Hejdå Blogger! Ses på Wordpress

Äntligen - efter en hel dag så går det att skriva inlägg på Blogger. Tyvärr så har jag fått nog av alla möjliga tekniska problem på Blogger och har jobbat under dagen med att flytta över allt på denna blogg till Wordpress. Numera så kommer jag att hittas på http://sarasperspektiv.wordpress.com.

Vi ses där!

Hur man klättrar på bloggtopplistorna

Tips: Om ni vill ha många träffar - skriv ett inlägg om Jason Momoa. Under veckorna som har gått så har mitt inlägg om Jason Momoas inte-så-varierande utseende och beteende i olika roller klättrat upp till och gått förbi det inlägg som förut var det mest lästa... och det fortsätter att rulla på. Varje dag så läser 20-30 personer mitt Jason Momoa-inlägg och det finns ingen hejd på det hela. Varför är Jason Momoa så populär just nu och hur kommer det sig att alla dessa personer kommer till min blogg?

Jag har provat att googla på Jason Momoa och min blogg kommer inte upp förrän på (typ) sidan 25.

Shadow Kiss av Richelle Mead (2008)

Jag borde ha läst ut "Shadow Kiss" för två dagar sedan, men med 50 sidor kvar så vågade jag inte läsa vidare. För jag kände på mig att något hemskt skulle hända i slutet och behövde ladda upp mina batterier innan jag tog mig igenom de bakslag som Mead måste ha lagt ut för oss i slutet. Jag tänker inte säga om jag hade rätt eller fel, om något hemskt verkligen hände i slutet eller om det var rosenrött: det får ni ta reda på själva. Ville bara förklara min seghet när det gäller att läsa ut böcker. 

När "Shadow Kiss" (Skuggkysst), tredje boken i Meads Vampire Academy-serie, börjar så har Rose kommit tillbaka till St Vladimirs och försöker att gå vidare efter händelserna i slutet av förra boken. De flesta andra är imponerade över hur bra hon hanterar det, men själv tror hon att hon börjar att bli galen. Rose har börjat få problem med sitt temperament, problem att hantera stridskänslorna och till råga på allt så har hon börjat att se spöken. Spöken efter vänner som dött (mitt försök att inte spoila: Mason) som verkar att försöka varna henne för något.

Om man kollar på baksidan av "Shadow Kiss" så finns det lite olika blurbar: "Truly engaging" tycker SLJ och "The obvious heir to the Twilight throne" tycker The Daily Beast. Det ena kan jag hålla med om; Vampire Academy-serien är engagerande, väldigt engagerande till och med. Jag sitter och läser och läser, och om jag lägger ner boken så finns viljan att ta upp den så snart som möjligt. Men att Vampire Academy är arvtagaren efter Twilight-böckerna vill jag inte gå med på. Nej, för Mead har så mycket mer att ge än Meyer.

Det är bara att se på karaktärerna. Jag finner den förbjudna romansen mellan Rose och hennes mentor Dimitri så mycket mer lockande än Edward och Bellas, och sedan så är det mycket mer spännande att läsa om en tjej som gör något. Rose tränas till att slåss, till att lägga ner sitt eget liv och tjäna, skydda och dö för Moroi. Vi har en väldigt intressant samhällssituation; där de kungliga Moroi nu även har börjat vända sig mot de icke-kungliga Moroi och tycker sig vara dem överlägsna. Där Rose har börjat se att det finns andra alternativ för en dhampir än bara väktare och "blood whores", att det finns möjlighet till en förändring.

Jag bara måste läsa nästa bok. Helst nu. Jag måste veta vad som händer, jag måste få den här stenen lyft från mitt hjärta och hoppas, hoppas, hoppas att det finns lite glädje i deras framtid. Tyvärr så verkar de inte ha gjort ett boxpaket av de tre sista böckerna i serien, så de måste köpas separat. Dang. Att köpa tre böcker för 180 kr är annars perfekt. Nu blir det plötsligt 60-80 kr dyrare.

"Shadow Kiss" var bäst hittills i serien. Där "Vampire Academy" periodvis var rätt seg och där "Frostbite" var trevlig läsning, men glimrade till på riktigt först i slutet, så var "Shadow Kiss" bra rätt igenom och lade upp en hel del intressanta funderingar inför kommande böcker.

Spoiler: Jag VISSTE att något hemskt skulle hända. Det är soldat-som-säger-att-han-ska-gifta-sig-ledtråden.   Det hade tagit bort en stor del av seriens handling om Dimitri och Rose helt plötsligt kunde vara tillsammans, så när Dimitri hade en lösning som gjorde att de kunde leva tillsammans och fortfarande vara väktare och de sa att de älskade varandra, då visste jag: Dimitri är så gott som död. Fast jag visste inte att Mead skulle vara så grym.

Fantasyhöst: Kurslitteratur

Till hösten så ska jag läsa 45 hp "Organsystemens struktur och funktion"; men utöver det så hade jag även tänkt hinna med en egen administrerad kurs i high fantasy. Då kurslistan kommit in till läkarkursen (och jag har köpt böcker för 2000 kr) så tänkte jag även ta och köpa in lite andra böcker, till mitt fritidsprojekt.

Till kursen "Fantasy: en studie av fjärran magiska länder" så behövs följande böcker:

"Assassin's Apprentice" (Mördarens lärling) av Robin Hobb, första boken i The Farseer Trilogy. (Berättelsen om Fjärrskådarna)
Antal sidor: 464.
Kommentar: Älskar omslagsserien! Känns på något sätt väldigt "A Song of Ice and Fire"-igt, med de olika djuren.

"Name of the Wind" (Vindens namn del 1 och 2) av Patrick Rothfuss, första boken i The Kingkiller Chronicle. (Berättelsen om kungadråparen)
Antal sidor: 672.

"Graceling" (Tankeläsaren) av Kristin Cashore, första delen i en fristående serie om the Seven Kingdoms. (De utvalda)
Antal sidor: 471
Kommentar: Jag valde den dyrare versionen med vuxenomslag trots att den var 20 kr dyrare. Förlåt för min ytlighet, men ibland måste jag bara välja den estetiskt mer tilltalande boken. Fast egentligen - ett svärd på en fantasybok... vad...originellt.

"Wizard's First Rule" (Sökaren + Trollkarlens första regel) av Terry Goodkind, första delen i The Sword of Truth. (Sanningens svärd)
Antal sidor: 848.

"Eye of the World" (Farornas väg + Tidens hjul) av Robert Jordan, första delen i The Wheel of Time. (Sagan om drakens återkomst)
Antal sidor: 832

"Legends: Short Novels by the Masters of Modern Fantasy", en fantasyantologi med historier av bla. Robert Jordan, Ursula le Guin, George R.R. Martin och Terry Pratchett.
Antal sidor: 424.
Kommentar: Jag köpte den på grund av att "The Hedge Knight", den första av Martins tre berättelser i "The Tales of Dunk and Eggs" finns med här.

"Alvklingan" av Nick Perumov, första delen i hans Tolkiensequel Mörkrets ring.
Antal sidor: 557

"The Fellowship of the Ring" (Sagan om ringen) av J.R.R Tolkien, första delen i The Lord of the Rings. (Sagan om ringen)
Antal sidor: 480
Kommentar: Har sedan tidigare.

