Liljestrand läser Lapidus

"Tjafset om stålar. Tjafset om vem som sumpade stöten. Tjafset om vem som golat. Tjafset om vem som tjafsat."

Via Hermia Says så hittade jag denna recension av "Livet Deluxe" från DN, en recension som jag faktiskt tyckte var underhållande. I vanliga fall så brukar recensioner i tidningar ofta vara så... torra och det brukar vara mycket roligare att läsa recensioner i bloggar (särskilt sågningar) då de ofta är mer personliga, rakt på saken - och när det kommer till sågningar - elakare.
Denna gång: aldrig har kolon och avhuggna meningar varit roligare. (och ja, jag var bara tvungen att sätta dit ett kolon)

Recensionens mest briljanta mening måste ändå vara denna:
"Skämskudde: tar fram." Hur bra och användbar är inte den!? Ska användas snarast, passar nog bra in till mitt kommande inlägg av Gabaldonboken.

Nostalgi

Igår gick jag ner i källaren med några saker och fann mig plötsligt sittande vid bokhyllan och kärleksfullt smeka mina gamla B Wahlström-böcker. Alla Kitty-böcker, Tvillingarnarysare, de små svarta pocketrysarna (exempel) och min favorit: Deckargänget.

Det här får mig att bli konstigt splittrad. Å ena sidan så vill jag bara gå igenom hela hyllplanet och läsa om alla mina gamla barndomsböcker - men å andra sidan så har jag ett helt berg av böcker uppe på mitt rum som väntar på att bli lästa för första gången.

Sedan blev jag lite ledsen över att se att vissa böcker saknas. Jag hittar till exempel inte mina Tvillingrysardubletter: "Too Scared to Sleep/The Beast is Watching You", "The Beast Must Die/If I Die Before I Wake" och en där tvillingarna är på utflykt och båten de är på blir kapad och senare sjunker. (Kommer ej ihåg de svenska namnen). Om mamma har gett bort dem så blir jag riktigt, riktigt sur.

Update: Upptäckte precis att det visst ska finnas en "The Wakefield Legacy"-bok, som handlar om tvillingarnas paternella förfäder. Det ska visst även finnas en "The Fowlers of Sweet Valley" och en "The Patmans of Sweet Valley". Någon annan som är sugen att läsa?

Sharp Objects av Gillian Flynn (2006)

Vi kan ju börja från början: I höstas så slog Gillian Flynn-bomben ned bland de svenska bokbloggarna och det skrevs och hyllades spaltmeter, men jag hade aldrig en plan på att läsa hennes böcker och blev inte ens det minsta nyfiken på att läsa. Varför? Jo, för den första Gillian Flynn-recensionen jag läste var skriven av en viss Helena Dahlgren som jag vet älskar skräck och gottar sig i mörker och jag placerade felaktigt Flynn i fel fack: nämligen det där skräckfacket som mitt psyke inte klarar av att besöka.

Nu så är inte "Sharp Objects" (ej på svenska) direkt någon solskenshistoria och ja, den är sjukt obehaglig, men det är rätt sorts obehag. Inget gottande i blodiga detaljer och ingen panik som griper tag i en under läsningen, men däremot en skugga som följer en som en ständig följeslagare medan man frenetiskt bläddrar framåt för att man måste ha mer. Karaktärer som kryper in under huden på en och en, hos mig, ökad känsla av paranoia och klaustrofobi allt eftersom småstaden Wind Gap blir allt mer levande.

För det är där boken utspelar sig; i den lilla hålan Wind Gap i södra USA, dit journalisten Camille Preaker återvänder, för första gången på många år, för att skriva en artikelserie om mordet på två småflickor. Det blir inte en lycklig återförening med den dysfunktionella familjen; tysta, gråa styvfadern Alan, psykiskt sjuka modern Adora som utåt visar en perfekt fasad,13-åriga halvsystern Amma, som styr staden med en järnhand, våld och förnedring, och så minnet av den sedan länge döda mellandottern Marian. Medan Camille undersöker fallet och försöker göra ett bra journalistjobb så inser hon snart att Wind Gap döljer många hemligheter.

