Ikväll 22.45 så är det premiär för reprisen av "Twin Peaks" på kanal9. Jag vet inte om jag har kanalen. Jag vet inte om jag kommer att orka vara vaken till närmre tolv. Men jag ska se det (eller spela in). Det här är en Golden Opportunity. Jag måste se serien som jag har hört så mycket om.
För övrigt så fick jag mitt bokpaket från Adlibris idag, efter en och en halv veckas väntan. (En sak ni kommer lära er snabbt är att Ånge hatar mig och alltid behåller mina paket några dagar extra).
Innehållet var en salig blandning;
"The Little Stranger" av Sarah Waters á 84 kr
"Stolthet och fördom och zombier" av Jane Austen och Seth Grahame-Smith á 39 kr
"Ängelns lek" av Carlos Ruiz Zafón á 33 kr
"Boktjuven" av Markus Zusak á 44 kr
"Grave Secrets" av Kathy Reichs á 81 kr
"Fatal Voyage" av Kathy Reichs á 81 kr
Jag har högst hopp på "The Little Stranger" då den verkar vara i stil med "Rebecca" och "Jane Eyre", två av mina absoluta favoritböcker. Fast jag vet inte om Jane-känslan kommer från historian om ett hus som något kanske hemsöker eller från det faktum att familjen som äger huset heter Ayres?
"Stolthet och fördom och zombier" köptes enbart på grund av min förkärlek för orginalet, men jag förbereder mig på att bli positivt överraskad - särskilt då zombies inte direkt är min genre. De enda gångerna de har kommit innanför mina cirklar är de få tv-avsnitt av Buffy och "Supernatural" där det är med zombies, exempelvis "Dead Man's Party" (BtVS S03E02) och "Children Shouldn't Play With Dead Things" (SPN S02E03).
Och nej, jag är inte en nörd som vet exakt vad alla avsnitt av mina favoritserier heter samt deras ordningsnummer.
onsdag 30 juni 2010
måndag 28 juni 2010
Damn you, David. You've been a naughty boy
Jag slötittade precis på ett avsnitt av "Bones" och slogs av hur mycket ens bild av en serie och dess karaktärer varierar med människorna bakom rollerna. Ta Seeley Booth till exempel. Förut så var han en av mina drömkillar på TV. Han var snygg (är det fortfarande), har känslor och visar dem samt en underbar personkemi tillsammans med Bones (Emily Deschanel). Han hade DET, vilket mycket berodde på att jag alltid har tyckt att David Boreanaz har DET. David Boreanaz har alltid varit lite utav en favorit i mina ögon, från Buffy-tiden (som fortfarande pågår för min del). När man ser på extramaterialet på "Angel"-DVD:erna så har han alltid verkat vara en sådan underbar person att ha omkring sig. Han skrattar, skämtar, pratar och gör allt med karisma... och han verkade älska sin fru väldigt mycket.
Därför så blev jag dubbelt så besviken när jag läste om David Boreanaz affärer än när jag hörde om Tiger Woods. För medan jag inte har haft en så tydlig uppfattning om vad Tiger var för en person så har jag alltid sett David som en bra människa med god moral. Okej, jag har nog adderat in ganska mycket av Angel och Booth i min bild av Mr Boreanaz, men allt jag har hört sägas om honom - från kollegor under Buffy, Angel och Bones - får honom att se ut som en riktigt sympatisk kille. Och sedan så går han och är otrogen, med flera olika kvinnor, under hustruns graviditet. Hur schysst och sympatiskt är det?
Därför får jag nu en besk eftersmak av Booth. Jag blir fortfarande attraherad, men tankarna på Davids otrohet gör att de positiva känslorna dränks lite i besvikelse och irritation över att jag missbedömde en kändis. Det här är som om det helt plötsligt skulle uppkomma att Jared Padalecki och Jensen Ackles är svin - eller om någon av dem skulle vara otrogen mot sin hustru/fästmö. Eller att Kristen Bell är en riktig diva. En del kändisar måste ju ändå vara goda människor, eller hur?
Därför så blev jag dubbelt så besviken när jag läste om David Boreanaz affärer än när jag hörde om Tiger Woods. För medan jag inte har haft en så tydlig uppfattning om vad Tiger var för en person så har jag alltid sett David som en bra människa med god moral. Okej, jag har nog adderat in ganska mycket av Angel och Booth i min bild av Mr Boreanaz, men allt jag har hört sägas om honom - från kollegor under Buffy, Angel och Bones - får honom att se ut som en riktigt sympatisk kille. Och sedan så går han och är otrogen, med flera olika kvinnor, under hustruns graviditet. Hur schysst och sympatiskt är det?
