Jag höll på att ge mig själv en aneurysm när jag nyss satt och såg på På spåret och en fråga om Londons tunnelbanesystem dök upp. Jag, som har en karta över Londons tunnelbana upptejpad på anslagstavlan i mitt flickrum och som har spenderat så mycket tid på olika tunnelbanelinjer stirrandes på den där kartan, höll på att bli galen över att jag inte kunde komma på vad den där jädra gula linjen heter!
Jag satt och rabblade, högt för mig själv, som en galning och hann nog gå igenom alla andra linjer, förutom den gula Circle line. Smakprov på hur det lät:
"Bakerloo är brun, Victoria är ljusblå... Piccadilly... nej, Piccadilly är ju blå. Hammersmith och City!? Nej ROSA! District? Waterloo & City? Metropolitan? Northern? Aaaaaaaaargh!!!! Baker line - det måste vara Baker line! (Här kom jag på att det inte finns något som heter Baker line utan att jag tänkte på Central line - som till mitt försvar faktiskt går förbi Baker Street - och den är ju röd)".
Jag tror att jag hann rabbla upp alla tunnelbanelinjer FÖRUTOM Circle line.
(Update: Jag missade även East London och DLR, men de åker eller korsar man ju aldrig)
Sådär är jag alltid. Jag älskar frågesporter, men jag deltar på egen risk. För det är det jag gör när jag sitter och kollar på frågesport på TV - jag deltar. Helst så ska jag ha svarat innan de på TV och om jag inte svarar rätt så blir jag sur. Här för någon dag sedan så satt jag och såg på Vem vet mest och skrev ner varje rätt och fel svar jag hade på frågorna. Det blev ganska 50-50, men mitt mål är att någon gång få kanske 75 % rätt och endast 25 % fel. Och vi ska inte tala om hur jag blir när det är riktiga tävlingar på gång...
Jag skulle vilja ha ett specialanpassat frågesportsspel, typ Trivial Pursuit Sara Edition, med frågor som handlar om sådant som jag tycker är intressant (och kan). Europeisk historia (helst mycket engelsk och om kungligheter), geografi, litteratur, film och tv-serier skulle vara bra ämnen. Kanske medicin eller om kroppen. Det skulle vara roligt.
* En liten ordlek.
fredag 11 mars 2011
torsdag 10 mars 2011
10 mars: Dr Temperance Brennan
Jag håller ju på att se igenom min box med de fyra första säsongerna av Bones just nu och jag har verkligen börjat uppskatta serien. I början så tyckte jag bara att det var trevlig tidsfördrivning: brott, lite spänning och lite vetenskap, men nu så har jag börjat se på ett annat sätt - det som jag brukar kalla att se med hjärtat istället för med hjärnan. Jag har börjat känna något för serien och för karaktärerna - och mest av allt för seriens hjältinna: Dr Brennan.
Varför? För att jag tycker att hon är awesome. Okej, det var ju ett ganska vagt svar, men jag ska försöka att förklara det lite noggrannare.
I extramaterialet på första säsongen så pratar de om hur det kom sig att Emily Deschanel fick rollen, dock så kommer jag inte ihåg vem som pratade, men det var någon slags producent eller manusförfattare eller något. Personerna i fråga nämnde hur alla skådespelerskor som sökte till rollen kändes fel, att de inte kändes som "Bones", att ingen av dem kunde spela både de roliga, de intelligenta, de sårbara och de tuffa delarna av karaktären, tills Emily Deschanel kom in veckan innan de började filma och provspelade mot David Boreanaz - och varken avbröt sig, rörde på sig eller ens blinkade när han under scenen (där Bones och Booth grälar) tog ett steg närmre så att han tornade upp över henne. Och så ser jag Dr Brennan, som någon som står fast och inte låter någon annan överskugga henne.
Jag gillar henne för att hon är så überintelligent och inte är rädd för att medge det. Istället för att vara så typiskt mesig och svensson (okej, nu är hon ju amerikan och där får man ju skryta om sina egna färdigheter) så säger hon alltid exakt som det är - oftast i situationer där man kanske inte borde göra det. Jag gillar hennes besserwisserhet, hennes vilja att alltid korrigera eller berätta hur det egentligen ligger till när någon säger något som är vetenskapligt bevisat att vara annorlunda. Det är något jag verkligen kan identifiera med och när Dr Brennan gör det så är det som så... oskyldigt. För det är bara så hon är, hon gör det inte för att vara elak eller visa sig smartare utan bara för att hon helt enkelt vill lära ut.