Jag gillar Flynns språk och oj vilka personligheter och vilka stämningar hon kan bygga upp. Jag kan riktigt, se, känna och förnimma Wind Gap och många av karaktärerna med alla sinnen och det är där mycket av mina obehagskänslor ligger. Jag känner Camilles destruktivitet, Ammas kontroll och grisfabriken, usch. Styckena om hur lukten, ljudet och synen som möter en innanför de portarna borrade sig in under huden på mig och stannade där.

Nu blev jag sugen på att läsa "Dark Places", men det får nog dröja ett tag. Måste hinna återhämta mig och smälta min upplevelse

Engagemang: 5
Språk: 5
Spänning: 5
Karaktärer: 5
Handling: 5
Summa: 5

Är det bara jag eller tänker någon annan också på True Bloods öppningskrediter (försvenskat opening credits) när Wind Gap beskrivs?

"You aren’t exactly the best judge of what is or isn’t dangerous..."

(Eller: "Vad pågår i YA-pojkars hjärnor?". Rubriken är ett Edward Cullen-citat, sagt till Bella).

Dagens tanke: Vad är det egentligen med dessa övernaturliga killar i ungdomsböckerna? Varför vill inte en enda av dem ha ett förhållande, trots att de är förälskade?

Jag förstår att en av anledningarna är för att det ska bli spännande och mer dramatiskt, att det unga paret ska få kämpa för sin kärlek, men jag börjar känna mig lite irriterad över att tjejen alltid måste tjata så mycket och visa upp hur mycket hon älskar honom för att han ska förstå att jo, de måste få vara tillsammans. Jag längtar efter en bok där det är tjejen som pushar undan killen.

Och vad är det med deras förklaringar! "Nej, jag kan inte vara tillsammans med dig för det är för farligt för dig" säger Edward Cullen/Daniel Grigori och lämnar Bella Swan/Lucinda Price, bara för att komma tillbaka och vara omtänksam, då han inte kan vara helt utan henne. "Men bestäm dig då!" vill jag bara skrika åt dessa killar. Hur tror de att deras tjejer ska kunna glömma dem om de kommer tillbaka hela tiden?

Tacka vet jag Dimitri Belikov. Han har ju i alla fall en legitim orsak till att inte vilja ha ett förhållande med Rose Hathaway. Hon är för ung, han är hennes mentor och "det kan skada Lissa". Inget "det kan skada dig" eller "det är för farligt för dig". Bara vanligt Dhampirlojalitetstänkande. Och man kan ju inte direkt anklaga honom för att han fortsätter att hänga runt Rose ändå, då de ju ska skydda samma Moroi och han är hennes lärare. Han får godkänt från min sida, trots sitt avståndstagande.

Särskilt irriterande blir det ju när det nästan alltid finns en annan kille som gör allt för att vår hjältinna (som ofta inte är särskilt heroisk) ska välja honom istället. Jacob Black, Cam Briel, Mason Ashford och Adrian Ivashkov är några exempel. Om killen nu lämnade tjejen i fred så skulle hon ju ha det lite enklare att låta sina känslor för honom svalna och välja någon av de andra som uppvaktar henne., men istället är det som att dessa killar både vill ha kakan och äta upp den. "Nej, jag vill inte att hon ska vara med mig, men hon får inte vara med någon annan heller!". Annoying much?
Jag skulle faktiskt vilja se en bok där tjejen är den med övernaturliga krafter och är den som stöter undan killen då hon tror att hon är för farlig för honom. Någon som har något tips på en YA-bok där det är killen som är människa?