"The Two Towers" (Sagan om de två tornen) av J.R.R Tolkien, andra delen i The Lord of the Rings. (Sagan om ringen)
Antal sidor: 416
Kommentar: Har sedan tidigare

"The Return of the King" (Sagan om konungens återkomst) av J.R.R Tolkien, sista delen i The Lord of the Rings. (Sagan om ringen)
Antal sidor: 512
Kommentar: Har sedan tidigare.

"Diamantsvärdet och träsvärdet I" och "Diamantsvärdet och träsvärdet II" (Diamond Sword, Wooden Sword) av Nick Perumov, första delen i Svärdens väktare. (Keeper of the Swords)
Antal sidor: 396 + 464
Kommentar: Har sedan tidigare.

"A Feast for Crows" av George R.R. Martin, fjärde delen i A Song of Ice and Fire. (Sagan om is och eld)
Antal sidor: 1048
Kommentar: Har redan.

Kalla mig dum, men med denna bokbeställning så ger jag mig ut på farligt vatten. Förutom att ha 17 (hastigt ihopräknade) redan påbörjade bokserier inom YA och andra fantasygenrer så kommer jag härmed att påbörja inte en, utan 6 (sex!) andra fantasyserier.

"När kommer jag någonsin att ha tid att läsa ut alla dessa böcker?" kan man fråga sig. Särskilt oroväckande blir det ju när medel-Svensson bland high fantasy-böcker ligger uppe någonstans vid 800-900 sidor. Piece of cake. Nej, men seriöst. Jag har tänkt att sitta mindre på datorn i år och ägna mer tid åt att läsa. Ska försöka få minst 40 minuter läsning varje kväll före det är dags att somna.

Hot Six av Janet Evanovich (2000)

Innan jag kastar mig in i en redogörelse över vilka jobbiga situationer Stephanie hamnar i under denna romans gång så ska vi ha en liten diskussion om de engelska titlarna vs de svenska. På engelska innehåller titlarna på böckerna i Stephanie Plum-serien en siffra som enkelt visar vilken bok i ordningen det är och som gör det jättelätt att se i vilken ordning böckerna kommer. Denna boktitelserie som börjar med "One for the Money" och slutar med "Sizzling Sixteen" (vet ej om det är absolut sista boken i serien eller om det ska komma fler) är alltså en underlättnad när man har att göra med en sådan lång serie där alla böcker handlar om i stort sätt samma sak.

Jag förstår att det kan vara svårt att översätta boktitlarna rätt av då engelska språket generellt har mycket fler uttryck som innehåller siffror, men att istället döpa alla böckerna till "[adjektiv] byte" var en riktigt dum idé. Varför inte köra på det riktigt svenska "Stephanie Plum och [något som har med handlingen att göra]". På svenska så börjar bokserien med "Lovligt byte" och slutar med "Skuggat byte" och däremellan så finns det svårfångade, fångade, heta, delade, farliga och nedlagda byten. Och jag vet aldrig vilken bok som kommer näst på tur. När de har bokrea och jag ska se om jag kan köpa den där Stephanie Plum-boken för 19 kr eller om jag redan har den på engelska/svenska så måste jag alltid gå in på wikipedia, för jag kommer helt inte ihåg de svenska namnen. Det är stört omöjligt! Översättningsmiss i mina ögon.

Och vi ska inte ens tala om de horribla svenska omslagen på de inbundna böckerna. Yikes!

Tillbaka till boken i fråga. I "Hot Six" (Hett byte) så får Stephanie sitt svåraste uppdrag hittills. Hennes kollega Ranger, fd black ops och nuvarande badass prisjägare, har åkt fast för olaga vapeninnehav och inte besvärat sig att dyka upp i domstolen. Dessutom så är han misstänkt för mordet på Homer Ramos, son till ägaren av New Jerseys olaglig vapenhandel-imperium. Hur ska Stephanie kunna släpa sin vän inför rätta då hon tror att han är oskyldig, särskilt då han är den som lärt henne allt hon kan inom bounty hunter-branschen? Istället för att ta in Ranger så börjar Steph att gräva i mordfallet. Om inte Ranger mördade Homer Ramos, vem gjorde det?

Boken var skriven efter det vanliga receptet: Stephanie misslyckas gravt med att ta in sin tilldelade domstolssmitare, Stephanie tar sönder några bilar medan männen i hennes liv skrattar sig fördärvade över hennes klantighet och dåliga tur (seriöst? fina stereotyper). Stephanie vill ha sex, men tillåter sig aldrig att ha det. Lula vill ta till våld och skjuta folk. Mormor Mazur vill ta till våld och skjuta folk. Till slut så kommer den mordmisstänkte efter Stephanie och lyckas nästan mörda henne.
En typisk dag i Stephanie Plums liv.

Seriöst, vad är det som är så lockande med dessa böcker? Varför läser jag dem och måste fortsätta läsa dem när alla är nästan exakt likadana? Vilken lockning är det de har över mig som gör att jag inte kan lägga boken ifrån mig, trots att den är så enkel att jag skulle kunna jobba och läsa samtidigt?

För det är något speciellt. Något som gör att jag måste fortsätta och som gör att jag sitter klistrad och läser i en faslig takt. På samma sätt som "Sagan om Isfolket"-böckerna lockar mig och trollbinder mig, trots att jag störs av än det ena än det andra så måste jag ändå fortsätta läsa och hinner ofta med 2 böcker i serien per dag. Precis så är det med Evanovich. Fast nu efter två böcker på kort tid så känner jag mig mättad, men om några månader så kommer jag vara där igen.

Fantasyhöst

Jag har bestämt mig för ett tema till hösten; Fantasyhöst (till skillnad från alla andra årstider). Men inte vilken sorts fantasy som helst, utan high fantasy, en sub-genre som jag inte hade besökt på år och dagar innan jag plockade upp "A Game of Thrones". När jag var yngre så läste jag hemskt mycket inom genren, fast inga direkta höjdare direkt.

Jag läste Maggie Fureys "Artefact of Power"-serie på svenska, men kommer allvarligt talat inte ihåg särskilt mycket. Bara att Aurian blev kär i en människa, att någon kunde förvandlas till en varg, att två döda bråkade om vem som skulle få bli återfödd och vem som skulle få vara spöke och att det var med flygande varelser som hjälpte Aurian. Inte särskilt mycket alltså - och jag läste ändå böckerna under högstadiet, så jag borde komma ihåg mer.

Jag läste Katharine Kerrs "Deverry"-serie, alla böckerna som då fanns utgivna, en efter en under en sommarmånad för flera år sedan. Fram till nummer 12, "Guldfalken". Finns nu tre delar till utgivna. Jag minns att jag blev rätt less på serien i slutet, för jag tyckte att den skulle ha avslutats efter första akten. Då gillade jag inte reinkarnationerna utan tyckte att det var alldeles för jobbigt att hålla reda på, särskilt i senare böcker då det kom upp i 8-9 olika versioner av samma person.

