa riktigt underbart bra och andra ... inte lika bra - och under några förvirrade år så skrev jag även egna fan fictions, men tröttnade alltid efter dem efter bara något kapitel. Det ni nu ska få se är icke tidigare sett material som jag hittade på min gamla laptop. Eftersom jag fick den på hösten när jag gick i årskurs 8 så är det svårt att säga när följande text skrevs, men eftersom min engelska känns ganska godkänd så skulle jag gissa på 9:an-1:an på gymnasiet ungefär.

Bara en liten förklaring: Detta är alltså en prolog till en fanfiction som jag aldrig skrev särskilt mycket mer på, då jag insåg att min huvudkaraktär är Mary Sue Deluxe (hell, hon heter till och med Sarah!) och jag inte kunde tona ner henne för att det då kändes fel. Sarah skulle alltså ha varit 2 år yngre än Harrys föräldrar och varit förlovad med Sirius Black. Det är all förklaring som behövs. Typ.
Just ja: först är det skrivet ur okänd Dödsätares perspektiv (tror att det var tänkt att det typ skulle vara Lucius Malfoy eller Dolohov) och sedan så är det Sirius.

-------------------------------------------------------------------
End of November 1981

He sneered as he looked down on the girl on the floor. Her will was completely broken now, finally. The beautiful golden red hair had during the last days been transformed to a tangled damp mass, changed beyond recognition. Normally she would wield it like a shining banner, softly streaming down her back or blowing in the wind, like a lion’s mane. She had a lot of confidence. A lot of strength. No, she hadn’t. She had had confidence and strength. He laughed softly as he thought about how she had behaved when they first brought her in. The scratch marks on Dolohov’s cheek proved that even though she didn’t have her wand she wasn’t going to let them imprison her without paying the price. Now he saw nothing of that fire. She was just… empty.
It hadn’t taken much to put the light out in her eyes. As he studied her hunched shoulders, the pale skin that was visible where her robes had been torn as she had struggled to break free, the dirty hands that she had hidden/hid her face in, most certainly to cover all signs of tears from view, he began to understand why Dolohov loved tormenting her so much. This was a real improvement. And all that had been needed were a lie, one false sentence. Three little words that had ruined her world.
“You haven’t heard? Black got the Kiss.”

It had been Bellatrix’ idea, carefully planned before she left the mansion with her husband, brother-in-law and young Barty Crouch Jr. Too bad that they had never returned. Too bad they had been sent to Azkaban. Bellatrix would have loved to watch the girl and her despair. Her tears. And who could really blame her for crying? Not 20 yet and she had already lost her future. She was bound to meet her end here, one way or another. Bound to rotten away in the cellar of Malfoy Manor. Or to be given to the Dark Lord if he would return, though he doubted it. One way or another it meant death for her.

------------------------------------X--------------------------------X-----------------------------------

At the very same moment the Death Eater walked away from the dungeon, up the stairs and into the luxurious parlour of the mansion, another man woke up from a dream many miles away. Once it had been a happy dream, it had meant peace and love and everything he wanted in life, but now it meant nothing but despair. It only meant that the scars were re-opened again. That the guilt started to flow through him once more. That the mocking voice in his head once more went over his mistakes.

The chill air was filled with despair, but with the dementors just outside the cellar door it was to be expected. They seemed to feel that he hurt more now than he had done when he arrived here. How many weeks had he been here? Or were it only a mere few days? No, he had definitely been here a couple of weeks. It couldn’t be months, could it?

His clothes were torn and as he followed his jaw with his fingers, raw after trying to claw out through the walls after a night with particularly bad dreams, he felt the harsh stubble that had slowly began to grow into a beard. A beard. He had never thought about grow a beard before he was at least 80, but then he hadn’t exactly expected to be thrown into Azkaban either.

When he first arrived here he thought he would soon be out. He wallowed in his despair, the sadness and emptiness and the memories that were all he had left of Lily and James. He took out his anger at the walls; pounding them with his fists and imagined that he they all bore Peter’s face. He thought it would soon be ruled out as a misunderstanding. That she would convince Dumbledore that he was innocent, that she would explain to the Ministry. He knew she would never leave him in here one minute longer than she could help. She loved him and she knew Peter had been the secret keeper, she knew that he never would have joined Voldemort, never betrayed his best friends.

But after a while he started to doubt. The dementors were drowning his hope in a sea of cold misery. Maybe she believed him to be a traitor. Maybe she didn’t love him as much as he thought. Maybe she was so blinded by her rage at Peter that she didn’t wasted a minute to remember that he wasn’t with her. That he was wasting away in Azkaban.

When three days had gone he began to fear for her. She would never be so cruel. He had seen her in the crowd as the Ministry wizards arrested him. He had seen the look of shock, of horror on here face and of exhaustion. Then she had disappeared. One second she had been standing right there and the next she just wasn’t anywhere to be seen. Somewhere between the moment when he met her eyes and the time it took for him to crane his neck to keep the eye contact she had disappeared. And that was what drenched him and left him soaking in fear right now. She was dead too. Like everyone else he had loved.
He had feared it, but trying to ignore the unwelcome thought for so long. But now it was time to realise that she was gone. It was his loathed cousin that had made him loose his last straw of hope that he clung to so hopelessly. The way Bellatrix had smirked when she had went past his cell. Her triumphant words still haunted him: “Her last words were your name”.

It had made him crumble to an animalistic insanity that burned through his blood system, increased with every heart beat. They had torn down everything he lived for. Everything he loved. Now he was stuck with nightmares of them, of James, of Lily and of her. All of them smiling. And it hurt to know that he could have made a difference. He could have protected them, but he hadn’t. His mistakes had lead to their deaths.

-------------------------------------------------------

Och efter det här så skulle det komma ett "9 år tidigare" och berätta lite hipp som happ om hur hon lärde känna Lily Evans, Snape och marodörerna och hur de blev förälskade. Och det finns ingen logisk anledning till att Dödsätarna inte bara tar död på henne. Tur att jag räddade världen från att behöva läsa särskilt mycket mer av mitt klotter!

Nu är jag dock sugen på att börja läsa riktig fan fiction. Hm, kanske finns det någon bra AGoT-fanfictionförfattare där ute. Får kolla upp det!

Logiskt hål i Chambers of Secrets

2011-06-22T19:56:00.001+02:00

(SPOILERvarning! Jag vet att jag är dålig på att spoilervarna Harry Potter då, i min värld, alla har läst böckerna. Jag har dock fått förklarat för mig att bara för att jag är uppfödd med Harry Potter som huvudsaklig föda så innebär inte det att alla har det)

Det är så typiskt. Bara minuter efter att jag haft en chattkonversation med en vän om hur välgenomtänkt allt är i Harry Potter-serien så hittar jag ett stort logiskt hål:

Hur kommer det sig att ingången till Hemligheternas kammare är genom ett handfat på en toalett och sedan genom en vattenledningpassage, då Salazar Slytherin byggde kammaren på 900-talet och ingen öppnat den innan 1940-talet då Tom Riddle hittade ingången? Fanns det ens vattenledningar då? Porslinhandfat fanns i alla fall inte. Den enda logiska förklaringen skulle ju vara om Riddle eller någon annan Slytherinarvtagarstudent innan det moderniserat ingången en aning - men borde inte de andra eleverna och lärarna märka om ett stort renoveringsprojekt plötsligt uppstod?

Nu kommer jag att störa mig på det här varenda gång jag läser boken.

Godkänd!

2011-06-22T14:20:00.000+02:00

En klapp på axeln till mig som klarade tentan! ... Tror jag i alla fall.
För efter några minuter av glädje så gjorde min kära ovän tvekan entré: hade jag verkligen den kod som jag 5 minuter tidigare varit 100 procent säker på att jag haft?

Jag tror inte att jag skrev upp vilket nummer jag hade, för jag tyckte att det var så lätt då det var ett homogent nummer (alltså två likadana siffror) - men när jag upptäckte att 55:an visst fått underkänt så satte tvivlet igång. Tänk om jag hade 55? (Fast siffrorna är helt okända för mig, har nämligen ett minne av en helt annan siffra).

Äh, nu struntar jag i det. Termin 1 är härmed avslutad och det är bara att ladda upp inför termin 2!

Honey, I'm homeee!

2011-06-20T20:39:00.001+02:00

"Mr and Mrs Dursley, of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much. They were the last people you'd expect to be involved in anything strange or mysterious, because they just didn't hold with such nonsense."

Myyys! Skulle vara perfekt om det nu inte hade varit för att jag började jobba idag och inte har lika mycket tid att spendera i Harrys sällskap som jag skulle önska. Var så mycket enklare när jag var ung och nördig och kunde isolera mig i en veckas tid och läsa hela bokserien i ett svep, utan en massa störande avbrott.

Harry Potter-böckerna för mig har högsta myspysfaktor, då jag kan i stort sätt vartenda ord, speciellt i de första böckerna (tror att jag har läst HPand the PS minst tjugo gånger sedan 2000 när jag fick första boken på svenska), och jag kan börja gråta över händelser flera sidor innan de egentligen inträffar - bara för att jag vet att de kommer att hända. Att läsa Harry Potter är som att komma hem.

The Boy Who Lived

2011-06-19T01:17:00.000+02:00

Nej, vet ni vad - nu kan jag inte hålla mig borta från en viss bokserie på 7 böcker längre. Från och med nu så kommer det nog dröja ett tag innan det kommer ett inlägg med mina åsikter om böckerna jag läser, för jag har recenserat och vridit och vänt på Harry Potter ut och in flera gånger tidigare. Något inlägg kommer det dock bli.

Förbereder mig redan nu på att drabbas av hårt slag av PPD (post-Potter Depression) när jag är färdig med sjunde boken.

HIMYM S06E24: Jag vet vem mamman är!

2011-06-18T12:21:00.001+02:00

(Om ni inte vill bli spoilade inför sjunde säsongen - ja, så säker är jag på mina egna teorier - så undvik detta inlägg)

Igår innan jag och min pojkvän gick och lade oss så såg vi på säsongsfinalen av sjätte säsongen av How I Met Your Mother, vilket fick mig att drabbas av en uppenbarelse. Jag vet vem mamman är! Det måste bara vara så.

(Markera vittext)
Mamman är... Barneys halvsyster Carly, som vi fortfarande inte har fått se något av. Ni minns i avsnittet där Barney träffade sin pappa? Hur han visade ett kort på Barneys två halvsyskon: JJ, som han träffade senare i avsnittet, och Carly, som går på college. Vad vet vi om mamman? Jo, att hon går på samma college som Ted undervisar, att hon har varit rumskompis med Cindy (Rachel Bilson) och att Ted träffar henne för första gången på Barneys bröllop. Simsalabim!

För övrigt så tror jag att Barney kommer att gifta sig med Robin och inte Nora. Det kändes som att de re-connectade där i slutet av avsnittet och såg inte Robin väldigt fundersam och känslosam ut när Barney träffade Nora igen? ... Samt: varför skulle annars Marshall fråga Ted hur han känner sig på Barneys bröllop och om han känner sig redo? Det är ju en mycket mer logisk fråga om bruden är Robin.

Liljestrand läser Lapidus

2011-06-17T17:13:00.001+02:00

"Tjafset om stålar. Tjafset om vem som sumpade stöten. Tjafset om vem som golat. Tjafset om vem som tjafsat."

Via Hermia Says så hittade jag denna recension av "Livet Deluxe" från DN, en recension som jag faktiskt tyckte var underhållande. I vanliga fall så brukar recensioner i tidningar ofta vara så... torra och det brukar vara mycket roligare att läsa recensioner i bloggar (särskilt sågningar) då de ofta är mer personliga, rakt på saken - och när det kommer till sågningar - elakare.
Denna gång: aldrig har kolon och avhuggna meningar varit roligare. (och ja, jag var bara tvungen att sätta dit ett kolon)

Recensionens mest briljanta mening måste ändå vara denna:
"Skämskudde: tar fram." Hur bra och användbar är inte den!? Ska användas snarast, passar nog bra in till mitt kommande inlägg av Gabaldonboken.

Nostalgi

2011-06-17T13:33:00.000+02:00

Igår gick jag ner i källaren med några saker och fann mig plötsligt sittande vid bokhyllan och kärleksfullt smeka mina gamla B Wahlström-böcker. Alla Kitty-böcker, Tvillingarnarysare, de små svarta pocketrysarna (exempel) och min favorit: Deckargänget.

Det här får mig att bli konstigt splittrad. Å ena sidan så vill jag bara gå igenom hela hyllplanet och läsa om alla mina gamla barndomsböcker - men å andra sidan så har jag ett helt berg av böcker uppe på mitt rum som väntar på att bli lästa för första gången.

Sedan blev jag lite ledsen över att se att vissa böcker saknas. Jag hittar till exempel inte mina Tvillingrysardubletter: "Too Scared to Sleep/The Beast is Watching You", "The Beast Must Die/If I Die Before I Wake" och en där tvillingarna är på utflykt och båten de är på blir kapad och senare sjunker. (Kommer ej ihåg de svenska namnen). Om mamma har gett bort dem så blir jag riktigt, riktigt sur.

Update: Upptäckte precis att det visst ska finnas en "The Wakefield Legacy"-bok, som handlar om tvillingarnas paternella förfäder. Det ska visst även finnas en "The Fowlers of Sweet Valley" och en "The Patmans of Sweet Valley". Någon annan som är sugen att läsa?

Sharp Objects av Gillian Flynn (2006)

2011-06-16T20:30:00.000+02:00

Vi kan ju börja från början: I höstas så slog Gillian Flynn-bomben ned bland de svenska bokbloggarna och det skrevs och hyllades spaltmeter, men jag hade aldrig en plan på att läsa hennes böcker och blev inte ens det minsta nyfiken på att läsa. Varför? Jo, för den första Gillian Flynn-recensionen jag läste var skriven av en viss Helena Dahlgren som jag vet älskar skräck och gottar sig i mörker och jag placerade felaktigt Flynn i fel fack: nämligen det där skräckfacket som mitt psyke inte klarar av att besöka.

Nu så är inte "Sharp Objects" (ej på svenska) direkt någon solskenshistoria och ja, den är sjukt obehaglig, men det är rätt sorts obehag. Inget gottande i blodiga detaljer och ingen panik som griper tag i en under läsningen, men däremot en skugga som följer en som en ständig följeslagare medan man frenetiskt bläddrar framåt för att man måste ha mer. Karaktärer som kryper in under huden på en och en, hos mig, ökad känsla av paranoia och klaustrofobi allt eftersom småstaden Wind Gap blir allt mer levande.

För det är där boken utspelar sig; i den lilla hålan Wind Gap i södra USA, dit journalisten Camille Preaker återvänder, för första gången på många år, för att skriva en artikelserie om mordet på två småflickor. Det blir inte en lycklig återförening med den dysfunktionella familjen; tysta, gråa styvfadern Alan, psykiskt sjuka modern Adora som utåt visar en perfekt fasad,13-åriga halvsystern Amma, som styr staden med en järnhand, våld och förnedring, och så minnet av den sedan länge döda mellandottern Marian. Medan Camille undersöker fallet och försöker göra ett bra journalistjobb så inser hon snart att Wind Gap döljer många hemligheter.

Jag gillar Flynns språk och oj vilka personligheter och vilka stämningar hon kan bygga upp. Jag kan riktigt, se, känna och förnimma Wind Gap och många av karaktärerna med alla sinnen och det är där mycket av mina obehagskänslor ligger. Jag känner Camilles destruktivitet, Ammas kontroll och grisfabriken, usch. Styckena om hur lukten, ljudet och synen som möter en innanför de portarna borrade sig in under huden på mig och stannade där.

Nu blev jag sugen på att läsa "Dark Places", men det får nog dröja ett tag. Måste hinna återhämta mig och smälta min upplevelse

Engagemang: 5
Språk: 5
Spänning: 5
Karaktärer: 5
Handling: 5
Summa: 5

Är det bara jag eller tänker någon annan också på True Bloods öppningskrediter (försvenskat opening credits) när Wind Gap beskrivs?

"You aren’t exactly the best judge of what is or isn’t dangerous..."

2011-06-16T14:34:00.002+02:00

(Eller: "Vad pågår i YA-pojkars hjärnor?". Rubriken är ett Edward Cullen-citat, sagt till Bella).

Dagens tanke: Vad är det egentligen med dessa övernaturliga killar i ungdomsböckerna? Varför vill inte en enda av dem ha ett förhållande, trots att de är förälskade?

Jag förstår att en av anledningarna är för att det ska bli spännande och mer dramatiskt, att det unga paret ska få kämpa för sin kärlek, men jag börjar känna mig lite irriterad över att tjejen alltid måste tjata så mycket och visa upp hur mycket hon älskar honom för att han ska förstå att jo, de måste få vara tillsammans. Jag längtar efter en bok där det är tjejen som pushar undan killen.

Och vad är det med deras förklaringar! "Nej, jag kan inte vara tillsammans med dig för det är för farligt för dig" säger Edward Cullen/Daniel Grigori och lämnar Bella Swan/Lucinda Price, bara för att komma tillbaka och vara omtänksam, då han inte kan vara helt utan henne. "Men bestäm dig då!" vill jag bara skrika åt dessa killar. Hur tror de att deras tjejer ska kunna glömma dem om de kommer tillbaka hela tiden?

Tacka vet jag Dimitri Belikov. Han har ju i alla fall en legitim orsak till att inte vilja ha ett förhållande med Rose Hathaway. Hon är för ung, han är hennes mentor och "det kan skada Lissa". Inget "det kan skada dig" eller "det är för farligt för dig". Bara vanligt Dhampirlojalitetstänkande. Och man kan ju inte direkt anklaga honom för att han fortsätter att hänga runt Rose ändå, då de ju ska skydda samma Moroi och han är hennes lärare. Han får godkänt från min sida, trots sitt avståndstagande.

Särskilt irriterande blir det ju när det nästan alltid finns en annan kille som gör allt för att vår hjältinna (som ofta inte är särskilt heroisk) ska välja honom istället. Jacob Black, Cam Briel, Mason Ashford och Adrian Ivashkov är några exempel. Om killen nu lämnade tjejen i fred så skulle hon ju ha det lite enklare att låta sina känslor för honom svalna och välja någon av de andra som uppvaktar henne., men istället är det som att dessa killar både vill ha kakan och äta upp den. "Nej, jag vill inte att hon ska vara med mig, men hon får inte vara med någon annan heller!". Annoying much?
Jag skulle faktiskt vilja se en bok där tjejen är den med övernaturliga krafter och är den som stöter undan killen då hon tror att hon är för farlig för honom. Någon som har något tips på en YA-bok där det är killen som är människa?

Update: Jag kom faktiskt på ett YA-par (eller triangel) där det är tjejen som stöter bort killen, fast här är alla människor: Katniss i "The Hunger Games". Både Peeta och Gale vill ju vara tillsammans med henne, men hon vet ju inte hur hon ska göra och jag räknar det som att hon är den bortdrivande faktorn i de relationerna.

Update (2011-06-17): Jag har faktiskt kommit på ett par där tjejen är den övernaturliga varelsen och är den som försöker att stöta bort killen: Jessica och Hoyt i True Blood. Så det går att göra.

(Edward Cullen, Bella Swan och Jacob Black kommer från "Twilight"-serien av Stephenie Meyer.
Luce Price, Daniel Grigori och Cam Briel kommer från "Fallen"-serien av Lauren Kate.
Rose Hathaway, Dimitri Belikov, Mason Ashford och Adrian Ivashkov kommer från "Vampire Academy"-serien av Richelle Mead)

Kära läsare

2011-06-16T12:35:00.000+02:00

Detta är ett öppet brev till dig som så desperat vill veta vem som är mördaren i "Mordet på Orientexpressen" och som under de fyra senaste dagarna har sökt i alla möjliga kombinationer för att få fram svaret. Tyvärr, jag skriver aldrig ut vem mördaren är eller vem som dör i mina blogginlägg (du/ni som söker på "dör Eddard Stark/Bran Stark/[insert valfri Stark]?" kan tänka på det också) - men du har väckt min medkänsla så bara för att göra det lite enklare för dig:
Mördaren i "Mordet på Orientexpressen" är hela gänget. (markera texten)

Ett annat tips: om du vill veta vem som dör/är mördaren - läs boken! Då får du svar på dina frågor och, hoppningsvis, en trevlig lässtund på köpet.