Jag gillar hur Dr Brennan är så ... tuff utan att vara okvinnlig. Hur det faktum att hon inte vill ha barn inte gör henne okvinnligare. Hur hon tillåts vara fysiskt stark och kunna försvara sig själv och hur hon tillåts klaga på Booth när han behandlar henne "fel". T.ex. aldrig låter henne köra och inte vill att hon ska ha en pistol eftersom han har en och om någon behöver skjutas så skjuter han. I ett av de senaste avsnitten jag såg så hittar Booth och Brennan en bebis på en brottsplats, varpå följande konversation uppstår:
Special Agent Seeley Booth: Oh look at him, Bones. He looks a little fussy there. Why don't you pick him up and give him a cuddle?
Dr. Temperance 'Bones' Brennan: Just because I have breasts doesn't mean I have magical powers over infants. You're the one with a son
Sedan alla gånger då hon får galningar på halsen och Booth bestämmer sig för att hon måste skyddas. Dr Brennan blir ofta utsatt för just det - får galna mördare och seriemördare på halsen, som skickar paket eller hotningar, men jag tror inte att det är för att hon är kvinna utanför att hon och hennes team som löser alla de kluriga fallen helt utan ledtrådar. Jag älskar också hur, i de situationer där hennes liv verkligen är i fara, hon själv alltid kämpar för att ta sig ur dem. Ingen tar ner Dr Brennan utan en fight.
Hittills, under 3 säsonger, så har jag sett två kidnappningar av Brennan där Booth har sprungit runt som en galning för att försöka hitta henne och slutligen också gjort det, men i en av situationerna så tycker jag att hon i stort sätt räddade sig själv, medan hon i den andra i alla fall gav kidnapparen en rejäl fight innan hon till slut blev däckad.
Spoiler: Bästa Dr Brennan-ögonblicket hittills är ändå när Howard Epps har gömt sig i hennes lägenhet, mest troligen för att döda henne då han är notorisk seriemördare och bär på en kofot. Det är på hög musik i bakgrunden, duschen är på och Epps och tittarna tror (eller jag trodde det inte, för jag saw it coming) att Bones står där oskyddad i duschen och så voila - kliver hon ut bakom dörren med en laddad pistol riktad mot Epps. Jag älskar den scenen för hon ser så självsäker ut och han ser så otroligt förvånad och ... rädd ut. Där all makt plötsligt ligger i hennes händer istället för i hans som han hade planerat.
Varför? För att jag tycker att hon är awesome. Okej, det var ju ett ganska vagt svar, men jag ska försöka att förklara det lite noggrannare.
I extramaterialet på första säsongen så pratar de om hur det kom sig att Emily Deschanel fick rollen, dock så kommer jag inte ihåg vem som pratade, men det var någon slags producent eller manusförfattare eller något. Personerna i fråga nämnde hur alla skådespelerskor som sökte till rollen kändes fel, att de inte kändes som "Bones", att ingen av dem kunde spela både de roliga, de intelligenta, de sårbara och de tuffa delarna av karaktären, tills Emily Deschanel kom in veckan innan de började filma och provspelade mot David Boreanaz - och varken avbröt sig, rörde på sig eller ens blinkade när han under scenen (där Bones och Booth grälar) tog ett steg närmre så att han tornade upp över henne. Och så ser jag Dr Brennan, som någon som står fast och inte låter någon annan överskugga henne.Jag gillar henne för att hon är så überintelligent och inte är rädd för att medge det. Istället för att vara så typiskt mesig och svensson (okej, nu är hon ju amerikan och där får man ju skryta om sina egna färdigheter) så säger hon alltid exakt som det är - oftast i situationer där man kanske inte borde göra det. Jag gillar hennes besserwisserhet, hennes vilja att alltid korrigera eller berätta hur det egentligen ligger till när någon säger något som är vetenskapligt bevisat att vara annorlunda. Det är något jag verkligen kan identifiera med och när Dr Brennan gör det så är det som så... oskyldigt. För det är bara så hon är, hon gör det inte för att vara elak eller visa sig smartare utan bara för att hon helt enkelt vill lära ut.
Jag gillar hur Dr Brennan är så ... tuff utan att vara okvinnlig. Hur det faktum att hon inte vill ha barn inte gör henne okvinnligare. Hur hon tillåts vara fysiskt stark och kunna försvara sig själv och hur hon tillåts klaga på Booth när han behandlar henne "fel". T.ex. aldrig låter henne köra och inte vill att hon ska ha en pistol eftersom han har en och om någon behöver skjutas så skjuter han. I ett av de senaste avsnitten jag såg så hittar Booth och Brennan en bebis på en brottsplats, varpå följande konversation uppstår:Special Agent Seeley Booth: Oh look at him, Bones. He looks a little fussy there. Why don't you pick him up and give him a cuddle?