Jag läste de två första böckerna i Christopher Paolinis "Arvtagaren"-serie och gillade inte hur han i mina ögon stulit vissa namn från Tolkien och hur hans alvspråk bara verkar vara en annan dialekt av Tolkiens, fullt med ä och ö:n. Kom häromdagen på att Paolinis alviska krigarprinsessa också heter Arya. Fast denna Arya är inte lika bra som Martins Arya, utan istället Mary Sue i alvgestalt.

Och så allt av Eddings. ALLT. Jag lovar... okej, förutom hans nyaste serie... och "Reginas sång", men den äger jag och planerar att läsa någon gång. Fast den är ju inte high fantasy, eller hur? Har fått för mig att den är mer... varulvsfantasy.

Och nu är det dags för mig att läsa high fantasy igen. Bra high fantasy. Böcker som utspelar sig i gråskalor och har intressanta, tredimensionella karaktärer.
Plan: Jag ska ha en high fantasy-bok som primär eller sekundär bok hela hösten, så det blir inte bara fantasy som kommer att läsas, men till största del.

Vad jag hade tänkt ta mig igenom under hösten:
1. Första boken i Nick Perumovs "Svärdens väktare"-serie, som på svenska är uppdelad i två böcker: "Diamantsvärdet och träsvärdet I" och "Diamantsvärdet och träsvärdet II". Äger redan båda böckerna.
2. Minst en bok i "The Wheel of Time". Börjar med "The Eye of the World". Skäms lite över att aldrig ha läst något av Robert Jordan.
3. Kristin Cashores ungdomsfantasyserie som börjar med "Graceling". Som visst utspelar sig i något som heter The Seven Kingdoms... Hm...
4. "A Feast of Crows", helt klart. Jag har ju sagt att jag skulle vänta till "A Dance With Dragons" kommer ut i pocketversion, men jag tror ärligt talat inte att jag kan hålla mig borta från Martins Westeros så länge.

Kanske: Har fått tips om en Patrick Rothfuss som visst skrivit en fantasyserie vid namn "Kingkiller Chronicle". Kan möjligtvis köpa första boken "Name of the Wind". Är även sugen att besöka Midgård igen. Kan bli en omläsning av ringentrilogin, alternativt "Silmarillion". Ett besök där kan även resultera i att jag lägger till Perumovs Tolkienfortsättning "Alvklingan". Är även nyfiken på Steven Eriksons "Malazan Book of the Fallen"-serie som börjar med "Gardens of the Moon".

Update: Robin Hobb! Jag får ju inte glömma Robin Hobb. "Assassin's Apprentice" måste jag ju också läsa. Eller? Jag har hört att The Farseer Trilogy är den bästa av hennes böcker.

Det kanske inte är så smart att läsa första delen i 7 olika fantasyserier, då de flesta serier är på några tusentals sidor med minst 4-5 delar, men det kanske är precis vad jag behöver. Det lär ju ta Martin några år att få klart "Winds of Winter", så efter "A Dance With Dragons" så är det tvärstopp ett tag.
På tal om Martin... vet någon var man kan få tag i "The Tales of Dunk and Eggs"-berättelserna?

Tips

Jag vet att min blogg lika gärna skulle kunna döpas om till "Ett maniskt George R.R Martin fans memoarer" just nu, men jag har inte så mycket annat att skriva om för tillfället. I denna bloggtorka så bjuder jag på ett ASoIaF-tips: dessa små serier. Spoilers upp till "A Storm of Swords" på vissa.

A Storm of Swords av George R.R Martin (2000) SPOILERFYLLD!

Det är helt omöjligt att berätta något som helst om handlingen i de senare delarna av "A Song of Ice and Fire" utan att spoila bok ett och två så en spoilervarning är utfärdad på detta inlägg. Och inte bara en vag liten spoilervarning utan en ordentlig en då jag går in på detaljer.

Detta inlägg är fullt med spoilers, då jag inte har någon att diskutera böckerna med och därför använder bloggen som ett forum att få ur mig lite av alla mina fanatiska hangups efter den tredje boken. Det här inlägget kommer inte heller vara upplagt som en vanlig "recension"; utan om ni vill läsa lite mer om mina tankar om själva boken i stort så rekommenderar jag det spoilerfria inlägget. Vissa saker kommer dock att vara i stort sätt identiska.

Jag läste en intervju med GRRM här för någon vecka sedan där han sa att en anledning till att det numera tar så lång tid för honom att skriva är för att han känner av fansens förväntningar. Och jag förstår honom. Om man har skrivit tre ytterst skarpa, fängslande böcker fulla av komplexa karaktärer och fått hyllningar för dem - då tänker man nog efter ett extra varv när man jobbar på fortsättningen.

Jag älskade "A Storm of Swords" från första sidan. Från den blodisande prologen, där tre hornstötar ljuder över Night Watch-lägret för första gången på 1000-tals år, så var jag fast. Den där sekvensen, där prologens berättare Chett (har ni tänkt på att POV i prolog och epilog alltid dör?) står över Sam Tarly, med kniven i hand, och vakternas horn börjar att ljuda. En gång; återvändande bröder, kanske Jon Snow tänker Chett och förbannar dem för att det sätter käppar i hans planer att mörda the Old Bear. Två gånger; vildingar, strid, lägret börjar hastigt komma på fötter. Tre gånger; The Others, panik.

Måste bara få citera:
"Uuuuuuuuuuuuuuhoooooooooooooooooooo.
The sound went on and on and on, until it seemed it would never die. The ravens were flapping and screaming, flying about their cages and banging off the bars, and all about the camp the brothers of the Night's Watch were rising, donning their armour, buckling on swords belts, reaching for battle axes and bows. Samwell Tarly stood shaking, his face the same color as the snow that swirled down all around them. 
"Three", he squeaked to Chett, "that was three, I heard three. They never blow three. Not for hundreds and thousands of years. Three means - "
"- Others""

Måste bara säga att det var förbaskeligen snyggt av Martin att både börja och avsluta boken med mordiska levande döda som tar död på POV-karaktärer som bara överlever i ett kapitel. The Others och deras wights i prologen och en återuppväckt, hämndlysten Catelyn Stark i epilogen. Jag fick rysningar av den återuppväckta Lady Stark och hoppas att hon går bananas i nästa bok och tar död på Walder Frey.

En sak som jag verkligen uppskattade med "A Storm of Swords" är alla nya konstellationer som uppstår, inte i en romantisk mening, utan som följeslagare tillsammans genom karaktärernas skilda historier. Jag syftar då främst på Brienne of Tarth och Jaime Lannister, Sansa Stark och Tyrion samt Martins smartaste drag hittills: Sandor "The Hound" Clegane och Arya!  Tänk på deras historior, deras personlighet, deras känslor och planer. Arya som är hämndlysten och har båda bröderna Clegane med på sin dödslista, den hon rabblar varenda kväll innan hon somnar "Ser Gregor the Mountain, The Tickler, Raff the Sweetling, Pollivander, The Hound, Joffrey, Queen Cersei, Ser Ilyn, Ser Meryn" och så Sandor Clegane, så full av ilska mot sin bror, mot Tyrion, mot världen, men med en svag punkt för Sansa.