Frostbite av Richelle Mead (2008)

2011-06-15T23:36:00.000+02:00

Häromkvällen så skrev jag ju om min läsning av "Sharp Objects", om hur bra jag tyckte att den är och om hur mycket vissa karaktärer påverkar mig. Jag brann med en slags läsiver där jag bara var tvungen att veta hur det slutade - men så kom min pojkvän och natten och jag hann inte läsa ut den. Och nu så kan jag inte få mig själv till att vilja ta upp boken. Jag vet att upplösningen kommer att komma med en massa obehagskänslor och jag klarade inte av att stålsätta mig inför dem. Flynns uppmålade bild av Wind Gap och familjen Crellin kryper under huden på mig - och i morse så kände jag mig inte tillräckligt stark för att möta Adora och Amma. Så det fick bli vampyrer och internatskolor igen, för andra gången den här veckan.

Till skillnad från "The Moth Diaries" så är inte vampyrer någon ovanlig syn på internatskolan St Vladimirs, där bokens hjältinna Rose Hathaway går, tvärtom så är alla vampyrer eller halvvampyrer, Dhampirs. "Frostbite" (Fruset blod) är andra delen i Vampire Academy-serien - recension av första boken hittas här - och boken börjar ca 3 månader efter där den förra slutade. Innan vi går in på bokens handling så tar vi en liten recap över bokseriens tre vampyrsorter:

Moroi - dödliga vampyrer, tål inte solljus, är varken snabba eller starka, men har förhöjda sinnen samt magiska egenskaper. Kan äta både mat och dricka blod. Styrs av 12 kungliga familjer.

Dhampirs - halvvampyrer, uppstår när Moroi får barn med Dhampirer, äter vanlig mat och kan vara ute i solljus, är starkare än Moroi och jobbar ofta som livvakt för dem.

Strigoi - klassiska, odödliga vampyrer, starkare och snabbare än Moroi och Dhampir, gillar att dricka deras blod.

Det är panik i Moroivärlden efter att ett gäng Strigoi attackerat och dödat ett hushåll av kungliga Moroivampyrer, trots att de varit väl beskyddade, både av väktare och på magiskt vis. Attacken skedde inte långt ifrån St Vladimirs och nu så oroar sig alla över vad som kommer att hända när eleverna ska bege sig hem över jullovet. Lösningen blir att Moroiföräldrarna kommer till St Vladimirs för att fira en gemensam jul där... vilket inte glädjer Rose särskilt mycket. Nu har hon inte bara sin förälskelse i mentorn Dimitri att tänka på - utan hennes mamma, som inte har pratat med henne på 5 år, är på skolan i egenskap av väktare till en Moroikunglighet. Och till råga på allt så får några av Roses klasskamrater hybris och beger sig ut för att själva stoppa Strigoi...

Som jag skrev i min recension av "Vampire Academy" så älskar jag hierakin i Reads vampyrsamhälle. Jag tänker speciellt på en scen i boken där Moroi debatterar om hur de ska kunna skydda sig från Strigoi och en kunglighet föreslår att Dhampirerna måste förökas mer och att yngre Dhampirer ska få bli väktare, medan en annan tycker att alla Dhampirer borde bli väktare, även de som vill leva ett vanligt liv med ett vanligt arbete. Det visar lite av vampyrsamhällets pyramid där. Jag vill nästan se ett Dhampiruppror i kommande böcker.

Jag gillar Rose. Trots att kärlekshistorierna spelade en mycket större roll i denna bok och förhållandet mellan henne och Dimitri fick mycket mer plats än vänskapen mellan Rose och Lissa så gillar jag ändå att Rose inte definieras av hennes manliga kärleksobjekt utan ändå får vara lite utav en egen karaktär. Hon är sarkastisk och har en härligt näsvis, defensiv sida som jag gillar. Det är go i den tjejen.

Hur var det med handlingen då? Nja, alltså. Jag sträcktläste ju boken, så engagemang från min sida var det inget fel på, men det kändes som att handlingen kunde haft lite mer fart i första halvan också. Brukar man inte säga att en bra film (eller bok) ska ha 2-3 peakar där något spännande händer? (Bild). Här fanns lite dramaturgiska svagheter, i och med att det inte fanns så mycket som drev handlingen framåt under de första hundratals sidorna, då karaktärerna mest gick omkring och interagerade och sedan, pang, så hade vi ett hiskeligt spännande slut.

För hiskeligt spännande var det och Vampire Academy-serien är en av mina favoritungdomserier just nu.

Engagemang: 5
Språk: 4
Karaktärer: 5
Spänning: 4
Handling: 4
Summa: 4,4

Update: ARRRGGH! Jag är riktigt irriterad på mig själv. Jag skulle bara gå in på wikipedia för att se vad "Frostbite" heter på svenska och helt plötsligt så fick jag slutet på den tredje boken kastat i ansiktet. Hata spoilers!

Tell the Devil I said Hey, when you get back to where you're from...

2011-06-13T19:53:00.001+02:00

Min dödslista, ni vet den som fiktiva karaktärer hamnar på om de irriterar mig till den grad att jag inte står ut med dem och börjar önska att någon annan tar död på dem, har utökats med ännu ett namn; Amma Crellin. Hon hamnar nog i topp på listan.

Jämfört med denna djävulska lilla trettonåring så är vissa andra namn på listan trevliga små lamm som jag gärna spenderar mer tid med. Jag skulle hellre se en spin-offserie med Connor (Angels hellspawn) eller en version av Dexter där Deb blev utbytt mot Lila än tvingas möta Amma igen. Tyvärr så tror jag inte att jag blir av med henne så lätt - då jag har 100 sidor kvar av boken. Så det är bara att bita ihop och försöka putta undan dagdrömmarna om att köra över henne med golfbilen. Fast hålla tummarna för att hon blir nästa mordoffer måste jag väl ändå få göra?

(Som vissa kanske har listat ut så läser jag den bejublade "Sharp Objects" och den är riktigt svår att lägga ifrån sig. Den är lika bra som alla säger - och det krävs en bra författare för att kunna skriva ett sådant personporträtt som irriterar, skrämmer och upprör läsaren (läs: mig) så mycket.)

Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger (2009)

2011-06-13T16:23:00.001+02:00

(Undertitel: jag överanvänder ordet tvillingar.)

Jag, liksom så många andra, älskade Niffeneggers debutroman "Tidsresenärens hustru" och i min recension från 2008 så beskrev jag boken som "melankoliskt ljuvlig". Samma ord kan även användas för att beskriva "Själens osaliga längtan" (Her Fearful Symmetry).

Denna gång så handlar det dock inte om tidsresenärer utan om identiska tvillingpar och spöken. När Elspeth Noblin vid 44 år dör av cancer så testamenterar hon sin lägenhet i Highgate Village till sina två systerdöttrar, de identiska tvillingarna Julia och Valentina, som hon aldrig har träffat - med ett tillägg om att de måste bo i lägenheten i ett år innan den får säljas och att tvillingarnas föräldrar, Elspeths tvillingsyster och fd. fästman, inte får sätta sin fot i den. Julia och Valentina anländer till London och försöker starta ett liv där. Snart så märker de dock att de inte är ensamma i lägenheten - Elspeth har nämligen inte lämnat den...

Jag har alltid varit fascinerad av tvilling - speciellt dessa nästintill identiska enäggstvillingar (eller monozygota, om man ska vara lite insnöad på genetik) - och som så många andra bokmalar så började denna fascination med Tvillingarna (med stort T) Wakefield. I "Själens osaliga längtan" så har vi inte bara ett utan två identiska tvillingpar med allt vad det innebär: starka band, förväxlingar och lurendrejerier. Elspeth och hennes syster Edie har inte haft kontakt på 20 år och båda plågas av detta, samtidigt som Valentina och Julia alltid gör allting tillsammans - till den grad att de inte ens kan ha en pojkvän eller arbeta för att inte bli åtskiljda. Och som i så många tvillingskildringar så har vi en drivande part och en mer beskedlig part.
Trots detta så är det inte tvillingarna som jag tycker är de intressantaste personerna i denna roman, utan tycker att grannarna; Elspeths älskare Robert och korsordsmakaren Martin som lider av gravt OCD, är de som är mest gripande och mänskliga och det är de som fångar min empati och sympati. Martins relation med hustrun Marijke, som flytt lägenheten och hans tvångshandlingar, är något av de finaste i hela boken.

Audrey Niffenegger är en mästare på att fånga läsaren och att beskriva och måla upp svåra relationer, som både är söta och sura på samma gång. Som ger mig ont i hjärtat, för att de alltid befinner sig i gråzonen mellan lyckligt och olyckligt - och oftast tippar över till det nattsvarta. Helt svart blir det dock aldrig, men varken i "Själens osaliga längtan" eller "Tidsresenärens hustru" finns det karaktärer som får vara helt lyckliga. Och det gillar jag.

Och kronan på verket är den vackra, riktigt Londonesqua, viktorianska kyrkogården Highgate Cemetery, som nästan är en huvudkaraktär i sig, då handlingen utspelar sig just ett stenkast bort eller på själva kyrkogården. Jag skäms över att jag under mina Londonbesök fortfarande inte har satt min fot på kyrkogåden. Det får bli till nästa gång.

Engagemang: 5
Språk: 5
Karaktärer: 5
Spänning: 4
Handling: 5
Summa: 4,8

Dr Sara diagnostiserar II

2011-06-12T12:50:00.000+02:00

1. Jag satt precis och läste lite om kloroform (fråga mig inte varför, hamnade bara in på ett sidospår på wikipedia) och fick veta att det visst är riktigt farligt och kan, om man har otur, orsakar allvarliga skador vid låga koncentrationer - lägre än vad som behövs för att man ska bli medvetslös. Och sedan detta: "Chronic chloroform exposure can damage the liver (where chloroform is metabolized to phosgene) and to the kidneys".

Min första tanke när jag läste detta var att Kitty måste ju isåfall vara en hårsmån från att drabbas av leverskador, då hon blir kloroformad till höger och vänster hela tiden. Tror aldrig att jag har läst en Kitty-bok där hon inte har blivit kloroformerad och sist jag kollade så fanns det över 100 st rödryggade Kitty-böcker på svenska - vilket ju tyder på att Kitty har andats in en hel massa kloroform under de senaste 50 åren.

2. Jag har ritat upp ett nedärvningsschema för Isfolketätten (så långt som den har hunnit till bok 19 i alla fall) och fått det jag länge anat svart på vitt: det finns inget logiskt nedärvningsmönster. Att bli drabbad kan alltså inte bero på vare sig autosomal recessiv, autosomal dominant eller någon slags X-bunden nedärvning och går ej att räkna på. Förbannelsen måste alltså vara en multifaktorell sjukdom som påverkas starkt av det genetiska. Så det så... Mitt tips till Isfolket är att inte skaffa fler barn eller försöka bryta förbannelsen.

The Moth Diaries av Rachel Klein (2002)

2011-06-10T23:34:00.000+02:00

Först så måste jag börja med att jag läste den här boken vid helt fel tillfälle. Just nu är det över 30 grader utomhus och strålande sol... då ska man nog inte läsa en gotisk berättelse om vampyrer och internatskolor? Eller vad tycker ni, är inte det en höst bok?

"The Moth Diaries" (ej på svenska, men lär översättas när filmen kommer ut) är berättad ur dagboksform, en stil som jag vanligtvis brukar ha problem med, men som här fungerar riktigt bra. Vi får följa den icke-namngivna berättaren, en tonårsflicka boende på en Internatskola som känner sig ha problem att passa in och mest tyr sig till sin rumskompis Lucy. Så en dag så börjar en ny flicka, Ernessa, på skolan och sakta så tar hon Lucy ifrån vår berättare. Bara hon ser tecknena: Ernessa måste vara en vampyr!

En sak som jag gillar med den här boken är den där frågan om vad som är verklighet och vad som bara händer i berättarens huvud. Redan på första sidan så får vi veta att vår berättare har legat inne på ett mentalsjukhus och har gått till psykiatriker på grund av schizofreni. Genast så sätter tankeverksamheten igång: Det jag läser - har det hänt och hon straffas för det då ingen tror att hon talar sanning eller är det bara resultatet av ett förvirrat sinne som inte kan skilja drömmar från verklighet och som läser in för mycket i saker? Båda förklaringarna fungerar lika bra för mig och jag är böjd att tro på dem båda. Tror dock att jag lutar mer mot "resultat av ett förvirrat sinne" och tycker att den förklaring är snudd på bättre - trots min förkärlek för vampyrer.

Jag gillar beskrivningen av klasskamraterna, av lärarna och stämningen på det ganska dystra Brawelyn College. Jag gillar hur berättaren skriver mycket om sin läsning och även skriver små kommentarer om böcker då och då. Jag gillar den intellektuella kampen mellan berättaren, den Proust-älskande Dora och senare även Ernessa.

Perfekt höstbok som jag kan ta och rekommendera till en småkylig, mörk höstkväll med regnet smattrande mot rutan. Gillar både de lesbiska vampyrundertonerna (Carmilla), men tycker inte den delen når upp till "Dracula" och "Carmilla"s höjder i myspysig, småkuslig läskighet och suggestivitet, utan gillar som sagt den där delen som handlar om berättarens besatthet lite bättre. Bra var den dock.

Spänning: 4
Språk: 4
Personbeskrivningar: 5
Engagemang: 5
Handling: 5
Summa: 4,8

PS! Jag gillar flörtningen med "Dracula". Visst måste väl ändå berättarens blonda kompis Lucy ha fått sitt namn från Lucy Westenra?

PS II! Jag ser fram emot filmen med Sarah Bolger i huvudrollen som den i boken icke-namngivna berättaren. I filmen så har hon dock fått namnet Rebecca, och jag undrar om inte det är en blinkning till den icke-namngivna berättaren i romanen "Rebecca"....

Sagan om Isfolket # 16-19 av Margit Sandemo (1984)

2011-06-09T14:34:00.000+02:00

Mitt inlägg om tredje säsongen av True Blood drar ut på tiden, mest för att jag helt enkelt inte klarar av att hitta ett bra sätt att avsluta det på. Jag måste ha skrivit om inlägget 3-4 gånger från början och det blir mest ett massa virrvarr av tankar utan något som helst sammanhang, så nu läggs det på is ett tag. Om någon undrar lite vad jag tycker om True Blood så kan ni läsa kommentarerna (och inlägget!) hos Bokstävlarna.

Vad har jag gjort för några kulturella utsvävningar under min tid i barndomshemmet? Inte så mycket är svaret. Jag har börjat att se på Friday Night Lights, men somnat efter 10 minuter (tips: börja ej se en ny tv-serie efter klockan 2 på natten), och efter ett besök till min mors bokhylla i källaren så har jag ägnat dagen åt att återuppta min bekantskap med Isfolketätten.

# 16, "Galgdockan"
Huvudperson: Ingrid och Dan.
Dan och Ingrid var två av de där medlemmerna i Isfolketätten som jag klagade på att jag inte hade fått veta något närmre om när jag läste den femtonde boken. Ingrid är en av Isfolkets drabbade, men försöker att hålla sig i skinnet. När hennes kusin (eller syssling) Dan från Sverige kommer förbi Gråstensholm på väg på en expedition till Isfolkets dal så går hon emot sina föräldrars förmaning och beger sig tillsammans med Dan och Ulvhedin iväg till den ökända dalen.

#17, "Dödens trädgård"
Huvudperson: Daniel och Shira
Notera att Dan och Daniel inte är samma person utan son och far. Daniel går i Vendels fotspår och letar upp juko-samojederna i norra Ryssland, för att hitta Vendels barn och för att få reda på mer om Isfolkets ursprung och kanske hitta ett sätt att bryta Tengels förbannelse.

#18, "Bakom fasaden"
Huvudperson: Elisabet
Elisabet Paladin av Isfolket är en mycket bestämd, ung kvinna som inte vill ge efter till hennes mors tjat om pudrade peruker, fina kläder och att finna en rik äkta man, men när hon träffar Vermund Tark, en aristokrat som flytt från sin familj och flärden, så tror hon sig ha hittat rätt. Dock så vill han bara ha henne som sköterska till en gammal, sinnessjuk släkting ... och som hustru till sin lillebror Lillebror, en riktig mammaspojke.

# 19, "Drakens tänder"
Huvudperson: Sölve
Isfolket har förundrats och andats ut över att ingen i den senaste generationen har blivit varken drabbad eller utvald, både Elisabet Paladin, Arv Grip och syskonen Sölve och Ingela Lind verkar vara helt vanliga och ordentliga barn, men under ytan gror lockelserna hos Sölve. Att vara drabbad, men med ett vackert utseende utan några yttre tecken kan vara farligt, särskilt när man inte får någon hjälp eller övervakning av de äldre generationerna.

Åh, vilken kraft detta Isfolket har på mig. Jag hatälskar böckerna och när man väl har börjat läsa dem så går det av en riktig fart och det är svårt att sluta. Än en gång förundras jag över hur stereotypt det är, blir nästan irriterad över hur vissa saker framställs och vissa av könsrollerna, men kan ändå inte låta bli att älska dem.
Dock så kan jag säga att det är skämskuddelitteratur när det är som värst för mig, för jag låter ingen utanför min närmsta familj se vad det är jag läser... Vilket inte är så konstigt då "Galgdockan" ju t.o.m har en toppless Ingrid på framsidan...

I de generationer jag nu har bekantat mig med så måste jag säga att jag gillar Elisabet mest, tätt följt av Ingrid och Ulvhedin (nu när jag inte längre har den där bilden av den glorifierade våldtäktsmannen i bakhuvudet). Det är något speciellt med de utvalda/drabbade kvinnorna i Isfolket. Hur alla i mångt och mycket nästan är i stort sätt samma person. (Fast det löses ju med att säga att det finns mycket av Sol i den personen).

Egentligen så tänkte jag börja läsa "riktiga" böcker nu... men jag tror att det får bli en eller två Isfolketböcker till först.

Och prisets för mest olägliga feber går till...

2011-06-01T09:49:00.001+02:00

Två dagar innan tentan och jag vaknar upp mitt i natten med frossa och närmre 39grader i kroppstemperatur. Nu så har jag panik: tänk om jag inte kommer att orka skriva tentan? tänk om jag inte hinner repetera det där sista (dock så har jag ju redan repeterat allt ett varv, så det kanske hjälper)? och tänk om jag inte klarar av att vara med på tentafesten, som trots allt är sista chansen att träffa alla innan sommaren?

Tips: jag hittade den här hemsidan där de har något som heter Slayer Radio - och där man kan hitta all musik som spelas i Buffy och Angel, både den instrumentala och alla andra låtar. Så just nu så sitter jag och lyssnar på den episka The Final Fight och försöker kurera mig tillräckligt för att läsa om cytoskelettet en gång till.

Och hallå! Det är ny månad nu, men jag kan fortfarande inte fått mer tid på spotify och jag kan fortfarande inte lyssna på mina favoritlåtar.Humpf. Kanske dags att ta tag i Spotify Unlimited.

Hur ska jag kunna veta NU vad jag vill läsa i sommar?