Dr. Temperance 'Bones' Brennan: Just because I have breasts doesn't mean I have magical powers over infants. You're the one with a son
Sedan alla gånger då hon får galningar på halsen och Booth bestämmer sig för att hon måste skyddas. Dr Brennan blir ofta utsatt för just det - får galna mördare och seriemördare på halsen, som skickar paket eller hotningar, men jag tror inte att det är för att hon är kvinna utanför att hon och hennes team som löser alla de kluriga fallen helt utan ledtrådar. Jag älskar också hur, i de situationer där hennes liv verkligen är i fara, hon själv alltid kämpar för att ta sig ur dem. Ingen tar ner Dr Brennan utan en fight.
Hittills, under 3 säsonger, så har jag sett två kidnappningar av Brennan där Booth har sprungit runt som en galning för att försöka hitta henne och slutligen också gjort det, men i en av situationerna så tycker jag att hon i stort sätt räddade sig själv, medan hon i den andra i alla fall gav kidnapparen en rejäl fight innan hon till slut blev däckad.
Spoiler: Bästa Dr Brennan-ögonblicket hittills är ändå när Howard Epps har gömt sig i hennes lägenhet, mest troligen för att döda henne då han är notorisk seriemördare och bär på en kofot. Det är på hög musik i bakgrunden, duschen är på och Epps och tittarna tror (eller jag trodde det inte, för jag saw it coming) att Bones står där oskyddad i duschen och så voila - kliver hon ut bakom dörren med en laddad pistol riktad mot Epps. Jag älskar den scenen för hon ser så självsäker ut och han ser så otroligt förvånad och ... rädd ut. Där all makt plötsligt ligger i hennes händer istället för i hans som han hade planerat.
onsdag 9 mars 2011
9 mars: Why do you write these strong women characters?
Nu vet jag ju att Joss Whedon varken är kvinna eller fiktiv och jag skulle ju hylla kvinnliga karaktärer, men jag tyckte att det här var ett passande klipp att visa då jag inte har hunnit skriva något hyllningsinlägg till idag.
Klippet handlar ju både om jämställdhet, Joss samt starka kvinnliga karaktärer.
Jag ger er: Joss tacktal på Equality Now 2006. Jag älskar hans slutkläm.
"Why aren't you asking a hundred other guys why they don't write strong women characters?"
Klippet handlar ju både om jämställdhet, Joss samt starka kvinnliga karaktärer.
Jag ger er: Joss tacktal på Equality Now 2006. Jag älskar hans slutkläm.
"Why aren't you asking a hundred other guys why they don't write strong women characters?"
tisdag 8 mars 2011
8 mars: Anne Boleyn, Drottning av England, Markisinna av Pembroke
Är någon förvånad över att jag skulle välja att skriva mitt första hyllningsinlägg om Anne Boleyn? I don't think so. För visso kan det ju förvåna någon att hon ens platsar på den här hyllningslistan då hon faktiskt inte är det minsta fiktiv utan en verklig historisk person, men eftersom hon är en sådan prominent karaktär i så många filmer, böcker och tv-serier så får hon ändå vara med. Dock så måste jag säga att den "fiktiva" Anne, dvs. den Anne som dyker upp i bland annat "Den andra systern Boleyn" av historieinkompetenta Philippa Gregory har jag inte till övers för. Det jag gillar är min och Eric Ives syn på den verkliga Anne - samt The Tudors slightly dramatiserade Anne.
(Jag kan ju varna alla att det här kommer delvis vara en ripoff på min slutuppsats i Engelska C. Det kan finnas vissa meningskiljaktigheter även mellan historikerna, men här följer jag den bild som Eric Ives målat upp då han visar bäst historiskt bevis och har bäst argument mot skiljande bilder).
Var ska man börja? Jag kan starta från början, hur jag fastnade för Anne och hennes historia och hur det utvecklades till den besatthet som det numera har börjat likna. Intresset vaknade redan på mellanstadiet då jag läste en artikel i KP om historiska skräckhistorier. Bland annat så berättades det om Elizabeth Bathory, som bada i unga kvinnors blod för att bevara sin ungdom, och om kung Henry VIII av England som hade sex hustrur och halshögg två av dem. Då var jag mest fascinerad av fenomenet Henry, men under högstadiet gled det mer över till hans fruar och sedan början av gymnasiet så har allt fokus hamnat på hustru nummer 2: Anne
Varför? Jo, för att hon har den för mig mest fascinerande livshistorien, vilket delvis kan ha att göra med hennes blodiga slut, för jag ska inte ljuga - det är onekligen mer spännande och dramatiskt att bli oskyldigt avrättad än att bli bort skickad till ett slott långt borta och sakta tyna bort i ensamhet (som Katherine of Aragon gjorde, även hon en kvinna jag känner djupt medlidande och beundran för). Det som skiljer Anne från de andra fruarna är att hon hade hela paketet: tragiskt slut, olycklig kärlek, en glöd som få andra hade, styrka och en intelligens och karisma som fick henne till toppen.
