The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde

Jag har fått för mig att Oscar Wilde är fantastisk, utan att ha läst något av honom, och jag har fått för mig att ”The Picture of Dorian Gray” är ett mästerverk i stil med ”Jane Eyre”. Nu så skulle jag inte vilja säga att den nådde riktigt dit upp, men mina tankar om Oscar Wilde verkade stämma.

”The Picture of Dorian Gray” (Dorian Grays Porträtt), publicerad 1890, handlar om den unga, vackra gentlemannen Dorian Gray. Med sina blå ögon, guldiga röda lockar och vita hy så får Dorian höra att han är perfektion pictured. När han får sitt porträtt målat av vännen, och konstnären, Basil Halloward så möter han Sir Henry Wotton, en cynisk man som gärna delar med sig av sina teorier om synd, livet, kärlek och skönhet. Wottons teorier förhäxar och förändrar Dorian. Mest av allt berörs han av Wottons syn på skönhet: att skönhet vittrar och förbittrar den unge man som förlorat sin största ägodel. I ett obetänkt ögonblick så ber Dorian om ett utbyte: evig ungdom och skönhet mot hans själ och att hans porträtt istället ska få ta emot alla årens och syndernas törnar.


Romanen var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag hade inte särskilt stor koll på handlingen innan jag började läsa, bara små detaljer som att Dorians mystiska porträtt och att Sybil Vane figurerade i historian. Jag hade gjort mig en bild av en mer spökhistorieliknande handling med olycklig kärlek och väntade mig inte att Sybil Vane bara fick vara med på några få sidor, då jag trodde att hon var bokens leading lady. Jag trodde även att boken följde Dorian och honom endast och blev därför förvånad när de första kapitlen mest beskrev Henry Wottons tankar. (Samma förvåning som drabbade mig när jag insåg att "The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde" inte berättades ur Dr Jekylls perspektiv).

Handlingen går aldrig snabbt framåt i romaner från den här tiden. Jag har aldrig läst en roman från 1700-1800-talet (undantag: ”Candide”) där inte långa diskussioner om rätt&vett är infogade mellan varje kapitel. Där varje samtal mellan två vänner alltid handlar om deras olika syn på saker och ting. Ta bara ”Pride and Prejudice” där Mr Darcy och Elizabeth ägnar större delen av deras tid i varandras sällskap med att debattera vem som har rätt syn på livet. Eller ta Mr Rochester och Jane Eyre. Hur stor del av deras samtal handlar inte om synen på livet, på kvinnan, på teologi eller på moral?

Och jag älskar det. Försökte en gång förklara denna förkärlek till 1800-talets London (alt. engelska lantbygden) med att själva atmosfären och allt runt omkring den, det viktorianska samhället där allt från bara bordsben till att ställa böcker av manliga och kvinnliga författare bredvid varandra i bokhyllan var en synd, är ganska mysigt. Det är hemtrevligt och moralpredikningarna hör dit. Det är lite grått, dimmigt och tråkigt, men ändå alldeles underbart.

I ett tidigare inlägg så skrev jag om de homoerotiska tonerna jag tyckte mig urskilja. Det faktum att Sir Henry Wotton och Dorian Gray verkar trivas mer i varandras sällskap och fascineras mer av varandra än av några kvinnor (unge Dorian och Sybil Vane exkluderat). Jag tror att det faktum att jag uppsnappar dessa vibrationer beror på två saker: Att jag vet att Oscar Wilde var homosexuell (och fick lida för det) och hur vänskapen mellan Basil, Dorian och Sir Henry skildras. Jag har aldrig förut läst vänskap mellan två män, bromance, beskrivas på detta sätt.  Hur Basil avgudar Dorian för hans oskuldhet och skönhet, hur Sir Henry är oerhört intresserad av Dorian och hur han utvecklas och hur Dorians odelade beundran för Sir Henry och hans teorier.

Enligt mig så visas oftast manlig vänskap från den här tiden väldigt platoniskt, en vän är någon man går på klubben med, som man diskuterar konst och teater med och som man jagar med. Ses någonsin några känslor vara inblandade i textstyckena om denna manliga bekantskap? Oftast inte, så när beundran och ett skärskådande intresse adderas in i bilden så känns det ovanligt känslofyllt.

Wilde är en mästare på att skriva intressanta meningar och jag förstår varför hans sida på Wikiquote är överfull. I var och varannan av de moraliska diskussionerna så finns det med väldigt citatvänliga meningar. En av mina favoriter är "If they know nothing of victory, they are at least spared the knowledge of defeat."

Språk: 5

Handling: 3

Spänning: 3

Karaktärer: 4

Klassikerhet: 4

Summa: 3,8

(Sista kategorin är ett tillägg då klassiker inte kan bedömas på samma sätt som dagens böcker då de, som jag tidigare har sagt, är uppbyggda på ett helt annat sätt. Kategorin speglar hur mycket jag tycker att den är värd att ses som en klassiker.)

Boktjuven av Markus Zusak

(Jag är ledsen. Jag försökte skriva kortfattat, men det går inte. Jag är inte skapt för det. Jag är en ordbajsare.)

Jag hade tänkt läsa "Boktjuven" på flygresan hem från Mallorca, men ångrade mig i samma ögonblick som jag slog upp boken. Om man är extremt flygrädd och endast kan hålla sig från att få panik genom att upprepa speciella positiva mantran, då vill man inte läsa en bok vars berättare är Döden när man flyger. Sedan när jag kom hem så blev det inte mycket läsning inte. Då skulle jag ta igen de 8 dagar jag varit utan min pojkvän, så det var först i fredags som jag öppnade romanen och började att läsa.

"Boktjuven" (The Book Thief, 2005), skriven av australiensiska Zusak, utspelar sig i Tyskland under andra världskriget och följer den unga tyska flickan Liesel Memingers liv under dessa år. Berättaren är Döden, som fascineras av flickans historia och hur deras vägar korsades. Den 9-åriga Liesel skickas tillsammans med sin bror till en fosterfamilj i Molching, då föräldrarna misstänks för att vara kommunister och fruktar för sitt liv. På tåget till Molching dör Liesels bror, vilket lämnar henne ensam, sorgsen och rädd i en ny omgivning. Tack vare hennes fosterfars vänlighet, grannpojken Rudy och en stulen bok så bemästrar hon sin rädsla och anpassar sig till sitt nya liv: en mix av undangömda judar, nazister, bomber, orättvisa, död och stulna böcker.

Det finns saker som jag gillar och saker som jag gillade lite mindre. Jag kan ta det positiva först, för det var den delen som dominerade. Jag gillar idéen att ha Döden som berättare: han får komma till tals alldeles för lite, med tanke på hur på hur mycket han florerar inom litteraturen. Jag gillar Dödens sätt att avdramatisera saker på. Boken känns inte som en tung skildring av livet under andra världskriget och judeförföljelsen. Inte ens när det handlar om dessa saker så känns det lika gravallvarlig och dystert som det bör kännas (dock så fick jag lite ont i magen av två, tre situationer... särskilt judarnas marsch mot Dachau). Jag tycker att Döden har ett ganska behagligt berättarsätt, lite som en halvrolig farbror, men han har en big flaw som jag kommer till senare. En riktigt irriterande flaw.