Två av mina favoritdelar i hela boken utspelar sig i deras sällskap: den där The Hound förklarar att han inte går i Lannisters koppel längre, att han inte ska föra Arya till Cersei utan tillbaka till lady Catelyn och att han aldrig slog Sansa som de andra vitmantlarna i the Kingsguard gjorde, samt delen i slutet, där Sandor och Arya  träffar på och dödar Pollivander och The Tickler. Det är första gången som Arya aktivt får ta död på någon på sin lista.

(En annan favoritdel är den där Sansa blir räddad av en vakt när sångaren Marillion antastar henne och hon för ett ögonblick tror att det är Sandor Clegane som har kommit tillbaka till henne. Jag är stenhård shipper och hoppas få några fler SanSan-ögonblick i framtiden, för jag tror absolut inte att Sandor Clegane har dött. Han får inte... Isåfall hoppas jag att Thoros of Myr kommer förbi!)

På tal om Aryas dödslista: Jaime Lannister, what's up with him? Nu har han helt plötsligt nästlat sig in och blivit en storfavorit hos mig, så jag har fått ta bort honom från min dödslista. Helt plötsligt så gick han från att vara lite stereotypt cocky och ett riktigt praktsvin till att bli mänsklig, sårbar och faktiskt ganska lätt att känna medkänsla med. Jag gillar speciellt hans relation till Brienne, hur de liksom växer i varandras ögon.

Bokstävlarna utnämnde tidigare boken till den mörkaste hittills i serien, vilket gav mig lite kalla fötter inför läsningen. Eftersom det brukar kännas som en kallsup av mörker att  läsa en "vanlig" ASoIaF-bok så var mörkast hittills väldigt olycksbådande, men så här i efterhand så vet jag inte riktigt om jag tyckte att den var så mörk. Rättelse: den är nattsvart, men de bra sakerna (*host*mest Arya och Sandor*host*) uppvägde alla de riktigt mörka, avgrundsdjupa partierna.

Som mordet och skändningen av Robb och Catelyn Stark. Där satt jag faktiskt ner boken och skulle nog inte ha fortsatt läsa på ett bra tag om det inte hade varit för att jag såg att nästa kapitel var Aryas. Jag kände på mig att något hemskt skulle hända, men jag hade inte förstått vidden av det hela förrän det stod där, svart på vitt. Och att de dör just när Arya äntligen har nått fram till sin familj igen. Och hur Jon aldrig kommer att få veta att Robb tänkte legitimisera honom.

Jag tycker att det är riktigt intressant hur familjen Stark gör allt för att komma tillsammans igen, för att överleva och samlas igen i sin flock - men hotas och dödas som flugor av sina fiender - medan familjen Lannister inte har mycket att frukta bakom sina arméer och sitt ränkspel, men istället förstör varandra inifrån. Tywin, Cersei och Tyrion spelar ett ränkspel av klass där inga andra känslor än hat och avsky verkar vara inblandade. Medan Starks främsta fiender verkar vara en Frey, Greyjoy eller Lannister så är ätten Lannisters främsta fiender de egna familjemedlemmarna.

Daenerys kapitel känns alltid som ett avbrott från resten av historien, som att de inte hänger ihop med de andra och de brukar ofta bli ovälkomna pauser från Westeroshistorien. Här gillade jag dock dem, men mycket av det har att göra med Ser Barristan Selmys intåg och rivaliteten mellan honom och Ser Jorah Mormont och hans historier om Rhaegar och Aerys. Det är först nu som Daenerys har börjat få höra sanningen om sin far och inte bara Viserys lögner om vilken bra och älskad kung han var.

Fråga: Varför kan inte GRRM bara berätta vissa saker rätt ut? Vi har ju fått svart på vitt nu, vi vet vem som skickade lönnmördaren efter Bran, vi vet vem som förgiftade Jon Arryn, vi vet vem som mördade Joffrey - varför kan vi då inte bara få veta VAD som egentligen hände mellan Lyanna Stark och Rhaegar Targaryen?

Teori: I början så trodde jag att Lyanna Stark är Jons mor och det finns flera saker som tyder på det, t.ex. så nämner ju Ned Stark allt blod i Lyannas säng när han vakade över henne när hon dog. En svår förlossning hade ju ofta den utgången under Medeltiden och låter mycket mer som en trolig direkt dödsorsak än en våldtäkt  (Robert sa i AGoT att Rhaegar våldtog Lyanna). Ned säger ju även att Jon är av hans blod, men har han någonsin kallat honom för sin son rätt ut i boken? I tv-serien så sägs inget om det, bara "you may not have my name, but you have my blood", vilket Jon ju har även om han är Neds systerson. Fast nu vet jag inte... Varför skulle baby-Jon då varit i samma slott som Daynes?

Jag kommer aldrig att kunna vänta till "A Dance With Dragons" kommer ut som pocket, utan sätter nog tänderna i "A Feast for Crows" under hösten. Hur kommer det gå för Jon? För Arya? Vad kommer att hända med Sansa nu när Lysa är död och Littlefinger har visat att han ser henne som ett substitut för sin mor? Hur kommer det gå med Lannisterklanen nu när Tywin Lannister är död? Så många frågor att få svar på. Martin kan verkligen skriva cliffhangers...

A Storm of Swords av George R.R Martin (2000) SPOILERFRI!

Bara så att ni vet: ett inlägg om "A Storm of Swords" är på gång, bara det att jag måste ta fram motorsågen var tjugonde minut då jag håller låda alldeles för mycket och kan ägna 2000 tecken endast åt att beskriva relationen mellan två karaktärer eller en del i boken som jag tyckte var särskilt rörande/intressant/spännande.

Och just ja, recensionen kommer inte att bli spoilerfri. Den kommer att vara så full av spoilers att de inte går att missa. Minst vart tionde ord är en spoiler. Därför så har jag bestämt mig för att göra en ASoS-light version.

"A Storm of Swords" (Svärdets makt) är tredje boken i Martins episka, avgrundsdjupa fantasyserie, tillika studie av människans mest avskyvärda sidor, "A Song of Ice and Fire". I denna bok så fortsätter striden mellan de olika faktionerna, men där det i förra boken mer var regelrätt batalj och vägen till makten banades fram genom strider ute på slagfälten så har det här alltmer fått ge vika för ett politiskt spel, knivar i ryggen, lögner och svek. "A Storm of Swords" har det högsta dödstalet hittills, vilket är imponerande med tanke på att karaktärer faller som käglor i de tidigare böckerna också.

Bokstävlarna beskrev tidigare boken som den mörkaste boken hittills i serien och jag både håller med och håller inte med. ASoS är onekeligen mörk och det finns en hel del delar som fick mig blodet att isas i mina ådrar och vid ett tillfälle utbrast jag faktiskt "GRRM, nu får du faktiskt ge dig!" för att jag tyckte att det blev för mörkt, kaka på kaka på kaka. Dock så trodde jag att det skulle bli svårare. Det fanns tillfällen i AGoT och ACoK där jag inte ville läsa vidare, för att jag hade lite halvt ångest över vad som väntade. Denna infann sig aldrig i ASoS. Jag tror att det uppvägdes av att mitt i allt elände så fanns det relationer mellan karaktärer, karaktärer som utvecklades och kämpade på ett sätt som jag fäste mycket större fokus på än alla hemskheter. Jag har tre favoritkonstellationer i denna bok, där Martin har parat ihop karaktärer med varandra, inte romantiskt, utan som följeslagare i varandras historier och de gav mig driv. (För er som inte vill vänta på min långa spoilerfyllda åsikt: Jaime & Brienne, Arya & Sandor Clegane och Tyrion & Sansa).