Därför får jag nu en besk eftersmak av Booth. Jag blir fortfarande attraherad, men tankarna på Davids otrohet gör att de positiva känslorna dränks lite i besvikelse och irritation över att jag missbedömde en kändis. Det här är som om det helt plötsligt skulle uppkomma att Jared Padalecki och Jensen Ackles är svin - eller om någon av dem skulle vara otrogen mot sin hustru/fästmö. Eller att Kristen Bell är en riktig diva. En del kändisar måste ju ändå vara goda människor, eller hur?
Att presentera ett svin II
Jag letade precis igenom saker som jag skrivit förut och hittade den här presentationen som jag en gång skrev på ett amerikanskt forum och insåg att den är mycket bättre och mer witty än den jag skrev igår. Och därför postar jag en andra presentation.
"I'm the 18-year-old-girl Sara. I'm immortal. More or less. The light of the sun, the sustained heat of an intense fire – these things might destroy me. But then again, they might not. And maybe I'm not really immortal and only copying one of my favorite novel introduction (you get a cookie if you know which one it is).
True is this: My name is Sara, I'm a female and I'm 18 years old. Not 17 or 19, 18. That means that I'm allowed to drink alcohol, but not buy it - unless I'm in a bar or restaurant establishment - nor carry it in public. I'm allowed to drive a car, own a gun, to get married and to be thrown into prison. And oh, I almost forgot. I have reached my age of majority. Hallelujah, sings the choir.
As some of you may have come to understand, I'm not from the US (21 to drink, 16 to drive, thrown into prison as a child) nor from the UK. I'm from Sweden. You know, Sweden. In the north of Europe. Where everyone is blonde and blueyed (except that I'm brown-haired and blueeyed) and is named Inga or Sven. Oh, and right. We like to take a walk outside, in the Alps, who just happens to lay like 1000 miles away from Sweden, in Switzerland."
Efter det pratar jag om min skolgång och så vidare, men det är inte intressant - särskilt inte då den redan är över - så jag censurerade resten.
"I'm the 18-year-old-girl Sara. I'm immortal. More or less. The light of the sun, the sustained heat of an intense fire – these things might destroy me. But then again, they might not. And maybe I'm not really immortal and only copying one of my favorite novel introduction (you get a cookie if you know which one it is).
True is this: My name is Sara, I'm a female and I'm 18 years old. Not 17 or 19, 18. That means that I'm allowed to drink alcohol, but not buy it - unless I'm in a bar or restaurant establishment - nor carry it in public. I'm allowed to drive a car, own a gun, to get married and to be thrown into prison. And oh, I almost forgot. I have reached my age of majority. Hallelujah, sings the choir.
As some of you may have come to understand, I'm not from the US (21 to drink, 16 to drive, thrown into prison as a child) nor from the UK. I'm from Sweden. You know, Sweden. In the north of Europe. Where everyone is blonde and blueyed (except that I'm brown-haired and blueeyed) and is named Inga or Sven. Oh, and right. We like to take a walk outside, in the Alps, who just happens to lay like 1000 miles away from Sweden, in Switzerland."
Efter det pratar jag om min skolgång och så vidare, men det är inte intressant - särskilt inte då den redan är över - så jag censurerade resten.
lördag 26 juni 2010
Att presentera ett svin
Det här är det perfekta tillfället för mig att skriva en kort presentation om mig själv, för här sitter jag. Ensam på kvällen på Midsommardagen med massiv mensvärk, tröstätandes choklad, hemma hos min kille som för tillfället är med sina kompisar och spelar poker.
Mitt livs historia börjar för 18 år, 8 månader och 2 dagar sedan då jag föddes. Redan som ett litet barn så väcktes mitt intresse för böcker (trots att jag inte lärde mig läsa förrän jag var 6-7 år) och det har hållit i sig. För några år sedan så snittade jag ca 150-170 böcker per år, men den siffran har blivit kraftigt decimerad de två senaste åren pga. skolarbete och nu senast mitt sinnestillstånd (red.s anmärkning: nykär).
Jag har precis gått ut gymnasiet där jag gick det naturvetenskapliga programmet (inriktning natur). Till hösten väntar universitetsstudier, mest troligt i Umeå, och jag sitter för närvarande med ångestladdad förväntan och väntar på att mitt intagningsbesked ska komma. Prio ett är läkarprogrammet och det finns en 50 % procents chans att jag kommer in, då jag har varit på intagningsintervju genom Umeås speciella antagningssystem. Om inte annat så ska jag läsa psykologi.