Jag gillar hur dialogen är strödd med tyska ord och fraser, en av de vanligast förekommande är Saumensch (lortgris om jag inte minns fel). Jag gillar de små avgränsande fetstilta kommentarerna där personer eller ord förklaras närmre, mitt i texten. Jag gillar uppdelningen av romanen där varje "del" är namngett efter en av de böcker som Liesel får/stjäl och där de olika underkapitlens namn står listat i början av själva delen. En liten smak bit på vad som  ska komma.

Hur bra jag än tycker att det är att man får små retsamma hintar om vad som kommer att hända i delen, så gillar jag inte att Döden gång på gång spoilar slutet. Okej, nu blir jag motsägelsefull. Jag har tidigare hyllat "Moulin Rouge!" för dess underbara början ("The woman I loved is... dead."), men det är en skillnad. Jag har ingenting emot att få veta att ett kärlekspar är doomed, det gör bara det hela mycket sorgligare och vackrare. Däremot så gillar jag inte att få det skrivet på näsan exakt hur det kommer att hända eller när det kommer att hända. Det kan vara ett spänningsmoment att få veta vissa detaljer, men ine för många. Så Döden kunde gärna ha fått hålla tyst.

En liten tuva tippar inte ett helt lass, inte i min bok, men det gör mig mer härdad mot tårar och om det är något som står nedskrivet i min bok med font 42, understrykt och fetstilat, så är det att tårar är bra. Tyvärr blev det lite mindre tårar än vad det kunde ha blivit, men de kom... dock lite senare än vad jag hade förväntat mig.

Trots detta så tycker jag att "Boktjuven" är mycket läsvärd och har redan rekommenderat den till min syster. Jag gillade karaktärerna, jag gillade skildringarna och främst av allt så gillade jag hur litteraturen lyfts fram som någonting viktigt.

Handling: 5

Språk: 5

Engagemang: 5

Karaktärer: 4

Spänning: 4

Summa: 4,6

En intressant notering är ju att de två senaste böckerna jag har läst, "Boktjuven" och "To Kill a Mockingbird", båda handlar om unga tjejer som man får följa under uppväxten, som båda tycker om att läsa och som båda får ögonen öppnade för orättvisorna i världen. Och att båda böckerna är högaktuella nu post-valet2010.

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Det finns nutida klassiker som man bara måste läsa (ni får gärna tipsa!) och jag, samt alla personer bakom "books to read before graduation"-listorna, har alltid räknat "To Kill a Mockingbird" till dessa.

Jag gissar att de flesta där ute har läst - eller hört talas om - boken tidigare, men jag tar ändå en snabb recap. "To Kill a Mockingbird" ("Dödsynden" på svenska) av Harper Lee utgavs 1960 och handlar om den lilla sydstatsflickan Scout och hennes uppväxt i en liten sydstatsstad under 1930-talet. Scout, eller Jean Louise Finch som hon egentligen heter, bor tillsammans med sin storebror Jem och sin pappa, änkemannen och advokaten Atticus, i Maycomb, Alabama. Maycomb har varit befolkat av samma familjer i flera generationer och det är en stad med stora klassklyftor, hårt slaget efter börskraschen, där inbördeskriget ännu är i friskt minne och där rasskillnaderna och diskrimineringen dominerar. När Atticus får i uppgift att försvara en svart man så förändras både Scout och Jems syn på sin hemstad och världen.

Jag har flera gånger nämnt att jag är språkblind. Jag märker oftast mer av handlingen än av språket (såvida det inte är hemskt mediokert), men det finns undantag. De där böckrna som lyckas fånga en - trots att ingenting ännu har hänt. De där böckerna, exempelvis "American Wife", som får en att tänka att 'den här boken, den kommer jag att älska' redan efter en sida. Behöver jag nämna att "To Kill a Mockingbird" var en sådan bok?

Vi har det klarsynta perspektivet av en flicka, som trots att hon inte förstår allt omkring henne ändå lyckas visa flera dimensioner av stadens värld. Vi har en flicka som har fått vara fri, som har fått förklaringar istället för förmaningar, som plötsligt måste försöka passa in i "den tysta, fina flickan"-mallen. Vi har orättvisornas USA, där svarta sågs som lägre stående varelser och inte hade samma rättigheter - trots att de var medborgar i en demokrati där alla ska vara likar. Vi har de stora mysterierna i ett barns ögon: varför och hur? Vi har hela känsloregistret.

Jag hann med att sita och skratta, att koka av ilska och till och med att gråta en skvätt. Jag hann än en gång bli häpen över alla orättvisorna i vår värld och folks sätt att behandla varandra på (vilket är särskilt aktuellt nu, i och med förra söndagens val) och jag hann med att älska de få starka personer som vågar stå upp mot dessa orättvisor.

Jag förstår varför "To Kill a Mockingbird" är en klassiker för den är tidlös. Det skulle lika gärna kunna handla om en orättvisa i vår tid, långt ifrån Södern och Depressionen. Det är väl bara att se på vårt samhälle idag och hur vi gör skillnad på olika medborgare och olika samhällsgrupper. Fördomar finns fortfarande och det finns fortfarande folk som står emot dem och dessa människor får fortfarande finna sig i att bli ifrågasatta och hånade av folk som inte vet bättre själv.

Tycker jag att alla bör läsa "To Kill a Mockingbird"? Ja, det tycker jag. För att det är en fantastisk bok och för att alla borde få sina ögon öppnade.

Språk: 5

Handling: 5

Engangemang: 5

Porträtt: 5

Summa: 5

(Till sist: Under min läsning så funderade jag så det knakade över vad boken heter på svenska. Först så kom jag att tänka på "Törnfåglarna", men insåg sen att det är helt fel. Jag tror att jag blev insnöad på fågelvinklingen).

The Tenth Circle av Jodi Picoult

Det är ironiskt att bara 2 dagar efter att jag sagt att Jodi Picoult alltid följer samma mönster - då bryter hon det.

"The Tenth Circle" handlar om familjen Stone, bestående av serietecknaren och hemmapappan Daniel med ett hemligt förflutet i Alaskas vildmarker, collegeprofessorn och otrogna mamman Laura och 14-åriga Trixie, high schoolstudent som precis har gjort slut med sin pojkvän Jason Underhill. Alla i den lilla staden vet hur ledsen Trixie blev när Jason gjorde slut med henne och alla vet hur mycket hon älskar honom - och vem skulle inte det. Sistaårselev, stadens hockeystjärna och snygg. Vem skulle säga nej till det?

Så kommer den dagen då Trixie en kväll kommer hem från en fest, i tårar, och säger att Jason har våldtagit henne. Som superpappa så tar Daniel direkt sin dotters sida, men i alla andras ögon så är situationen annorlunda: Har Trixie verkligen blivit våldtagen? Eller är det bara ett sätt att hämnas på sitt ex, som inte längre vill ha henne?

Till skillnad från de flesta andra Picoult-böcker så innehåller inte "The Tenth Circle" ingen rättegång, trots att ämnet nästan kräver det. Den har inte heller någon advokat som ger sitt perspektiv av dilemmat. Vi har inte två karaktärer som dras till varandra och upptäcker kärleken och ibland undrar jag om vi ens har ett etiskt dilemma.

Jag kan dela upp boken i två delar. Den första delen, där Trixie är på festen och går igenom kvalen efter vad som hände där. Den delen där vi fortfarande hade ett dilemma och där jag helhjärtat kände för familjen Stone, fastän jag oftast ville ruska om Trixie och säga åt henne att hon är dum, så dum.

