Superskurk-hjälp!

Hjälp!
Under min första nollningsvecka så har vi en fest med tema Superskurkar där man ska ha en utklädsel som knyter an till temat på något sätt. Jag har exakt två dagar på mig att komma på vad jag ska klä ut mig till innan jag flyttar och jag tror att det kan bli svårt att ordna det väl på plats.

Jag har försökt spåna mig fram till en passande superskurk, men kommer inte på någon bra idé som är genomförbar och som mina blivande klasskamrater kan känna till. Saker som redan har gått igenom mitt huvud, men som tyvärr inte går att vara: Lilith, Lucifer, Yellow-Eyes, Glorificus, Drusilla, Dexter, Voldemort, Jaime Lannister (höhö), Sauron... och sedan tog det stopp.

Några tips?

Utmaning: Sex kändisförälskelser

Jag hittade den här utmaningen på fina Happy Happy Fangirl-bloggen och var genast tvungen att låta mig utmanas (såklart! vem kan motstå en sådan utmaning?).

Utmaningen lyder: "Lista sex kända killar/tjejer ni varit mer eller mindre jättekära i era naiva ungdomsdagar! Eller som ni bara tyckt var guds gåva till mänskligheten".

Eftersom jag fortfarande befinner mig i dessa naiva ungdomsdagar så tänker jag bara lista sex manliga varelser som jag varit förälskad i under de senaste sex åren. Ni kommer nog att märka att det mest rör sig om de fiktiva karaktärerna de spelar, då jag oftast inte blir förälskad i själva skådespelarna, förutom i vissa sällsynta fall. Självklart bjuder jag på bilder på snyggingarna.

Utan innebördes ordning.

1. Aragorn

Aragorn är en av de få filmmän som bara blir snyggare och snyggare ju skitigare och ofräschare han ser ut och min kärlek för Aragorn ger mig lite creeps nu när jag tänker tillbaka på den. Jag var 10 år när jag förälskade mig i Aragorn och han var 89/44 år (Aragorn 89 år, Viggo var bara 44 år), det är lite åldersskillnad. Min pappa var vid denna tidpunkt 36 år om någon är intresserad.

Dock så vet jag inte om jag förälskade mig i filmkaraktären eller hans litterära föregångare först.

2. Jess Mariano

Jag är en av alla de där Gilmore Girls-nördarna som anser att Jess var den av Rorys pojkvänner som var den rätta, trots deras tragiska kärlekshistoria. Det är få saker som är så vackert som kärleken mellan två boknördar. Sedan så är han ju den där typiska bad boyen, som ändå har ett hjärta av guld och som man verkligen förstår varför han är så strulig och kan förlåta honom för det. (Annat exempel: Logan Echolls).

3. Hugh Jackman

När jag gick på högstadiet så var jag förtvivlat förälskad i skådespelaren Hugh Jackman. Jag tror att det började med att jag såg den, inte alltför bra, romantiska komedin Kate och Leopold och sedan så fortsatte det. Jag såg Van Helsing endast för hans skull. Det är dock konstigt att jag, trots min förälskelse, aldrig har sett en enda X-menfilm. Börjar nog bli dags snart. Jag har ju nämnt tidigare att jag är svag för australienare, vilket för oss till...

 

4. Heath Ledger

När jag var... ja, 11-12 år så såg jag 10 orsaker att hata dig för första gången och upptäckte den där killen med smilgroparna. Sedan så var han en, i mina ögon, bra skådespelare och jag tycker fortfarande att det är en stor tragedi att han dog så ung. Eller, för att citera kvarlevorna av Queen, "only the good die young".

5. Spike

Jag har aldrig varit en Angel-girl, jag har alltid varit mer på Spikes sida i allt, redan som en liten flicka. Det oroar mig ibland att jag som 11-åring blev kär i en kedjerökande, svärande, våldsam, platinablond vampyr. Att jag nu för tiden är intresserad av honom är däremot ingenting annat än en axelryckning. Spike är ju en av de bästa i Buffygänget, och det säger inte lite.

6. Jensen Ackles

Jag har sparat det bästa till sist: Åh, Jensen. Jag älskar honom som Dean Winchester och jag gillar det jag ser på olika fandom events och på behind the scenes-materialet och hoppas att jag har bildat mig en korrekt uppfattning om honom och att han verkligen är sådär nice när kamerorna är av också. Jag skulle bli väldigt, väldigt besviken om det visar sig att jag har fel. Detta är en pågående förälskelse.