Update: Jag kom faktiskt på ett YA-par (eller triangel) där det är tjejen som stöter bort killen, fast här är alla människor: Katniss i "The Hunger Games". Både Peeta och Gale vill ju vara tillsammans med henne, men hon vet ju inte hur hon ska göra och jag räknar det som att hon är den bortdrivande faktorn i de relationerna.

Update (2011-06-17): Jag har faktiskt kommit på ett par där tjejen är den övernaturliga varelsen och är den som försöker att stöta bort killen: Jessica och Hoyt i True Blood. Så det går att göra.

(Edward Cullen, Bella Swan och Jacob Black kommer från "Twilight"-serien av Stephenie Meyer.
Luce Price, Daniel Grigori och Cam Briel kommer från "Fallen"-serien av Lauren Kate.
Rose Hathaway, Dimitri Belikov, Mason Ashford och Adrian Ivashkov kommer från "Vampire Academy"-serien av Richelle Mead)

Kära läsare

Detta är ett öppet brev till dig som så desperat vill veta vem som är mördaren i "Mordet på Orientexpressen" och som under de fyra senaste dagarna har sökt i alla möjliga kombinationer för att få fram svaret. Tyvärr, jag skriver aldrig ut vem mördaren är eller vem som dör i mina blogginlägg (du/ni som söker på "dör Eddard Stark/Bran Stark/[insert valfri Stark]?" kan tänka på det också) - men du har väckt min medkänsla så bara för att göra det lite enklare för dig:
Mördaren i "Mordet på Orientexpressen" är hela gänget. (markera texten)

Ett annat tips: om du vill veta vem som dör/är mördaren - läs boken! Då får du svar på dina frågor och, hoppningsvis, en trevlig lässtund på köpet.

Frostbite av Richelle Mead (2008)

Häromkvällen så skrev jag ju om min läsning av "Sharp Objects", om hur bra jag tyckte att den är och om hur mycket vissa karaktärer påverkar mig. Jag brann med en slags läsiver där jag bara var tvungen att veta hur det slutade - men så kom min pojkvän och natten och jag hann inte läsa ut den. Och nu så kan jag inte få mig själv till att vilja ta upp boken. Jag vet att upplösningen kommer att komma med en massa obehagskänslor och jag klarade inte av att stålsätta mig inför dem. Flynns uppmålade bild av Wind Gap och familjen Crellin kryper under huden på mig - och i morse så kände jag mig inte tillräckligt stark för att möta Adora och Amma. Så det fick bli vampyrer och internatskolor igen, för andra gången den här veckan.

Till skillnad från "The Moth Diaries" så är inte vampyrer någon ovanlig syn på internatskolan St Vladimirs, där bokens hjältinna Rose Hathaway går, tvärtom så är alla vampyrer eller halvvampyrer, Dhampirs. "Frostbite" (Fruset blod) är andra delen i Vampire Academy-serien - recension av första boken hittas här - och boken börjar ca 3 månader efter där den förra slutade. Innan vi går in på bokens handling så tar vi en liten recap över bokseriens tre vampyrsorter:

Moroi - dödliga vampyrer, tål inte solljus, är varken snabba eller starka, men har förhöjda sinnen samt magiska egenskaper. Kan äta både mat och dricka blod. Styrs av 12 kungliga familjer. 

Dhampirs - halvvampyrer, uppstår när Moroi får barn med Dhampirer, äter vanlig mat och kan vara ute i solljus, är starkare än Moroi och jobbar ofta som livvakt för dem. 

Strigoi - klassiska, odödliga vampyrer, starkare och snabbare än Moroi och Dhampir, gillar att dricka deras blod.