Nu under sommaren så jobbar jag på ett callcenter och jag skulle kunna fylla bloggen med material från mitt arbete, men tyvärr så är det sekretess och vissa saker får inte berättas - vilket gör det lite svårare att förmedla mina finaste anekdoter. Däremot så kan jag någon gång berätta om mannen som ringde in och skällde ut mig för att chefen på ett företag aldrig återkom till honom - och hela tiden skrek "vaddå? runkar han?! runkar han?!" när jag sa att chefen för tillfället satt i ett möte och inte kunde ta samtalet.
Förutom ett stort intresse för böcker så tycker jag även om film&TV. Jag har en förkärlek för nästan alla olika genrer, men smart dialog, witty characters och en kemi mellan karaktärerna är någonting som jag värderar extra högt - och förstås sentimentalitet. Om man får gråta till en serie så kan ni räkna med att jag älskar den... eller önskar mig DVD-boxen.
Jag har lite OCD när det kommer till tv-serier. Jag MÅSTE nämligen se alla avsnitt i rätt ordningsföljd. Om jag missar ett avsnitt när en serie går på TV så kan jag inte se nästa, utan måste vänta tills DVD-boxen kommer. Jag kan inte heller se serier på Internet, för jag måste se dem på TV. Och sist, men inte minst, jag kan bara se komediserier med sällskap. Allt annat måste jag se själv.
Andra saker som jag är intresserad av är historia och onödigt vetande (bla. kuriosa om kändisar) och detta kommer även att figurera på den här bloggen. Bland annat så kommer ni nog få läsa ett hatfullt inlägg om filmen "The Other Boleyn Girl" när jag har samlat tillräckligt med mod för att våga se den. Jag har nämligen en faiblesse för Anne Boleyn och jag avskydde boken pga hur den ändrade på riktiga historiska fakta för att svartmåla henne och kommer nog att avsky filmen exakt lika mycket. Så det har ni att se fram emot.
Nu så ska jag gå och lägga mig och se på första säsongen av "Glee", ännu en serie där jag missade ett avsnitt (tredje) när den gick på TV och inte kunde fortsätta se resten.
Mitt livs historia börjar för 18 år, 8 månader och 2 dagar sedan då jag föddes. Redan som ett litet barn så väcktes mitt intresse för böcker (trots att jag inte lärde mig läsa förrän jag var 6-7 år) och det har hållit i sig. För några år sedan så snittade jag ca 150-170 böcker per år, men den siffran har blivit kraftigt decimerad de två senaste åren pga. skolarbete och nu senast mitt sinnestillstånd (red.s anmärkning: nykär).
Jag har precis gått ut gymnasiet där jag gick det naturvetenskapliga programmet (inriktning natur). Till hösten väntar universitetsstudier, mest troligt i Umeå, och jag sitter för närvarande med ångestladdad förväntan och väntar på att mitt intagningsbesked ska komma. Prio ett är läkarprogrammet och det finns en 50 % procents chans att jag kommer in, då jag har varit på intagningsintervju genom Umeås speciella antagningssystem. Om inte annat så ska jag läsa psykologi.
Nu under sommaren så jobbar jag på ett callcenter och jag skulle kunna fylla bloggen med material från mitt arbete, men tyvärr så är det sekretess och vissa saker får inte berättas - vilket gör det lite svårare att förmedla mina finaste anekdoter. Däremot så kan jag någon gång berätta om mannen som ringde in och skällde ut mig för att chefen på ett företag aldrig återkom till honom - och hela tiden skrek "vaddå? runkar han?! runkar han?!" när jag sa att chefen för tillfället satt i ett möte och inte kunde ta samtalet.
Förutom ett stort intresse för böcker så tycker jag även om film&TV. Jag har en förkärlek för nästan alla olika genrer, men smart dialog, witty characters och en kemi mellan karaktärerna är någonting som jag värderar extra högt - och förstås sentimentalitet. Om man får gråta till en serie så kan ni räkna med att jag älskar den... eller önskar mig DVD-boxen.
Jag har lite OCD när det kommer till tv-serier. Jag MÅSTE nämligen se alla avsnitt i rätt ordningsföljd. Om jag missar ett avsnitt när en serie går på TV så kan jag inte se nästa, utan måste vänta tills DVD-boxen kommer. Jag kan inte heller se serier på Internet, för jag måste se dem på TV. Och sist, men inte minst, jag kan bara se komediserier med sällskap. Allt annat måste jag se själv.
