Jag sitter och ser sista avsnittet av Sex and the City. Det är absolut sista scenen, den där Carrie kommer hem från Paris och återförenas med tjejerna. Det skriks, skrattas och kramas... och så börjar musiken spela i bakgrunden. "Sometimes I feel like throwing my hands up in the air". Du känner igen den här säger min hjärna. "I know I can count of you". Vad är det för någon sång? "Sometimes I feel like saying: Lord, I just don't care". Är inte det här en ny sång?
Samtidigt som nästa låtrad sjöngs, "You got the love" sjöngs så utbrister min hjärna: NÄ, DET HÄR ÄR JU YOU GOT THE LOVE MED FLORENCE + THE MACHINE. Nu var det inte det, då You Got the Love visade sig vara en cover...
Jag både älskar och hatar den där känslan, när man upptäcker att en låt man har lyssnat mycket på egentligen är en cover. Jag har ett speciellt förhållande till covers. Jag har brukar hatälska dem. Det brukar nämligen vara så att när jag har lyssnat in mig på en cover och sedan hör originalet - då gillar jag inte originalet. (Exempel: Running Up That Hill fungerar för mig mycket bättre i Placebos version än Kate Bushs original). Däremot så gillar jag med 99 % säkerhet alla covers på mina favoritlåtar.
Coversen tar över. Jag har tre Absolute Covers-blandskivor och mer lär det bli. Jag får väl ta och skriva upp You Got the Love till nästa mix.
Sex and the City-versionen av You Got the Love. (Jag gissar att det är the Sources original, eller en mixad version av den i alla fall)
Florence + The Machine-versionen
Hehe, känner precis igen känslan. Men Bush är bäst. ;) You've got the love är bra låt, i båda versionerna tycker jag.
SvaraRaderaEgentligen är det inget fel på Bush, men jag kan inte ta till mig den på samma sätt nu, som jag skulle kunnat om jag lyssnat på den först.
SvaraRadera