Jag skulle vilja reda ut några saker. Anne Boleyn var inte den ögonviftande fresterskan som hon ofta framställs på film och av Gregory. Inte kvinnan som hade ögonen på tronen från början och som hade som mål att få en gift man att förskjuta sin hustru. De som kallar Anne för en hora som fick smaka på sin egen medicin på IMDb och i kommentarfältet på youtubeklipp från The Tudors kan inte ha läst på särskilt mycket.
Anne hade inget val. Anne var 26 år, ingen ung hovdam direkt, när Henry VIII började att intressera sig för henne. Då hade hon varit hemma från Frankrike i 5-6 år, varifrån hon blev hemkallad för att bli bortgift till en långväga släkting, James Butler, för att medla i en dispyt om ett stycke land som familjerna Boleyn och Butler grälade om. Förhandlingarna pågick under år och rann till slut i sanden. Då hade hon väntat flera år på att bli gift och det finns fakta som visar att Anne gärna ville bli gift, gärna med någon som hade inflytande.
Hur lätt tror ni att det kan ha varit att hitta en man när kungen vill ha en som älskarinna? Chanserna minskar avsevärt kan jag berätta. Henry VIII hade inom månader av sin uppvaktning av Anne skrämt Thomas Wyatt, en annan av hennes beundrare, på landsflykt och fått Anne att lämna hovet och åka till familjen Boleyns hem Hever Castle för att låta Henrys känslor svalna. Anne ville inte blir Henrys älskarinna - hon hade sett vad som hänt med hennes syster Mary och hennes anseende efter Marys affär med Henry och hört hur andra inom hovet kallat Mary för "The Great Prostitute".
En sak som verkligen får mig att tro att Anne verkligen inte ville ha något med Henry att göra är detta: han sände henne flera brev under hennes tid i Hever - men det dröjde nästan ett år innan han fick svar tillbaka. Jag tror att Anne till slut hade insett att Henry inte skulle backa så enkelt och det var då kraven på att han skulle gifta sig med henne innan han fick ligga med henne kom in i bilden. Är inte det ganska exemplariskt på den tiden? Följde ju Bibeln och allt.
Jag kan dock inte förneka att Anne Boleyn var lite utav... en bitch, men det är en av sakerna som jag gillar med henne. Hon var högljudd, envis och ville göra saker på sitt sätt på en tid där kvinnor inte hade något att säga till om i politiken, särskilt inte kvinnor från en sådan låg adelsfamilj som Boleyns. Tänk bara: genom att använda sitt inflytande över Henry VIII och med hjälp av The Boleyn Fraction (så kallades Anne, hennes bror George, far Thomas och deras medhjälpare på vägen att få Anne som drottning och en reform: Thomas Cromwell, Thomas Cranmer, Francis Bryan mfl.) så ändrade hon landets religion. Henry letade överallt efter sätt att bli av med Katherine och det enda Anne gjorde var att ge dem till honom och placera rätt böcker i hans händer - och att förse honom med "rätt" personers råd.
Anne hade kunskaper inom konst, litteratur, musik, politik och religion och lyckades genom sin personlighet och sin vilja bli drottning av England, trots att det ansågs som i stort sätt omöjligt att en kung skulle gifta sig med sin undersåte: och ännu värre, med sin hustrus hovdam, i en tid då kungar gifte sig för att skapa allianser. Och det hon kämpat för så hårt blev hennes död. Katolikerna som såg det som hennes fel att reformen ägt rum, katolikerna som ansåg att det var hennes fel att Katherine hade blivit åsidosatt, de vars tår hon trampat på och så Cromwell, som hon hjälpt till att ta till makten, som hade andra åsikter än vad henne och snabbt gick från nära vän till dödsfiende.
Av de fiktiva Anne som jag har sett så tycker jag bäst om Natalie Dormers version i The Tudors. Hon har mer utav den där rätta bitchigheten och mindre utav den iskalla häxbitchigheten som bla. Gregorys Anne har. Dessutom så är jag förälskad i hennes utstrålning (eller så är det min förkärlek till hennes utseende som gör det. Någon sa att hon ser ut som en gris, men jag tycker att hon är jättevacker. Dynamiskt och inte lika Hollywood som andra skådespelerskor).