Sedan så kom den andra delen, där hela "etiskt rätt eller fel?"-synvinkeln och ploten försvann. Det borde ha varit här som rättegången kom in, men istället så släpptes allting och det började istället bli mer utav en mordutredning och flera utspridda handlingar - och det var där boken tappade mig. Så länge den handlade om våldtäkten, hur samhället såg på det hela och allting kring den så var jag med, men det kändes som att boken blev för spretig i slutet och inte lika fint sammanbunden och äkta som Picoults böcker brukar vara.

Under hela boken satt jag och oroade mig för twisten i slutet på denna bok. Jag var livrädd att det skulle visa sig att det chockerande avslöjandet i slutet skulle vara att Trixie inte alls blev våldtagen utan visst hittade på. Det skulle bara vara så fel och oschysst. När man har en bok som behandlar ämnet våldtagen av en närstående, våldtagen av någon man sagt "ja" till vid tidigare tillfällen, så kan man ju inte bara ha ett sådant slut. Särskilt inte att det är ett stort problem, att det fortfarande finns de i vårt samhälle som har svårt att tro att man kan bli våldtagen av någon man älskar - eller någon man har gått med på att ha sex med vid tidigare tillfällen. Varför inte utnyttja tillfället i sådana fall och visa att det visst går? Särskilt som hela Trixies hemstad verkar tillhöra den där trångsynta gruppen.

Nu ska jag inte avslöja vad bokens twist egentligen var, men jag kan säga att det var inget chockerande avslöjande då jag hade vetat vad twisten var redan 70-80 sidor tidigare.

Det fanns dock saker som jag gillade med boken, det var inte bara dåligt. Jag gillade Daniels serieteckningar som var inkluderade här och där i kapitlen och som speglade vad han kände och vad som hände. Jag gillar även alla referenser till "Dante's Inferno" . Karaktären Laura håller i en collegekurs om Dante och de olika nivåerna av helvete som finns med i romanen - och bokens titel är även den en referens, till the tenth circle of hell (i "Dante's Inferno" så finns det bara nio, men i "The Tenth Circle" upptäcker de en tionde).

Personligen så tycker jag att boken hade behövt lite mer strukturering och en bättre sammanknytning. Som det var nu så fanns det så många sidospår att andra saker helt glömdes bort och lämnades som lösa trådar. Till exempel det faktum att ingen under bokens gång ens säger till Trixie (eller till varandra, som två oroade föräldrar) at de inte tycker att det är okej att hon dricker. Som att ingen av de vuxna ens funderar på att Zephyr är ett dåligt inflytande då hon försöker pusha sin kompis att ha sex och försöker få henne att delta i lekar som går ut på att tjejer ska suga av så många killar som möjligt. Som sagt: lösa trådar.

Till bokens försvar så kan min irritation även berott på att detta var den femte boken jag läste på fem dagar, så det kan ha blivit lite för mycket på för kort tid vilket kan ha lett till att jag blivit mer kritisk.

Engagemang: 2

Porträtt: 2

Handling: 2

Spänning: 2

Språk: 3

Summa: 2,2

Vindens skugga av Carlos Ruiz Záfon

Vissa böcker blir bara stående i min bokhylla en lång tid innan jag kommer mig för att läsa dem. Inte för att de är dåliga, nej, utan för att jag tror att de är för bra och förtjänar en tid och ett engagemang jag inte kan ge dem. "Vindens skugga" ("La sombra del viento") var en av dessa böcker och kom ner från sin hylla på grund av att jag tyckte det passande att läsa en spansk författare när du är i Spanien.

Boken handlar om Daniel Sempere, son till en bokantikvarieägare, som en dag får följa med sin far till De Förlorade Böckernas Sal, ett hemligt tempel för gamla böcker som räddats från biblioteksutrensningar, bokbål och bokhandelskonkurser. Där hittar han en bok, Vindens skugga, och blir förtrollad av den. När han försöker hitta fler böcker av samma författare, en barcelonisk man vid namn Julián Carax, så upptäcker han att det ej går att få tag i någon Carax-bok. Alla som har haft en bok berättar om den mystiska mannen med brännskador som köpt eller stulit deras Carax-böcker ... och sedan bränner dem. Mysteriet tätnar när det visar sig att Carax blev mördad 1936. Daniel försöker reda ut Juliáns livshistoria och upptäcker snart att hans eget liv allt mer börjar likna Carax, samtidigt som en brännskadad man börjar att förfölja honom.

Som inbiten bokälskare så måste man ju bara tycka om en historia som påverkas så pass mycket av, just det, en bok.

Den inledande stycket fick mig att tänka till. Där beskrivs hur en bok, den första vi förälskar oss i, alltid kommer att ha en speciell plats i ens hjärta och hur man omedvetet jämför den med alla andra böcker man läser efter det. Jag gissar att de flesta har en sådan bok, för mig så är det självklart Harry Potter-serien. (Om man slår ut ett snitt över hur många gånger jag har nämnt HP i litterära sammanhang så blir det nog en ganska hög procent av alla inlägg).

Tillbaka till boken. Jag gillar det Barcelona som målas upp: grått, gammalt och mystiskt, med en ruvande skugga över sig. Påminner mig lite om min favoritstad inom litteraturen: 1800-talets London, kring sekelskiftet. Det dimmiga London med gatlyktor och män i plommonstop, med droskor, prostutierade och mysterier. Exakt samma känsla fick jag av Ruiz Zafóns Barcelona.

För just mysterier vimlar det av: Vem är Julián Carax? Vem är Pénelope Aldaya och vad hände med henne? Vem är mannen med brännskadorna och varför hatar han Julián? Och jag älskar varje pusselbit. Då och då tyckte jag mig även skymta snuttar av den magiska realism som spansktalande författare, så som Isabel Allende, blivit känd för.

Historier om gammal vänskap, familjeband, olycklig kärlek, svek och ond bråd död har alltid varit ett favorittema i min läsning, så det passar mig som handen i handsken.

Ändå så känns det ibland som att något saknas. En extra liten ingrediens som hade lyft romanen ytterligare och fört min läsning till högsta toppen. Jag lyckades aldrig identifiera den ingrediensen - och det kan mycket väl ha varit att "Vindens skugga" inte passade som strandläsning, då man ligger och läser och läser och läser och kanske inte har tid att reflektera så mycket. Då man kanske får en överdos av en roman som hade mått bättre av att ta en liten paus i mitten. Fast, man kan ju inte få allt.

Språk: 5

Engagemang: 4

Porträtt: 4

Handling: 5

Spänning: 4

Summa: 4,4

Percy Jackson and the Lightning Thief av Rick Riordan

(Eller: Boken med så lång titel att den inte fick plats som rubrik i häftet jag skrev utkastet till detta inlägget i.)

Jag hade stora förväntningar på denna bok, tack vare den blurb som jämförde Percy Jackson med Buffy. Tyvärr så kan dessa förväntningar ha strött lite smolk i bägaren.