2011-05-29T21:07:00.001+02:00

Funderingar:

1. Ska jag ta med mig "Blonde", "Älskade syster" eller "Svart flicka, vit flicka" hem? Jag tror att det är onödigt att ta med mig mer än en JCO hem då jag inte tror att jag kommer att läsa mer än en i sommar. Efter mitt senaste besök i JCO-land så har jag insett att jag bäst intager hennes litteratur i små doser och att gärna läser någon annan lättare och ljusare bok samtidigt. Lutar mot "Blonde" och en 1000-sidors JCO borde väl ta hela sommaren att läsa i den takt jag hade när jag läste "Dödgrävarens dotter"?

2. Samma problem har jag med min King-sektion (2 böcker). Ska jag ta med mig "The Stand" eller "Eldfödd"? Jag tror att den första är klart bättre - men när jag redan har packat ner "The Passage" så känns det som att det kan bli lite kaka på kaka. Eller ska jag ta bort Cronin och välja King istället?

Det verkar bli mycket vampyrer och fantasy i sommar om man tittar på böckerna jag har radat upp på mitt golv. Jag hade egentligen tänkt ta en bild, men då jag bara har mobilkamera och inte lyckades få bilden att bli i JPG-format så gick det inte så bra.

Update: Hjälp! Mina kläder får knappt plats i lådorna jag har, så jag måste ta och försöka omprioritera lite.

Sommarläsning

2011-05-28T20:45:00.000+02:00

Vid den här tiden på året så börjar det dyka upp inlägg om sommarläsning på de flesta bloggarna och jag tänkte inte ge mig in i leken - hade jag tänkt i alla fall.

Jag vet aldrig hur mycket lästid jag kommer att få på sommaren, så jag vill inte planera in allt för mycket utan vill kunna vara lite spontan och läsa vad jag känner för just då. Så jag tänkte att "i år ska jag inte lägga upp några mål alls under sommaren!"... och fem minuter senare kom jag på att en stor del av alla mina olästa böcker står i mina bokhyllor här i Umeå. Ooops.

Det kan bli svårt att få upp alla 40-45 böcker som jag tror mig möjligtvis vilja läsa i sommar, särskilt som jag har en överfull bokhylla där hemma där pocketböckerna har börjat staplas på varandra... i dubbla rader. Vad tänkte jag egentligen när jag flyttade ner en sådan stor del av böckerna hit? Jag har ju inte haft tid att läsa alla - långt ifrån.

När jag flyttade hit så hade jag tänkt ta med mig de lästa böckerna hem och byta ut dem mot nya olästa böcker när jag åker hem hit (både Umeå och Norrbotten går numera under benämningen hem), men nu så blir det ju svårt. Så det är listdags. Nu ska det bestämmas vilka böcker jag måste ha med mig och vilka som jag får hålla mig från att vilja läsa i sommar.

Det blir en svår uppgift att sålla bland alla dessa böcker och försöka få ner dem i en kartong - tillsammans med min kläder. Nu när jag tänker efter... borde jag inte ta hem mina Buffysäsonger också? Tänk om jag vill se på Buffy under mina tre månader hemma?

Lika som bär

2011-05-28T00:20:00.000+02:00

Är det bara jag eller ser Jessica Hamby (Deborah Ann Woll) från True Blood ut som en äldre version av Alexis Castle (Molly Quinn) från Castle? Är det det vackra röda håret och de blå ögonen som spelar ett trick?

True Blooded

2011-05-25T08:58:00.000+02:00

Okej, så jag gjorde det jag sa att jag inte skulle göra. Jag började att se på tredje säsongen av True Blood och jag förbannar redan mitt val att sätta in den där första DVD-skivan i DVD:n. För hur ska jag kunna slita mig från det nu? Får göra om lite i mitt pluggningsschema... (Har stoppat in ledig tid efter 20.00 varje kväll där det är meningen att jag ska städa, packa ihop inför sommaren och träna, men det kanske blir en timme tv-tittande då också).

Jag bjuder på: en WTF-scen. Inte på grund av homoerotikan, utan för att den var så otroligt random och jag inte fattade vad det rörde sig om förrän just i slutet. "I hear the water in Arkansas is very hard" måste vara en av de bästa raggningsreplikerna någonsin!

Jag hade glömt bort hur söt Jason Stackhouse är. Hur han triggar mina modersinstinkter (vilket är lustigt då han är en fullvuxen man med fina magrutor) med sina förvirrade blickar.

Jag måste nog se ett avsnitt ikväll i alla fall!

Dead and Gone av Charlaine Harris (2009)

2011-05-23T21:12:00.001+02:00

Ironiskt nog så är maj den månad där jag har hunnit läsa flest böcker hittills i år, om man nu inte räknar med januari där jag var hemma halva månaden och hade all tid i världen att läsa (samt inte hade någon TV, inget Internet och inget att plugga och alltså läste nästan varje ledig stund under nollningen). Riktigt ironiskt med tanke på all tentahets.

"Dead and Gone" (ej på svenska) är den nionde Sookie Stackhouse-boken och trots att jag, vid ett tidigare tillfälle, sagt att jag inte gillar när tv- eller bokserier håller på för länge så måste jag erkänna att jag gärna vill ha fler böcker i denna serier. Som tur är så har jag ju två kvar att läsa - tionde är redan beställd och den elfte får jag vänta tills den kommer på pocket, men det lär väl inte dröja alltför länge. Sedan så får jag ju snart tredje säsongen av True Blood hemskickad, så lite har jag ju ändå kvar.

Varulvarna, de andra vardjuren och shapeshiftarna har kommit ut och världen är i chock. Sookie, Sam och deras övernaturliga vänner väntar spänt för att få se vilken reaktion som kommer att komma - kommer vardjuren bli fördömda av kyrkan, så som vampyrerna? Kommer de att bli fråntagna sina rättigheter? Trakasserade och dödade? Reaktionerna i Bon Temps verkar vara lugna - tills en av vardjuren och en bekant till Sookie dödas i ett hatbrott. Som om hon inte hade nog med problem så har ett krig startat bland feerna, och Sookie är mitt i skottlinjen.

Det känns inte som att det finns så mycket mer att säga som inte redan har sagts i de två tidigare recensionerna. Det känns tightare - fast här utsätts faktiskt Sookie för mordförsök och fysiskt våld i nästan lika stor grad som i de tidigare böckerna. Det blir även mer sex, men inte lika mycket som i "Dead Until Dark" och "Dead to the World" där man knappt kunde bläddra utan att få lite hett vampyrsex upptryckt i ansiktet. Fast... jag har väl inte något emot det. Egentligen.

För att sammanfatta det hela så vill jag dela med mig av de sista meningarna i boken, som jag har censurerat lite för att de inte ska spoila något: ""The vampire is not a bad man, and he loves you" Niall said. [...] Then my great-grandfather was gone before I could ask him which vampire he meant." Det är en bra sammanfattning inför nästa bok. Vem kommer det bli? Eric eller Bill? De som har läst mina recensioner av tidigare böcker vet nog vem jag håller på. (För er andra: det är Eric!)

Summa: 4

Kan även hälsa alla att det kan ta ett tag innan ni ser mig igen. Jag går nämligen i tentapluggsidé och jag vet inte när jag kommer upp till ytan igen - kanske imorgon, kanske på fredag nästa vecka. Vi får se. Ha det så bra så länge!

Update: Aaah! Och bara för att jag inte har tid så har jag fått ett mail att CDON har skickat tredje säsongen av True Blood till mig. Hur ska jag kunna hålla mig efter att ha sett det här: spänning, James Frain, Jason ("There's werewolves? Bigfoot is he real too?"... "Santa?"). Jag tror att jag kan gilla Alcide... fast jag har aldrig riktigt tyckt om honom. Eller jo, kanske i tredje boken (som den här bygger på), men inte efter det.

5 tv-serier

2011-05-21T18:46:00.001+02:00

Jag hade lite att göra och hittade den här listan på TV-town så jag lånade den.

Först och främst: Välj dina 5 favorit Tv-serier.
För enkelhetens skull så väljer jag de serier jag har här i Umeå - så lite tankeverksamhet som möjligt från mitt håll alltså.

1. Buffy the Vampire Slayer
2. Veronica Mars
3. True Blood
4. Bones
5. Supernatural

Vem är din favoritkaraktär i nr 2? (Veronica Mars)
Veronica är min favorit, för att hon är rolig och awesome och är sårbar och stark på samma gång. Näst på tur kommer nog Logan... eller kanske Lamb... eller Mac... eller Dick... eller.

Vem gillar du minst i nr 1? (Buffy)
Adam från säsong fyra eller Kennedy från säsong sju. Vid närmare eftertanke så tror jag att det är Kennedy. Hon är bara gnällig och jobbig.

Ditt favoritavsnitt från nr 4? (Bones)
Det är nog "Aliens in the Spaceship" från andra säsongen där vi för första gången får möta seriemördaren the Gravedigger. Jag ska inte spoila något, men det är riktigt känslosamt, samtidigt som Brennan och Hodgins är på topp och visar att hur hopplöst läget än är så ska inte seriemördare underskatta högintelligenta forskare.

Vilken är din favoritsäsong av nr 5? (Supernatural)
Den andra säsongen är min absoluta favorit. Tror jag... eller slutet av den första. Nej, det får nog bli den andra ändå.

Favoritpar i nr 3? (True Blood)
Inte är det då Sookie och Bill i alla fall. Jag gillar Hoyt och Jessica mest tror jag. Dels för att de är ett av de få par jag kommer ihåg från tv-serien. Jag har svårt att hålla ihop vad som hänt i bokserien och vad som hänt i tv-serien i relationsväg. Ett annat par som jag älskade var Steve och Sarah Newlin!

Ett par som du inte klarar av i nr 2? (Veronica Mars)
Veronica och Duncan - eller ännu värre: Logan och Parker.

Hur länge har du kollat på nr 1? (Buffy)
Jag brukade så Buffy när jag kom hem från skolan på sent mellanstadie/högstadiet (kommer inte riktigt ihåg när det var, kan ha varit mellan årskurs 5-8 ungefär) och när jag gick tvåan på gymnasiet så köpte jag alla DVD-boxarna och fick mig en ordentlig genomgång av serien.

Hur blev du intresserad av nr 3? (True Blood)
Jag hade läst böckerna och ville då se tv-serien. Detta var under min största vampyrperiod dessutom.

Favoritskådespelare i nr 4? (Bones)
Emily Deschanel som spelar Dr Brennan.

Vilken serie gillar du mest mellan 1, 2 eller 5? (Buffy, Veronica Mars och Supernatural)
Gah, svårt! Men det måste bli Buffy. Det är den serie som ligger mig närmast om hjärtat av de där tre och den jämnaste. Trots att fjärde säsongen inte är den bästa, så är ändå de sex övriga säsongerna underbara. Plus att fjärde säsongen har några riktigt bra avsnitt som liksom väger upp alla dåliga.

Vilken serie har du sett mest avsnitt ifrån mellan 1 och 3? (Buffy och True Blood)
Buffy! Då den serien har 144 avsnitt och True Blood bara är uppe i 30 st hittills (av vilka jag har sett 20) så är det lätt matematik.

Om du kunde bli en av människorna från nr 4 vem skulle de vara? (Bones)
Förlåt, nu tjatar jag, men Dr Brennan. För jag skulle också vilja vara så där bossig, smart och självständig som hon är. För att inte tala om hur mycket enklare min utbildning skulle gå - speciellt nästa termin då vi ska lära oss alla ben, leder och muskler.

Skulle 3 och 4 fungera att slås ihop? (True Blood och Bones)
Nja... jag skulle inte tro det. Om nu inte Booth visar sig vara Angel, fast undercover typ. (Red:s anmk: båda spelas av David Boreanaz) Däremot så tror jag att Buffy, True Blood och Supernatural lätt skulle kunna slås samman i ett avsnitt. Vampyrer, vampyrdödare och monsterjägare.

Sätt ihop två karaktärer i nr 1 som skulle kunna bli ett helt okej par. (Buffy)
Jag har alltid velat se Giles tillsammans med Joyce Summers, sedan avsnittet då de, under en förbannelse som gjorde att alla vuxna blev som tonåringar igen, hade en liten romans.

Har nr 5 inspirerat dig? (Supernatural)
Nja, jag vet inte. De har ibland gett mig nya saker att vara rädd för - och sätt att låtsas som att jag inte behöver vara mörkrädd. Jag sov faktiskt med salt bredvid sängen en gång när jag var jättejättemörkrädd (för en annan anledning, men salt kändes som betryggande på något sätt).

Vilken serie mellan 3 och 5 har det bästa castet? (True Blood och Supernatural)
Om man ser till castet i Supernatural så har de ju väldigt få huvudroller. I första säsongerna så hade de ju bara Sam & Dean, men sedan dess så har det ju kommit en del karaktärer som har fått vara med lite mer: Bobby, Castiel, Ruby osv. True Blood har ju en hel uppsjö av intressanta karaktärer med duktiga skådespelare (älskar Terry, Lafayette och Pam av de mindre sedda karaktärerna t.ex.). Så det blir nog en tie. Eller så säger vi Supernatural för att de har Jensen. Jared är däremot inte det skarpaste ljuset i julgranen.

Jag ändrar mig. Hur kunde jag låta Jensen väga upp alla underbara karaktärer och skådespelare som finns i True Blood? Ett ihopplock av karaktärer som är värda att nämnas: Jason Stackhouse, Terry Bellefleur, Andy Bellefleur, Arlene, Hoyt Fortenberry, Jessica, Pam, Lafayette och såklart Eric.

Vilken serie mellan 2 & 4 har den bästa intro musiken? (Veronica Mars och Bones)
Veronica Mars har helt klart det bästa introt. We Used to Be Friends med The Dandy Warhols är ju jättebra och om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte hur introt till Bones går. Jag kommer ihåg hur bilderna ser ut och att det är något instrumentalt, men jag kommer inte ihåg hur det låter. (Fast bäst intro av alla serier jag har nämnt har ändå True Blood!)

From Dead to Worse av Charlaine Harris (2009)

2011-05-21T18:09:00.000+02:00

Jag har verkligen kommit in i Sookie Stackhouse-böckerna nu och jag har börjat undra om de någonsin var så här bra tidigare. Det är mycket som det har blivit nedskärt på - och de känns mycket mer genomtänkt upplagda nu. Mycket av allt det där röriga, alla attacker och mystiska händelser har blivit nedskärda till en mer lättöverkomlig dos - inte för lite, men inte heller för mycket. Lagom för att man ska komma ihåg det och för att det ska bli spännande varje gång något händer.

I "From Dead to Worse" (ej på svenska) är det uppror i både varulvssamhället och vampyrsamhället i Louisiana. Sookie försöker att hålla sig utanför det då hon har annat att tänka på: Sandra Pelt försöker än en gång göra livet surt för henne och utöver det så har hon precis fått kontakt med en annorlunda släkting. Men som Sookie har upptäckt så många gånger tidigare: det övernaturliga samhället är inte det lättaste att hålla sig borta från och utan att hon riktigt vet hur hon hamnade där så är hon än en gång mitt i smeten.

Det mesta som jag har att säga har jag sagt antingen här ovanför eller i förra recensionen, men jag har lite få saker att fylla på med. Dels över hur lite sex det var i den här boken - samt i den förra. Det känns som att böckerna har blivit lite mindre tantsnusk - och lite mindre våldsamma. Sookie blir inte svårt skadad i vart och varannat kapitel längre, utan det är som... mindre. Lite mer verklighetstroget liksom. Kanske så har Charlaine Harris fått klagomål på att hennes böcker innehöll för mycket sex och att Sookie råkade ut för alldeles för mycket våld, eller så har hon bara skurit ned på det lite till förmån för annat.
Och jag gillar det.

High five!

2011-05-20T22:38:00.000+02:00

Igår när jag såg på Scrubs, följt av How I Met Your Mother på TV6 när jag inte kunde sova så kom jag på en sak som båda serierna har gemensamt, förutom att de är de enda tv-serier som jag och min pojkvän har sett tillsammans under vårt 1,5år långa förhållande (vi har betat av 9 säsonger av Scrubs och 6 säsonger av HIMYM, några avsnitt varje kväll) - båda serierna innehåller en manlig karaktär som high fivar i alla möjliga situationer och oftast döper sina high fives efter situationen.

Scrubs har The Todd...

... och How I Met Your Mother har Barney Stinson:

På tal om det så hittade jag även den här scenen när jag letade efter ett klipp där Todd highfivar. Känner vi igen det där "even though you are only his second best friend"-pratet från någon annan karaktär, kanske den som alldeles nyss nämndes.... Fast i och för sig, så var ju Todd före Barney. Hm...

När Adlibris har kampanj...

2011-05-20T20:02:00.000+02:00

När Adlibris hade 2 engelska pocket för 69 kr-kampanj så kunde jag inte låta bli. Trots att det inte fanns med några böcker som jag har haft ögonen på eller ens känt mig sugen att köpa tidigare, så var jag tvungen - för en del intressanta fanns det dock.

Införskaffade Draculasequelen "Dracula: The Un-Dead" av Dacre Stoker, en bok som jag tror kan vara lite utav en flopp och ett försök att få fram lite mer pengar av sin kände släkting. (Om man är någons great-grand nephew, vad är man då?). Till den så valde jag "The Lace Reader" av Brunoria Barry, en bok jag aldrig hört talas om, men som jag tror kan vara något för mig då de jämför den med "Den trettonde historien" av Diane Setterfield. Och så såklart, "Dead in the Family" av Charlaine Harris. Jag har verkligen fastnat för Sookie-böckerna och har precis läst ut den åttonde boken. Recension kommer snart.

5 sugiga saker

2011-05-16T22:39:00.000+02:00

1. Jag kommer inte in på Swedbanks Internetbank utan får bara upp ett meddelande om att hemsidan ligger nere tillfälligt eller har flyttats till ny adress... och jag har en räkning som ska vara betald imorgon. Räkningen kommer för övrigt från Adlibris.
2. Jag har glömt min hårborste hos en kompis och kommer att få gå till skolan med en risbuske på huvudet imorgon.
3. Det har regnat hela dagen, och inte så där mysigt sitta-och-läsa-under-en-filt-regn utan grått, kallt och disigt. Plus att jag lika inte skulle ha tid att mysläsa även om det hade regnat så.
4. Vampyrer.
5. Jag - på mina sockerfria sugtabletter.

Saker som inte suger:
Jensen Ackles i Dark Angel.

Ett litet grönt paket

2011-05-16T18:14:00.000+02:00

Idag när jag kom hem så låg det ett blött, grönt kuvert i min brevlåda. Som tur var så hade det fina paket som min bokvän skickat inte tagit skada och jag kunde snabbt packa upp:
Ett jättefint kort med ett personligt brev
En tvål med lavenderdoft
En ask med sockerfria sugtabletter
och "A Heartbreaking Work of Staggering Genius" av Dave Eggers, en bok som jag inte hört talas om, men efter en snabb googling kommer att se fram emot att läsa i sommar.

Tack så mycket, bokvännen! (Som jag nu vet är Anna på Anna Fair and True).

All Together Dead av Charlaine Harris (2007)

2011-05-16T18:04:00.000+02:00

Jag har ju som sagt återupptagit mitt läsande av Southern Vampire-serien efter ett uppehåll som sträckt sig från November 2008, så det var helt klart dags att börja nu.

I "All Together Dead" (ej på svenska) så åker Sookie på vampyrkonferens tillsammans med Louisiana-vampyrerna. Drottningen av Louisiana, Sophie-Anne, ska upp i vampyrdomstol efter händelser i förra boken och vill att Sookie ska komma med för att läsa de andra vampyrernas mänskliga kompanjoners tankar och se om någon av de andra vampyrerna är fientliga mot henne. Det passar Sookie bra, då hon behöver pengarna och då hennes pojkvän, vartigern (min översättning av weretiger) anordnar evenemanget. Allt hade kunnat vara frid och fröjd - om det nu inte hade varit för de där irriterande Fellowship of the Sun.