I ASoS så har även två gamla karaktärer blivit uppdaterade till POV-karaktärer och det känns helt rätt. Båda två är intressanta att läsa om, särskilt en av dem som jag nu ser i ett helt nytt ljus och har börjat räkna som en av mina favoriter (ni som förstår vem jag menar kommer att se ironin). Om det är något som Martin är duktig på så är det att skriva personer som både har en svart och en vit sida och blir en härlig grånyans som gör att de både känns verkliga och att de inte går att hata, inte fullt ut. De "onda" har de flesta en redeeming quality, förutom möjligtvis Ser Gregor Clegane, och de "goda" har alla sidor som gör att de inte är lika skinande vita som man kanske skulle vilja ha dem.

Så för att fatta mig kort: "A Storm of Swords" är en ruskigt tät historia, full med det Martin skriver bäst: karaktärer och historier som etsar sig fast och cliffhangers. Många, många och åter många cliffhangers... och så ond bråd död då förstås. Bokens början, med återuppväckta döda, kan varit det mest iskylande hittills i bokserien och bokens slut, med en annan slags återuppväckt död, var även det spännande så in i Nordens.
Trots detta så tänker jag ta en paus innan jag läser "A Feast for Crows", för vad jag förstår så utspelar den sig parallellt med "A Dance With Dragons" och jag skulle gärna vilja läsa dem efter varandra - vilket gör att fjärde boken måste vänta tills den femte kommer ut i pocket. Om jag kommer att kunna hålla mig...

High Five av Janet Evanovich (1999)

Jag har börjat en ny taktik för att få in så mycket läsning som möjligt i min jobbfyllda vardag: jag har en vanlig bok, som jag kastar mig in i på kvällarna när jag verkligen har tid, och en jobb-bok, som jag läser på jobbet när det ringer lite. Dessa jobb-böcker har lite olika kriterier; de ska vara lätt att följa med i, ha stor text (alltså: inte minimal text, är så svårt att hitta tillbaka till rätt ställe då) och helst inte alltför rörande. Första boken jag läste på jobbet var "Gamla synder" av Elizabeth George och Janet Evanovich fick äran att bese mig med nästa jobb-bok, då allt av G.R.R Martin är omöjligt att läsa i jobbrelaterade sammanhang! 

Som namnet låter ana så är "High Five" (Delat byte) den femte delen i Evanovichs serie om den inte så kompetenta prisjägaren Stephanie Plum. I denna bok så är Stephanies arbetsbelastning från hennes kusins bailenforcement-byrå inte så stor, stans kriminella har skött sig och inte smitit från domstolen på sistone, vilket lämnar Stephanie med väldigt lite att göra. Eftersom hon jobbar på provision och har en hyra att betala så ser hon sig om efter nya ströjobb under Rangers beskydd samtidigt som hon letar efter sin försvunna farbror Fred, som till att börja med bara verkar ha virrat bort sig...tills Stephanie hittar bilder på en död kvinna i Freds skrivbordslåda. 

Vad kan man säga? Boken är som de flesta andra böckerna i serien. Skillnaden är att Evanovich verkar ha börjat tycka att flirtandet mellan Stephanie och polisen/kända casanovan Morelli inte är lika spännande längre och har slängt in lite nya bekantskaper. Gör inte mig någonting. 

"High Five" är lättsmält underhållning, inte hysteriskt roligt i den bemärkning att jag skrattar högt (skrattar nästan bara högt till Harry Potter) utan mer i ett roat, moderligt sinnesslag där jag ler förstående och skakar på huvudet åt Stephanies tokigheter. Måste bara än en gång nämna hur Stephanie och Sookie Stackhouse är stöpta i nästan exakt samma mall, med den skillnad att Sookie är en aning mer intelligent och intellektuell och inte har en galen familj. 

Ibland blir det nästan för mycket. Oftast så önskar jag att Lula, Stephanies galna fd. prostutierade kollega och side-kick, och mormor Mazur, Stephanies lika galna mormor, kunde tagga ner lite. Jag gillar skruvat, men det får inte bli för skruvat. Gillar då kompisen Mary Lou, tvåbarnsmamma i förorten som gärna kommer ut på lite spaningsarbete, mycket bättre! Hoppas att hon får ta mer plats i kommande böcker. 

Jag har bok 4,5 och 6 på engelska i en omslagsserie som är så amerikansk tidningsställsaktig att jag får ont i ögonen av att titta på dem. Se på bilden ovan så förstår ni. Baksidan är så förövrigt full av blurbar i rött och blått att det ser ut som att en färgexplosion har ägt rum. Fast... allt är ju bättre än de svenska omslagen. 

På återseende

Jag har varken hunnit blogga eller läsa särskilt mycket den gånga veckan. Det har kommit fram till den där tiden på året som jag kallar "när åker du?"-tiden, då alla ens vänner plötsligt ska flytta, antingen för att jobba i en annan stad eller för att åka tillbaka till sitt universitet. Så jag har på sista tiden hoppat från vän till vän, arrangemang till arrangemang, för att hinna träffa alla innan de åker.

Första vännen flyttar på nu kommande måndag, nästa på torsdag och sedan så droppar de bara av en efter en tills det bara är jag kvar (ska inte tillbaka till Umeå förrän i början av september).  Då borde jag ju ha gott om lästid i alla fall, särskilt som min pojkvän har gått tillbaka till att jobba skift då och inte lär vara hemma så mycket.

I helgen ska jag på bröllop och när jag kommer tillbaka så ska jag blogga om "A Storm of Swords" och min jobb-bok "High Five" (Evanovich).

Tankar om "A Storm of Swords"

Jag vet att det har blivit en hel del "vita" inlägg på sista tiden, men jag varje gång jag sätter mig ned och tar upp "A Storm of Swords" så hittar jag alltid en hel del nya saker som jag bara måste få obsessa om. Jag har med text, men allt som specificerar vilken karaktär det rör sig om eller vad som händer är vitmarkerat. Jag vill inte nämna några namn, eftersom personer dör som flugor och det på så sätt spoilar vem som har överlevt bok 1 och 2.

Jag tycker att historien har blivit alldeles för ljus, oroväckande ljus. Det känns som att det går för bra helt enkelt. Ta t.e.x Jaime. Okej, han har förlorat en hand, ett stycke som lämnade mig skräckslagen och illamående i sin sparsmaksamhet då jag vet vad Vargo Hoat gör mot sina fångar . Men vad har hänt sedan dess? Hela historien med Brienne och hur han har fäst sig vid henne är i mina ögon en historia om spirande vänskap och tillit och inte särskilt mörk, vilket gör att jag fruktar allt mer för att något ska hända någon av dem.