"Percy Jackson and the Lightning Thief" ("Percy Jackson: Född till hjälte" på svenska) är första boken i Rick Riordans pentalogi och handlar om den unge Percy Jackson, missanpassad och missförstådd, som en dag pulveriserar sin mattelärare under en studieresa och upptäcker att allt inte är som det ska vara. Det visar sig att Percy är en halvgud, son till en människa och en av de grekiska gudarna - som är i högst grad levande och för tillfället håller hov på Manhattan, och sänds till Halfblood Camp, ett sommarläger där halvgudar lär sig det de behöver veta och samtidigt hålls skyddade från diverse onda varelser som vill komma åt dem. Halvgudar är nämligen hjältar. Herkules, Perseus och Jason, ni vet. Trots en säker tillvaro så är inte allt frid och fröjd. Någon har stulit Zeus blixtar och det håller på att bryta ut krig bland gudarna - och ännu värre blir det när Zeus tror att det är Percys pappa som är boven i dramat. Percy och hans vänner, satyren Grover och halvguden Annabeth, ger sig ut på jakt efter åskviggarna... innan det är för sent och ett tredje världskrig bryter ut.

Jag gillade idéen med att ta in den grekiska mytologin i vår värld, men till att börja med så var det något som inte stämde - jag tror att de höga förväntningarna och ett alldeles för högt tempo kan ha varit den felande länken. Under de första 100 sidorna så hade jag svårt att komma in i "världen". Det gick för snabbt fram och jag greppade inte alla regler. Uttryck som "demigods" och "Furies" och mystiska fenomen avslöste varandra, men jag hade ingen livboj att hålla i, ingen riktig tråd - tills det att Percy for ut på sitt mission. Därifrån och framåt så flöt det på riktigt bra och jag började att uppskatta böckerna och speciellt skämten. (En favorit är den då Hades klagar på all extra papersexercis som uppkommit för honom under de senaste 100 åren, med världskrig och allt).

Den oturliga blurben på baksidan beskrev Percy som en blandning av Buffy och Artemis Fowl, men jag kan inte se den likheten. Artemis Fowl, okej, kanske en liten gnutta, men inte Buffy. Däremot så tycker jag att Percy påminner en aning om Harry Potter.

Den 11-åriga Harry och den 12-åriga Percy har många likheter; båda får skulden för mystiska händelser som sker i närheten av dem, båda blir verbalt massakerade och dåligt behandlade av stora män som finns i "hemmet" istället för deras fäder, båda två får veta livsförändrande fakta om sig själva under en storm och sänds iväg för att få en utbildning tillsammans med andra övernaturliga likar. Båda bryr sig om sina vänner och handlar impulsivt och dumdristigt för det de står för. För att inte nämna att jag tycker att Annabeth har lite Hermione i sig och att Grover har lite Ron i sina karaktärsdrag - om inte annat för att Ron ibland betr sig lite som ett får.

Detta var dock inget som störde mig under läsningen, inget som fick mig att haja till och tänka "hm, som i Harry Pitter!", utan det var först efteråt jag började fundera på det och såg likheterna. Och jag säger inte att det är plagiarism, för det är det absolut inte. Man kan ju lika gärna säga att Xander är Ron och att Willow är Hermione, det är ju samma sak där: en lite fårskallig kille och en smart tjej som är närmsta vänner med vår hjälte. Och kolla, där har vi ju en likhet med Buffy.

Percy växte i mina ögon och i slutet av boken så var jag road, angelägen om att läsa vidare och intresserad. Jag kommer helt klart läsa (och mest troligt införskaffa) nästa bok i serien: "Percy Jackson and the Sea of Monsters". Jag ser fram emot skämt om grekisk mytologi, grekiska gudar i vardagliga situationer och en spännande historia. Förhoppningsvis så börjar nästa bok direkt på topp.

Engagemang: 2-4

Porträtt: 3

Handling: 4-5

Spänning: 4

Rolighet: 4

Summa: 3,4 -4 (eller kort och gott: 3,7)

19 minuter av Jodi Picoult

Jodi Picoult verkar följa ett recept för att baka fram sina boklisteklättrande romaner. Välj ett etiskt dilemma, tillsätt en advokat, en mamma som ej förstår sitt barn, en som spelar rollen som "bad guy" i dilemmat - men som senare kommer visas vara mänsklig, två karaktärer som kan bli förälskade samt en twist i slutet. Blanda om och vips så har du en färdig roman. Trots det återkommande mönstret så gillar jag ändå Picoult. Vissa av hennes böcker mer än andra, men i överlag så är de alla intressanta och tänkvärda med sympatiska karaktärer.

"19 minuter" ("Nineteen Minutes") handlar om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat (kanske lite fel fras) och som skrämmer och upprör människor världen över: skolskjutningar. 17-åriga Peter Houghton kommer en dag till skolan fullt beväpnad och dödar 10 personer under sin frammarsch. Boken följer honom, hans mamma Lacy, domare Alex Cormier och hennes dotter Josie, som var en av eleverna som skadades i skjutningen, försvarsadvokaten Jordan McAffe och polisen Patrick Ducharme som leder utredningen. Dessa personer berättar vad som hände innan skjutningen och vad som ledde fram till den, samt vad som hände efteråt.

Vi har en pojke som blivit grovt mobbad under hela sin skoltid, en mamma som undrar vad hon har gjort för fel, en annan mamma som försöker gottgöra för sin frånvaro under dotterns uppväxt, en försvarsadvokat som blir trakasserad på grund av hans involvering i fallet och en stad i sorg som inte försöker få svar på varför det kunde hända, utan hellre vill se blod flyta.

Eftersom jag skrivit ett 35 sidor långt arbete om Columbine-skjutningen (samt inverkan på senare skolskjutningar) så gladdes jag åt alla detaljer som Jodi har lånat. Meddelandet Peter spred på skolans dataskärmar påminner om det som Eric Harris och Dylan Klebold hade klippt in i skolans nyhetssändning, Peters konversation med sin enda vän Derek - där han uppmanar honom att lämna skolan och gå hem - inträffade på nästan exakt samma sätt i verkligheten. Det finns till och med en karaktär i boken, John, som har fått Columbineöverlevaren Kevin Bauns historia. (Baun sköts i huvudet och troddes vara död, men räddades då han på egna ben försökte klättra ut genom fönstret och föll).

Jag tycker att det är intressant att Peter Houghton får leva. Det har inte hänt så många gånger i verkligheten, att gärningsmannen överlever och får stå till svars för sina handlingar. Att det sker en rättegång och att han själv får förklara sina handlingar. Att han får bli en mänsklig person och faktiskt få lite sympati. För humanisering av skolskyttar verkar vara ett tabubelagt ämne i USA. I min research inför tidigare nämnda Columbinearbete så stötte jag på historier om elever som blivit avstängda från sina skolor och skickade till psykologer för att de sagt att de förstod hur Klebold och Harris känslor; att det är svårt att bli mobbad och hatet mot de som mobbar. Det fanns även en skoltidningsredaktör som blev degraderad efter att ha uttryckt sympati för Klebold och Harris och deras familj i sin ledare.

För skolskjutningar är ett stort moraliskt svart hål. Å ena sidan så kan man ju inte försvara det som skolskyttarna gör, men å andra sidan så finns det bakomliggande orsaker - som oftast beror på high schools svåra sociala klimat, oberörda lärare och de grymheter tonåringar kan utsätta varandra för. Skolskyttarna är ju i sig offer de också. Förvirrade, plågade, ensamma (och oftast psykiskt sjuka) små barn.