I början så hade jag lite problem att komma in i boken. Sookie pratar mycket om händelserna i förra boken, "Definitly Dead", och ganska snart i boken så dyker det upp en häxa Amelia och hennes pojkvän Bob, så jag var flera gånger tvungen att gå in och läsa lite på wikipedia om vad som egentligen hände i förra boken. Det finns ganska många vampyrer, häxor och varulvar som Sookie har stött på i sina dagar, så det är svårt att hålla reda på alla - speciellt efter 3 år.

Jag gillade inte "Definitly Dead" när jag läste den och tyckte att det var något som saknades och att det var alldeles för mycket av vissa ingredienser och jag minns att jag skrev att jag tyckte att den där magiska essensen som Southern Vampire-serien innehåller saknades. Om så var fallet så hade den helt klart kommit tillbaka i denna boken. Boken kändes mycket mer sammanhållen - mycket mer. Jag tror aldrig att jag har läst en sådan uppstrukturerad Sookie-bok förut - eller en bok där Sookie slipper ta stryk. Oftast så är ju böckerna en våldkavalkad.

Ett välkommet återseende var det mellan mig och Eric, som faktiskt verkar ha fått ett starkare grepp om historien och som jag tycks ana kommer att ha en ännu större plats snart. Jag gillar honom mycket mer än Quinn, vilket till stor del beror på att Quinn är en sådan vag karaktär. Han har nu varit med i tre böcker och jag tycker inte att jag har något som helst grepp om honom. Jag skulle gärna vilja att Mrs Harris utvecklar honom lite eller hittar en annan kille åt Sookie - Eric till exempel.

Jag gillade boken, allt som allt, och ser fram emot att få läsa de andra. Det känns som att serien har fått ett rejält uppsving sedan senaste boken. Jag tänkte ju spara dem till i sommar, men kände att de var perfekta "inför tentan"-böcker som inte kräver alltför mycket av läsaren, så nu börjar jag med nästa bok direkt, "From Dead to Worse". Sedan så har jag ju förhandsbeställt tredje säsongen av True Blood och borde få den snart - dock så ska den inte påbörjas förrän efter tentan.

Spänning: 4
Handling: 4
Engagemang: 4
Språk: 3
Karaktärer: 4
Summa: 3,8

Dark Angel: Säsong 1

2011-05-15T23:21:00.002+02:00

(I stort sätt spoilerfri, spoilers är markerade och det varnas före dem)

Handling: I DARK ANGEL spelar Jessica Alba Max en mänsklig prototyp med genetiska förbättringar och attityd så det räcker och blir över.

Efter att ha rymt från sina militära handledare, jagas hon genom 2000-talets underjordiska gatuliv. När Max försöker undfly förföljarna och återförenas med sina överlevande "syskon" kommer Logan Cale (Michael Weatherly) till hennes hjälp. Logan är en idealistisk cyber-journalist som kämpar mot korruption och en förtryckande regim. Även om den iskalla och tuffa Max till en början nobbar Logans försök att värva henne till korståget, bidrar hon till sist med sina unika förmågor i kampen mot de hänsynslösa makthavarna i det nya årtusendet. (från CDON)

Jag måste säga att jag verkligen hade underskattat denna serie. Jag köpte första säsongen av Dark Angel av tre enkla anledningar:
1. Jensen Ackles har en roll i serien (dock endast i ett avsnitt i första säsongen, han är visst med mest i andra)
2. Den kostade 99 kr på CDON.
3. Huvudrollen var en ung kvinna med kampsportskills, alltså min tekopp.

Jag trodde inte att serien skulle vara särskilt bra utan bara vanlig, dussinunderhållning som jag skulle kunna titta på någon gång om jag hade lite att göra (I wish). Under första avsnittet, den otroligt långa dubbelavsnittpiloten, så såg jag faktiskt inte så mycket som jag gillade. Jag gillade absolut inte Max (Jessica Alba), seriens huvudroll, utan tyckte att hon var för... åmig och att serien mest verkade handla om hur hon gjorde snygga saker samtidigt som hon var sexig. Att det inte fanns så mycket innehåll på ett djupare plan. Åh, hur fel kunde jag ha där. Samtidigt så var seriens språk svårt att förstå.

Det gick inte särskilt länge förrän jag helt tog tillbaka min första åsikt. Det visade sig att när man får lära känna Max lite mer och se henne interagera med andra karaktärer på ett annat sätt, där man ser karaktärernas relation och förstår dem lite bättre, då var hon underbar. Jag har insett en sak (anekdotvarning!) här om helgen när jag var ute tillsammans med en kompis hemifrån: tjejer som ser bra ut får konstant uppmärksamhet för att de ser bra ut och får ofta höra det - och detta är ovälkommet och obekvämt. Särskilt av fulla killar. Helt plötsligt så inser jag att det jag tidigare såg som att Cameron hela tiden vill trycka upp Max snygghet i ansiktet på oss faktiskt är ganska verklighetstroget. Tjejer som ser så pass bra ut som Max/Alba och som utstrålar sådan självsäkerhet - de får höra hur bra de ser ut... ofta. (Sedan så tror jag visst att de ville påminna oss tittare om hur utomjordiskt snygg Max är och därför slänger in några busvisslande gangsters då och då).

Det jag gillar i serien är de tre främsta "förhållandena" som Max har; det till hennes familj, till Logan och till sina vänner, då det är vad jag gillar mest med serien.

Max, X5 och Lydecker
Vad jag kommer ihåg så har vi hittills i serien fått se 10 X5s: Max, Zach, Tinga, Brin, Jace, Krit, Syl, Zane, Eva och Ben - men jag gissar att det är fler på vänt i andra säsongen, då man i tillbakablickarna från deras barndom ser att de är klart fler än tio stycken (sedan så kommer ju Jensen Ackles tillbaka i nästa säsong som Bens tvillingbror Alec). Jag älskar X5:sen, dessa genetiskt förstärkta barn som drillats till soldater och hur starkt de känner för varandra. Hur de är varandras enda familj och hur de sörjer de som blev kvar på Manticore.

Jag älskar även Lydeckers del i det hela. Hur han går från att vara en anonym "Big Bad", den korrumperade, hänsynslösa militären som leker med små barns liv, tar ifrån dem deras barndom och lär dem att döda, till att faktiskt bli en människa - som jag i alla fall hade riktigt mycket sympati med. Hur han till skillnad från andra högt uppsatta militärer i Manticores ledning faktiskt bryr sig om "his kids" och jagar efter dem, inte bara för att han inte vill att de ska vara fria i världen så att andra länder kan få tag i dem och bli mer genetiskt framgångsrika än USA, utan även för att han vill ha hem dem, för att kunna vaka över dem. Älskar finalen måste jag säga, samspelet mellan X5:sen och Deck.

Spoiler: Jag gillar Zach, den typiska storebrodern (hur fattar jag dock inte då de alla måste vara födda ungefär samtidigt), fast inte i sig själv utan som en del av hela X5-navet. Hur han försöker att skydda sina syskon och hur hans relation till Max är något helt annat än till de andra syskonen. Finalen säger jag bara. Älskar den där sista bilden av Zach, där han offrar sig för Max och han faller ner över hennes bröst död.

Max och Logan
Det finns få relationer som jag tycker har fått växa fram så fint som kärleken mellan Max och Logan. Det kändes så naturligt på något sätt. I början så gjorde de bara varandra tjänster och gentjänster, samtidigt som man såg att de ändå var intresserade och sedan kom det där stadiet där ingen av dem vågade ta det sista steget, medan de i stort sätt riskerade livet för att hålla den andra vid liv.

Jag gillar speciellt hur Logan får lov att sitta i rullstol och fortfarande vara stark. Jag tycker att det är ganska vanligt på TV att karaktärer som sitter i rullstol oftast blir skjutna framåt, men här har vi en man som verkar ta sig överallt själv, utan särskilt mycket hjälp - och som oftast hjälper vår hjältinna att ta sig ifrån ställen där hon har blivit omringad. Sedan så är han ju sjukt snygg också med de där glasögonen.

Spoiler: Än en gång - finalen! Mitt hjärta höll på att brista vid Deck och Logans samtal, när Max vill rädda/stoppa Brin och Lydecker inte vill ge henne informationen om hur hon ska ta sig dit, men Logan förstår och ger den till henne, trots att han vill ha ut henne ännu mer än Lydecker - och sedan när hon dör i hans armar. Jag gillar de där "dör i [insert passande karaktär som älskar den första karaktären]s armar"-scenerna.

Max och Original Cindy
Jag var inte särskilt förtjust i Max första rumskompis, vars namn jag inte kommer ihåg, men jag älskar Original Cindy och hennes attityd. Gillar hur hennes och Max vänskap får vara just vänskap och inget "du är jättesnygg och jag är lesbisk, så jag blir förälskad i dig"-crap.

Här vill jag bara infoga en finfina fanvideo som en kompis till mig skickade då hon hörde att jag gillade X5-relationerna. Tror inte att det är några spoilers egentligen, då man inte förstår särskilt mycket av händelserna.

(Pluspoäng för att stillbilden är på Jensen!)

When Jensen Met Misha

2011-05-14T17:23:00.000+02:00

Dr Sara diagnostiserar fantasykaraktärer

2011-05-12T18:13:00.000+02:00

Genetik är rätt så skoj, för man kan tillämpa det på så många olika sätt som gör det hela mycket roligare.

T.ex. så kan man sitta och diagnostisera olika fiktiva karaktärer, samt räkna ut risken att deras barn kommer att få ett speciellt anlag (alt. bli missbildade).

Idag på föreläsningen så pratade vi om variabel expression, som är ett problem när man ska försöka bestämma hur en sjukdom nedärvs då sjukdomen uttrycks på olika sätt hos olika personer - och ett av dessa symptom som man kan få är en vit strimma i håret. Hm, sa jag och tänkte direkt på Polgara från "Sagan om Belgarion/Mallorea". Kan hon möjligen ha Waardenburgs syndrom?

Sedan så har vi pratat en hel del om inavel, vilket har fått mig att förstå varför Aerys "The Mad King" Targaryen (samt hans son Viserys) var just galen. Incest ger visst 50 % chans för mental retardation eller andra psykiska problem. Det förklarar ju också varför karaktär-som-jag-inte-ska-nämna-vid-namn-för-att-inte-spoila är som han är (snacka om närbesläktade föräldrar!).

Judas, Jensen och genetik

2011-05-11T21:31:00.000+02:00

Liten update om vad som händer i mitt liv just nu:

Jag pluggar mig blå i ansiktet, då jag precis har insett att jag har ju helvetestentan om tre och en halv vecka (!) och har tre avsnitt kvar av kursen - samt att jag måste repetera 4,5 månaders studier på några få dagar. På grund av detta så blir det inte så mycket läsning, speciellt inte då jag verkligen har fastnat för Dark Angel och väljer att se Jessica Alba slåss med diverse militärklädda snubbar och Michael Weatherly rulla omkring och vara fin istället för att läsa. Har dock påbörjat "All Together Dead" som lite lätt läsning ifall tid skulle uppstå. Kanske till helgen.

Jensen Ackles var med i Dark Angel för något avsnitt sedan och sopade mattan med alla andra. Jag bryr mig inte om att han spelade en psykotisk, transgenetisk mördarmaskin - han var underbar i alla fall. Det är något med hans ögon. Veronicas pappa har också en återkommande roll i serien! Dock så tror jag inte att rollfiguren har något namn, har i alla fall inte hört det nämnas.

Jag har förövrigt ägnat två dagar åt att fundera på vem den där killen som spelar Judas i Judas-videon är och var jag känner igen honom ifrån (och så klart glömt bort att googla det när jag väl satt vid datorn). Nu har jag dock svaret:

Judas är...

Norman Reedus a.k.a Murphy MacManus från Boondock Saints.

Den döda älskarinnan av Théophile Gautier (1836)

2011-05-06T21:44:00.000+02:00

Jag brukar ju ha lite problem när det gäller novelläsning då det går emot mitt lässätt. Jag gillar att komma djupt in i en historia och brukar därför ha svårt att upprätta en kontakt med personen i novellen innan dess berättelse har nått sitt slut. Oftast så är det så att just som jag börjar känna något - då tar det slut.

Under bokrean så stötte jag på denna novellsamling och fastnade direkt för den, då den både var billig och skyltade med att erbjuda vampyr- och andra skräckromantiska berättelser från 1800-talet. Inte kunde jag väl motstå det inte?

Gautiers novellsamling innehåller fyra noveller med övernaturliga teman och på 88 sidor så är inte novellerna särskilt långa. Här nedan följer vad jag tyckte om dem:

"Den döda älskarinnan" (La Morte Amoureuse)
Titelnovellen handlar om den unga prästen Romauld som samma dag som han blir prästvigd får syn på en underskön kvinna, Clarimonde, som sedan hemsöker honom i hans drömmar - eller är det bara drömmar? Denna novell var anledningen till att jag köpte novellsamlingen överhuvudtaget på bokrean: vampyrvibbarna som finns i denna novell. I "Den döda älskarinnan" så finns alla tecken på klassisk romantik med: postkolonialism, en inte alltför rumsren kvinnosyn och mysticismen. Clarimondes svarta tjänare utgör den postkoloniala vinkeln, Clarimonde själv utgör den inte alltför rena kvinnosynen där hon mest medverkar för att hennes skönhet ska beskrivas och för att hon är "demonisk" och står i förbund med Satan - och det tar uttryck genom att hon gillar att anordna orgier. Själv så tycker jag inte att Clarimonde är särskilt skrämmande, utan Romauld får väl skylla sig själv om hon hemsöker honom i drömmen. Om hon nu inte hade varit en vampyr så hade det ju varit hans eget fel ändå. Typiskt män att skylla på kvinnor och trolldom bara för att dölja sin egen sexualitet (ta typ Henry VIII "neeeejdå, jag uppvaktade inte alls Anne Boleyn i 7 år av egen vilja, utan hon förhäxade mig!"). Novellen var dock så där myspysig som bara litteratur från 1800-talet kan vara.

"Den dubble riddaren" (Le Chevalier double)
Mitt första intryck var att det här låter som en gammal sägen, en sådan där som man kan tänka sig ska dyka upp i en annan fantasybok, berättandes av någon gammal man eller kvinna vid en brasa en natt. Handlar om en ung riddare och greve som är född under 2 stjärnor, en röd och en grön, och som måste kämpa mot sig själv för att bli en person igen. Fungerar som en moralisk saga då det avslutas med en uppmaning att unga damer inte ska kasta en blick på böhmiska sångare som reciterar diaboliska och berusande dikter (?) och att man ska kämpa mot sitt inre, dåliga jag, trots att man måste såra sig själv med svärdet. Väldigt brasberättande, men ingen litterärhöjdare, däremot riktigt, riktigt underhållande (som sista meningen t.ex: "Om ni undrar vem som har berättat oss denna historia från Norge så är det en svan, en vacker fågel med gul näbb som kommit från fjordarna". Jaha?).

"Mumiens fot" (Le Pied de momie)
En man köper en mumiefot tillhörande en egyptisk prinsessa på ett antikvariat och får sedan besök av fotens ägare. Jag förstår mig inte riktigt på denna novellsamling. Jag hade fått för mig att det skulle vara skräckhistorier och det står faktiskt skrivet på baksidan: "..låter sin svarta fantasi flöda i dessa skräckromantiska noveller" - saken är bara det att jag inte ser skräcken. Mer om det längre ner. Jag har faktiskt ingen kommentar för denna novell - utan jag glömde den i stort sätt direkt efter att jag hade läst den.

"Två aktörer för en roll" (Deux acteurs pour un rôle)
En ung skådespelare står inför ett tilltaget erbjudande om en fast roll på en teater - och detta är precis vad han behöver för att kunna gifta sig med sin ungdoms kärlek. Han ska spela rollen som demon och gör det med bravur... tycker alla utan en man som själv är riktigt demonisk.

En liten tanke som slog mig var detta: alla novellerna handlade om män och fokuserade mycket på kampen om deras renhet. Vi har prästen som blir ledd till synder av en demonisk kvinna, vi har skådespelaren som sätter sin själ på spel genom att leka demon och vi har riddaren med två sidor där den "bra" sidan försöker att segra.

Dock så kan jag inte säga att novellsamlingen var någon höjdare. Jag tror inte att det endast beror på att jag är en ovan novelläsare, utan även på att jag hade förväntat mig något annat. När man talar om rysare så hade jag tänkt mig något lite mer... suggestivt. Tänk "Dracula", lite nervkittlande, men ändå starkt kryddat med 1800-talets skräckromantik. Denna novellsamling innehöll dock mer av romantiken än det nervkittlande - men det är inget jag klagar över, då jag älskar böcker som är skrivna under den epoken. Jag gillar språket, hur stort inflytande naturen har (tänk på att de ALLTID beskriver vädret i alla situationer, så man vet alltid om regnet faller stilla eller om det stormar eller om det är solsken) och hur alla människor liknas med det ena än det andra.

Det var ingen favorit - men underhållande läsning. Titelnovellen var den absolut bästa och även den längsta, samt den enda som faktiskt kändes lite som att novellsamlingen var inne på rätt skräckromantiska spår.

Spänning: 2
Språk: 3
Engagemang: 3
Handling: 2
Myspysighet: 5
Summa: 3

Make it work!

2011-05-04T23:25:00.001+02:00

Vad gör jag nu för tiden? Jo - pluggar, labbar och ser på youtubeklipp med Tim Gunn och önskar att TV3 kunde sända ännu en repris på Project Runway från början.

Just ja, jag har äntligen börjat se på Dark Angel på allvar nu och har kommit fem avsnitt in i serien. Tänkte att jag skulle ge en snabb kommentar om vad jag tycker så här långt:

Jag har äntligen börjat komma över mitt ... hat är ett starkt ord, men inte så positiva känslor för Jessica Alba och gillar att Max äntligen har börjat bete sig mer som en människa och mindre som en cool tjej som försöker att vara flirtig och förförisk på det där avvisande, "coola" sättet. Eller så har jag bara vant mig vid seriens språk.

Logan Cale (Michael Weatherly) är ögongodis på hög nivå - fast jag stör mig på att ingen fattar att han är Eyes Only, eftersom hur svårt kan det vara? Det är typ Clark Kent-nivå på det hela, direkt han tar på sig glasögonen så fattar ingen i hans närhet att det är hans ögon som syns överallt.
Han får snart lite konkurrens in the running towards becoming "Seriens hunk" då Jensen Ackles gör entré om 11 avsnitt! Iiiiih! Är det normalt att börja fangirla redan innan hans karaktär har kommit in?

Let the games begin

2011-05-02T18:07:00.000+02:00

Det har redan börjat poppa upp Hunger Games-fanvideos på youtube, trots att filmen fortfarande inte är inspelad och jag - som har vandrat i fanvideoträsket sedan högstadiet - har redan börjat förutse vad som kommer att hända när filmen kommer att komma ut:

1. Det kommer att börja göras Peeta/Katniss och Katniss/Gale-videor... och för att mixa upp det hela så kommer det göras ett ton av Peeta/Katniss/Gale-videor också. I vissa av de videorna kommer även vara AU, så att personer som inte dör i böckerna gör det och kvarvarande karaktärer sörjer den andra till någon lugn, fin, deprimerande sång. (Alltså - min slags musik).

2. Det kommer även börja göras en massa actionfanvideos som visar hur awesome Katniss är och hur grymt Hungerspelet egentligen är, samt ta scener från andra filmer för att försöka visa vad som händer i de två sista böckerna. Jag gissar att dessa låtar kommer att överanvändas: Get Out Alive (jag menar "burning on the inside"? Som att något fan skulle undgå att göra kopplingar till Katniss), Time of Dying, Animal I've Become och Riot, alla av Three Days Grace. Jag hade en Three Days Grace-period på högstadiet - och det verkar en hel del fanvideomakers också ha haft för dessa låtar används ganska ofta. Speciellt till Supernatural.