(I första klippet: "This is a book of prophecy"-scenen är en historisk händelse och de där sägs vara de ord Anne yttrade i verkligheten. Detsamma med hennes confession. Fast orden är tagna från hennes rättegång, men eftersom Anne inte hade en rättegång i tv-serien (synd det, för jag skulle gärna sett den. Hon ägde rättegången om man säger så och lyckades bemöta flera av anklagelserna utan att ens ha fått veta vad hon var anklagad för innan hon kom dit) så fick de hamna i hennes confession).
(Jag kan ju varna alla att det här kommer delvis vara en ripoff på min slutuppsats i Engelska C. Det kan finnas vissa meningskiljaktigheter även mellan historikerna, men här följer jag den bild som Eric Ives målat upp då han visar bäst historiskt bevis och har bäst argument mot skiljande bilder).
 |
| Natalie Dormer i The Tudors |
Varför? Jo, för att hon har den för mig mest fascinerande livshistorien, vilket delvis kan ha att göra med hennes blodiga slut, för jag ska inte ljuga - det är onekligen mer spännande och dramatiskt att bli oskyldigt avrättad än att bli bort skickad till ett slott långt borta och sakta tyna bort i ensamhet (som Katherine of Aragon gjorde, även hon en kvinna jag känner djupt medlidande och beundran för). Det som skiljer Anne från de andra fruarna är att hon hade hela paketet: tragiskt slut, olycklig kärlek, en glöd som få andra hade, styrka och en intelligens och karisma som fick henne till toppen.
Jag skulle vilja reda ut några saker. Anne Boleyn var inte den ögonviftande fresterskan som hon ofta framställs på film och av Gregory. Inte kvinnan som hade ögonen på tronen från början och som hade som mål att få en gift man att förskjuta sin hustru. De som kallar Anne för en hora som fick smaka på sin egen medicin på IMDb och i kommentarfältet på youtubeklipp från The Tudors kan inte ha läst på särskilt mycket.
 |
| Genevieve Bujold i "Anne of a Thousand Days" |
Hur lätt tror ni att det kan ha varit att hitta en man när kungen vill ha en som älskarinna? Chanserna minskar avsevärt kan jag berätta. Henry VIII hade inom månader av sin uppvaktning av Anne skrämt Thomas Wyatt, en annan av hennes beundrare, på landsflykt och fått Anne att lämna hovet och åka till familjen Boleyns hem Hever Castle för att låta Henrys känslor svalna. Anne ville inte blir Henrys älskarinna - hon hade sett vad som hänt med hennes syster Mary och hennes anseende efter Marys affär med Henry och hört hur andra inom hovet kallat Mary för "The Great Prostitute".
En sak som verkligen får mig att tro att Anne verkligen inte ville ha något med Henry att göra är detta: han sände henne flera brev under hennes tid i Hever - men det dröjde nästan ett år innan han fick svar tillbaka. Jag tror att Anne till slut hade insett att Henry inte skulle backa så enkelt och det var då kraven på att han skulle gifta sig med henne innan han fick ligga med henne kom in i bilden. Är inte det ganska exemplariskt på den tiden? Följde ju Bibeln och allt.
 |
| Natalie Portman från "Den andra systern Boleyn" |
Anne hade kunskaper inom konst, litteratur, musik, politik och religion och lyckades genom sin personlighet och sin vilja bli drottning av England, trots att det ansågs som i stort sätt omöjligt att en kung skulle gifta sig med sin undersåte: och ännu värre, med sin hustrus hovdam, i en tid då kungar gifte sig för att skapa allianser. Och det hon kämpat för så hårt blev hennes död. Katolikerna som såg det som hennes fel att reformen ägt rum, katolikerna som ansåg att det var hennes fel att Katherine hade blivit åsidosatt, de vars tår hon trampat på och så Cromwell, som hon hjälpt till att ta till makten, som hade andra åsikter än vad henne och snabbt gick från nära vän till dödsfiende.
Av de fiktiva Anne som jag har sett så tycker jag bäst om Natalie Dormers version i The Tudors. Hon har mer utav den där rätta bitchigheten och mindre utav den iskalla häxbitchigheten som bla. Gregorys Anne har. Dessutom så är jag förälskad i hennes utstrålning (eller så är det min förkärlek till hennes utseende som gör det. Någon sa att hon ser ut som en gris, men jag tycker att hon är jättevacker. Dynamiskt och inte lika Hollywood som andra skådespelerskor).
