The Hunger Games av Suzanne Collins

Jag älskar den där känslan som en bra bok väcker - att man bara måste läsa fortsättningen, att fingrarna riktigt värker för att man vill hålla i boken och att det liksom kittlar på insidan när man väl slår upp den. Däremot så avskyr jag att få den känslan när jag inte kan läsa boken i fråga... och det var precis vad som hände i helgen. Jag började läsa "The Hunger Games" (Hungerspelen) på fredagmorgon, bara för att åka bort någon timme senare och inte ha tid att plocka upp boken alls under de kommande dagarna.

Bokbloggarna har ju redan lovordat och hyllat Suzanne Collins och hennes Hunger Games-trilogi och jag tror att de flesta redan har koll på handlingen, men jag ska ändå dra en snabb recap. Katniss Everdeen är 16 år och bor i District 12, koldistriktet, i det 1984esqua* Panem, resterna av ett USA förstört av naturkatastrofer och krig. I Panem så råder stränga lagar och de 12 distrikten är hårt kontrollerade och nedtryckta efter ett inbördeskrig mot the Capitol, landets styresäte. Till minne av inbördeskriget och de fasor the Capitol kan utsätta distrikten för så ordnas varje år ett event: The Hunger Games, där två ungdomar från varje distrikt väljs ut och sedan får kämpa till döden - allt på bästa tv-tid. När Katniss 12-åriga lillasyster Prim blir utvalda att delta i the Hunger Games så tar Katniss hennes plats och lämnar sitt hem för att delta i en kamp på liv och död - där ingen går att lita på, inte ens de man tror är ens vänner.

Hyllningskören har rätt. Detta är en exemplarisk ungdomsbok. Den har en spännande och upprörande plot med en stark och sympatisk hjältinna och lyckas blanda kärlek, vänskap, rädsla och samhällskritik allt tillsammans. Samtidigt som jag kände för Katniss och hennes motståndare så var jag samtidigt fly förbannad på statsskicket i Panem, där distrikterna är föga mer än leksaker och tjänare till the Capitol.

Jag gillar paranoia-känslan som uppträder även hos läsaren när man läser om Katniss turer i the Hunger Games. Kan hon verkligen lita på personerna hon möter? Den mest oskyldiga motståndaren kan ju när som helst hugga henne i ryggen, bokstavligen talat. Jag gillar hur kärleken även den blir så där paranoid. Är det kärlek eller bara spel för kamerorna? Vad är riktigt och vad är bara en akt för att bli populär hos tittarna för att få mer sponsorer?

Jag gillar hur Katniss, trots att hon hamnar lite i "tonårig flicka som är vacker och har en massa beundrare, men vägrar inse det"-facket**, är en av de mest lättgillade hjältinnorna jag har stött på i ungdomslitteratur på ett bra tag. Senast jag fick samma känsla måste ha varit för Ellie Linton i "Igår när kriget kom", när jag läste de böckerna i åttan.

"The Hunger Games" är väldigt filmvärdig. Medan jag läste så kunde jag riktigt se framför mig hur man skulle kunna filma den och faktiskt vara boken trogen och nu läste jag precis på Wikipedia att det visst är en film på gång. Suzanne Collins har visst själv gjort om boken till ett filmmanus och bla Kaya Scodelario från Skins och Lyndsy Fonesca från nya Nikita är intresserade av rollen som Katniss.  Jag tror att det kan bli bra.

Kan knappt vänta tills jag får lägga händerna på nästa del i serien, "Catching Fire".

Handling: 5

Karaktärer: 5

Spänning: 5
Engagemang: 5
Summa: 5

* Jag har faktiskt aldrig läst "1984", så det kan lika gärna vara en felreferering. Jag tar chansen.

** Andra exempel: Bella Swan i "Twilight", Nora Gray i "Hush, Hush". Det vill säga: tjejen som i sina egna ögon är helt tråkig och vanlig, men som i alla killars ögon är värsta baben. Dock så ska det ju även sägas att man kan räkna i stort sätt alla tonårstjejer in i kategorin "tycker att de är tråkiga och vanliga i sina egna ögon". Vill även nämna att Katniss har mer substans än tidigare nämnda tjejer och jag förstår lätt varför hon har beundrare.