Exempel på fantrailers som jag har hittat under min youtubesurfning:

Mockingjay av Suzanne Collins (2010)

2011-05-02T16:04:00.000+02:00

Idag på bussen hem så läste jag sista delen i "The Hunger Games" och jag kan hålla med de recensioner jag har läst av boken, för sista delen är faktiskt den svagaste. Det här inlägget kommer även att innehålla en SPOILERVARNING för de som inte har läst första boken "The Hunger Games" (Hungerspelen) eller andra boken, "Catching Fire" (Fatta eld), då det är omöjligt att förklara handlingen på denna utan att ge bort detaljer ur slutet på de tidigare böckerna. Jag ska dock försöka hålla mig vag.

I "Mockingjay" (Revolt) så sitter Katniss i distrikt 13 och vet varken ut eller in. Hon vet inte om Peeta fortfarande lever och grämer sig över vad the Capitol kan tänkas göra med honom för att få ut information om rebellerna. Hon vet inte om hon ska ta på sig den roll som rebellerna och distrikt13s president vill och bli en frontfigur för upproret. Efter bombningen av distrikt 12 och den senaste Hungerspelavslutningen så har alla distrikten vänt sig mot the Capitol och i de flesta pågår hårda strider. Katniss ställs inför en stor gråzon: vad är egentligen tillåtet i krig och vad ska man prioritera? Att kämpa för det man tror på - eller att skydda de man står nära? (Gah, vad jag är luddig och melodramatisk!)

Boken fortsätter i samma stil som de tidigare delarna och är stundtals så spännande att mitt hjärta sitter i halsgropen. Misstron och paranoian sätter sig även efter denna bok, men inte lika starkt. Jag gillar alla referenser som Katniss gör om att detta uppror också är som ett Hungerspel, för jag ser också de likheterna. Det är samma grundsaker som läsaren och Katniss ställs inför - får man gör vad som helst för att själv överleva? Vem kan man lita på och hur vet man att de personerna inte sticker en i ryggen senare?

Å andra sidan så kändes det lite stressat och inte lika rörande och nervspelande som de tidigare böckerna. Medan jag satt på helspänn nästan hela de två första delarna med en känslotornado inuti (sorg-ilska-desperation) så fick jag söka djupare i denna bok för att hitta till det där känslocentrumet. Trots att mycket tragiskt hände så kände jag inte lika... mycket. Det kändes som att jag hade velat ha mer tid för att ta in vissa händelser och bättre avslut på vissa för att kunna uppskatta dem på riktigt.

Dock så älskade jag Peetas återkomst. Så otroligt bittert och vilket bakslag. Mitt förälskade tonårshjärta skrek av fasa, för jag kunde verkligen sätta mig in i den där situationen. Jag skulle ärligt talat bara vilja lägga mig ner och dö om det hände mig. Dock så känns det som att det skulle kunnat göras ännu mer olidligt på något sätt, med lite mer tid.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förklara det här. För hur ska jag kunna sätta ord på den där dubbeleggade känslan inuti mig. Den som både älskar boken, men ändå känner sig besviken - trots att jag inte kan komma på ett enda konkret förslag på vad jag tyckte var dåligt. Allt jag tänkte på får jag avfärda med "men det där gillade jag ju!". Det var bara något som saknades, någon ingrediens som gav smak, men inte tillräckligt och något som hamnat i obalans.

Slutet var däremot fenomenalt i samma pseudohoppfulla sätt som hela "Hunger Games"-serien egentligen har haft. Att det man tror är bra egentligen inte behöver vara det. Att bara för att Katniss vann Hungerspelen och överlevde så behöver inte det betyda att hon är säker och kommer att leva ett lyckligt liv. På samma sätt känner jag efter att ha läst ut "Mockingjay". Det är inget upplyftande slut, för trasigare människor får man leta länge efter för att hitta.

Språk: 5
Handling: 4
Karaktärer: 4
Spänning: 5
Engagemang: 5
Summa: 4,6

A Game of Thrones: S01E02

2011-05-01T21:12:00.003+02:00

En sak som genast slog mig när Jon rider mot väggen: Var är Ghost? Han har inte setts till mer än när Jon hittade honom och när man ser att de rider, både på ängen och genom skogen så syns han inte till. De kan väl ändå inte utelämnat honom? Han har ju en mycket viktigare roll än t.ex. Nymeria i böckerna och Nymeria har ju fått vara med...

Nu ska jag fortsätta se avsnittet - återkommer mer fler funderingar senare.

Update: Jag älskar scenerna mellan de olika medlemmarna i familjen Stark - särskilt avskedsscenerna mellan Jon och hans syskon - och men tycker att Daenerys fortfarande bara är med för att kunna ha sexscener. Jag tycker att serien är fenomenal på att skapa vackra, verklighetstrogna bilder: ex. hur det ser ut inuti Winterfell, kläder, rekvisita och miljöerna. Även skådespelarna känns autentiska på något vis.

Några småsaker som jag "störde" mig på i avsnittet (för en filmatisering är ju omöjlig att göra utan att jag stör mig på saker):

1. Cerseis förlorade barn som såg ut exakt som Robert. Varför berättar Cersei om sin kärlek till sin första son som hon förlorade, en son som såg ut exakt som Robert och som dog i en feber? Vad jag vet så existerade inte detta barn i böckerna. Jag skulle kunna ha överseende med det, om det nu inte hade varit för att böckerna tydligt pekar ut att Cersei inte hade något barn med Robert och när hon blev gravid med honom så såg Jaime till att hon tog bort dem för att han var avundsjuk.Dock så förstår jag ju varför de har med den scenen - för att ge Cersei en mer human sida också, en sida som man inte ser förrän mycket längre fram i bokserien.

2. Daenerys och Khal Drogos förhållande. Låt mig säga: Aaaargh! Det summerar upp allting.

"We should totally just stab Caesar!"

2011-04-30T11:39:00.000+02:00

Eftersom jag har haft en rant om hur overkliga vissa tonårsböcker är och hur jag inte förstår hur författarna till dem tänker så måste jag ju ändå visa något, på samma spår, som jag verkligen tycker om och som jag tror har legat som inspiration till en del av tidigare nämnda crappy, amerikanska high school-böcker. Nämligen Mean Girls. Åh, denna underbara, underbara film.

Det gör inget att allt är så överdrivet, för den är så otroligt rolig. Det är en av de få high school-filmerna med Lindsay Lohan i huvudrollen som inte får mig att vilja gömma mitt ansikte i en skämskudde och dö. Mycket tack vare The Plastics. Allt som Gretchen Weiners och Karen Smith säger och gör är bara... så klockrent och dumt. Samt att Regina George är awesome i sin isdrottninghet.

Bilden hittades här, förklaring till bilden hittas här.

Update: Varför har jag aldrig tänkt på att Cadys (eller Lindsays) pappa i filmen är Janitor från Scrubs!?

A Game of Thrones - S01E01

2011-04-29T22:33:00.001+02:00

Bättre sent än aldrig. Jag har precis sett klart pilotavsnittet av A Game of Thrones och här är lite om vad jag tyckte:

Jag gillade faktiskt den mesta castingen, trots att alla karaktärer magiskt verkar ha åldrats 2-3 år. Bran är 10 år, fast att han bara ska vara 8 år. Rickon är 6 år, men ska bara vara 4 år (om ens det, jag har drabbats av en tillfällig minneslucka och kommer inte ihåg hur gammal Rickon är - men eftersom han kallas "the Babe" i andra boken så borde han ju vara yngre än 6) och Robb och Jon ser båda två mycket äldre ut än 15 år. Daenerys ser inte heller direkt ut att vara 13 år.
På tal om Daenerys - undra vad Emilia Clarke tyckte om sin roll? För hon har ju i stort sätt inga repliker utan går mest omkring i genomskinliga kläder/är naken och ser rädd ut. Viserys däremot är precis så där slemmig och psykopatisk som han var i boken... och jag tycker att han ser lite ut som labila seriemördaren Howard Epps från Bones. Fast det är visst inte samma skådespelare.
Jaime Lannister, den jäveln, är precis lika irriterande som hans bokmotsvarighet, fast på ett charmigt sätt. Ni vet, inte på det där "aaah, bort från min åsyn!"-sättet som riktigt störiga karaktärer lyckas frambesvärja (typ Lila i andra säsongen av Dexter eller Connor i Angel) utan en mer "jag hatar dig - men jag vill se mer av dig!"-känsla. Och det säger jag inte bara för att han är snygg, utan för att bokserien skulle vara så mycket sämre om Jamie Lannister inte gick omkring och var dryg hela tiden.
Stämmer in i sexkören - varför kör de så otroligt mycket doggystyle i Westeros?
Jon Snow <3 Jag har hittat mitt fangirlsobjekt - om man nu får vara ytlig. Eller så beror det bara på att jag gillade honom innan jag ens började se tv-serien. Fast det där lockiga håret skadar ju inte.

Spoilers:

Varförvarförvarförvarför tvingade sig Khal Drogo på Daenerys? Det hände väl inte i boken? Som jag minns det så respekterade han att hon var rädd och de hade någorlunda öm stund vid en sjö långt efter att de hade gift sig, där förspelet typ började med att hon fick fläta upp hans hår? Eller är det bara jag som har drömt det hela.
Jag ville bara gråta hela avsnittet. När man vet vad som händer alla karaktärer och vet att många av dem kommer att bli så mycket olyckligare så känns det lite ledsamt. Speciellt med Sansa Stark. När hon kollar på Joffrey med den där drömska, förälskade blicken så vill jag bara skaka om henne och skrika "neeeej, inte det monstret!". Stackars flicka.
Jag tycker så synd om hela familjen Stark. Kommer de någonsin att få se varandra och bli lyckliga igen?

Till min hemliga bokvän

2011-04-29T14:13:00.000+02:00

Jag kom på att jag inte har skrivit något inlägg till min hemliga bokvän än och då jag är ganska upptagen idag så hinner jag inte få ut ett idag, utan kan bara hänvisa till lite nyttiga länkar:

Förra gången jag var med i Pocket och Prassel
Och ett till inlägg om samma sak - OBS! Vissa av böckerna som nämns är redan inhandlade, kolla min lista över vilka böcker jag äger.
(Nästan) alla böcker jag äger

Hoppas att det är till någon hjälp!

Det finns faktiskt mer än "Twilight"

2011-04-29T08:14:00.002+02:00

Fundering: Har "Twilight" blivit synonymt med vampyrer, övernaturliga varelser, kärlek mellan "raserna" (dvs människa/icke-människa) och böcker med magiska inslag?

Det hela började med att jag satt och läste de nya tidningsrecensionerna av "Cirkeln" igår och förundrades över hur många som nämner "Twilight". I Arbetarbladet så recenserar Bodil Juggas boken och där står den mening som satt igång hela tankeverksamheten: "Det vore enkelt att kalla det hela en sjukt beräknande surfning på Twilight-sagan." Även i Skånskans recension så nämns exakt samma sak: "Visst har Cirkelns författare, nästan väl oblygt ibland, låtit sig inspireras av så väl hysterin kring Harry Potter- och Twilight-böckerna som hyllade amerikanska tv-serier i skräck/fantasy-genren som Twin Peaks och Buffy the Vampire Slayer. "

Jag vill börja med att förtydliga en sak: Det här är inte ett inlägg som är riktat mot någon speciell person, något som har skrivits eller yttrats på ett speciellt ställe och rör inte en speciell bok - annat än Twilight - men för enkelhetens skull så använder jag "Cirkeln" som exempel då det var kring den jag började att tänka. Sedan så måste jag säga att jag själv är låångt ifrån oskyldig. Det är bara att läsa mina recensioner av YA-böcker för att se att jag själv ägnar mig åt att jämföra mångt och mycket med Twilight: ex. "Fallen" av Lauren Kate, "Hush, Hush" av Becca Fitzpatrick och, som jag kommer att prata om längre ner, "The Hunger Games" av Suzanne Collins.

Varför ska alla nya ungdomsböcker buntas ihop med denna enkla vampyrhistoria som på intet sätt är något nytt eller originellt? Är det för att Twilights succé ledde till en explosion av andra vampyrböcker, vampyrfilmer, vampyrserier och en ökning i försäljning av allt som rör övernaturliga ungdomsskildringar?
Fast: kan man verkligen säga att Twilight är urmodern till alla dessa böcker om övernaturlig tonårskärlek - eller är det så att dessa verk funnits i sin författare länge, bara att de nu har mycket lättare att hitta ett bokförlag som vill ge ut och promota dem?

Det som buntas ihop med Twilight behöver egentligen inte ha så mycket att göra med bokserien. Jag förstår om böcker och serier så som Becca Fitzpatricks serie om Nora och den fallna ängeln Patch buntas ihop med Twilight, då det finns mycket som är likt mellan de två böckerna (hela inledningen och mötet mellan de två t.ex.), men jag har svårt att förstå varför "Hunger Games" och "Twilight" ska göras homogent då de har så ytterst lite med varandra att göra. En kärlekstriangel, what else?

Och det var ju inte som att "Twilight" var först med de här sakerna. Kärlekstriangel mellan en tjej och två killar (pluspoäng om båda är övernaturliga varelser) är bland det vanligaste motiven på TV och i ungdomslitteratur. Här är bara ett exempel på några kända trianglar som fanns på pränt långt innan Bella någonsin satt sig bredvid Edward på biologin:

Angel-Buffy-Spike i Buffy the Vampire Slayer
Oz-Willow-Tara i Buffy the Vampire Slayer
Stefan-Elena-Damon i Vampire Diaries-serien (första boken: 1991)
Bill-Sookie-Eric i Southern Vampire-serien (första boken: 2001)

Även Harry Potter nämns, både i DN och i Skånskan, vilket jag inte riktigt kan förstå. Vad är det med denna ihopbuntning av böcker som inte har så mycket gemensamt? Jag förstår att det kan tas som en komplimang att bli jämförd med succéserier som är riktigt hypade - men ändå. Vad har ex. "Cirkeln" och Harry Potter gemensamt annat än att de handlar om häxor? Magin ser helt annorlunda ut i böckerna, "Cirkeln" utspelar sig i vår värld, mitt ibland oss, medan magin i Harry Potter kan sägas utspela sig i en egen sektion av vår värld - där de trolldomskunniga har ett eget samhälle och helt enkelt inte lever i vårt och enligt våra regler. Det är väldigt lite som man konkret kan säga är likt mellan böckerna - men trots detta så ska de jämföras. Bara på grund av magin och att de riktar sig till ungdomar. Nästan som när "Twilight" kom, innan den blivit ett eget fenomen, och den jämfördes med Harry Potter...trots att allt som de två bokserierna har gemensamt är den kommande hypen, Robert Pattinson, varulvar och att de riktar sig till tonåringar. Duh.

Det jag vill säga med det här är: Varför, åh, varför måste allt som har med ungdomar och övernaturliga varelser att göra - allt som blir framgångsrikt, jämföras med Twilight? På vilket sätt har ex. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren "oblygt låtit sig inspireras av hysterin kring Twilight-böckerna"? Då "Cirkeln" och Twilight är så långt ifrån varandra som jag kan tänka mig - jag menar, den där kärleksrelationen som vanligtvis får mig att börja dra Twilightreferenser finns ju inte ens där - så känns det bara så fel. Om man nu trots allt ska jämföra "Cirkeln" med något: då är det Buffy. Eller är det, som jag först tolkade det, en pik om att författare som ger ut tonårsböcker med övernaturliga inslag nu för tiden endast gör det för att rida på den hype som bildats under de senaste åren? För jag har svårt att tro att det är så, speciellt i det här fallet. Det finns ju trots allt människor som genuint gillar och vill skriva (och läsa) ungdomslitteratur med övernaturliga inslag.

Nu har jag försökt säga det jag tänker - men kommer nog att få revidera inlägget om någon timme, då jag kommit på smartare sätt att försöka förklara mina känslor och tankar. So long!

Att kyssa eller inte kyssa Jake Matthews av Luisa Plaja (2008)

2011-04-23T12:22:00.020+02:00

I "Att kyssa eller inte kyssa Jake Matthews" (Split by a kiss) får vi följa 16-åriga Josephine Reilly som precis har flyttat från en liten stad i Storbritannien och börjat på high school i Boston, USA. På sin första fest så hamnar hon i garderoben tillsammans med Jake Matthews, skolans snyggaste och populäraste kille, under leken Seven Minutes of Heaven (amerikanska motsvarigheten till ryska posten). Hon ställs inför ett val: tillåta Jake att kyssa henne och dra nytta av den popularitet det kommer att ge henne eller att säga emot då hon inte känner sig bekväm i situationen och på så sätt falla i status och bli känd som den pryda tjejen som nobbade Jake Matthews. Boken delas upp i två parallella historier: den om coola Josie som kysste Jake Matthews och började hänga med de ytliga, populära tjejerna och den om den ocoola Jo som inte kysste Jake Matthews och blivit utstött från det populära gänget, men som har hittat likasinnade vänner.

Efter halva boken: Jag vill verkligen gilla den här boken och det känns som att alla förutsättningar finns där - om den nu inte skulle varit så dåligt skriven och ytlig. Det kan vara översättningen, men jag har svårt att tro att en dålig översättning helt kan förstöra originalspråkflödet. Dialogen känns overklig, karaktärerna är verkligen stereotyper som spottar ur sig den ena plattityden efter den andra och Luisa Plaja har verkligen mycket att lära från Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Om tjejerna i "Cirkeln" kändes som verkliga människor, så känns tjejerna i "Att kyssa eller inte kyssa Jake Matthews" som... papperstunna och overkliga. Det verkar som att Plaja inte riktigt vet hur en tonåring tänker och beter sig, utan har gått på samma gamla, tomma spelregler som hittas i nästan alla tonårsfilmer.

Det gör ont, för boken skulle kunna varit så mycket bättre. Ta bara det här: Huvudpersonen är Buffynörd och i boken finns det även med ett band som heter Madison Rat - efter Amy Madisons förvandling till en råtta i Buffys tredje säsong - och de har en låt där texten går "I'll be Xander to your Anya, I'll be Spike to you, my Dru". Dessutom så spelar samma band en cover av Snow Patrols Set the Fire to the Third Bar! Jag vill verkligen tycka om - men istället så lyckas bara alla dessa referenser till saker som jag tycker om göra mig ännu mer irriterad, kanske en öm tå då tidigare nämnda saker är sådant som endast "miffon" tycker om enligt de amerikanska skolhierakireglerna i boken, vilket automatiskt gör mig till ett megamiffo. Kan någon förklara för mig hur Snow Patrol kan göra en människa "ute" då de är med på soundtracket i stort sätt alla tv-serier som ses av miljontals amerikanska skolungdomar?

Efter hela boken: Den var kanske inte lika dålig som jag trodde. Tror att det kan ha att göra med att jag jämförde den med "Cirkeln" i början då det fanns så många likheter. Linnea från "Cirkeln" och Rachel i "Att kyssa eller inte kyssa Jake Matthews" liknande varandra - och samma sak var det med Ida från "Cirkeln" och Chelsea från "Att kyssa...". Dock så var de svenska varianterna så mycket mer innehållsrika och verkliga än de amerikanska/brittiska. Under de sista 100 sidorna så störde jag mig inte lika mycket på Jo/Josie och hennes ungdomsvärld - och som idé så var boken riktigt bra: jag gillade speciellt hur allt som populära Josie och nördiga Jo gör hänger ihop i samma tidsrymd och hur boken smälte samman till en person igen i slutet.

Karaktärer: 2
Språk: 2 (var så där "vuxen som tror att hon skriver tonåringshäftigt och roligt" som jag hatar)
Handling: 4
Spänning: 2 (listade ut slutet efter typ 50 sidor)
Engagemang: 3
Summa: 2,6

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren (2011)

2011-04-21T14:07:00.000+02:00

Nu så är ju inte recensionsdatumet förrän den 2 maj, men då boken redan har kommit ut i bokhandlarna och blivit recenserad i DN så verkar Sara ha gett lov för recensionsskrivande.