(I första klippet: "This is a book of prophecy"-scenen är en historisk händelse och de där sägs vara de ord Anne yttrade i verkligheten. Detsamma med hennes confession. Fast orden är tagna från hennes rättegång, men eftersom Anne inte hade en rättegång i tv-serien (synd det, för jag skulle gärna sett den. Hon ägde rättegången om man säger så och lyckades bemöta flera av anklagelserna utan att ens ha fått veta vad hon var anklagad för innan hon kom dit) så fick de hamna i hennes confession).
Sara's choice
Varför gör Bones-boxen så här mot mig? Varför kan allting inte bara vara enkelt och bespara mig en massa plåga och tankeverksamhet?
När man kommer fram till 11 avsnittet av tredje säsongen så är meny-upplägget annorlunda. Mer än att kunna klicka sig in på Language Selection och Scene Selection så finns här även två Play Episode-alternativ: Aired Episode och Original Episode... och det är där mitt val och kval kommer in. För vilken version är bäst och vilken ska man se? För jag kan ju inte se samma avsnitt två gånger i rad bara för att vara säker på att jag får den bästa versionen.
Eftersom jag är världens veligaste person så kan jag inte välja själv. Är det någon som har sett båda avsnitten och vilket är i så fall bäst?
Update: Enligt Wikipedia så är det så för att avsnittet handlar om en skjuten collegestudent och blev indraget då det var planerat att sändas bara dagar efter Virginia Tech-massakern, så det blev indraget från andra säsongen och inpetat i tredje säsongen istället. De var tvungen att ändra i avsnittet då det i originalversionen fanns med en plot mellan två karaktärer som är gammal sedan länge, så deras scener var tvungen att omfilmas.
Så då blir det nog den sända versionen i alla fall.
Update II: Seriööööst!? Nästa avsnitt har också två versioner att välja mellan. Varför kan de inte bara ha ett enda alternativ?
När man kommer fram till 11 avsnittet av tredje säsongen så är meny-upplägget annorlunda. Mer än att kunna klicka sig in på Language Selection och Scene Selection så finns här även två Play Episode-alternativ: Aired Episode och Original Episode... och det är där mitt val och kval kommer in. För vilken version är bäst och vilken ska man se? För jag kan ju inte se samma avsnitt två gånger i rad bara för att vara säker på att jag får den bästa versionen.
Eftersom jag är världens veligaste person så kan jag inte välja själv. Är det någon som har sett båda avsnitten och vilket är i så fall bäst?
Update: Enligt Wikipedia så är det så för att avsnittet handlar om en skjuten collegestudent och blev indraget då det var planerat att sändas bara dagar efter Virginia Tech-massakern, så det blev indraget från andra säsongen och inpetat i tredje säsongen istället. De var tvungen att ändra i avsnittet då det i originalversionen fanns med en plot mellan två karaktärer som är gammal sedan länge, så deras scener var tvungen att omfilmas.
Så då blir det nog den sända versionen i alla fall.
Update II: Seriööööst!? Nästa avsnitt har också två versioner att välja mellan. Varför kan de inte bara ha ett enda alternativ?
Internationella fiktiva kvinnomånaden
Nyss när jag stod i duschen så fick jag en idé. Jag har flera gånger suttit och filat på hyllningsinlägg till diverse kvinnliga tv-karaktärer: Buffy, Veronica, Deb och nu senast var det ett inlägg om vad jag gillade med Dr Brennan. Så plötsligt slog det mig: snart är det ju Internationella kvinnodagen (rättare sagt: idag – kolla vilken timing jag hade) och vad passar då bättre än en liten personlig hyllning till några av mina favoriter bland de fiktiva kvinnorna.
Säkert så kommer inte alla tycka likadant och säkert så kommer jag att glömma någon speciell favorit, men jag tänker i alla fall försöka att knåpa ihop några hyllningsinlägg till dessa kvinnor från böckernas, filmernas och televisionens värld. Först så hade jag tänkt mig skriva ett inlägg varje dag under marsmånad, men det känns som en liten stor uppgift just nu. Dessa hyllningar kommer att dyka upp sporadiskt när jag har tid under mars. (De dagar då jag inte hinner skriva något så kan jag ju alltid posta ett fint youtubeklipp).
måndag 7 mars 2011
Det är inte ditt fel, Sugar
Förlåt så mycket Sugar, det är inte dig det är fel på - det är mig. Jag trivdes verkligen i ditt sällskap, ditt mer än vissa andra karaktärers, och i mångt och mycket så var det en hiskeligt trevlig bok. Dock så är den väldigt tjock, riktig tegelstensvarning, och nu när jag sitter och läser i min übertegelsten till cellbiologibok så vill jag ha något lite lättare att läsa - något som jag verkligen känner att jag tar mig fram i, något som inte känns oöverkomligt. Särskilt inte som min lästid är så pass begränsad nu.