Trots det intressanta ämnet så tycker jag inte att "19 minuter" var en riktig fullträff, inte denna gång. Den var varken lika spännande som "Change of Heart" eller berörde mig lika mycket som "Allt för min syster" (My Sister's Keeper). Jag tror att det kan bero på att jag inte gillade den här bokens twist och att jag tyckte att vissa saker blev lite kliché-artade, för stereotypa och Hollywoodgeneraliserande. Ett sådant exempel är uppräkningen av olika "klickar" i skolmatsalen, något jag förknippar starkt med "Mean Girls" och, efter tre år av gymnasiestudier, har svårt att tro på. Av mina erfarenheter så är inte alla populära vänner med varandra - och sitt absolut inte ihopgrupperade i matsalen - på samma sätt som att alla datanördar inte är vänner. Det kan ju förstås bero på den utspridda klubbverksamheten i amerikanska skolor, som nog samlar in tonåringar med likartade intressen tillsammans, men det måste ju inte betyda att de inte har andra vänner och jag har ändå svårt att tro att alla jocks är sexistiska, mobbande svin.

Den var dock bättre än "Försvinnanden" (Vanishing Acts) som misslyckades med att intressera mig.

Engagemang: 3

Porträtt: 4

Språk: 3

Handling: 4

Spänning: 4

Summa: 3,6

Slända i bärnsten av Diana Gabaldon

När det här inlägget påbörjas så sitter jag melankolisk på Mallorca och har lite halvt ont i hjärtat för att jag sörjer bokens slut. Inte för att det är någon klassisk höjdare som man kan hylla till skyarna, utanför att jag blir så oerhört engagerad - samt lite sorgsen för att boken inte slutade som jag ville.

"Slända i bärnsten" är Diana Gabaldons andra bok i serien om Claire Randall, som i förra boken "Främlingen" blev bakkastad i tiden under en promenad till en mystisk stenring i Skottland och helt plötsligt befann sig på 1740-talet. I förra boken så hann hon bli förälskad i skotten Jamie Fraser, jagad genom landet och riktigt tilltufsad. I denna bok så berättar hon vad som hände efter att hon flytt från England i "Främlingen" och tagit tillflykt i Paris, fast det finns bara en liten hake: Claire befinner sig för tillfället på 1970-talet och har en 21-årig dotter.

Märk min förvåning när "Slända i bärnsten" började och Claire helt plötsligt befann sig i "nutid" med en vuxen dotter. Så vitt jag minns så var Claire fortfarande 27 år i slutet av "Främlingen" och befann sig fortfarande på 1700-talet. Nu så är hon närmare 50 år, har som sagt en dotter och är även änka efter Frank Randall. Jag blev både förvirrad och ledsen, för även om bokens baksidetext avslöjar att Claire varit tvungen att lämna Jamie och nu försökr komma tillbaka till honom, så är hon ju ändå 50 år vid det här laget... och Jamie kan ju inte vara mer än max 30 år.

Jag tror faktiskt att jag är lite halvt småkär i Jamie Fraser, trots att han stundtals är en 1700-tals mansgris och macho personifierad (samt sjukligt svartsjuk, dock ej i Edward Cullen-stil). Eller jag är nog kär i vad han symboliserar. Den råa, oborstade hjälten med ett hjärta av guld som alltid räddar sin älskade och hela tiden berättar för henne hur mycket han älskar henn. En passionerad älskare eller en slags snuttefilt för mig, som alltid är lite smått orolig för allt som kan tänkas finnas under min säng, som gärna skulle vilja ha en hjälte (eller hjältinna, Buffy funkar fint för mig) som kunde vaka över mig. En alternativ anledning till dessa känslor hittas längre ner.

Jag har tidigare nämnt att "Outlander"-serien (den heter så på engelska, vet ej om den har ett svenskt namn) är lit som Sookie Stackhouse-serien, fast med 1700-tals skottar istället för vampyrer. Har kommit på en ännu bättre liknelse: Den är som Sookie Stackhouse möter "Sagan om Isfolket". Det vimlar av våldtäktsförsök, onda fiender, starka sexuella känslor (samt scener), saker händer hela tid och alla är ute efter vår hjältinna Claire. Nämnde jag att många män även finner henne väldigt attraktiv?

Trots allt detta så stör jag mig inte lika mycket på det som i en viss bokserie - börjar på S och slutar på agan om Isfolket - fastän det är i stort sätt samma ingredienser. Kan det bero på ett bättre språk? Karaktärer som faktiskt har två dimensioner istället för att vara platta? En historia jag faktiskt bryr mig om? Eller att sexualitet framställs som mer jämlikt i "Outlander"-serien? (Där offret i ett av de två lyckade våldtäktsförsöken faktiskt är en man).

Ibland, oftast när man kommer till de 100-200 sista sidorna och har läst några hundra sidor på ett dygn så blir jag lite less, men det övergick snabbt denna gång. Böckerna fångar min förkärlek för stoora känslor, Bigger than life-känslor. Jag är en liten Drama Queen och en ganska passionerad läsare och för min del så är det ju större desto bättre som gäller i sådana här sammanfall. Älskar som sagt Claire och Jamies "dö vid din sida, för dig"-kärlek. Och jag tror att det kan vara anledningen till ovannämnda tomhetskänsla efter bokens slut. När man har spelat ut hela sitt känsloregister under en dag och verkligen plågats, längtat, gråtit och hoppats då så är det svårt när det helt plötsligt inte finns något att reagera kvar på.

Spänning: 5
Engagemang: 5
Språk: 3
Porträtt: 3
Handling: 4
Summa: 4

Måste bara säga att jag blev lite halvt sur på att boken slutade med en cliff-hanger. Nu måste jag ju gå och låna "Sjöfararna" på biblioteket!

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Jag brukar i vanliga fall aldrig ha läst topplistelitteraturen på Adlibris och Bokus, inte för att jag har någonting emot att läsa hypade böcker (tvärtom så tycker jag att det är lite löjligt att vägra läsa en bok för att den är hypad) utan mest för att böckerna som ligger där brukar vara: a) svenska deckare, b) just det, svenska. Och jag brukar varken gilla svensk film eller litteratur.
I vanliga fall så hade jag nog inte tagit upp "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" då den ser ut som en sådan där bok, en bok jag inte skulle tycka om, men jag var hemma hos min pojkvän, hade precis läst ut "American Wife" och var i stort behov av något annat att läsa, så jag lånade en bok av min pojkväns mamma.

"Hundraåringen som..." ligger i skrivande stund på fjärde plats på Bokus topplista och på första plats på Adlibris pockettopplista. Jonas Jonassons bok verkar vara den här säsongens modebok, den boken som snart kommer att finnas i alla Svenssonhem, likt Stieg Larssons böcker.

Boken berättar historien om Allan Karlsson, den nyblivne 100-åring som ska firas på sin födelsedag med pompa och ståt, men som själv inte vill delta i firandet och helt resolut kliver ut genom sitt fönster på äldreboendet i Malmköping och beger sig därifrån för att aldrig återvända. Med sig har han lite få pengar, sin kostym och sina filttofflor. På busstationen råkas han få med sig en grå resväska innehållandes 50 miljoner, en väska som tillhör den kriminella ligan Never Again. Snart så har han både ligan, polisen och media efter sig, samtidigt som han samlar på sig ett gäng udda karaktärer som resesällskap.
Parallelt med rymningshistorien så berättades det om Allans händelserika 100-åriga liv, som började i Yxhult 1905 och sedan tog honom genom hela världen.