Innan jag börjar prata om bokens innehåll så måste jag bara säga tack så mycket till Rabén & Sjögren som skickade boken till mig – samt till författarna, då jag inte tror att jag fick ett exemplar för att jag har så många läsare.

Jag brukar ha svårt för svenska ungdomsböcker och liksom med all annan slags svensk litteratur så är anledningen att det känns för vardags, att det är för stor igenkänningsfaktor, att allt känns lite… trist. Det är så mycket enklare att läsa amerikansk YA-litteratur, för jag vet ju ingenting om highschool-livet, så det känns lite som en annan värld för mig, samtidigt som de stereotypa karaktärerna inte stör mig (de känns overkliga i svenska böcker där man har mer egna erfarenheter) och de vaga karaktärerna, som finns där för att man ska kunna känna igen sig själv eller bekanta, får inte mina vänners ansikten.

Här vill jag ge en eloge till Mats och Sara för att de lyckats med konststycket att både skriva karaktärer som man kan känna igen och se spår av både sig själv och andra personer från ens gymnasietid i, men som samtidigt är egna, tydliga personer och inte bara en endimensionell kartongbit. Allt känns så fruktansvärt logiskt. Det känns nästan som att tjejerna skulle kunna finnas i verkligheten – och gå på min gamla gymnasieskola. Faktum är att det känns som att vara tillbaka på gymnasiet igen.

”Cirkeln” utspelar sig i det lilla bruksamhället Engelsfors i Bergslagen, en stad i förfall som människor och affärer flyr från sedan bruket lades ner… och en stad där avståndet till andra dimensioner är mindre. En magisk natt, med en röd fullmåne, så träffas sex väldigt olika tjejer ute i den nedlagda folkparken, ditkallad av okända krafter, för att få veta sitt öde. De är de Utvalda och det är deras uppgift att stoppa en stor ondska – men för att göra det så måste de samarbeta.

Boken inleds med att läsaren får en glimt av bokens Big Bad, likt inledningen i Supernatural och Buffy där varje avsnitt ofta börjar med att vi får följa en tjej/kille/man/kvinna från en alldaglig situation, som att personen ska ta en dusch eller bara gå och hämta något ur sitt skåp i skolan, och sedan, genom mörkläggning och inzoomning på ”offret”, får ett provsmak av vad avsnittets monster har att bjuda på. Ett väldigt smart drag att börja boken med, för när man redan innan vet vilka krafter tjejerna har emot sig, då sitter man på helspänn från och med första sidan och väntar på att det ska hända någon av dem.

Okej, eftersom jag är en riktig besserwisser så fanns det saker som jag hakade upp mig på – men det var små detaljer som är så minimala att de knappt skulle synas i mikroskop (ex. att Minoo räknar andragradsekvationer under första skolveckorna då jag har för mig att de kommer in först i MaB), men inga större irritationsmoment. Om jag inte hittar något att hacka på i en ungdomsbok – då vet man att det är lyckat!

Jag glädjs åt bokens framgångar, för det är den värd, och det ska bli intressant och följa dess framfart – speciellt den i U S and A, då jag tror att det kan skapa ramaskri bland föräldrarna. ”Cirkeln” lär stå med i topp på både New York Times Bestseller List och på American Library Asssociations lista över de böcker som fått flest klagomål från föräldrar. För tänka sig… en ungdomsbok där tonåringarna faktiskt är sexuellt aktiva. Det har väl de aldrig sett där?

Karaktärer: 5
Engagemang: 5
Språk: 5
Spänning: 5
Handling: 5
Summa: 5

Jag tror att det finns minst en tjej som läsarna kommer att identifiera sig lite extra med. För mig så är det Minoo, den duktiga flickan, och Rebecka, den kära flickan, som ligger närmast om hjärtat då jag ser tydliga spår av mig själv i dem. Efter bokens slut så känns alla tjejerna som om de är gamla vänner som jag känt i flera år.

Bokalfabet 2.0: C

2011-04-21T00:08:00.001+02:00

Mina svar på Enligt Os bokalfabet.

1. Bokstaven C idag och när jag inte hittade min SAOL bad jag mina twittervänner om ord på C och de kom på bland annat de här:

Citron
Cykel
Cikador
Celluliter
Cymbal

Nu ska du kombinera ett eller fler ord och associera till en titel. Du får vara precis hur långsökt du vill, men förklara hur du tänker. Fem ord till en titel är målet antar jag, eller kanske behöver du fem titlar för att använda de fem orden, eller så struntar du i att använda dem alla. Gör som du vill, syftet är att tipsa om böcker och ingen kommer att få varken IG eller MVG.

För något år sedan så läste jag Kajsa Ingmarssons "Små citroner gula", men tyvärr så kommer jag inte ihåg vad den handlar om - kanske en nyöppnad restaurang. Den skulle kunna falla in under genren chick lit, en genre där min favoritförfattare nog ändå är Marian Keyes (ska säga att jag inte är alltför välbevandrad, så det finns säkert många bättre) som jag gillar för att hennes hjältinnor faktiskt har riktiga problem och inte bara celluliter och ingen pojkvän, till exempel Rachel i "Rachel's Holiday" (En oväntad semester) som läggs in på rehab med drogproblem. När jag tänker på cikador så tänker jag på utlandet och de böcker jag läst där, speciellt "Nick and Norah's Infinite Playlist" av David Levahan och Rachel Cohn, som jag läste en solig dag på Kreta då vi hade lånat cyklar och begett oss ut på en 1,5-timmes, enkelväg, cykeltur till en strand i en annan turistort.

2. Fråga två handlar om att presentera en fiktiv karaktär från böckernas värld. För- eller efternamn på C gäller denna vecka.

Först så kom jag inte på en enda karaktär på C och sedan så bokstavligen exploderade det i mitt huvud och jag kom på en hel massa. Den första personen jag kom och tänka på har faktiskt initialerna CC, nämligen Carlisle Cullen från "Twilight"-serien, som jag tycker är seriens egentliga hunk, både i tv och bokversion. Jag menar - läkare, vampyr och pacificist? Kan man be om mer? Sedan så måste jag ju fortsätta min trend och nämna en karaktär från Martins "A Song of Ice and Fire" - denna gång blir det isdrottningen Cersei Lannister.

Bonus: 3xClaire: Claire Randall från Diana Gabaldons "Främlingen"-serie, Claire Walsh - den äldsta Walshsystern - från Marian Keyes "Vattenmelonen" och Clare Abshire från Audrey Niffeneggers "Tidsresenärens hustru".

3. Jag är egentligen ingen cirkusfantast, men någonstans när jag ändå en fascination främst för människor som lever med cirkussällskap och livnär sig på att roa andra. Kanske inte så stor skillnad mellan cirkuslivet och musikerlivet antar jag. Turné som turné kanske. Associera fritt och presentera en bok som på något sätt får er att tänka på en cirkus.

Nu så har jag inte läst boken i fråga, men när jag tänker på cirkus så tänker jag på bioaktuella "Water for Elephants" av Sara Gruen, en bok som verkar vara lite småmysig på det där sättet som endast historiska romaner kan vara.

Pocket & Prassel 5.0

2011-04-20T19:46:00.000+02:00

Jag har även anmält mig till En bok om dagens nya Pocket & Prasselomgång. Efter förra omgångens succé - där jag fick den bok jag önskade mig mest av allt just då utan att ens ha nämnt den på bloggen - så är det klart att jag måste vara med. Sedan så är det ju riktigt, riktigt roligt också.

Oops...

2011-04-20T19:07:00.002+02:00

Efter att ha läst på Fiktiviteter om Helenas inköp av den nya Sookie Stackhouse-boken så fick jag en sådan lust att återuppta mitt Southerin Vampire-läsande, speciellt nu när den tredje säsongen av True Blood snart kommer ut på DVD. Senaste boken jag köpte och läste var den sjätte - vilket ledde till ett oplanerat inköp av den sjunde ("All Together Dead"), åttonde ("From Dead to Worse") och nionde ("Dead & Gone") boken. Samt "A Storm of Swords" - men det är varken en överraskning för mig eller någon annan att den införhandlades.

Update 2011-04-24: Dubbel oops, ordern utökades med Nick Perumovs "Diamantsvärdet och träsvärdet I" och "Diamantsvärdet och träsvärdet II". Mörk fantasy till sommarn alltså.

Bokalfabet 2.0: B

2011-04-19T15:28:00.001+02:00

1. Först fem ord på B (hyfsat) slumpvis utvalda ur SAOL (den här gången tog jag bort ett icke rumsrent ord). Kombinera ett eller fler ord och associera till en titel. Du får vara precis hur långsökt du vill, men förklara hur du tänker. Fem ord till en titel är målet antar jag, eller kanske behöver du fem titlar för att använda de fem orden, eller så skiter du i att använda dem alla. Gör som du vill, syftet är att tipsa om böcker eller hur?

I nyligen lästa "Sjöfararna", tredje delen i Diana Gabaldons Outlander-serie, så åker Jamie och Claire båt en hel del. På omslaget till Camilla Läckbergs "Isprinsessan" så finns det en bild på en kvinna i ett badkar, då bokens mordoffer hittas på det sättet - samma bild finns även med på Laura Whitcoms spökhistoria "A Certain Slant of Light". På sommaren så gillar jag att sitta och läsa ut i vår berså och en bok som jag läst sittandes där på parkbänken är en av mina favoritböcker i kategorin ungdom/barnböcker: "Goodnight Mister Tom" i vilken den blyga och hunsade William flyttar ut på landet till den allvarliga Mr Tom för att undfly tyskarnas bombardering (böjde ordet) av London.

2. I fråga 2 vill jag att du berättar om att berätta om en fiktiv karaktär från böckernas värld. För- eller efternamn på B den här veckan.

Kathy Reichs deckare handlar om den amerikanska antropologen Dr Temperance Brennan som hjälper den kanadensiska polisen att lösa brott, oftast tillsammans med Detective Ryan. Den litterära versionen av Dr Brennan skiljer sig dock en hel del från den version som ses i tv-serien Bones. I boken så är Tempe en ensamstående fd. alkoholist, 40+, med en 20-årig dotter från ett tidigare äktenskap, som undervisar på universitetet i Charlotte, jobbar några månader om året i Kanada och bor tillsammans med sin katt. Då bok- och tv-Brennan skiljer sig så pass mycket så ser jag dem som två vitt skilda karaktärer.

Bonus: Anne Boleyn från "Wolf Hall", Elizabeth Bennet från "Pride and Prejudice", Bran Stark från "A Song of Ice and Fire" och Belgarath från "Sagan om Belgarion/Mallorea".

3. Berätta om en bok som innehåller ett bröllop.

Jag försökte och försökte, men kunde inte komma på en bok som innehöll ett bröllop: endast en, "Breaking Dawn", sista Twilightboken. I den så gifter sig Bella med sin Edward, inte för att hon egentligen vill det då hon inte vill bli som sin mamma, som gifte sig och skaffade barn direkt efter high school, utan för att hon vill ha sex med Edward och bli vampyr.

Update: Nu kom jag på en hel massa andra böcker med bröllop. Ganska ironiskt att det alltid blir så.

A Clash of Kings av George R.R Martin (1996)

2011-04-18T12:29:00.000+02:00

(Detta skrivs från min gamla laptop som jag använder när jag är hemma. Då E:et inte alltid fungerar som det ska så kan ett flertal ord vara felstavade i denna recension. Om ni hittar något ord som ser konstigt ut - sätt bara in ett e på valfri plats så blir det nog bättre)

Det bästa med att ha icke-officiellt påsklov är att jag äntligen har tid att sitta ner och ägna mig åt att läsa länge och inte bara under kortare stunder. Jag har äntligen läst ut andra delen i "A Song of Ice and Fire", eller äntligen är nog fel ordval, för nu så vill jag kasta mig över tredje delen på en gång.

"A Clash of Kings" (Kungarnas krig) är precis lika underbar som "A Game of Thrones" och lyckas faktiskt vara ännu mörkare och deprimerande. Jag kan inte riktigt förklara den där känslan som uppstår när jag sitter där och läser om alla krig och problem som uppstått i Westeros. Det är som en stor blyklump i magen, men ändå så känns det så bra, fast jag måste mdge att jag ibland inte klarar av att läsa vissa kapitel, utan var tvungen att ta en paus och samla lite mod då jag förstod att något hemskt skulle hända. Då familjen Stark och deras Winterfell är smått heligt för mig så var detta inte en uppmuntrande bok då de bara sjunker djupare och djupare ner i mörkret och kylan.

Boken handlar om den kamp om järntronen som har uppstått efter Robert Baratheons död. I huvudstaden sitter hans "son" Joffrey och leker med folks liv som underhållning medan hans morbror Tyrion försöker att tygla honom och styra upp staden och ett försvar - allt medan Roberts yngre bröder Stannis och Renly samlar sina arméer för att ta tronen själv, då båda tycker sig vara den rättmäktiga arvtagaren. Samtidigt så drar Robb Stark ner med sina män för att slå ner huset Lannister och bryta loss Norden från the Seven Kingdom. Utanför the Wall så samlas vildingarna för att försöka ta sig in och på andra sidan havet försöker Daenerys hitta ett sätt att ta sig hem till Westeros och ta tillbaka järntronen. De sju kungarikerna har sju självutnämnda kungar och ingen av dem verkar kunna komma överens - och "Winter is coming".

I början så tyckte jag att kapiteluppdelningen, som jag hyllade så mycket i den förra boken, inte var riktigt så bra som jag mindes den. När man har ett krig med 7 parter inblandade och nästan ingen av berättarna befinner sig på samma ställe så blir det ganska splittrat, mer splittrat än om man jämför med "A Game of Thrones" där Ned, Arya och Sansa Stark trots allt befann sig på samma ställe - och Tyrion Lannister och Catelyn Stark följdes åt till stor del under berättandet. Då kändes det mer sammanhållet, medan det under de 200 första sidorna kändes som att det hoppades för mycket fram och tillbaka.

Detta blev dock bättre ju längre fram i boken man kom, så jag tror att en stor del av det hela kan bero på att man bara behövde få mer information och bli mer bevandrad i de olika stridande parterna för att ta det till sig. Eller så blev det bättre uppstrukturerat längre fram.

Annars så har jag ingenting att klaga på i denna bok. Riddarna under huset Lannister är lika vidriga som vanligt, men Jamie Lannister hade i alla fall den goda smaken att inte dyka upp irritera mig lika mycket under min läsning som i förra boken (förtydligande: bokserien skulle vara mycket sämre utan Jamie, men jag får klåda av honom) och Tyrion lyckas att dämpa mycket av min irritation med Joffrey.

Mina favoritpersoner i denna bok var Tyrion Lannister, Arya Stark, Jon Snow och Sansa Stark, som verkligen har utvecklats från första boken, hårdnat. Till min förvåning så har jag upptäckt att jag gillar Sandor Clegane, the Hound, riktigt mycket och hoppas att han kommer att fortsätta vara med.

Språk: 5
Handling: 5
Spänning: 5
Karaktärer: 5
Engagemang: 5
Summa: 5

Nu ska jag gå och fortsätta läsa "Cirkeln", som jag påbörjade igår. Hittills så är den precis så bra som alla säger.

Slutrapport: Castle säsong 1

2011-04-14T11:18:00.000+02:00

Så har jag sett klart första säsongen av Castle - en helg var allt det tog. Dock så var det ingen maratontv-helg, nejdå. Jag har pluggat, varit ute och gjort en massa andra saker - bland annat läst 200 sidor i "A Clash of Kings". Första säsongen av Castle består nämligen bara av 10 avsnitt och 10 x 40 minuter resulterar inte i särskilt mycket tv-tittande, speciellt inte på en helg där jag har svårt att sova.

10 avsnitt känns väldigt lite måste jag säga, särskilt när det är en 40-minutersserie och inte en med 55-minuters avsnitt. Det kändes som att just när serien kom igång för mig - då tog säsongen slut och typiskt nog så slutade säsongen med den enda cliffhangern som har uppträtt hittills. Jag säger det än en gång: en del av mig avskyyyr cliffhangers i säsongsfinaler. Avskyyyr med tre Y. Trots att en del av mig tycker att det är ett bra stilknep så kan jag bara inte gilla det. Varför? Jo, eftersom jag har en förkärlek att se tv-serier på DVD - tycker ej att det är samma sak att se dem direkt på TV, på Internet eller nedladdat - så måste jag oftast antingen skramla ihop pengar för att kunna köpa nästa box eller, ännu värre, vänta på att den ska komma ut. Ni förstår säkert då varför jag tycker att det är irriterande då säsongen jag sett slutar med att Dean och Sam precis har varit med i en krock, Sookie upptäcker en död kropp i en bil eller - som i Castle - Rick sitter och läser i sin fil om mordet på Becketts mamma, kommer på något, åker till Beckett och allvarligt säger "I have something I to tell you... it's about your mother's murderer" - och de bryter. GAH!

(För övrigt ännu en likhet mellan Bones och Castle - de mördade mödrarna som anledning till varför deras döttrar valt de jobb de har valt)

Jag fick som jag önskade i alla fall. Både Rick Castle och Kate Beckett blev mer utav riktiga personer för mig, allt eftersom små saker började att läggas till. När Castle började att ta till sig allt han såg och oroa sig för Alexis - särskilt i avsnittet med den kidnappade flickan, där han kommer hem och kramar sin dotter hårt, var fint att se. Kate Beckett blev mer synlig i slutet av säsongen också, när hon slutade att bara vara den hårda polisen som stöter bort Castle och säger att han ska hålla sig ur vägen - och man faktiskt får se henne interagera med andra karaktärer som känner henne bättre.

Om jag bara kan få tag i andra säsongen snart nu, så kan jag fortsätta titta. För jag tror att det kan bli riktigt bra, bättre än vad det varit. Jag saknar dock ett stort gråtmoment. Jag har aldrig varit med om att jag inte har gråtit till en tv-serie jag gillar och jag brukar att komma ihåg det första stora gråtmomentet i en serie, för det är oftast där jag fastnar för den så där extra. Det kanske är det som behövs: lite tårar. Förmodligen så får man veta mer om huvudkaraktärerna i nästa säsong.

På tal om ingenting

2011-04-13T13:25:00.000+02:00

Varenda gång jag hör Set the Fire to the Third Bar med Snow Patrol & Martha Wainwright:

.... så tänker jag på Remembering Jenny från Buffy:

De är inte så lika egentligen, bara att varenda gång Set the Fire to the Third Bar kommer upp på spotify och börjar, då tror jag alltid att det är Remember Jenny, i alla fall under de första 2 sekunderna.

Topp 5: Om syskon

2011-04-13T13:20:00.001+02:00

Bloggar medan jag har lunchpaus från pluggandet. Har dock bara 25 minuter på mig, då jag har beräknat att återuppta mina studier senast 13.25. Här är det väldigt schemalagt, varenda minut. Fick idéen från Enligt O.

1. Man kan ju inte göra en lista som handlar om böcker där syskon har en central roll utan att nämna den ultimata syskoneposen: "A Game of Thrones" av George R.R. Martin. Det är ju bara att se på de där filmklippen där de presenterar de olika husen som historien handlar om. Vi har tvillingarna Cersei och Jamie (eller som jag såg dem omnämnas på någon hemsida - "the icky Lannister twins") och deras bror Tyrion, vi har Daenerys och hennes ostabile bror Viserys, vi har hela syskonskaran Stark med oäktingen Jon Snow som liksom inte räknas, men ändå är en viktig stöttepelare för syskonen*. Och så kan det fortsätta - finns det någon karaktär i den boken som inte har en komplicerad syskonrelation?