Så förlåt Sugar för att "The Crimson Petal and the White" får ligga på sängbordet och samla damm ett tag, medan en ny skönhet får underhålla mig. Jag kommer att återvända - om inte annat till "påsklovet". Det lovar jag!
Så förlåt Sugar för att "The Crimson Petal and the White" får ligga på sängbordet och samla damm ett tag, medan en ny skönhet får underhålla mig. Jag kommer att återvända - om inte annat till "påsklovet". Det lovar jag!
fredag 4 mars 2011
Spike & Angel - together again
Vet ni vad jag håller tummarna för? Att Bones planerade spinoff-serie blir av och att ryktet att James Marsters är en del av castingen till den nya serien är sant. Vidare så hoppas jag att det blir minst en scen med James och David i introduktionsavsnittet där Brennan&Booth ska möta och arbeta med huvudrollsinnehavarna i den andra serien.
Det rör sig nämligen om en tv-serie i samma stil som Bones, men med en Dr House-liknande utredare, som ska utspela sig i Miami. Enligt wikipedia så ska pilotavsnittet till den nya serien, som ännu inte är namngiven, samt ett introduktionsavsnitt i Bones - där Booth och Brennan åker till Miami och jobbar med serien huvudperson Walter Sherman och hans crew ha spelats in i februari. Och som sagt: James Marsters ryktas ha en recurring/huvudroll.
Jag älskar att få se Buffy-skådisar agera mot varandra i andra roller. En av mina absoluta favoritscener i Veronica Mars är när Kendall Casablancas (Charisma Carpenter a.k.a Cordelia) och Trina Echolls (Alyson Hannigan a.k.a Willow) har ett väldigt bitchigt argument.
Trina: Wait a minute. Are you like, sleeping with my little brother? What is he - 13? Kendall: Thirteen? He wishes. So, is this your much older sister I've heard nothing about? Logan: Oh, yes, where are my manners? Kendall Casablancas, Trina Echolls. Rode Hard, meet Put Away Wet. Trina: Hmm. I'm guessing she's the wet one. Well, I'd love to stay and chat, but I've got places to be. Kendall: Where? Is there a club where you, Dedee Pfeiffer, Joey Travolta, and Melissa Rivers all meet for drinks? Trina: There is. I don't think you'd like it. It's 21 and over.
Det är så bra, för i mitt huvud så är det inte Kendall och Trina, utan Cordelia och Willow som står där. Tänk då om de kunde göra en sådan scen med James och David - typ Spike och Angel together again. Det skulle bara vara för bra.
Det rör sig nämligen om en tv-serie i samma stil som Bones, men med en Dr House-liknande utredare, som ska utspela sig i Miami. Enligt wikipedia så ska pilotavsnittet till den nya serien, som ännu inte är namngiven, samt ett introduktionsavsnitt i Bones - där Booth och Brennan åker till Miami och jobbar med serien huvudperson Walter Sherman och hans crew ha spelats in i februari. Och som sagt: James Marsters ryktas ha en recurring/huvudroll.
Jag älskar att få se Buffy-skådisar agera mot varandra i andra roller. En av mina absoluta favoritscener i Veronica Mars är när Kendall Casablancas (Charisma Carpenter a.k.a Cordelia) och Trina Echolls (Alyson Hannigan a.k.a Willow) har ett väldigt bitchigt argument.
Det är så bra, för i mitt huvud så är det inte Kendall och Trina, utan Cordelia och Willow som står där. Tänk då om de kunde göra en sådan scen med James och David - typ Spike och Angel together again. Det skulle bara vara för bra.
torsdag 3 mars 2011
Troner är den lilla svarta våren 2011
Värst vad populära troner verkar vara helt plötsligt, är det vårens trend inom historiska/fantasy tv-serier?
Det hela började med att jag satt och kollade på A Game of Thrones-teasern och sedan på något vis halkade över till introt till fjärde säsongen av The Tudors. "Åh, en tron!" tänkte jag, men funderade inte närmre på det förrän jag 15 minuter senare hittade detta klipp: teasern till en ny tv-serie om Arthurlegenden som har premiär nu under våren, Camelot. Vad säger ni om trontrenden?(AGoT-klippet är förövrigt än den som visats på bland annat Glorybox, här är det ännu mer tron).