Jag läste någonstans att boken beskrevs som en "svensk Forrest Gump" och visst kan jag se likheterna. Liksom Forrest, som omedvetet uppfinner smileysen, så har Allan varit inblandad i den ena världshänden efter den andra (som uppfinnandet av atombomben) och träffat Mao, Franco, Truman, Stalin och Kim Il Sung personligen.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om "Hundraåringen som...". Jag har läst andras recensioner där de lovordar den och kallar den en "fantastiskt rolig läsupplevelse" och "bland det roligaste jag har läst", men jag vet inte om jag vill ta det riktigt så långt. Å andra sidan har jag läst recensioner där skribenten säger att han blev lite besviken för att han hade för höga förväntningar, men jag kan inte hålla med om det heller. Hos mig så var det nog mer så att romanen överträffade mina förväntningar, då de var otroligt låga.

Låt mig förklara: I början så berörde inte boken mig det minsta. Jag fann den inte så rolig, utan var faktiskt lite irriterad på Allan Karlsson. Det kändes inte som min slags humor, då jag gillar det lite mer ironiska än det sorgfria klavertrampen som Allan begår. Jag störde mig på tjatandet om supar och hur ingen verkar bry sig det minsta om allt som händer. Dock så började mina känslor att ändras i mitten av boken, runt omkring där Gunilla kommer in, och i slutet så var jag faktiskt road - men tyckte fortfarande att vissa saker var lite... ja nästan over the top.

Jag tror dock att det mest beror på olika personliga preferenser. Att allting inte passar ihop, att vi inte klickade jag och Allan på grund av att jag gillar något helt annat. Jag gillar känslor, ju större desto bättre, detaljer, stämningar, ironi, mycket mycket och åter mycket av detaljer. Och det innehöll inte boken. På ett sätt så påminde den mig faktiskt lite om "Candide", i det att allt gick fort fram och att ingen verkade reagera särskilt mycket på någonting, inte ens de mest absurda händelserna.

Sammanfattning: Jag gillade inte, men inser storheten i den. "Hundraåringen som..." är en rapp berättelse om en tokig resa genom Sverige och 1900-talets världen, men inte helt i min smak.
Jag ändrade förresten lite i poängkategorierna då jag under denna läsning var språkblind och inte kommer ihåg någonting om språket i efterhand.

Stämning: 3
Porträtt: 3
Engagemang: 3
Komedi: 3
Summa: 3

American Wife av Curtis Sittenfeld

Om man kollar runt i bloggsfären så kan man hitta tio- och åter tiotals åsikter och hyllningar av Curtis Sittenfelds "American Wife". Jag ska snart sälla mig till hyllningskören (samt berätta om mitt största problem under läsningen), men först så vill jag säga några välvalda ord om ms Curtis Sittenfeld. Hon är en av de där författarna som jag tilltalar med förnamn - till min svenskalärares förtvivlan (hans rättningspenna måste ha glött då jag skrev en uppsats om vad Harry Potter har betytt för min läsning, då jag aldrig titulerar Rowling med efternamnet, utan som Jo eller J.K) - då hon får mig att känna mig nära hennes verk. Det här är ännu en av de obskyra känslor jag har för vissa böcker, men det känns som att "Prep", och nu även "American Wife", välkomnar en. Som att de säger; Hej, det var länge sedan, var har du hållit hus? när man tar upp dem igen efter ett uppehåll. Och nej, jag är inte orolig över att böcker talar med mig.

"American Wife" handlar om Alice Blackwell (née Lindgren) och hur hon hamnade i vita huset som Ameikas First lady. Man får följa henne från barn- och ungdom i den lilla småstaden Riley, till yngre medelåldern som ogift bibliotekarie, till medelåldern som gift hemmafru och mamma - och till sist i äldre medelåldern som fru till Amerikas president. Boken är "löst" byggd på Laura Bush liv.

Det är omöjligt att inta fascineras, sympatisera och röras av Alice. Hon är en sådan 3-dimensionell karaktär att det känns som att hon är en helt äkta människa, vilket fick mig att börja undra hur mycket av Laura Bush det egentligen finns i Alice. Jag förstår att mycket av Alice sätt, tankar och egenskaper kommer från Curtis Sittenfelds penna, men ändå så finns nyfikenheten där. (Helst av allt så skulle jag vilja att Curtis satt med mig och sa "nej, det där är påhittat" och "det där är sant" när jag läste).

Jag förstår ärligt talat inte hur hon gör det Curtis. Sitter hon och vänder och vrider på sina hjältinnor i evigheter innan boken är skriven eller lägger hon ner en stor del av sig själv i karaktärerna? För på något sätt så verkar allting vara så sammanhållet och inte det minsta spretigt. Utveckling sker naturligt, men originaldragen finns kvar. Alice skiljer sig märkvärt från Lee Fiora, berättaren i "Prep", men ändå så finns det några liknande drag. Känslan av att känna sig utanför och inte vara god nog, dock av skilda orsaker. Lees utanförskap är mycket mer... naket och barnsligt, vilket nog beror på att vi bara fick träffa henne under den jobbigaste tiden i tonåren, high school, i en miljö hon inte kände till. (Jag slår vad om att Lee utvecklades underbart som vuxen). Alices utanförskapet känns mycket mer subtilt. Det finns bara där hela tiden. Att ha en annan politisk åsikt, men inte kunna uttrycka den. Att komma från ett annat skikt och vara ovan vid privata klubbar och överklassens livsstilen. Att ha förlorat sin första kärlek och alltid känna skulden för det. Det finns där hela tiden, uttalat eller ej.

En sak som jag även måste ge Curtis cred för är hennes humanisering av George W. Bush. Om jag ska vara ärlig så tänkte jag mest på honom som en karikatyr förut, den inkompetenta presidenten som inte hade koll. Charlie Blackwell, hans litterära motsvarighet, var högst grad mänsklig, ännu mänskligare än min bild av den levande Bush. I slutet så fick jag något utav en insikt - att Bush faktiskt är en människa med fel och känslor. Det är något som jag ofta tycks glömma bort. Att politiker är människor. (Däremot blir jag alltid förskräckt över hur kändisar behandlas).

Jag kunde dock inte separera Bush och Charlie helt. I vissa situationer, speciellt sexscenerna (som annars är väldigt bra och inte det minsta generande, Sittenfeld är en av de få författarna som inte gör mig generad), så såg jag Charlie vandra omkring med Bushs ansikte... vilket var ganska förvirrande - och avstötligt.

Ännu en fullträff av Curtis Sittenfeld. Jag har helt virrat bort mig själv i mina åsikter om romanen så jag ger en liten sammanfattning: fantastisk karaktärer, språk, stämning och tänkvärt, speciellt det hela offentliga personer inom politiken.

Språk: 5

Stämning: 5

Porträtt: 5

Engagemang: 5

Summa: 5

Jag tänkte ta och prova på en liten poängsammanvägning istället för att bara ge en siffra. Inom "Porträtt" så bedöms hur äkta handlingens person kändes och hur väl jag klickade med den. "Engagemang" är hur engagerad jag var i boken, dvs hur jag tog till mig den. (Jag tänker ta och döpa om den).

Sagan om Isfolket: Part II

I skrivande stund har jag hunnit fram till bok nr 15, "Vinden från Öster", och tackar för mig för denna gång. Efter 4 böcker så har jag fått nog - samt upptäckt ett mönster när det kommer till ättlingarnas förhållanden, äktenskap och förälskelser.