Bubblare: Kristen Bell.

Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen - Kristen Bell verkar vara underbar både framför och utanför kameran och jag är lite småkär i henne, på ett heterosexuellt sätt. Jag önskar bara att hon kunde göra lite bättre rollval i framtiden. Visste ni förresten att hon var förstahandsvalet för att spela Ruby i Supernatural och att de faktiskt tänkte på henne när de skrev rollen, men att hon tackade nej för att göra Heroes istället?

Vet ni förresten hur svårt jag har haft med att få bilderna att ligga snyggt i det här inlägget? Jag ville ha dem som bilden på Kristen, liggandes till vänster om texten, men det var ju i stort sätt omöjligt att få dit alla bilder, så jag gav upp.

Lannister på min dödslista

När jag läser böcker eller ser på tv-serier/filmer brukar jag ibland skapa en mental deathlist, där jag listar de karaktärerna jag gärna vill ska råka ut för något hemskt. Man kan hamna på den listan för allt mellan att döda en karaktär jag gillar, bete sig som ett svin eller helt enkelt bara irritera mig. När ens namn har hamnat på min lista då sitter jag där och varenda gång som karaktären i fråga vistas på tv-skärmen/boksidorna så skriker den där lilla rösten i mitt huvud "dö, döö". Jag är en väldigt mordisk läsare och brukar ofta bli skadeglad när mina små hatpersoner får något som går emot dem.

Under min läsning av "A Game of Thrones" så har ett namn lyckats placera sig i toppen: Jaime Lannister. Jag avskyr karln och hoppas att han får ett hårt slut, gärna i en klimaxscen där han hinner inse att spelet är slut och att han har förlorat - i stil med Voldemorts slutduell med Harry. Rub it in his face!, säger jag bara. Nu ska jag fortsätta läsa och hoppas att Jaime Lannister möter en motgång snart, för jag tror att jag får vänta någon bok på hans död. Om nu inte Eddard Stark drabbas av samma psykbryt som mig och bara blir less och slår ner honom på fläcken. Det skulle faktiskt vara en bra händelse. Hoppas att det händer!

I behov av tips: flyttpacka böcker

Kan någon hjälpa till med lite tips till en ovan bokpackare. Hur är det bäst att packa sina böcker så att de kommer till minimal skada. Packa tätt, tätt, tätt så att de inte kan röra på sig? Stapla? Ställa dem upp? Ryggen upp? Jag har lite problem här, mest med att inte få stora glipor. Inga inbundna böcker är ju exakt lika stora, så hur jag än gör så är det alltid någon som är mindre än de andra och det uppkommer stora glipor.

Någon som har flyttat med sina böcker och kan ge ett tips?

Update: Behövs ej. Har lyckas att packa ner nästan alla böcker jag ska ta med mig till min studentlägenhet i en kartong. Nästan alla, men de som inte fick plats får jag väl ta med i mitt bagage den här helgen. Tänkte ha "Still Alice" av Lisa Genova och "Flickan med glasfötter" av Ali Shaw som om-jag-får-tid-läsning under de två första veckorna, men nu så har jag även "Sjöfararna" av Diana Gabaldon, "Det blödande hjärtat" av Andrew Taylor, "Vampire Academy" av Richelle Mead och "Kryptan" av Kate Mosse att läsa om det nu visar sig att jag helt plötsligt inte har en enda lektion.

Jag har även lyckats packa ner sju säsonger av Buffy, tre av Veronica Mars, en Dexter, fem Supernatural och fyra Bones i samma kartong, så jag är väldigt nöjd.

Om någon är intresserad av att se vilka böcker som har fått följa med mig till Umeå så har jag märkt dem med italics i I min bokhylla-fliken.
(Tänker även ta med mig mina Sherlock Holmes-volymer och mina engelska Sagan om ringen-pocket vid ett senare tillfälle, samt byta ut lästa böcker mot andra olästa böcker).