'
Det hela började med att jag satt och kollade på A Game of Thrones-teasern och sedan på något vis halkade över till introt till fjärde säsongen av The Tudors. "Åh, en tron!" tänkte jag, men funderade inte närmre på det förrän jag 15 minuter senare hittade detta klipp: teasern till en ny tv-serie om Arthurlegenden som har premiär nu under våren, Camelot. Vad säger ni om trontrenden?(AGoT-klippet är förövrigt än den som visats på bland annat Glorybox, här är det ännu mer tron).
'
onsdag 2 mars 2011
Läsrapport februari
Imorgon så har jag min första universitetsdugga. Och jag har panik. Riktig panik. För jag insåg igår att jag inte alls kan så mycket som jag trodde att jag kan och att jag har pluggat på helt fel sätt under de första fyra veckorna så att jag nu har jättejättemycket att ta igen då jag måste skriva sammanfattningar av allting för att förstå något. Så det blir extra mycket arbete för mig nu, men förhoppningsvis så lär jag mig något medan jag sitter och skriver mina sammanfattningar. Som tur är så är det en muntlig dugga i grupp - där gruppen får en timme på sig att diskutera igenom frågorna innan och där man endast behöver svara någorlunda rätt på en fråga sen för att bli godkänd, men ändå. Den del av mig som lider av gravt duktig flicka-syndrom kommer att dö en plågsam död imorgon (och mest troligt gråta bittert efteråt) om hon känner att de andra kan mer än vad hon kan.
Hädanefter ska jag ALLTID skriva sammanfattningar medan vi jobbar med kapitlet - så att inte samma sak upprepas inför tentan i juni.
Jag har suttit med proteinstrukturer som sällskap sedan kl 8 i morse, så nu har jag lunchrast och unnar mig en Billys Hawaii (jag hann inte göra middag igår, för det var ungefär vid den tidpunkten som jag insåg att jag låg efter). "Mums".
Läsrapport februari:
"Sjöfararna" av Diana Gabaldon
"Kryptan" av Kate Mosse
"Four to Score" av Janet Evanovich
"The Importance of Being Earnest" av Oscar Wilde
(samt 300 sidor ur "The Crimson Petal and the White" av Michel Faber)
Antal böcker på engelska: 2
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 0
Antal graphic novels: 0 (men snart så!)
Antal deckare: 0,5 - om man nu kan räkna Evanovich som deckarförfattare. Deckarfluff isåfall.
Antal tegelstenar: 1. Eftersom "Sjöfararna" är 1000+ i pocketversion så kan jag nog tryggt säga att jag har läst en tegelsten.
Sammanlagt antal: Fyra. Vilket inte direkt är en imponerande siffra, men om man jämför med februari förra året då jag läste noll böcker och även tar med mina studier i beräkningen så är jag ändå nöjd.
Jag hoppar över månadens bästa/sämsta osv. då jag tycker att alla böckerna var ganska... homogena. Det var ingen som stack ut särskilt mycket, varken genom att vara riktigt bra eller fruktansvärt dålig. Oscar Wilde får isåfall priset som bäst i februari.
Hädanefter ska jag ALLTID skriva sammanfattningar medan vi jobbar med kapitlet - så att inte samma sak upprepas inför tentan i juni.
Jag har suttit med proteinstrukturer som sällskap sedan kl 8 i morse, så nu har jag lunchrast och unnar mig en Billys Hawaii (jag hann inte göra middag igår, för det var ungefär vid den tidpunkten som jag insåg att jag låg efter). "Mums".
Läsrapport februari:
"Sjöfararna" av Diana Gabaldon
"Kryptan" av Kate Mosse
"Four to Score" av Janet Evanovich
"The Importance of Being Earnest" av Oscar Wilde
(samt 300 sidor ur "The Crimson Petal and the White" av Michel Faber)
Antal böcker på engelska: 2
Antal novellsamlingar: 0
Antal ungdomsböcker: 0
Antal graphic novels: 0 (men snart så!)
Antal deckare: 0,5 - om man nu kan räkna Evanovich som deckarförfattare. Deckarfluff isåfall.
Antal tegelstenar: 1. Eftersom "Sjöfararna" är 1000+ i pocketversion så kan jag nog tryggt säga att jag har läst en tegelsten.
Sammanlagt antal: Fyra. Vilket inte direkt är en imponerande siffra, men om man jämför med februari förra året då jag läste noll böcker och även tar med mina studier i beräkningen så är jag ändå nöjd.
Jag hoppar över månadens bästa/sämsta osv. då jag tycker att alla böckerna var ganska... homogena. Det var ingen som stack ut särskilt mycket, varken genom att vara riktigt bra eller fruktansvärt dålig. Oscar Wilde får isåfall priset som bäst i februari.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)