Fast först och främst, en kort beskrivning av alla böckerna jag har läst under denna omgång:

# 12, "Feber i blodet".
Huvudperson: Villemo och Dominic.
Det bryter ut krig mellan Danmark och Sverige medan hela Isfolketätten är i Danmark på bröllop. Svenska Dominic, kungens kurir, måste bege sig i hast tillbaka till sin kungs sida genom fiendeland i snapphanarnas skogar. Hans vilda kusin Villemo, som han delar en Romeo-och-Julia-esque kärlekssaga med, förklär sig som pojke och följer i hans fotspår.

# 13, "Satans fotspår"
Huvudperson: Villemo och Ulvhedin (a.k.a "Odjuret").
Har skrivit om boken här tidigare. En mystisk man som bär alla tecken på att vara en av Isfolkets förbannade dyker upp, skrämma den norska befolkningen och dödar där han drar fram. Isfolket själva förstår ingenting. De har haft stenkoll på alla delar av ätten och förstår inte var "Odjuret" kommer ifrån, så de trollkunninga Villemo, Niklas och Dominic beger sig ut för att försöka lösa gåtan, hitta Odjuret och omvända honom.

# 14, "Den siste riddaren"
Huvudperson: Tristan och Hildegard
Stackars ensamma Tristan, den sista levande manliga ättlingen av den Paladinska grenen av Isfolket, blir vän med en sjuk adelskvinna som misshandlas både fysiskt och psykiskt av sin make. När hennes dotter försvinner så hjälper han till att leta efter henne - samtidigt som en ockult organisation försöker störta kung Christian från Danmarks tron.

# 15, "Vinden från Öster"
Huvudperson: Vendel
Som trettonåring blir Vendel utsänd i Karl XIIs krigståg i Ryssland, som stövelknekt, och tillfångatagen vid ett förlorat slag. Han sänds till ett fångläger i östra Ryssland och tror att han aldrig mer kommer att få se Sverige, men lyckas en dag att rymma och påbörjar en lång resa hem mot väst.

Böckerna är precis som vanligt. Jag blir halvt från vettet irriterad på i stort sätt alla karaktärer, texten är så full av stavfel att jag har svårt att tro att den har blivit igenomläst mer än en gång och karaktärerna är så endimensionella som de kan bli. Det är som att Margit Sandemo har suttit och skrivit upp en radda med egenskaper som hon kan fördela ut till sina skapelser och sedan portionerat ut en åt varje karaktär.

Mest irriterad blir jag ändå på:

1. Synen på kvinnlig och manlig sexualitet.
Rättare sagt våldtäkterna och den sexuella makten. I en av böckerna beskrivs en våldtäkt där kvinnan börjar att älska mannen efteråt - trots att hon är oroad över sin "dygd" - trots att de precis träffats innan våldtäkten inträffade. I en annan av böckerna så utnyttjas en ung flicka sexuellt och jag blev riktigt glad av hur det hanterades. Hon blev inbunden, äcklad av sin kropp osv. Alla tecken som vi känner igen på nutida beskrivningar av våldtäktsoffer. Alla äcklas och förfäras om hur hemskt det var och jag jublar för att det uppmärksammas - det glöms inte bara bort! Och sedan så kommer den dödande stöten: det förklaras tydligt hur fel det var av hennes förövare att ge sig på henne, för att hon "är så ung" och det sägs att i äktenskap så förekommer "det" hela tiden och då får kvinnor stå ut med det, men att det kan vara skönt för kvinnorna också. Summan av kardemumman: Våldtäkten var bara fel för att hon var ett barn. Om hon hade varit vuxen eller blivit våldtagen av sin man så hade det bara varit att bita ihop.

Jag måste bara förklara att jag inser att det kan ha varit synen på sex under 1700-talet. Att det var någonting kvinnan skulle ställa upp på när hennes man kräver det - vare sig hon vill eller inte. Dock så är nog mina ögon lite för 2010-iga för att kunna koppla bort nutidens syn och jämställdheten.

Jag började reagera på det här med kvinnor vs män när det gäller sex i Sagan om Isfolket vid bok 9-10, men det är först nu det börjar synas riktigt tydligt. I senaste boken, # 15, så förföljs Vendel av ett gäng kåta unga tjejer som blir alldeles till sig och riktigt ber att få... ja, tillfredställas. När har en man porträtterats på det sättet i böckerna? Att de ber om det? Männen i serien ber inte, de tar. Om någon blir riktigt så sexuellt påverkad av en kvinna - då kysser de henne, eller mer, medan kvinnorna bönar om att få närkontakt (t.ex. Villemo).

Reflektion:
Jag har även märkt ett mönster i hur ättlingarna gifter sig. Kvinnorna brukar gifta sig med personer av högre rang än dem (ex. Liv Hanna, Cecilie, Lene, Villemo) - dock så är Gabriella ett undantag då hennes make var ranglös. Männen å andra sidan gifter sig ofta med kvinnor ur lägre stånd - eller som har ett "dåligt" förflutet. Ex. Are, Tarald, Mattias, Vendel, Tristan. Undantag är Mikael och Tarjei som gifte upp sig istället.

2. De överhoppade generationerna.
Varför har Margit Sandemo börjat hoppa så mycket i berättandet på sista tiden? Jag tycker själva släktkrönikadelen är den bästa - om hur ättlingarna växer upp, utvecklas och startar en familj. Nu så har jag ett tiotal namn som jag inte har hört någonting om, annat än att de har nämnts i förbifarten. Jag vet inte hur de ser ut eller hur deras personlighet är - och det stör mig. Varför inte göra som i början då alla personer fick vara med? Jag vill gärna ha personbeskrivningar och berättelser om: Jon, Tengel, Sigrid, Alv, hans fru som inte ens är namngiven, Dan, Bronja och Ingrid. Annars så blir jag sur.

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

Jag började att läsa "Dödgrävarens dotter" på flygresan hem från Kreta, men det är först nu som jag har blivit färdig med den. Det var min första Joyce Carol Oates och jag hade stora förväntningar och de infriades alla. Jag hade hört talas om hennes fantastiska språkbruk (stämmer) och hur hon lyckas förmedla känslor och stämningar så att man nästan kan ta på dem (stämmer), samt hur hennes ord kryper in under huden (yes, men ibland önskade jag att de inte skulle göra det). Min första Joyce Carol Oates var allt vad jag kunde ha önskat mig, men ibland så blev det nästan för mycket.

"Dödgrävarens dotter" är löst baserad på JCOs farmors liv och handlar om Rebecca Schwart, vars familj flyr från Tyskland under Nazisttiden och hamnar i en liten stad i norra USA. Fadern får jobb som dödgrävare, ett yrke som det görs mycket hån och lek av, och därefter börjar en nedåtgående spiral för familjen. Efter en jobbig barndom så börjar Rebecca jobba ung, gifter sig ung med en man som inte direkt är den ideala maken och får barn ung. Efter ett tag så inser även Rebecca att hennes äktenskap inte är det ideala, fullt av ensamhet och våld, och hon börjar planera att fly och skapa sig ett eget liv, ett där hon kan vara någon annan än dödgrävarens dotter eller den kuvade hustrun.