Jag förstår inte varför Sansa gnäller så. Ja, det är jobbigt att bli bortgift mot sin vilja, men Tyrion var väl ett av de bättre valen? Jag förstår att han är ful som stryk, dvärg och inte direkt någon drömprins, men tänk på alla sämre alternativ? Han är vänlig, slår henne inte och försöker ju faktiskt skydda henne mot de värsta fasorna. Detta är även en anledning till att jag fruktar de mörker som Martin kan ha gömt i bakfickan.

På tal om Sansa, vet ni hur ledsen jag är över att Sandor Clegane har lämnat King's Landing? Mycket, däremot så blev jag glad när han helt plötsligt dök upp i Aryas POV. Jag älskade kapitlet där han förklarar till den "kidnappade" Arya hur han aldrig slagit hennes syster.

Förresten; jag tror att Arstan Whitebeard är Ser Barristan Selmy, har gjort det sedan han dök upp för första gången, och för varje gång han öppnar munnen så blir jag bara mer och mer säker. Fast: varför känner inte Jorah igen honom?!


UPDATE: Jag hade rätt. Det var ett tåg. Nu har hela helvetet brutit loss. Varför, varför, varför kunde jag inte bara gilla Lannisterklanen istället? Ingen av dem har ju dött än.... Nu blir jag nästan sur. G.R.R får ju ge sig!

Bokbloggare för Afrika

Nedanstående inlägg är en exakt replika av Saras inlägg, då jag tyckte att hon fick allting sagt så bra och koncist, plus att hon tillät kopiering rakt av.
----------------------------------------------------------------------------------------
Hörni, gå in och ta del av Bokmanias fina initiativ. Om ni inte orkar klicka vidare ta bara fram mobilen och gör så här:

För att skänka pengar till Röda korset:
Messa AKUT TORKA till 72 900 för att skänka 100 kr.

För att skänka pengar till Rädda barnen:
skicka 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950

För att skänka pengar till FN-organisationen UNHCR:
SMS:a till 72970
För att ge 100 kr, SMS:a FLYKTING
För att ge 50 kr, SMS:a FLYKTING 50

Jag vill även lägga till Läkare utan gränser:
Sms:a LIV till 72 970 (50 kr)

Information om bank/plusgiro finns om du klickar vidare på länkarna.

Enligt O tipsar även om Sticka till Afrika.

Kopiera gärna det här blogginlägget rakt av och sprid det vidare!
-----------------------------------------------------------------------------------------
Sen vill jag bara passa på att säga att alla kanske inte har råd, men 99,9 % av alla som läser det här borde ha råd att ge 50 kr. Det är bara att avstå från en bok i nästa beställning - vilket inte borde vara en så svår uppoffring då den där beställningen säkert ändå innehåller 4-5 st.
Jag har skänkt 50 kr till Läkare utan gränser, då jag redan är månadsgivare där och anser att de är en fungerande organisation, samt till UNHCR. Alla kan hitta ett alternativ som passar en.

Jag vill även passa på att lägga till UNICEF. Jag hittar ingen information om SMS-gåvor, trots att jag har för mig att det nämns i deras reklamer, men man kan ge ett valfritt belopp via Internetbank.

Mitt perfekta liv av Sarah Dessen (2004/2011)

(Obs! Jag måste säga en sak om mitt årtalssystem där uppe innan det blir riktigt fel. Boken kom ut på originalspråk, vilket är vad jag sätter där uppe för att ha koll på hur gamla böcker är, 2004 men blev nyligen översatt till svenska, just so you know)

Jag är ju riktigt kinkig när det kommer till ungdomsböcker, det vet alla som har försökt tipsa mig om "vanliga" ungdomsböcker - ni vet, sådana som inte innehåller magi, vampyrer eller andra varelser med huggtänder. Jag får eksem för minsta lilla sak, suckar högljutt åt klichéer och skriver sedan recensioner fulla med elakheter. Sådant är ju aldrig roligt, inte för dem som har skrivit och slitit med böckerna. Tur för Sarah Dessen att hon är en riktigt skicklig författare och helt får mig att kasta alla förevändningar ut genom fönstret.

"Mitt perfekta liv"(The Truth About Forever) handlar om Macy Queen, en 16-årig vanlig amerikansk tjej som sedan hennes pappas död har gjort sitt yttersta för att vara perfekt. Mittbenan ska vara rak, betygen ska vara oklanderliga, de strykta kläderna ska inte ha ett veck och ingen ska ha något att klaga på, särskilt inte hennes superperfekta geni-till-pojkvän Jason. Så kommer sommaren; Jason åker på matteläger och Macy får i uppgift att ta över hans jobb i bibliotekets infodisk. Ett tråkigt arbete med bitchiga kollegor gör inte mycket för att lyfta Macys humör, särskilt inte när Jason verkar bry sig mer om hur hon sköter arbetet än om henne.
Så en dag får Macy ett annat jobberbjudande: på färgsprakande, jäktiga, icke-perfekta cateringfirman Wish - och till sin egen förvåning så tar hon en chans och accepterar. Wish-Macy har mycket roligare, Wish-Macy lever ett intressantare liv... och Wish-Macy träffar Wes, en snygg kille som hon kan prata med allt om.

Dessen överraskade mig rejält. "Mitt perfekta liv" hade allt det där som jag alltid efterlyst i ungdomsböcker av denna sort. Riktiga känslor, relationer man kan känna igen sig i och den snygga killen som inte bara är snygg utan som faktiskt känns som en kille man själv skulle kunna träffa. Klichéerna blir inte klichéer om man ger dem verklighetsförankring. Ta till exempel den oförstående mamman som varken kan eller vill förstå att ett perfekt liv inte är det bästa livet, som inte inser att bara för att man ändrar rutiner så behöver man inte ändras själv. Hur många gånger har vi inte stött på den mamman i ungdomslitteraturen? Mamman som ger utgångsförbud och som blir "så besviken" och, trots att det är så i var och varannan tonårings liv, aldrig blir mer än ett hinder i romansen, i revolutionen. Som bara liksom är där, platt, utan motivering. Kliché.

Macys mamma är precis allt det där, förutom det sista. "Mitt perfekta liv" har både en oförstående mamma som inte vill se, men som har en bakgrund, en anledning till att inte se, och en kille som får mitt hjärta att slå snabbare, trots att han är fiktiv, och inte för att han är en Edward Cullen-klon - utan för att han har så otroligt mycket mer substans än de där Edward Cullen-killarna någonsin kommer att kunna ha. Romanen har quirky karaktärer som sticker ut, är lite over-the-top, men inte så pass over-the-top att de ramlar över kanten och blir alldeles för mycket. Trots sina egenheter så känns Bert, Kristy och Monica faktiskt som människor som skulle kunna existera.

Trots att handlingen är väldigt förutsägbar (jag insåg vad som skulle hända 200 sidor i förväg) så gör det ingenting. Språket, karaktärerna och interaktionerna mellan dem väger upp det hela. Efter en snabb googling så har jag sett att det finns 9 st Dessen-böcker på engelska, men bara en till på svenska, "Mycket mer än så"... en bok som jag visst äger. Tyvärr så är den kidnappad av min lillasyster, som läste "Mitt perfekta liv" före mig och älskade (försökte få henne att skriva en kommentar, men hon vägrade), så jag får nog vänta att tag med att läsa den. Tyvärr så får vi ju inte träffa Macy och Wish-gänget igen.