Årets första bokbeställning, check

Jag har precis gjort årets första bokbeställning - dock helt utan skönlitterära böcker. Det enda jag beställde var en "Anatomisk bildordbok" där alla kroppsdelar står uppritade och namngivna på svenska och latin. Då jag är ganska dålig på att lära mig just bilder (är mycket bättre på att ta till mig text), så tyckte jag att det var ett smart köp. Även om första kursen bara är på 3 hp så kan ju boken användas i de andra kurserna, speciellt om man står där med något tjorvigt latinskt namn som man inte kommer ihåg vad det är, då är det ju smart att bara kunna slå upp det och se exakt var det sitter och hur det ser ut. Mina kunskaper om kroppsdelar på latin är inte särskilt bra. Kan endast pancreas, scapula och glans penis, vad jag vet om. Så det är bara att börja plugga. Och möjligtvis packa.
(Jag åker på lördag morgon och har inte packat ner en enda pinal. Jag har svårt att ta tag i det här flyttprojektet känner jag).

Alfabet-utmaningen

Jag har insett att jag nog kommer ha väldigt begränsat med tv- och boktid under våren då jag har hört från diverse vänner hur mycket plugg där är på universitetet och speciellt på läkarutbildningen. (En fjärdeterminare upplyste mig om att: "det är inte så jobbigt egentligen, om man bara pluggar ordentligt på vardagseftermiddagarna så kan man få lördagen helt ledig". Låter ju... lätt). Därför har jag satt ett väldigt minimål när det gäller min läsning: jag ska hinna med minst tre böcker per månad och därför så hade jag inte tänkt delta i några utmaningar alls i år. Dock så ändrade jag mig när jag såg Ett hem utan böckers Alfabetutmaning. Då jag saknar böcker av författare på 6-7 bokstäver så är det ju endast ca 20 böcker det rör sig om och det borde jag väl klara av?

Mina bokstäver:

A
B
C
D
E
F
G
H
I
J - ingen författare (eller jo; men inga böcker jag tar med mig till Umeå eller vill läsa)
K
L
M
N  (ingen just nu, ska dock köpa Niffeneggers "Själens osaliga längtan" när den kommer ut på pocket)
O
P
Q - ingen författare
R
S
T
U - ingen författare
V - ingen författare
W
X - ingen författare
Y
Z
Å - ingen författare
Ä - ingen författare
Ö - ingen författare

Så jag hoppar alltså över: J, Q, U, V, X och ÅÄÖ. Jag börjar utmaningen med "A Game of Thrones" av George R.R Martin.

Stolthet och fördom och zombier av Jane Austen och Seth Grahame-Smith

Ni vet inte hur många gånger jag har fått skriva om rubriken på det här inlägget. Först och främst så vill jag få det till att zombie i plural blir zombies, vilket visst inte är grammatiskt korrekt, och för det andra så har jag fått för mig att Seth Grahame-Smith heter Seth Grahame-Green. Lite överbuffyiering där.

Nu så ska ju det här inlägget inte handla om mina tillkortakommanden, utan om bokens.

"Stolthet och fördom och zombier" (Pride and Prejudice and Zombies, 2009) kan bäst beskrivas som en zombieparodi eller "mash-up" av Jane Austens mästerverk och en zombiefilm och romanen följer originalets historia till nästan punkt och pricka, men har slängt in horder av zombier, katanasvärd, japanska och kinesiska stridskonster, våld och ninjor i de viktorianska miljöerna.

Jag känner mig väldigt kluven till vad jag tycker om boken. Nej, jag känner mig inte kluven, jag vet vad jag tycker om den, men kan inte bestämma riktigt varför jag tycker som jag gör. Jag är inte riktigt så förtjust i zombieversionen som jag skulle vilja och jag har några olika scenarion som kan ligga bakom detta:

1) Mina varma känslor för "Pride and Prejudice" gör att jag ser styvmoderligt på denna bok.
2) Mina ljumma känslor för zombiegenren (har ju tidigare erkänt att allt jag vet om zombier har jag lärt mig från Supernatural- och Buffy-avsnitt) gör att jag inte ser och uppskattar alla blinkningar till genren.
3) Boken är i det stora hela inte bra och det har ingenting att göra med mina tidigare kulturella utsvävningar.