Boken är uppdelad i olika delar, men jag har gjort en egen liten uppdelning av den. Första delen är för mig de första kapitlen, där den vuxna Rebecca är gift med Niles Tignor - men man ännu inte riktigt förstår innebörden av Rebeccas tankar och handlingar. När jag läste prologen, som jag gärna vill kalla dessa första kapitel, så är allting lite främmande. Jag förstår att Rebecca har mental bagage, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför hon agerar och tänker som hon gör. Efter de kommande 200-300 sidorna så är allt klart för mig.

Den andra delen för mig är den som handlar om Rebeccas barndom och liv fram till att hon träffar Niles Tignor, den som klart visar familjen Schwarts sönderfall. Hur det går från en otrevlig tillvaro till en outhärdlig och hur det påverkar familjemedlemmarna och den äldre Rebecca. Detta var nog den del som gjorde att det tog så otroligt lång tid för mig att läsa ut boken, för jag kan inte ta så mycket misär i stora tuggor, utan det måste fintuggas. Jag kunde läsa 25 sidor, för att sedan vara tvungen att lägga boken ifrån mig för att det bara blev för mycket att hantera. Lättare blev det med den äldre Rebecca som stod på egna ben, trots att misären och det svarta fortsatte. Det är lättare att hantera våld mot en kvinna, om än en ung sådan, än ett barns lidande.

Den tredje delen är för mig den delen där Rebecca bestämmer sig för att ta sin son och ge sig av, och det blev mycket mer lättläst, mer lättuggat efter det. För även om det fortfarande fanns en mörk skugga så var den inte riktigt så dyster. Jag fick lite hoppkänslor, trots att Rebecca och hennes son hade sina problem. Det kändes mer... vardagligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det kändes som att deras vardagsrutin, om än dysfunktionell, helt plötsligt hade blivit en tryggare hållpunkt än den som de hade tidigare. Fortfarande mörkt, men inte lika. Som om någon dragit undan en gardin och det plötsligt fanns åtminstone lite solljus.

Jag har helt klart fått mersmak och kommer att läsa mer av JCO. Kanske att jag ska ta mig tid att läsa "Blonde" nu? Den har ju bara stått oläst i min bokhylla de senaste fyra åren, på grund av att jag aldrig känner mig haft tid att ge den den tid den förtjänar. Nu borde det väl vara dags?

Patient 67 av Dennis Lehane

(Eller "En enda stor spoiler")
Varningstext: Jag uppmanar alla som INTE har sett filmen eller läst boken att UNDVIKA innehållet i det här inlägget. Vissa detaljer i den här boken/filmen är det OLAGLIGT att bli spoilade om och jag tänker inte få dåligt samvete om någon läser detta och får hela storyn förstörd för sig. Jag tar inget ansvar. Nu är ni varnade och jag kommer inte vilja dränka mig själv (inte valt med mening) för att jag spoilade en osedd plotpoint - som jag gjorde då jag avslöjade mördaren i Agatha Christies fenomenala "The Murder of Roger Ackroyd", sorry!
Därför tänker jag inte skriva recensionen som jag brukade skriva dem, så tyvärr. Det kommer inte innehålla ett sammandrag av handlingen och tyvärr så är inte det här inlägget för de som inte har läst boken. Sorry.

--------------------------------------------------------------------------------

Jag har precis sträckläst "Patient 67" (eller "Shutter Island" som den heter i original och även nu på svenska), eller sträckläst och sträckläst. Jag har läst flera timmar igår efter jobbet och idag efter jobbet och är nu klar med den.


Boken börjar med ett typiskt detektivfall, ett låstarummetmysterium där allt verkar vara omöjligt, men utvecklas snart och får en underton av obehag och paranoia. Det blir riktigt klaustrofobiskt och ... äckligt. Allt verkar vara mörkt och det verkar vara en sinister hemlighet under alla ytor. Ingenting verkar vara vad det utger sig för att vara och allt pekar på att någonting helt annat pågår. Och det är där jag gick på den största niten av den alla som man kan gå på som läsare. Overconfidence-niten.

En kort förklaring: Overconfidence-niten består av två saker: en läsare som tycker sig vara riktigt smart och en författare som är ännu smartare och redan har räknat ut att läsaren kommer att tro sig vara smart. I detta fall så blev jag lite smått irriterad på Teddy för att han inte förstod att de tänkte droga honom, förklara honom vansinnig och tvångsinta honom på Shutter Island för att föra experiment på honom. När Teddy hittade meddelandet med bokstäverna som KUNDE bli Andrew Laeddis, men även Edward Daniels, så myste jag åt min egen smarthet och suckade åt Teddys enspårighet.

Dennis Lehane var smartare. Helt plötsligt så gör handlingen en twist som jag inte kunnat förutse, men som ändå är såå uppenbar. Jag har läst igenom vissa avsnitt och förstått allting. Det fanns ju där, bara att man inte tänkte på det. Om någon hade fått snilleblixten och tänkt "Aha, Teddy är egentligen Andrew Laeddis som är sinnessjuk efter att ha mördat sin fru Dolores efter att hon dränkte deras tre barn och Chuck är hans läkare som försöker hjälpa honom!" så hade de direkt förstått att de var på rätt spår. Däremot så skulle alla som istället tänkte "Aha, läkarna håller på att försöka droga Teddy och han kommer att bli tvångsintagen - och Chuck är också en läkare som är med i hela planen!" aldrig se dem. Jag gjorde det då inte första gången.

Hela upplägget påminner mig lite om ett, surprise surprise, Buffyavsnitt. "Normal Again" i sjätte säsongen är det mest olustframkallande avsnittet av serien någonsin. Buffy blir attackerad av en demon som injicerar henne med ett gift, vilket får henne att pendla mellan två verkligheter. I den ena, Sunnydalevärlden, så har allt hänt precis som i serien, men i den andra världen så är Buffy inspärrad på ett mentalsjukhus för ungdomar och har suttit där sedan hösten 1997, samtidigt som serien började. Allt som har hänt i serien kan förklaras med en mer realistisk handling i sjukhusverkligheten och det tycker jag är riktigt upprörande. Jag känner mig sjuk när jag ser på det avsnittet och jag avskyr slutet, som lämnar allting öppet och låter tittaren tolka det själv. Är Buffy egentligen sinnessjuk? (Mitt svar är: Nej, för i sådana fall skulle ju inte Angelverse kunna existera eller hur?)

Det är exakt samma känsla som jag får när jag läser "Patient 67", fast i detta fall så blandades det även med en känsla av lättnad. När allt blir förklarat. När det kommer fram att det inte existerar någon stor plan som involvera staten och militären, bara för att vetenskapsmän ska få ta oskyldiga människor och droga ner dem och rota runt i deras hjärnor. Ingen verklig paranoiavärld. Då är det mer bekvämt med en galen man med vanföreställningar.

För jag ställer mig på den sidan. På samma sätt som jag bestämde mig för att Buffy är vid sina sinnes fulla bruk så har jag bestämt mig för att Edward Daniels, förlåt jag menar Andrew Laeddis, inte är det. Det finns för mycket som pekar mot att det är så det är. Att han är helt insane. Det skulle vara en för stor slump annars, samt att Dr Sheenans prolog passar väl in på det. Om Teddy hade blivit hjärntvättad, hur kommer det sig då att "patienten" Rachel Solandos historia passar perfekt in på både honom och hans hustrus sinnessjukdom? Och varför är patienten och läkaren Rachel Solandos historier så lika? Och hur skulle Shutter Island-läkarna kunna kontrollera Teddys drömmar innan han kom dit?
Summan av kardemumman: Insane.