(Rec. ex. från Rabén och Sjögren)

And now time for the weather... Tiffany?

Om någon undrar vad jag håller på med på dagarna så kan jag säga att jag halvt jobbar ihjäl mig. Har haft en hel del kvällspass den senaste tiden och ser fram emot torsdag då jag är ledig. Har en hel drös av icke-färdigskrivna inlägg här på bloggen och håller utöver det på med att slalomläsa två böcker; "A Storm of Swords", behövs ej sägas av vem, och "Mitt perfekta liv" av Sarah Dessen - en trevlig ungdomsbok jag fått av Rabén och Sjögren. Inlägg om båda beräknas komma innan julimånad är slut.

Nu, när jag väl har lite tid över, så ska jag dock ägna mig åt något annat. Nämligen fjärde säsongen av True Blood. Wiiiie! Alexander Skarsgård är mumsig. Passar även på att infoga en liten fanvideo som jag tokälskar till döds, för den är så snyggt gjord. 

Trassel

Mitt i "A Storm of Swords"-läsandet, där allt ser som nattsvartast ut och det redan har dykt upp två cliffhangers som jag mår fysiskt dåligt av, så var jag tvungen att ta en paus. Tänka på något färgglatt, något ljust och något som får en att känna sig mycket bättre till mods.
Dr Sara ordinerar: Disney-film!

Och inte vilken Disneyfilm som helst utan den nyaste, Trassel/Tangled. Jag är uppväxt på Disneyfilmer och går alltid in i något slags temporärt barndomstillstånd när jag ser på Disney, så filmen uppskattades. Dock hade jag redan blivit spoilad av min Trasselmålarbok (*host*köptedenpåCoopförraveckanförattjagvillemåla*host*) och av min fyraåriga kusin, som jag för övrigt lånade filmen av. Fast Disney är ju inte världens mest originella, så det var ingen större förlust.

Länk till sång från filmen. Äh, när jag lika är på gång så kan jag bjuda på lite fler peppande Disneysånger.



Jag tror att om Belle hade haft Internet så skulle hon varit en bokbloggare. Jag önskar att jag också kända bokhandlare som lät mig läsa hans böcker.







Okej, jag vet att Anastasia inte är en Disneyfilm, men jag älskade den som liten, så den får vara med.









(Jag ÄLSKAR Ringaren av Notre Dame! Beror mycket på den storslagna musiken i En sång från Notre Dame, Som Eldar och Fristad-scenen (dvs där de ska bränna Esmeralda)).

Nu känner jag mig mycket piggare på att återvända till mörka och dystra Westeros. Jag förstår verkligen varför Martin har karaktärer i gross och parti, för de går åt. Var ett tag sedan jag läste om ett dödsfall dock - bara det att jag idag råkade spoila mig själv och insåg att flera karaktärer jag tycker om (ingen spoiler, för jag gillar ju i stort sätt alla utom Theon Greyjoy och Joffrey) kommer att dö. Det positiva är att jag nog kommer att ha glömt det tills jag kommer till fjärde och femte boken...

Parentes: (spoiler AGoT) Idag när jag satt på jobbet och funderade kring husen i A Song of Ice and Fire så insåg jag att huset Targaryen ju i stort sätt är extinct. Även om Daenerys får tillbaka tronen så är det ju ändå the End of House Targaryen då det ju bara finns 2 levande Targaryens kvar: Aemon och Daenerys. Eftersom Aemon är över 100 år så antar jag att han inte är särskilt fertil längre och Daenerys är ju infertil sedan missfallet med Rhaego, så jag ser ingen framtid. Om jag nu inte har rätt i en teori jag har... För i så fall så finns det en Targaryen kvar...

Drogo... förlåt, Conan the Barbarian

Är det bara jag eller ser den nya Conan the Barbarian (Jason Momoa) ut exakt som en Khal Drogo (Jason Momoa) som ägnat för lång tid på morgonen åt att raka sitt skägg att han inte hunnit fläta sitt hår innan han ska ut och vara badass och slåss.




Fast - förresten, det är väl inte så konstigt. Jag tycker bara synd om Jason Momoa som aldrig verkar få ha på sig en tröja.

Further evidence:

(från vänster: Jason Ioane (Jason Momoa) i Baywatch Hawaii och Frankie Seau (Jason Momoa) i North Shore)

PS! Momoa låter för övrigt jätteroligt. Momoa, Momoa, Momoa!

A Song of Ice and Fire: Potpurri

Börjar inlägget med att bjuda på en liten video:



Bara för att jag fortsätter att para ihop seriens småflickor med gamla riddare. Nedan hittar ni lite tankar om kommande säsongen av Game of Thrones, samt "A Storm of Swords".

ACoK: Jag kom på en väldigt oroväckande sak. Ni vet min Sansa/Sandor Clegane-förkärlek, som på ett sätt är väldigt konstig då the Hound i mångt och mycket gör allt han kan för att skrämma henne? HUR ska de kunna filma kyssen i slutet av "A Clash of Kings" när Sophie Turner är 16 år och Rory McCann är 42 år? Är det ens lagligt på film i USA? (Fast, nu när jag tänker efter så kanske det inte var en kyss. I mitt huvud var det en kyss, men i boken kanske det aldrig blev det). NEJ! Detta måste ju även betyda att de måste ta bort den högst traumatiserande Sansa-blir-misshandlad-och-avklädd-inför-hela-hovet-delen.

Och vad ska de göra med Jaime? Hans enda framträdande i "A Clash of Kings" har ju redan filmats?

ASoS: Vet ni hur glad jag blev när det blev något av Jorah/Daenerys! Woho! Måste läsa vidare.

Varför jag hatar Michael Gambon

Det här inlägget skulle ha hetat "Varför jag hatar Harry Potter-filmerna" och handla om varför jag bojkottat de senaste filmerna och beter sig som en frustrerad tjur som har en skynkesviftande matador framför sig varenda gång jag ser Daniel Radcliffe. Det hade varit ett underbart skönt inlägg att skriva, där jag skulle ha kastat skit på allt som inte duckade tillräckligt snabbt, utan att ha det minsta dåligt samvete, för för mig så är bokfandomen och filmfandomen vitt skilda. Det skulle bli min hämnd...

... men sen så spenderade jag ju en lördagskväll tillsammans med min lillasyster och Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1, som andningspaus innan jag tog mig an slutstriden i bokoriginalet, och insåg att jag inte tyckte att den var såå hemskt. Den var faktiskt - och det tar emot att säga det - ganska bra. För en gångs skull så lyckades jag se bortom allt de hade ändrat och insåg varför de tagit bort vissa delar. Det fanns saker som jag puffade upp mig över, men inte så att det rök ut ur öronen. Och anledningen till detta? Jag tror att det berodde på att de fokuserade mer på trion än på effekterna i denna film och, främst av allt, för att Michael Gambon inte var med. Den enda gången jag blivit glad för att Dumbledore dog.