Jag tyckte att boken var platt. Trots att mestadelen av dialogen kommer direkt från originalet och att mycket är detsamma, dock kryddat med lite odöda, så tycker jag att mycket av den tjusning jag finner hos "Pride and Prejudice" är borta. Jag ser ingenting av kemin mellan Darcy och Elizabeth och upplever mycket som spretigt och ...motsägelsefullt. Jag får inte ihop PPZ-Elizbeth. Det är som att hon ibland är en hård zombiedödande, kampsportshjältinna á la Beatrix Kiddo, medan hon ibland tänker och beter sig som originalets Elizabeth Bennet. Det är som att Seth Grahame-Green inte direkt visste vad han skulle göra med henne när det inte är några zombier i närheten som behövs dödas, inga fiender och ingen "snobbig" Mr Darcy.

Jag önskar verkligen att jag kunde tycka bättre om boken, men just nu så känns det bara som att "Stolthet och fördom och zombier" bara är ett snedsteg, då det nu kommer att dröja ännu längre innan jag kan läsa om originalet. Jag föredrar stela viktorianska engelsmän med strikta sociala regler framför deras zombiedödande ditton.

Handling: 3
Språk: 3
Engagemang: 2
Karaktärer: 2
Spänning: 2
Summa: 2,4

"We will defeat you, for all mankind"

Jag vet inte hur det är med er, men jag brukar nästan alltid börja förknippa låtar jag hör med en bok, tv-serie eller film. Det kan vara av jättekonstiga anledningar, t.ex. så förknippar jag Love the Way You Lie Part 2 med Supernatural endast på grund av textraden "even angels have their wicked scheme". Det är verkligen långsökt.

Dock så tror jag inte att någon kan klandra mig för att jag förknippar den här låten, som min pojkvän återintroducerade till mig igår kväll, med Supernaturals femte säsong och säsongsfinal. Kan ni inte se det framför er? En musikvideo med Dean som Jack Black, Sam som Kyle Gass och Lucifer som, ja, the Devil.

Update: Jag tycker ju att någon borde ha kommit på den här idéen tidigare, men jag hittar tyvärr ingen video på youtube. Bara den här, där det finns med en kort snutt av Beezleboss vid 1:54 och det där är inte direkt så bra kvalitet.

Catching Fire av Suzanne Collins

(Kan innehålla småsmåspoilers för "The Hunger Games", men jag ska försöka hålla mig vag där det går)

Jag började att läsa "Catching Fire" redan för en vecka sedan, men jag upptäckte att jag inte hade särskilt mycket lästid under mellandagarna och nyår, så jag tog en paus från boken. Det är en bok man verkligen måste ha gott om tid på sig att läsa då det är omöjligt att lägga den ifrån sig och "en kort stunds" läsning lätt blir 100-200 sidors läsning.

Igår så gjorde jag dock ett stort misstag. Jag var trött och lade mig i sängen tidigt och beslöt mig för att återuppta läsningen av "Catching Fire". Jag sa till mig själv att jag bara skulle läsa "en kort stund". Hur tror ni att det gick? Jag lade ifrån mig boken, utläst, någongång efter midnatt och var så upprymd och adrenalinstinn att jag inte somnade förrän vid halvfyrasnåret.

"Catching Fire" (Fatta eld, 2009) är andra delen i Suzanne Collins trilogi som inleddes med "The Hunger Games", en av mina favoritböcker från 2010, och när denna bok inleds så är Katniss återigen hemma i District 12, traumatiserad efter Hungerspelen och med the Capitol i hasorna efter hennes agerande mot deras regler. Hon slits mellan tanken på att fly med sin familj och viljan att delta i det uppror som spridit sig i distrikten sedan Hungerspelens slut, ett uppror som har Katniss som galjonfigur. När det blir dags för nästa Hungerspel så blir allting fyra gånger värre, då the Capitol till sist verkar ha hittat ett sätt att bli av med Katniss en gång för alla.

Mitt exemplar av romanen är blurbad på två ställen av Stephenie Meyer som säger att serien är amazing och jag kan bara hålla med. Vampyrer och framtida grymma diktaturer är väl inte direkt jämförelsebara, men om man ändå skulle göra en jämförelse så måste jag säga att Suzanne slår Stephenie stort. Båda författarinnorna lyckades väcka mitt engagemang, mitt intresse och spela på mina känslor, men Suzanne har mer finess. Hon inte bara gör mig till ett känslomässigt nervvrak som svär högt, gråter och biter på naglarna, utan hon lyckas även göra det på ett sätt som för mig är helt nytt. Liksom i Twilightverse så finns här ett triangeldrama och det finns starcrossed lovers, men tvärt emot "Twilight" så är båda killarna som är inblandade i triangeldramat så mänskliga och lättgillade att jag inte kan välja sida. Där Jacob Black fick mig att koka av irritation när han försökte pusha Bella och där Edward ibland gjorde mig riktigt frustrerad med sitt "jag är inte bra för dig - du får inte vara med mig, men jag älskar dig och tar livet av mig om du dör!"-snack, så får båda de här killarna mitt hjärta att blöda, för jag vill att Katniss ska kunna välja båda, då de båda två är genuint goda killar - och trots att jag har en big crush i en av dem så vill jag ändå inte att den andra ska få nobben.