2. En av de finaste sakerna med "To Kill a Mockingbird" av Harper Lee tyckte jag var relationen mellan Scout och hennes storebror Jem. Jag kommer dock inte på något konkret exempel i skrivande stund, annat än slutet och det kan jag ju inte skriva här.

3. "Pride and Prejudice" av Jane Austen handlar ju inte bara om Elizabeth och Mr Darcys trippande runt varandra, utan även om familjen Bennet och dynamiken mellan de olika systrarna.

4. "Allt för min syster" av Jodi Picoult är en annan bok som handlar om systerskap och det är en av de få filmatiseringarna som jag inte har brytt mig särskilt mycket om att de här ändrat (eller jo, jag var ursinning för att de ändrade slutet, men jag grät för mycket för att riktigt bry mig och uttrycka mina känslor). Anna och Kates problem, liv och leverne är lika fina på bok som på film, trots att jag föredrar boken.

5. Okej, slå mig inte nu, men när man tänker på den här boken så kanske inte så många tänker på syskonrelationer, men jag gör det: Harry Potter-serien. Jag har en slags fixering av allt det där som inte riktigt berättas rätt ut, men som man ändå kan tyda där under alla bokstäver (samt som utvecklas i alltför många fan fictions), nämligen syskonrelationerna i den äldre generationen - och vilka tragiska relationer! Jag menar: Petunia Dursley och Lily Evans, Sirius och Regulus Black, Andromeda, Narcissa och Bellatrix? Tre syskonkullar som alla splittrats, vänts mot varandra, men ändå någonstans långt in bryr sig om vandra. Jag gillar melodrama, ja.

Update: Just ja, annars så har vi ju hela Weasleykullen också! De glömde jag helt bort.

En 9-minuters presentation av familjen Stark.

Finns mer lockande saker än att plugga

2011-04-12T16:58:00.001+02:00

Jag har haft en jättetrevlig konversation med mina böcker idag. Jag ger er, i äkta "citat taget från IMDb"-form, min eftermiddag:

Jag: [kommer hem] Nu ska jag plugga så att jag klarar duggan på torsdag! [ser paket] Åh, vad kan det här vara? [öppnar, ser "Cirkeln"].
Cirkeln: Läs mig, läs mig, läs mig.
Jag: Nej, nu ska jag plugga. [lägger Cirkeln bredvid "A Clash of Kings"].
ACoK: Läs mig, läs mig, läs mig.
Jag: Nej, inte nu, kanske ikväll.... [tar upp "Molecular Biology of the Cell", röd 1300sidorsklump från helvetet]
Cirkeln och ACoK: Läs oss, läs oss, läs oss!
Jag: [lägger in dem i köksskåpet och låtsas att de inte existerar].

Efter duggan på torsdag - då jävlar! Då ska det bli att läsa!
(Och ja, jag brukar gå efter syns-de-inte-så-existerar-de-inte-principen)

Bokalfabetet 2.0: A

2011-04-10T19:39:00.001+02:00

Jag tog mig ju aldrig längre än till G på första varianten, Bokfrågornas ABC, och jag ska försöka göra de missade 20 bokstäverna i framtiden, men det tar alltid så lång tid för mig att komma på ett passande svar på liknande enkäter och jag blir alltid så irriterad när det perfekta svaret alltid försvinner från mitt cerebrala arkiv när det behövs. Det är Enligt O som har kommit på även denna idé.

1. Först ut är fem ord på A slumpvis utvalda ur den eminenta SAOL. Kombinera ett eller fler ord och associera till en titel. Du får vara precis hur långsökt du vill, men förklara hur du tänker. Fem ord till en titel är målet antar jag, eller kanske behöver du fem titlar för att använda de fem orden, eller så skiter du i att använda dem alla. Gör som du vill, syftet är att tipsa om böcker eller hur?

Jag har svårt att sätta ihop alla orden till en bok, utan får istället göra mitt bästa att hitta en titel till varje ord. I "A Clash of Kings" som jag läser just nu så finns det alldeles för många självutnämnda kungar i the Seven Kingdom och de försöker allesammans avsätta varandra - eller i alla fall några av alla dessa kungar. Igår så såg jag filmatiseringen av "The Count of Monte Cristo" och i både filmen och bokens början så är Dantes analfabet och sitter och deppar i fängelse och tror att han aldrig ska få se sin fästmo Mercedes igen. Filmen följde inte boken, men var nästan bättre för det. En filmatisering som jag tycker om är "Pride and Prejudice"-filmatiseringen från 95 - avec Colin Firth.

2. Fråga två handlar om att presentera en fiktiv karaktär från böckernas värld. För- eller efternamn på A gäller denna vecka.
Jag gör det lätt för mig och väljer att presentera Arya Stark från tidigare nämnda "A Clash of Kings". Arya var en av de första karaktärerna jag fastnade för i bokserien och jag gillar henne för hennes styrka, mod och målmedvetenhet. Arya är yngsta dottern i huset Stark och vill inte bli uppfostrad till en prydlig dam och drömmer inte om prinsar och riddare som hennes äldre syster Sansa gör - Arya vill själv lära sig att slåss så som hennes bröder får.
Bonus: 2 Alices som jag gillar väldigt mycket: Alice Blackwell i "American Wife" av Curtis Sittenfeld och Alice Howland i "Still Alice" av Lisa Genova. Två otroligt bra böcker.

Sista frågan om arbetarlitteratur hoppar jag över - då jag inte kommer på någon passande bok.

Bones vs Castle

2011-04-08T22:28:00.000+02:00

(Eller: Lite kort om vad jag tyckte om fem säsonger av Bones och de två första avsnitten av Castle)

Jag finner det en aning ironiskt att jag, den självutnämnda deckarhataren som får utslag av CSI, ser fem säsonger av en tv-serie inom genren och sedan går vidare... till en annan deckarserie. Detta inlägg kan ses som ett försvarstal där jag försöker att förklara till mig själv varför jag helt plötsligt gillar deckare - för en del av mig har fortfarande svårt att förstå den plötsliga förändringen - samt en liten jämförelse mellan dessa två deckarserier.

Vi börjar väl med Bones, eftersom jag trots allt har spenderat de 2-3 senaste månaderna med att se ett avsnitt i taget. Jag skrev ju ett hyllningsinlägg till Dr Temperance Brennan (Emily Deschanel) under min Internationella fiktiva kvinnomånad - som jag ska återuppta efter duggan, eller när jag kommer på något att skriva - och när jag skrev det inlägget så tror jag att jag hade sett ca 2-3 säsonger. Om man ska se tillbaka i backspegeln så måste jag säga att jag upplevde att de 3 första säsongerna var de bästa. Det tog ett tag innan jag riktigt kom in i första säsongen och utvecklade känslor för karaktärerna, men någonstans i mitten så fastnade jag för dem och började se på serien med andra ögon - de där rosaskimrande glasögonen som gör att jag gråter till saker som inte ens är sorgliga. Andra säsongen var en höjdare och retade mina tårkanaler flera gånger och med spännande avsnitt så som "Aliens in the Spaceship" (som inte handlar om utomjordingar) där Brennan och Hodgins blir kidnappade, "Judas on a Poole" där Brennans pappa återvänder och "The Man in the Cell" där seriemördaren Howard Epps leker katt och råtta med labbgänget och Booth.

Om jag minns rätt så tyckte jag att tredje säsongen var bra, men inte lika bra som den andra - och sen, sen gick det utför. I fjärde säsongen, i alla fall i början, så kändes det som att manusförfattarna helt hade tappat greppet om serien, om dialogen och speciellt om karaktärerna. För om jag ska vara ärlig så ser jag ju inte serien för att jag tycker om brotten, morden, utredningarna. Nej, jag gör det ju för att jag gillar karaktärerna (samt för att vissa av de vetenskapliga sakerna får mig att känna mig duktig för att jag vet vad de faktiskt är för något). Så då förstår ni min frustration när jag helt plötsligt inte känner något för karaktärerna. De beter sig irrationellt, Booth och Brennans dialog blir överdriven då Brennan helt plötsligt går tillbaka i utvecklingen och blir ännu mer oförstående för andra känslor och tankesätt än vad hon var i pilotavsnittet och sedan dess så vet ju alla som sett serien att hon har kommit en lång väg... och jag får lust att strypa Booth då han slår över från att vara "just på gränsen sexistisk - som kan ursäktas med att han är en machokaraktär skriven för amerikansk tv" till att bli "jag klarar inte av att höra på dig, sexistisk". Samt att mitt favoritpar helt plötsligt bara gör slut utan ens en logisk förklaring och en massa random kliché graduate students som alla är så quirky och speciella kommer in och gör Zachs jobb. Dessa nya assistenter blir verkliga karaktärer i mina ögon först i femte säsongen när de faktiskt får en tredje dimension.

Dock så måste jag säga att det finns en del bra avsnitt i fjärde och femte säsongen och de avsnitt som är bra är de där Booth och Brennan faktiskt beter sig som de ska bete sig och man känner att manusförfattarna har fått det rätt. Rätt dialog, rätt stämning och rätt sentimentala delar. Bästa repliken, största gråtmomentet, i hela femte säsongen måste nog ändå vara Brennans "please don't look so sad" efter att hon har krossat Booths hjärta. Lågmält melodrama, som slutar extra bitterljuvt när de ändå går därifrån, som vanligt, fast man vet att båda två egentligen vill något helt annat. Femte säsongsfinalen skulle kunna vara en perfekt seriefinal - med Booth och Brennan som skiljs åt och står och kollar längtansfullt efter varandra, men lovar att ses igen i en snar framtid, vid en bestämd tidpunkt, vid en bestämd plats. Det är nästan så att jag önskar att det inte fanns en sjätte säsong.

Vad tycker jag om Castle då? Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hunnit forma mig en åsikt om serien ännu, utan det är mest lösa bitar som flyter omkring i min hjärna och väntar på att en bild ska formas. Som jag tidigare sagt så börjar jag uppskatta serier först när jag börja känna något för karaktärerna och efter två avsnitt så är den enda karaktären som har hittat vägen till mitt hjärta Alexis Castle, Rick Castles dotter som har så vackert rött hår, vilket får mig att sucka av avundsjuka.

Jag tror att det är svårt att bara kliva ur 3 månader av Bones-tittande, ta av sig de där speciella glasögonen och gå vidare till nästa deckarserie utan att jämföra - och det finns mycket att jämföra och dra paralleller mellan. Ta bara det faktum att det är en kvinna och man som jobbar tillsammans för att lösa brott - trots att de egentligen inte vill det (så som Booth och Brennan i första avsnittet). Här rör det sig om Rick Castle (Nathan Fillon - kvinnohatande prästen Caleb från Buffy, ni vet), deckarförfattare som alltid har varit lite utav en strulpelle och som ni bor ensam tillsammans med sin tonåriga dotter som verkar ha Rory Gilmore-syndrom* samt sin galna, skådespelande mamma. Han har skrivkramp och deadlinen på hans nya roman närmar sig, så när Detective Kate Beckett (Stana Katic) knackar på dörren så ser han det som en chans att göra lite research och få idéer till den nya boken. Och här har vi Bones-parallell nummer 2 (eller 3, om man räknar med att Castle, liksom Bones, är en deckarförfattare): anledningen till att NYPD vill prata med honom är för att han har en copy-cat som kopierar morden i hans böcker - liksom Brennan hade i ett avsnitt av andra säsongen.

Mitt största problem med serien så här långt är att jag inte får Rick Castle att gå ihop. Jag avskyr den där förvuxna badboy-typen som tror att han är så cool - såvida vi inte pratar om Dean Winchester som faktiskt är cool. Ni vet typen: partyn, självförtroende, uppblåst ego, flörtar med allt och alla. Det är en sak med en kärlekshistoria mellan Booth och Brennan, för det som krokar fast mig i deras relation är att de är de enda personerna i hela serien som inte fattar att de är förälskade i varandra, men en kärlekshistoria mellan Castle och Beckett? Nej, jag tror inte det. Inte om Castle fortsätter så där. Jag skulle gärna vilja se lite karaktärsstudier i nästa avsnitt. Lite mer dimensioner, något som gör att jag kommer att börja känna för karaktärerna.

För det är vad som behövs om jag ska klara av att se på en deckarserie: karaktärer jag faktiskt intresserar mig för på ett djupare plan - men jag ger inte upp än. Tror att det här kan bli riktigt bra.

14 första minuterna av A Game of Thrones!

2011-04-08T17:00:00.001+02:00

Varför har jag inte fått veta att de har lagt ut en sneak-peak på de första 14 minuterna av det första avsnittet av A Game of Thrones? Snubblade över det här för någon minut sedan. Det blir nog ingen pluggning just nu - får läsa om membrantrafik senare. Nu ska jag till Westeros.

Game of Thrones Exclusive Preview

Jag gillar verkligen kostymdesignen måste jag säga! Kläderna verkar som så... praktiska. Jag menar, att istället för att klä dem "vackert" och "majestätiskt", så verkar Starkarna fått vara precis så där grå: ylle och pälsiga som de borde vara uppe i Winterfell. Åh... varför är det så lång tid kvar tills de övriga 45 minuterna kommer ut?

Internet hatar mig

2011-04-08T09:36:00.000+02:00

De senaste dagarna har jag fått det ena tekniska problemet efter det andra och jag, som är världens säkert mest otekniska människa, håller på att koka över av irritation - för jag vet ju inte hur jag ska lösa allting. Vill ni ha några exempel?

1. Det har blivit något trassel med mitt virusskydd (eller dylikt) för hotmail har blivit spärrat. Om jag försöker att gå in genom Google Chrome så kommer sidan aldrig upp och det kommer upp ett rött kryss bredvid adressen i adressfältet. Om jag då försöker att gå in genom Internet Explorer så kommer det bara upp en varning och om jag försöker gå förbi varningen så händer ingenting. Så jag kan alltså inte kolla min mail. Varken min vanliga mail, bloggmailen eller skolmailen. Inte så nice.

2. Det har även blivit något fel med Blogger. Jag kan inte kommentera på vissa bloggar - de som har att man måste klicka upp kommentarfältet. För när jag klickar på "skriv en kommentar" så får jag veta att oops, det blev något fel på Blogger och att jag måste avaktivera Java, bla bla bla, något om Cookies. Men jag kan kommentera på alla bloggar som INTE har pop up-fönster av någon konstig anledning.

3. Min Blu-Ray har börjat hoppa. Eller inte hoppa, men det är som att bilden flimrar och fladdrar mellan olika färginställningar. Så ibland så är det större bild och mer rött och sedan så blir bilden kallare och mindre och sen så kan den bli gul och stor och så går det så där fram och tillbaka, vilket gör det jättejobbigt att kolla. Tror att det kan bero på att det är glappt i någon sladd, men har försökt trycka in alla.

Någon som vet hur något av ovanstående problem kan lösas?

100 böcker att läsa innan man dör

2011-04-07T21:35:00.001+02:00

Jag får alltid så dåligt samvete när jag hittar sådana här listor - varför kommer ni att få se. Jag känner mig alltid som en sådan dålig läsare när jag har missat sådana klassiker och måste-ha-läst-romaner. Listan hittades på Boktagen.

Böcker i fet stil har jag läst
Böcker i kursiv stil har jag i bokhyllan
Författare i fet stil betyder att jag har läst något av den författaren, men inte just den boken

The Hobbit – J. R. R. Tolkien
The Road Less Traveled – Dr. Scott M. Peck
Catcher in the Rye – J. D. Salinger
In Cold Blood – Truman Capote
To Kill a Mockingbird – Harper Lee
War and Peace – Leo Tolstoy
The Great Gatsby – F. Scott Fitzgerald
The Three Musketeers – Alexandre Dumas
Les Miserables – Victor Hugo
World War Z – Max Brooks
Education of a Wandering Man – Louis L’Amour
Watership Down – Richard Adams
The Iliad – Homer
The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery
The Color Purple – Alice Walker
Atlas Shrugged – Ayn Rand
Paradise Lost – John Milton
Ulysses – James Joyce
Dracula – Bram Stoker
Pride and Prejudice – Jane Austen
A Tale of Two Cities – Charles Dickens
Brave New World – Aldous Huxley
1984 – George Orwell
Of Mice and Men – John Steinbeck
Gone With the Wind – Margaret Mitchell
Shogun – James Clavell
For Whom the Bell Tolls – Ernest Hemingway
The Stand – Stephen King
Lady Chatterley’s Lover – D. H. Lawrence
Heart of Darkness – Joseph Conrad
The Picture of Dorian Gray – Oscar Wilde
War of the Worlds – H. G. Wells
A Clockwork Orange – Anthony Burgess
The Prince – Niccolo Machiavelli
The Art of War – Sun Tzu
The Scarlet Letter – Nathaniel Hawthorne
Treasure Island – Robert Louis Stevenson
Something Wicked This Way Comes – Ray Bradbury
Starship Troopers – Robert A. Heinlein
Deliverance – James Dickey
Lord of the Flies – William Golding
The Dark Knight Returns – Frank Miller
Season of Mists – Neil Gaiman
The Princess Bride – William Goldman
Eaters of the Dead – Michael Crichton
The Pillars of the Earth – Ken Follett
Night – Eli Wiesel
Exodus – Leon Uris
Contact – Carl Sagan
You Can’t Go Home Again – Thomas Wolfe
On the Road – Jack Kerouac
Blubber – Judy Blume
Foundation – Isaac Asimov
The Stranger – Albert Camus
The Trial – Franz Kafka
Rabbit, Run – John Updike
Crime and Punishment – Fyodor Dostoevsky
The Lion, The Witch and The Wardrobe – C. S. Lewis
The Long Goodbye – Raymond Chandler
Absalom, Absalom! – William Faulkner
Grendel – John Gardner
Hour of the Dragon – Robert E. Howard
The Executioner’s Song – Norman Mailer
Cop Hater – Ed McBain
Moby Dick – Herman Melville
A Connecticut Yankee in King Arthur’s Court – Mark Twain
McTeague – Frank Norris
A Game of Thrones – George R. R. Martin
Fight Club – Chuck Palahniuk
Titus Groan – Mervyn Peake
Slaughterhouse-Five – Kurt Vonnegut
Twenty Thousand Leagues Under the Sea – Jules Verne
The Divine Comedy – Dante
Don Quixote – Miguel De Cervantes
Robinson Crusoe – Daniel Defoe
Wuthering Heights – Emily Bronte
The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
Charlotte’s Web – E. B. White
One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez
The Magus – John Fowles
Foucault’s Pendulum – Umberto Eco
Middlemarch – George Eliot
Frankenstein – Mary Shelley
The Complete Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle
The Complete Shakespeare – William Shakespeare (Gills det om jag har läst 60 sonetter och 7 pjäser, men inte alla?)
Rosemary’s Baby – Ira Levin
I Am Legend – Richard Matheson
The Compete Plays of Aristophanes
The Science of God – Gerald L. Schroeder
The Maltese Falcon – Dashiell Hammett
No Exit – Jean-Paul Sartre
Alexander of Macedon – Harold Lamb
Battle Royale – Koushun Takami
We Have Always Lived in the Castle – Shirley Jackson
Band of Brothers – Stephen Ambrose
Ancient Inventions – Peter James and Nick Thorpe
The Telltale Heart and Other Writings – Edgar Allan Poe
The Call of the Wild – Jack London
The Wonderful Wizard of Oz – Frank Baum
The Canterbury Tales – Geoffrey Chaucer

Jag skäms verkligen! Jag tror inte ens att jag har läst en femtedel av alla de där böckerna, men ca 80 % av dem var böcker som jag har tänkt läsa hur länge som helst, men aldrig kommit mig för att göra. Får försöka att läsa i alla fall några av dem under sommaren. Fast - hur ska man egentligen räkna? Jag äger ju volymer med Arthur Conan Doyles kompletta Sherlock-verk och har inte läst något ur just DE böckerna, men jag har ju läst noveller och novellas tidigare. Samma sak med Shakespeare - jag skulle absolut inte säga mig ha läst hans kompletta verk, men jag har ju trots allt kommit igenom nästan halva sonettsamlingen samt läst "Romeo and Juliet", "Hamlet", "Twelfth Night", "The Tempest" samt "Othello" och "En midsommarnattsdröm" i barnversion. Det borde väl räknas till något i alla fall? Nu när jag tänker efter så har jag ju faktiskt läst ett ganska stort utdrag från "The Canterbury Tales" också. ¨

Jag är även extremt glad att finna kära George R.R Martin på denna lista. Där förtjänar han att vara.