Om alla felaktigheter och viktiga karaktärer som har blivit bortklippta är ett rött skynke för mina ögon så är Michael Gambon kniven med vilken mitt tjurjag slaktas efter föreställningen. Varför? Jo, för att Michael Gambon har öppet skrytit med att han inte har läst böckerna och jag förstår att han skryter, för om han hade sagt att han har läst böckerna så hade ju genast misstankar om analfabetism uppstått.
Michael Gambon spelar inte Dumbledore. Seriöst, hur svårt kan det vara för regissörerna att säga "öh, Michael, tagga ner lite!"? Hur svårt kan det vara för honom att se på de två första filmerna med Richard Harris som Dumbledore och försöka spela samma karaktär?
Exhibit A:


Låt oss nu ta en titt på scenen där Dumbledore frågar Harry om han har stoppat sitt namn i den flammande bägaren, direkt från boken:
"Professor Dumbledore was now looking down at Harry, who looked right back at him, trying to discern the expression of the eyes behind the half-moon spectacles.
'Did you put your name into the Goblet of Fire, Harry?' Dumbledore asked calmly".
Ehm, ehm.

Tacka vet jag Richard Harris!

För att fatta mig kort om varför jag inte tycker särskilt mycket om de andra Harry Potter-filmerna (de två första och nu även DH1 borträknade); de tar bort karaktärer som är viktiga längre fram och ägnar mesta tiden åt flashiga specialeffekter som inte behövts då Harry Potter trots allt är en historia om relationerna mellan karaktärerna. De förklarar knappt saker och litar på att tittarna har läst böckerna, vilket folk - som min lillasyster - inte har gjort, vilket leder till att många av sakerna de sätter in är helt obegripliga för dem. Och så förenklar de, och förenklar och förenklar för att kunna ha tid åt mer flashiga saker som flygande dödsätare...
Samt att ingen någonsin bär sina Hogwartskläder och Hermiones hår blir plattare och plattare för varje film som går.

Jag har inte sett Harry Potter and the Half-Blood Prince efter att följande konversation utspelat sig mellan mig och min syster:
Jag: Var filmen bra då?
Syster: Ja, fast lite läskig...
Jag: Vaddådå?
Syster: Ja, den var rätt läskig när Bellatrix brände ner Kråkboet
Jag: *kaboooom* (ljud när mitt huvud sprängs)

Fast efter att ha sett DH1 och inte fått ett exploderande huvud så kanske jag ändå borde gå och se DH2...

Gamla synder av Elizabeth George (1989)

Jag vet att jag inte har skrivit något om böcker jag läst på riktigt länge. Detta beror på att jag inte kan skriva om vad jag tycker om Harry Potter-böckerna en och en utan att komma tillbaka till händelser i tidigare och senare böcker. För mig är Harry Potter-böckerna en klump av awesome. (Det kommer dock att komma ett "Jag och Harry Potter"-inlägg där jag uttrycker min kärlek för bokserien, samt ett "Harry Potter-filmerna suuuger"-inlägg där jag kastar sten på filmerna).

Detta inlägg ska dock handla om något helt annat: nämligen kommisarie Lynley och assistent Havers. När jag var mindre så såg jag flera avsnitt av tv-serien tillsammans med mamma, men jag har hittills inte läst böckerna (förutom den första, "Pappas lilla flicka"), trots att vi äger alla Elizabeth Georges böcker förutom 2 st.

I "Gamla synder" (Payment in Blood) är ett låsta rummet-mysterium i centrum. Thomas Lynley blir speciellt utvald för att leda utredningen av mordet på en engelsk pjäs- och mysterieförfattarinna som under brutala förhållanden blivit mördad under en weekend på den skotska landsbygden, dit teatersällskapet farit för att förbereda sig inför pjäsen. Med sig ut till det skotska godset Westerbrae har han assistent Barbara Havers, samt hans gode vän Simon Allcourt St James, tillika forensic anthropologist (vad de nu heter på svenska). Väl på plats så får sällskapet en chock: i hotellrummet bredvid den mördade kvinnan så hittar de en viss Lady Helen Clyde, fd. fästmö till St James och Lynleys nuvarande förälskelse, och hon har inte bott där ensam. Förblindad av svartsjuka så letar Lynley efter bevis för att Helens älskare är mördaren, men är han ute på rätt spår eller är han blind för vem som verkligen är mördaren?

Elizabeth Georges deckare har något speciellt över sig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det tilltalar mig. Undrar om det är att vi får se snuttar från alla inblandades POV, på ett sätt som känns naturligt och att detta leder till att förvirringen ökar, då händelserna i dessa POVs inte förklaras särskilt mycket och allesammans kan tydas som att det är den karaktären som är mördaren.

Eller är det inblandningen av högadeln, med allt vad det innebär. När jag läste den första Lynley-boken, "Pappas lilla flicka", så störde jag mig på versalerna som dök upp mitt i meningar när karaktärer skulle vara artiga mot varandra. Er och Ni var vanligt förekommande ord i dialogen, och med tanke på att nästan alla återkommande karaktärer i bokserien är högadliga, ex Lord Asherton (Thomas Lynley), Lady Helen Clyde och Simon Allcourt St James är väl inte direkt från förorten heller (han har ju trots allt en butler), så är det inte så konstigt - men det stör mig i min läsning. Jag är inte så förtjust i versaler mitt i en mening.

I "Gamla synder" då dyker inte de där versalerna upp, vilket gjorde att min läsning fortlöpte mycket smidigare när jag inte behövde ägna tid och energi åt att störa mig på petitesser. Jag vet inte om de har bytt översättare och Ragna Liljedal som översatte denna bok inte var lika artig och versalade folk - för ni använder de fortfarande.

Jag gillar verkligen överklassinslagen. Lite bisarrt blir det när St James butler kommer in med smörgåsar och tårtbitar mitt under en diskussion om misstänkta eller när Lynley stör sig på sin betjänts beteende, för det är en värld som man vanligen inte ser, speciellt inte i böcker som trots allt utspelar sig i slutet av 80-talet.

Jag har nu i fyra dagars tid försökt att få något vettigt sagt om denna roman, men inte lyckats. Jag kan bara konstatera att jag nog kommit över min aversion för deckare (dock inte svenska deckare) och börjat kunna njuta av dem också. Samt att jag gillar Barbara Havers väldigt, väldigt mycket.

Spänning: 4
Karaktärer: 4
Engagemang: 4
Språk: 4
Handling: 3
Summa: 3,8

Spoiler: Lynley och St James är förutom att vara bästa vänner även (blivande) dubbla buksvågrar. Vilken komplicerad relation det där kompisgänget har! Deborah St James, fd. Cottler, är dotter till Simon St James butler och har förut haft en relation med Lynley. När Deborah gifte sig med St James så var Lynley fortfarande förälskad i henne. Lady Helen Clyde och St James var förut förlovade, men gick skilda vägar efter bilolyckan som gjorde St James handikappad, en olycka där Lynley körde. Lynley är nu förälskad i Helen och kommer att gifta sig med henne i någon av de kommande böckerna. Och allesammans står extremt nära varandra. Puh...