Det är panik i Moroivärlden efter att ett gäng Strigoi attackerat och dödat ett hushåll av kungliga Moroivampyrer, trots att de varit väl beskyddade, både av väktare och på magiskt vis. Attacken skedde inte långt ifrån St Vladimirs och nu så oroar sig alla över vad som kommer att hända när eleverna ska bege sig hem över jullovet. Lösningen blir att Moroiföräldrarna kommer till St Vladimirs för att fira en gemensam jul där... vilket inte glädjer Rose särskilt mycket. Nu har hon inte bara sin förälskelse i mentorn Dimitri att tänka på - utan hennes mamma, som inte har pratat med henne på 5 år, är på skolan i egenskap av väktare till en Moroikunglighet. Och till råga på allt så får några av Roses klasskamrater hybris och beger sig ut för att själva stoppa Strigoi...

Som jag skrev i min recension av "Vampire Academy" så älskar jag hierakin i  Reads vampyrsamhälle. Jag tänker speciellt på en scen i boken där Moroi debatterar om hur de ska kunna skydda sig från Strigoi och en kunglighet föreslår att Dhampirerna måste förökas mer och att yngre Dhampirer ska få bli väktare, medan en annan tycker att alla Dhampirer borde bli väktare, även de som vill leva ett vanligt liv med ett vanligt arbete. Det visar lite av vampyrsamhällets pyramid där. Jag vill nästan se ett Dhampiruppror i kommande böcker.

Jag gillar Rose. Trots att kärlekshistorierna spelade en mycket större roll i denna bok och förhållandet mellan henne och Dimitri fick mycket mer plats än vänskapen mellan Rose och Lissa så gillar jag ändå att Rose inte definieras av hennes manliga kärleksobjekt utan ändå får vara lite utav en egen karaktär. Hon är sarkastisk och har en härligt näsvis, defensiv sida som jag gillar. Det är go i den tjejen.

Hur var det med handlingen då? Nja, alltså. Jag sträcktläste ju boken, så engagemang från min sida var det inget fel på, men det kändes som att handlingen kunde haft lite mer fart i första halvan också. Brukar man inte säga att en bra film (eller bok) ska ha 2-3 peakar där något spännande händer? (Bild). Här fanns lite dramaturgiska svagheter, i och med att det inte fanns så mycket som drev handlingen framåt under de första hundratals sidorna, då karaktärerna mest gick omkring och interagerade och sedan, pang, så hade vi ett hiskeligt spännande slut.

För hiskeligt spännande var det och Vampire Academy-serien är en av mina favoritungdomserier just nu.

Engagemang: 5
Språk: 4
Karaktärer: 5
Spänning: 4
Handling: 4
Summa: 4,4

Update: ARRRGGH! Jag är riktigt irriterad på mig själv. Jag skulle bara gå in på wikipedia för att se vad "Frostbite" heter på svenska och helt plötsligt så fick jag slutet på den tredje boken kastat i ansiktet. Hata spoilers!

Tell the Devil I said Hey, when you get back to where you're from...

Min dödslista, ni vet den som fiktiva karaktärer hamnar på om de irriterar mig till den grad att jag inte står ut med dem och börjar önska att någon annan tar död på dem, har utökats med ännu ett namn; Amma Crellin. Hon hamnar nog i topp på listan.

Jämfört med denna djävulska lilla trettonåring så är vissa andra namn på listan trevliga små lamm som jag gärna spenderar mer tid med. Jag skulle hellre se en spin-offserie med Connor (Angels hellspawn) eller en version av Dexter där Deb blev utbytt mot Lila än tvingas möta Amma igen. Tyvärr så tror jag inte att jag blir av med henne så lätt - då jag har 100 sidor kvar av boken. Så det är bara att bita ihop och försöka putta undan dagdrömmarna om att köra över henne med golfbilen. Fast hålla tummarna för att hon blir nästa mordoffer måste jag väl ändå få göra?

(Som vissa kanske har listat ut så läser jag den bejublade "Sharp Objects" och den är riktigt svår att lägga ifrån sig. Den är lika bra som alla säger - och det krävs en bra författare för att kunna skriva ett sådant personporträtt som irriterar, skrämmer och upprör läsaren (läs: mig) så mycket.)

Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger (2009)

(Undertitel: jag överanvänder ordet tvillingar.)

Jag, liksom så många andra, älskade Niffeneggers debutroman "Tidsresenärens hustru" och i min recension från 2008 så beskrev jag boken som "melankoliskt ljuvlig". Samma ord kan även användas för att beskriva "Själens osaliga längtan" (Her Fearful Symmetry).

Denna gång så handlar det dock inte om tidsresenärer utan om identiska tvillingpar och spöken. När Elspeth Noblin vid 44 år dör av cancer så testamenterar hon sin lägenhet i Highgate Village till sina två systerdöttrar, de identiska tvillingarna Julia och Valentina, som hon aldrig har träffat - med ett tillägg om att de måste bo i lägenheten i ett år innan den får säljas och att tvillingarnas föräldrar, Elspeths tvillingsyster och fd. fästman, inte får sätta sin fot i den. Julia och Valentina anländer till London och försöker starta ett liv där. Snart så märker de dock att de inte är ensamma i lägenheten - Elspeth har nämligen inte lämnat den...

Jag har alltid varit fascinerad av tvilling - speciellt dessa nästintill identiska enäggstvillingar (eller monozygota, om man ska vara lite insnöad på genetik) - och som så många andra bokmalar så började denna fascination med Tvillingarna (med stort T) Wakefield. I "Själens osaliga längtan" så har vi inte bara ett utan två identiska tvillingpar med allt vad det innebär: starka band, förväxlingar och lurendrejerier. Elspeth och hennes syster Edie har inte haft kontakt på 20 år och båda plågas av detta, samtidigt som Valentina och Julia alltid gör allting tillsammans - till den grad att de inte ens kan ha en pojkvän eller arbeta för att inte bli åtskiljda. Och som i så många tvillingskildringar så har vi en drivande part och en mer beskedlig part.
Trots detta så är det inte tvillingarna som jag tycker är de intressantaste personerna i denna roman, utan tycker att grannarna; Elspeths älskare Robert och korsordsmakaren Martin som lider av gravt OCD, är de som är mest gripande och mänskliga och det är de som fångar min empati och sympati. Martins relation med hustrun Marijke, som flytt lägenheten och hans tvångshandlingar, är något av de finaste i hela boken.

Audrey Niffenegger är en mästare på att fånga läsaren och att beskriva och måla upp svåra relationer, som både är söta och sura på samma gång. Som ger mig ont i hjärtat, för att de alltid befinner sig i gråzonen mellan lyckligt och olyckligt - och oftast tippar över till det nattsvarta. Helt svart blir det dock aldrig, men varken i "Själens osaliga längtan" eller "Tidsresenärens hustru" finns det karaktärer som får vara helt lyckliga. Och det gillar jag.

Och kronan på verket är den vackra, riktigt Londonesqua, viktorianska kyrkogården Highgate Cemetery, som nästan är en huvudkaraktär i sig, då handlingen utspelar sig just ett stenkast bort eller på själva kyrkogården. Jag skäms över att jag under mina Londonbesök fortfarande inte har satt min fot på kyrkogåden. Det får bli till nästa gång.

Engagemang: 5
Språk: 5
Karaktärer: 5
Spänning: 4
Handling: 5
Summa: 4,8

Dr Sara diagnostiserar II

1. Jag satt precis och läste lite om kloroform (fråga mig inte varför, hamnade bara in på ett sidospår på wikipedia) och fick veta att det visst är riktigt farligt och kan, om man har otur, orsakar allvarliga skador vid låga koncentrationer - lägre än vad som behövs för att man ska bli medvetslös. Och sedan detta: "Chronic chloroform exposure can damage the liver (where chloroform is metabolized to phosgene) and to the kidneys".