Sommarblandning: Vampyrer, änglar, häxor och varulvar

2011-04-07T13:43:00.000+02:00

Jag har räknat ihop och insett att jag faktiskt kommer att ha en del pengar över den här månaden, mer än det jag vanligtvis har över (som faktiskt är förvånandsvärt mycket, förra månaden så sparade jag 1200 kr!) i och med att jag kommer att spendera två veckor hemma och slippa betala mat. Sedan så kommer ju skatteåterbetalningen också, så jag behöver inte hamstra pengarna för att ha något att röra mig med i sommar innan första lönen kommer i slutet av juni.

Så - vad är det första jag gör när jag inser att jag har pengar över? Jo, jag köper fler böcker, trots att jag vet att jag inte har tid att läsa dem! Det blev ett litet fint ihopsatt YA-paket på 500 kr.

"The Moth Diaries" av Rachel Klein
"Mockingjay" av Suzanne Collins
"Torment" av Lauren Kate
"Att kyssa eller att inte kyssa Jake Matthews" av Luisa Plaja
"Shiver" av Maggie Stiefvater
och sist, men inte minst, the world-renown "Cirkeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

En dos vampyrer, en dos änglar, en dos varulvar och en dos häxor - samt lite revolutioner och highschooldrama. Kan det bli bättre?
Nu har jag ju verkligen något att läsa efter tentan!

Prisa gud! Här kommer skatteåterbäringen

2011-04-05T18:04:00.000+02:00

Idag så kom jag hem och hittade ett kuvert från Skatteverket i min brevlåda. Deklarationspapper - kul! Not so much. Däremot så blev allt mycket roligare när jag kom fram till återbetalningsraden och insåg att jag ska få 7000 kr tillbaka på skatten.

Då är bara frågan - vad ska jag göra med dessa pengar? (Förutom att betala hyran i juni då jag inte får tillräckligt mycket studiebidrag + lån för att det ens ska räcka till en hyra). Kanske blir ett fint paket, några böcker eller lite kläder. Får se - lär inte bli svårt att spendera pengarna direkt.

Lite tankar om A Clash of Kings

2011-04-04T19:27:00.001+02:00

Jag har bara kommit 170 sidor in i "A Clash of Kings", men jag önskar att jag ska hitta mer lästid snart, för boken är precis så bra som jag trodde att den skulle vara. Jag gillar verkligen hur George R.R. Martin plötsligt får alla kungaaspiranter och sidor att se dåliga ut. Alla presenterade sidor har personer jag inte känner särskilt mycket för och personer jag faktiskt gillar. Ta till exempel Tyrion Lannister - den enda någorlunda normala Lannistern i hela boken. Jag skulle nästan, men bara nästan, kunna se en lannisterisk triumf bara på grund av honom. Hans bror har även förgyllt boken med sin frånvaro - i alla fall så långt som jag har kommit. För er som har glömt så har jag satt upp Jaime Lannister på min fiktiva death list.

En annan sak jag gillar är likheterna mellan de två "kungamödrarnas" situation har förändrats sedan sonen blivit krönt. Spoiler: Både Catelyn och Cersei bemöts ju mycket sämre och med mindre respekt av sina söner nu och jag tycker mig skåda en liknande ignorans och självsäkerhet hos båda pojkarna - om man nu bortser från det faktum att Jeoffrey mest verkar vara en blodtörstig psykopat (resultatet av alldeles, alldeles för nära inavel) och Robb är mer... normal och level-headed.

När jag var ett vårtsvinsbarn...

2011-04-01T16:34:00.000+02:00

Jag slösade bort en stor del av min lediga tid igårkväll med att sitta och se på klipp med Disneysånger på youtube igår. Börjar nästan sakna min Disneyfilmssamling och den där tiden då jag kunde många filmer utantill. Stötte på detta, ett av mina absoluta favoritklipp från Lejonkungen:

Det är nästan lite pinsamt, men jag kollade upp en lista över tecknade Disneyfilmer på Wikipedia och insåg precis att jag inte har sett någon som blivit utgiven efter Mulan... som kom ut 1998...
Kanske dags att se Tangled?

Oskyldigt försök att fylla på bokhyllan

2011-03-27T18:11:00.000+02:00

K-L på Det förskräckliga familjelivets härligheter har just nu en tävling där ett exemplar av Ildefonso Falcones nya roman "Fatimas hand" kommer att lottas ut - och självklart så måste jag ju delta.

Om man är en fattig student med smak för fulla bokhyllor så måste man passa på när det finns sådana här fina chanser att få en bok utan kostnad. Jag har inte läst någonting av Ildefonso Falcones, bara läst om honom och jag tror att det här kan bli jättebra. 1500-talets Spanien kan väl aldrig slå fel?

Det är öppet för anmälan t.o.m midnatt, om någon annan är intresserad av att delta.

Själv håller jag tummarna.

Topp3: One True Pairings

2011-03-26T22:38:00.001+01:00

Jag har nu under Earth Hour-tiden suttit och kollat på en massa fanvideos på youtube, mest pairingvideos där folk visar upp sina favoritpar ur olika tv-serier och med kommentarer så som "ooooh my goood, they are so meant for each other!" och "actually, i dont think X should be with Y, everyone can see that Z is soooo much better for her". Detta fick mig att tänka... och börja göra upp listor. Och söka bilder och videoklipp på mina egna OTPs.

OTP står för One True Pairing och wikipedia förklarar begreppet så här: One true pairing is a term used by fans to indicate their favorite pairing in a particular fandom. It can refer to a canon couple or two other characters that the fan would like to see in a romantic relationship.
Alla mina OTPs har en sak gemensamt - jag klarar oftast bara av den pairingen, vilket betyder att direkt någon av karaktärerna är i ett förhållande med en annan karaktär så får jag klåda - hur sött det förhållandet än är.

Det som var svårt när jag gjorde den här listan var vart gränsen skulle dras. Jag satt och stirrade på ett Word-dokument fullt med pairings, men de flesta av dem skulle jag inte kalla för OTPs. Jag menar: jag älskar Xander/Anya, men samtidigt så gillar Xander/Cordelia och njuter av att se de scenerna också. (Fast om jag måste OTPa någon av dem så blir det Xander/Anya). Ni kommer nog att märka att Buffy är helt frånvarande från den här listan och det beror på att jag gillar i stort sätt alla par i den serien - förutom mina två hatpairings: Buffy/Riley och Willow/Kennedy.

1. Lo/Ve - Logan Echolls och Veronica Mars i Veronica Mars.

Motivering: Om Logan Echolls skulle vara verklig så skulle jag nog inte vilja vara tillsammans med honom, men det hindrar mig inte från att ständigt försöka bussa Veronica på honom. Jag menar - varför går de omkring 90 % av serien och är åtskilda från varandra? Kan de inte se hur bra de passar ihop!? Det brukar ge mig små irritationsattacker ibland, särskilt när de står i skolkorridoren och tittar längtansfullt på varandra - men inte gör något åt saken! Inte blir det bättre av att Veronicas andra pojkvänner bara känns fel och färglösa. Nej, Logan är inte perfekt, men vem kan klandra honom för att vara en dum klumpeduns som aldrig tänker efter innan han gör något? Finns det något i hans liv som inte är ett rent helvete?
Jag har förresten kommit på att min pojkvän är lite lik Logan ibland - utseendemässigt alltså.

Hinder: Duncan, Piz, Hannah, Kendall Casablancas, Logans dumhet.
Min lösning: I mitt huvud så slutar serien på ett heelt annat sätt. Ska inte spoila något, men kan säga att jag tolkar matsalsscenen på mitt sätt.

Jag tänkte ta och klistra in en bild på paret i fråga, men ångrade mig då jag hittade den perfekta videon.

2. Literati - Rory Gilmore och Jess Mariano i Gilmore Girls
Motivering: Jess Mariano är lite som Logan Echolls, men istället för att bete sig som en rik, bortskämd 09er, så är Jess bara allmänt... bitsk. På pappret verkar inte Jess vara någon drömkille - men om man tar med i beräkningen att han faktiskt beter sig mänskligt mot Rory och kan sätta ihop mer meningar som består av mer än 10 bokstäver i hennes närhet, så blir han lite mer attraktiv. Nämnde jag att han även älskar att läsa?
Jag tycker att det finns en kemi mellan Jess och Rory som inte finns i någon av hennes andra förhållanden - vem vet, kanske det beror på att Alexis Bledel och Milo Ventimiglia var tillsammans under tiden som serien spelades in.

Hinder: Dean, Logan, Lorelai, Jess oförmåga att göra sina läxor trots att han är smart.
Min lösning: I mitt huvud så träffar Jess och Rory varandra i Philadelphia när hon är där och övervakar Obamas valturné.

3. Fred Burkle och Wesley Wyndham-Pryce i Angel
Motivering: Jag har aldrig i hela mitt liv varit så arg på Joss Whedon som jag var under alla de där Angel-säsongerna som Fred var med i och där hon och Wesley aldrig blev ett par. Jag menar: vad såg hon i Gunn egentligen? Wesley och Fred är nog min favoritpairing i hela Whedonverse, så det var ju synd att Joss Whedon skulle vara Joss Whedon och älska att slå sönder fansens drömmar om lyckliga slut för sina karaktärer. (Dock så gillade jag Lilah också, men hon räknas inte).

Hinder: Gunn och så Joss Whedons sadism.
Min lösning: Äh, slutet är bra som det är. Sorgligt som bara den though.

Vilka är era one true pairings?

26 mars: Katniss Everdeen (och lite Ellie Linton)

2011-03-26T20:58:00.000+01:00

Prolog: När jag började att skriva det här inlägget så var det den 15 mars och redan då så inledde jag inlägget (som ni kommer att se sedan) med att säga hur länge sedan det var jag skrev ett hyllningsinlägg. Nu är det ännu längre sedan, men jag har varken haft ork, tid eller inspiration, men nu så tänker jag spendera Earth Hour med att blogga lite. (Självklart så har jag dragit ur laptopen!).

Nu var det ett tag sedan jag skrev ett hyllningsinlägg, så jag tycker att det är dags att ta tag i det igen innan jag helt glömmer bort det. Avigt nog så har jag fortfarande inte skrivit någon hyllning till de som jag tänkte hylla först (Buffy & Veronica) då det är alldeles för svårt att sätta ner mina känslor för dem på pränt och att förklara vad det är som är så awesome med dem.

Betydligt lättare är det att förklara vad som är så bra med Katniss Everdeen. Nu så har jag ju inte läst den avslutande delen i "Hunger Games"-trilogin, men två böcker räcker bra för att inse Katniss storhet.

Vad är Katniss storhet? Jo, det ska jag ta och förklara. Jag gillar hur hon sticker ut från de hjältinnor som vi oftast får möta i YA-böcker, ta till exempel Bella Swan och Nora Gray (från "Hush, Hush"). Medan dessa endast är modiga när deras "älskade som de inte kan leva utan" är i fara och vars liv verkar snurra runt killen i deras liv, så har Katniss båda fötterna på marken och är modig för sin egen skull, inte för en kille. Hon är tjejen som trotsar the Capitols regler och ger sig ut i skogen för att tjuvjaga för att få mat till sin familj.

Så här skrev jag i min recension av "The Hunger Games": "Katniss är en av de mest lättgillade hjältinnorna jag har stött på i ungdomslitteratur på ett bra tag. Senast jag fick samma känsla måste ha varit för Ellie Linton i "Igår när kriget kom" när jag läste de böckerna i åttan".
När jag tänker efter så är de nog ganska lika, Katniss och Ellie. Båda är tjejer som inte bara satt passiva, utan slog tillbaka, kämpade för sitt liv och gjorde uppror mot de makter som försökte trycka ner dem. Både är tjejer som är en del av en kärlekstriangel, men inte på det där Edward-Bella-Jacob-sättet som bara är creepy och där pojkvännen definierar flickvännen, utan de lyckas vara tre skilda personer och bete sig och tänka som tre skilda personer, trots att två pojkar och en tjej är inblandade. (Okej, i "Tomorrow When the War Began" så är det väl inte samma "vem ska hon välja!?"-kval som i tidigare nämnda böcker, utan det är mer subtilt - som med Katniss).

Jag gillar att Katniss inte, som så många andra kvinnliga huvudpersoner i YA-serier, bryr sig särskilt mycket om sitt utseende. Om att hon inte är osäker och ägnar tid åt att obsessa om hur hon ser ut, utan istället tycker att det är fånigt när de försöker att göra om henne till något hon inte är. Nu när jag tänker efter, så kommer jag bara ihåg stycken från boken där Katniss tycker om sitt utseende och tycker att hon ser bra ut. Det är ovanligt - och starkt.

Jag gillar hur Katniss lyckas vara både hård och mjuk på samma gång. Hon känns som en människa samtidigt som hon stretar emot och lyckas med övermänskliga bedrifter. Hon är en superhjälte utan att förlora de där felen som vi människor måste kämpa emot - och jag gillar nästan delarna i "Catching Fire" där Katniss inte måste slå tillbaka mot the Capitols försök att mörda henne bäst. De där delarna där Katniss är hemma och i pseudosäkerhet.

Jag ser fram emot att läsa sista boken och om det är någon som lyckas slå ner the Capitol från sina höga hästar - då är det Katniss.

(Jag vet - det är tjorvigt och abstrakt, men känslor är svåra att få på pränt, särskilt när man ska motivera dem.)

"My hair like Jesus wore it, hallelujah I adore it"*

2011-03-25T20:28:00.000+01:00

(* Väldigt off-topic rubrik, men den blir sammanknuten längre ner. Hade bara lite rubriktrubbel och jag älskar den raden ur Hair, så jag använde den).

Nu har jag lyckats lugna ner mig - men detta förstörde min kväll helt. Jag hade planerat att komma hem, plugga i en timme (för att få bort en del småsaker jag glömt från förra avsnittet så att jag kan fokusera på den nya avsnittet i helgen) och sedan dammsuga lägenheten - för att ägna resten av kvällen åt läsning, bloggning och tv-tittning.

Städ och pluggdelen hoppas här med helt över. Nu blir det fåtöljen, filten, tinade hallon, Bones och sedan George R.R. Martin. Plugga får jag göra imorgon.

Har för övrigt lyssnat på en "gör mig glad"-spelningslista i 40 minuter för att få upp humöret. Här är den om någon vill lyssna. (Okej, en del låtar är inte så glada om man lyssnar till text och sånt, men de får mig glada. Typ Map of Problematique - för det var min ultimata sjunga-i-bilen-låt när jag lyssnade på Muses skiva HAARP i bilen. Jag älskar det där "I can't get it riiiiiiiiiiiiiight, get it riiiiiiiiiiiiiiight since I met you" på 3:07 - av någon anledning så låter det alltid jättesnyggt när man sjunger det i bilen...)

Annan humörhöjare: Dessa låtar gör mig alltid glad. Jag är bara lite besviken på mig själv att jag aldrig har lyckats så längre än till just Hair... Kanske dags att se slutet av filmen?

Identitetsstöld

2011-03-25T18:50:00.000+01:00

Jag tänkte skriva en massa fina inlägg ikväll - men det blev inte som jag hade tänkt.

Jag är jävligt förbannad. Förbannad på idioten som har kapat min identitet och gjort ett konto på tradera och budat på saker. Kul - du förstörde just min lugna fredag som jag skulle ägna åt att se på Bones och mysa. Nu blir det till att prata med polisen istället (i skrivande stund har jag köplats 23).

En sak som är lugnande:
Adressen som är angiven är den som jag är folkbokförd på och inte den som jag själv använder. Det står nämligen ett nummer på pappret från skatteverket och ett på min brevlåda, så jag anger alltid brevlådenumret när jag själv anger min adress då posten ibland har svårt att förstå vart breven ska då de fortfarande inte har bytt nummer på brevlådorna. Så det är alltså någon som har hackat mina uppgifter ur ett system - typ från sjukvård, försäkringskassan osv. och inte någon jag känner privat. Det känns ju i alla fall lite lugnare.

Nu blir jag ju lite orolig... vilka andra sidor är jag registrerad på?

The Private Lives of Pippa Lee av Rebecca Miller (2008)

2011-03-22T21:36:00.002+01:00

Det var länge sedan jag köpte denna bok och lika länge sedan jag påbörjade den. När jag började läsa "The Private Lives of Pippa Lee" så hade filmen inte kommit ut, så hade jag precis varit på min jungfruresa till London och jag hade ännu inte träffat min pojkvän. Så det är nog förståeligt att jag inte kommer ihåg exakt hur första halvan av boken var.
Varför återupptar jag utläsningen av en bok i mitten när jag inte kommer ihåg början? Jag vet faktiskt inte. Kanske för att jag har en suddig bild av början av boken: jag kommer ihåg vad som berättas. Om 50-åriga Pippas känslor inför att flyttat in i retirement neighbourhood, hennes relation med sina barn, om unga Pippas relation med sin mamma och hennes rebell när hon rymmer hemifrån. Det kommer jag ihåg, men inga detaljer.

Det kan helt enkelt vara så att jag läste ut boken för att få den avslutad, för att jag inte vill ha den stående i bokhyllan med ett bokmärke mitt i och titta anklagande på mig, men inte ville ta mig tid att läsa om den från början. Som om de där stråna som jag kommer ihåg räcker. - Faktiskt så tror jag att de var goda nog.

"The Private Lives of Pippa Lee" (ej utgiven på svenska) har egentligen inte särskilt mycket handling. Eller om jag förklarar det såhär: den har en handling, men kapitlena är korta och berättar bara episoder, vilket får mig att känna som att man gör små nedslag i Pippas liv och att det inte finns någon "kärnhandling" som i de flesta andra böcker. De flesta andra böckers handling kan man förklara med en enkel mening, men här kan man helt enkelt bara säga: "Den handlar om Pippa". Vem är Pippa då? Hon är dotter till en pillerknapprande moder som älskar henne för mycket och kväver henne med sina omsorger och sin fixering vid dotterns utseende. Hon är en ung, vilsen tonåring utan ankare som driver omkring i New Yorks bohemliv utan någonstans hon riktigt hör hemma. Hon är hustru till den karismatiska, 30 år äldre författaren Herb Lee och mamma till en mjuk son och en kantig dotter. Hon är en människa som fortfarande känner sig ung i ett område där alla är äldre och som formar ett band med grannens misslyckade 30-åriga son.

På ett sätt så var boken väldigt mysig. Jag gillade faktiskt upplägget, med de korta nedslagen som mest handlade om en stämning och om Pippas inte helt positiva känsloliv - men jag tror att det är en bok som kommer att blekna snabbt och endast lämna kvar ett suddigt minne av en bekantskap och stämning. Men det var trevlig läsning för stunden.

Språk: 4
Engagemang: 4
Karaktärer: 3
Handling: 3
Spänning: 3
Summa: 3,4

Rebecca Miller har även regisserat filmatiseringen av boken - och jag undrar faktiskt hur filmen lyckats. Jag gillar inte trailern i alla fall. Det är alldeles för mycket fokusering på Pippa och Chris - och en alldeles för romantiserad relation mellan dem. För mig så handlade boken inte om det - det var ju knappt en sidohistoria.