"Catching Fire" slutar med en enorm cliffhanger och höjer verkligen mina förväntningar inför den avslutande delen. Jag ser fram emot svåra val, smärta och en storslagen slutstrid och förhoppningsvis ett återförenande i slutet. Det är bara tråkigt att serien tar slut så fort, för jag kommer att sakna Katniss, hennes vänner och spänningen. Det är bara att inse att jag har valt en riktigt fullträff att inleda detta läsår med.

Engagemang: 5
Karaktärer: 5
Spänning: 5
Handling: 5
Språk: 5
Summa: 5

Utvärdering: Supernatural säsong 5

Jag ska försöka att inte spoila så mycket och vitmarkera alla spoilers, så inlägget ska gå att läsa även om man inte har sett femte säsongen.
Jag har precis sett klart femte säsongsfinalen, "Swan Song", och ni vet inte hur sur jag är att det har kommit en sjätte säsong. Ja, Supernatural är awesome, men jag tycker att slutet hade varit perfekt som det var och att de inte hade behövt göra en till säsong. Vad kan de hitta på? Relationen mellan Sam och Dean har redan spelat upp alla möjliga register, så om de gör en till säsong för att utforska deras syskonrelation från ännu en vinkel så är det totalt onödigt. Jag tror personligen att de inte vill lägga ner en "succeserie" utan vill tjäna in mer pengar, alternativt att Eric Kripke hade några avsnittsidéer han inte har utnyttjat och därför gör ännu en säsong. Jag tror att sjätte säsongen kommer att bli en flopp, serien skulle ha slutat i den bitterljuva topp som detta avsnitt kunde ha blivit, om man bara tagit bort de sista 5 sekunderna.

Under femte säsongen så har jag kommit på ännu en anledning till varför jag föredrar Dean framför Sam. Inte bara därför att jag älskar hans maniska beskyddandestorebrorssyndrom och för att han har alla bra oneliners, utan även för att Jensen är så otroligt underbar - vilket jag visste sedan tidigare - och har ett sätt att skådespela som jag verkligen gillar.Till skillnad från Jared, som alltid visar alla känslor i stoora uttryck, exempelvis hans signatur look: rynkad panna, ihopbitna käkar, spända och hävande skuldror och frustande för att visa ilska, så klarar Jensen Ackles, denna gudomliga man, av att visa så mycket smärta i genom att använda ögonen, eller ett leende, eller... Spoil: Dock så tycker jag att Jared är mycket duktigare på att spela Lucifer än Sam, vilket speciellt syns i scenen där Sam och Lucifer pratar med varandra i spegeln.

Jag både gillar och ogillar att serien har gått ifrån sitt vanliga Monster-of-the-Week under fjärde och femte säsongen. Jag, syskonbandsälskaren, gillar verkligen att se änglarna och relationen mellan dem, speciellt Gabriel, Lucifer och Michael, medan vissa av änglarna vi har sett ger mig klåda och gärna skulle fått vara med lite mindre (Zacharaiah, jag kollar på dig). Dock så tror jag inte att storylinen håller för en säsong till, särskilt inte då de flesta bikaraktärerna som funnits i serien är döda.

Det jag vill se i den sjätte säsongen är avsnitt där Sam får vara den Sam vi känner (vilket nog inte kommer att hända), där vi får se mer av Michael och Lucifers relation (mycket troligt) och där Winchesterfamiljens historia utnyttjas ännu mer. Jag älskar alla tillbakablickar och tidsresor där Sam och Dean får träffa sina föräldrar. Mer Mary Winchester, please.

Till sist: Den här scenen är bara för underbar. Hur Dean bara casually glider in och avbryter den stundande fighten mellan Lucifer och Michael. "Hey ass-butt!"