Min första tanke när jag läste detta var att Kitty måste ju isåfall vara en hårsmån från att drabbas av leverskador, då hon blir kloroformad till höger och vänster hela tiden. Tror aldrig att jag har läst en Kitty-bok där hon inte har blivit kloroformerad och sist jag kollade så fanns det över 100 st rödryggade Kitty-böcker på svenska - vilket ju tyder på att Kitty har andats in en hel massa kloroform under de senaste 50 åren.

2. Jag har ritat upp ett nedärvningsschema för Isfolketätten (så långt som den har hunnit till bok 19 i alla fall) och fått det jag länge anat svart på vitt: det finns inget logiskt nedärvningsmönster. Att bli drabbad kan alltså inte bero på vare sig autosomal recessiv, autosomal dominant eller någon slags X-bunden nedärvning och går ej att räkna på. Förbannelsen måste alltså vara en multifaktorell sjukdom som påverkas starkt av det genetiska. Så det så... Mitt tips till Isfolket är att inte skaffa fler barn eller försöka bryta förbannelsen.

The Moth Diaries av Rachel Klein (2002)

Först så måste jag börja med att jag läste den här boken vid helt fel tillfälle. Just nu är det över 30 grader utomhus och strålande sol... då ska man nog inte läsa en gotisk berättelse om vampyrer och internatskolor? Eller vad tycker ni, är inte det en höst bok?

"The Moth Diaries" (ej på svenska, men lär översättas när filmen kommer ut) är berättad ur dagboksform, en stil som jag vanligtvis brukar ha problem med, men som här fungerar riktigt bra. Vi får följa den icke-namngivna berättaren, en tonårsflicka boende på en Internatskola som känner sig ha problem att passa in och mest tyr sig till sin rumskompis Lucy. Så en dag så börjar en ny flicka, Ernessa, på skolan och sakta så tar hon Lucy ifrån vår berättare. Bara hon ser tecknena: Ernessa måste vara en vampyr!

En sak som jag gillar med den här boken är den där frågan om vad som är verklighet och vad som bara händer i berättarens huvud. Redan på första sidan så får vi veta att vår berättare har legat inne på ett mentalsjukhus och har gått till psykiatriker på grund av schizofreni. Genast så sätter tankeverksamheten igång: Det jag läser - har det hänt och hon straffas för det då ingen tror att hon talar sanning eller är det bara resultatet av ett förvirrat sinne som inte kan skilja drömmar från verklighet och som läser in för mycket i saker? Båda förklaringarna fungerar lika bra för mig och jag är böjd att tro på dem båda. Tror dock att jag lutar mer mot "resultat av ett förvirrat sinne" och tycker att den förklaring är snudd på bättre - trots min förkärlek för vampyrer.

Jag gillar beskrivningen av klasskamraterna, av lärarna och stämningen på det ganska dystra Brawelyn College. Jag gillar hur berättaren skriver mycket om sin läsning och även skriver små kommentarer om böcker då och då. Jag gillar den intellektuella kampen mellan berättaren, den Proust-älskande Dora och senare även Ernessa.

Perfekt höstbok som jag kan ta och rekommendera till en småkylig, mörk höstkväll med regnet smattrande mot rutan. Gillar både de lesbiska vampyrundertonerna (Carmilla), men tycker inte den delen når upp till "Dracula" och "Carmilla"s höjder i myspysig, småkuslig läskighet och suggestivitet, utan gillar som sagt den där delen som handlar om berättarens besatthet lite bättre. Bra var den dock.

Spänning: 4
Språk: 4
Personbeskrivningar: 5
Engagemang: 5
Handling: 5
Summa: 4,8

PS! Jag gillar flörtningen med "Dracula". Visst måste väl ändå berättarens blonda kompis Lucy ha fått sitt namn från Lucy Westenra?

PS II! Jag ser fram emot filmen med Sarah Bolger i huvudrollen som den i boken icke-namngivna berättaren. I filmen så har hon dock fått namnet Rebecca, och jag undrar om inte det är en blinkning till den icke-namngivna berättaren i romanen "Rebecca"....