Andra saker som jag är intresserad av är historia och onödigt vetande (bla. kuriosa om kändisar) och detta kommer även att figurera på den här bloggen. Bland annat så kommer ni nog få läsa ett hatfullt inlägg om filmen "The Other Boleyn Girl" när jag har samlat tillräckligt med mod för att våga se den. Jag har nämligen en faiblesse för Anne Boleyn och jag avskydde boken pga hur den ändrade på riktiga historiska fakta för att svartmåla henne och kommer nog att avsky filmen exakt lika mycket. Så det har ni att se fram emot.
Nu så ska jag gå och lägga mig och se på första säsongen av "Glee", ännu en serie där jag missade ett avsnitt (tredje) när den gick på TV och inte kunde fortsätta se resten.
onsdag 16 juni 2010
Louder than sirens, louder than bells
Det här är en minibörjan på min presentation, my autobiography. Eller så är det bara jag som visar min fåfänga sida.
Mittpunkten i mitt liv (usch, vad hemskt det låter - och inte så superwomenpowerigt) har de senaste 7-8 månaderna varit denna herre. Bild från studentbalen för exakt en vecka sedan.
Och detta är en stor högtid, för det visar att jag verkligen har blivit mer orädd. Jag ger bloggsfären - for the very first time - en bild på mig själv. (Dock så ser man ju inte mitt ansikte)... och det har ingenting att göra med att jag är sjukt stolt över frisyren. Den var freakin awesome, men en riktig plåga.
Det hela började hos frisören klockan 9 på morgonen med att håret rullades upp på spolar (plååga!) och sedan så var det in i värmetorken i 1,5 timme! Det ni! Därefter så blev det bara värre och värre, med hårnålar som stack och tuperat hår som slets fram och tillbaka. Håret gjorde ont oavbrutet fram till 3 a.m då jag äntligen fick ta ut det. Fast snyggt var det!
Mittpunkten i mitt liv (usch, vad hemskt det låter - och inte så superwomenpowerigt) har de senaste 7-8 månaderna varit denna herre. Bild från studentbalen för exakt en vecka sedan.
Och detta är en stor högtid, för det visar att jag verkligen har blivit mer orädd. Jag ger bloggsfären - for the very first time - en bild på mig själv. (Dock så ser man ju inte mitt ansikte)... och det har ingenting att göra med att jag är sjukt stolt över frisyren. Den var freakin awesome, men en riktig plåga.
Det hela började hos frisören klockan 9 på morgonen med att håret rullades upp på spolar (plååga!) och sedan så var det in i värmetorken i 1,5 timme! Det ni! Därefter så blev det bara värre och värre, med hårnålar som stack och tuperat hår som slets fram och tillbaka. Håret gjorde ont oavbrutet fram till 3 a.m då jag äntligen fick ta ut det. Fast snyggt var det!
Intro
Jag har bloggat förut - och faktiskt haft läsare (!)- så jag är ingen gröngöling, men ändå så är jag riktigt nervös när jag skriver detta. Jag vet inte varför, men det kan bero på att mitt förra bloggande inte slutade så lyckat. För att göra en lång historia kort: Jag blev less, övergav bloggen helt och återvände 4 månader för att läsa igenom mina gamla inlägg - bara för att upptäcka att mina läsare trodde att jag var död... på riktigt!
(Och den logiska reaktionen till detta var såklart att få dåligt samvete... och sedan inte göra någonting för att rätta dem. Jag skäms fortfarande över det).
Dock så har det skett lite saker som får mig att tro att denna blogg kommer att bli mer framgångsrik och långlivad än den gamla.
Dessa är:
(Och den logiska reaktionen till detta var såklart att få dåligt samvete... och sedan inte göra någonting för att rätta dem. Jag skäms fortfarande över det).
Dock så har det skett lite saker som får mig att tro att denna blogg kommer att bli mer framgångsrik och långlivad än den gamla.
Dessa är:
- Jag har slutat gymnasiet (tog studenten i fredags) och är nu fri från alla nedtyngande läxor som var huvudanledningen till att jag slutade blogga förra gången.
- Jag har slutat gymnasiet och börjat det "riktiga" livet, vilket betyder att jag behöver någonstans att klottra ner alla miljoner tankar som kommer att fylla mitt huvud.
- Jag har börjat läsa igen, efter ett långt uppehåll, så jag har mycket mer att skriva om (min förra blogg var en bokblogg, detta kommer att vara en hybrid av bok-, dagboks-, tv-, musik- och randomblogg).
- Jag har mognat och är inte längre rädd för vad folk ska tycka om mig. Alltså; jag kommer inte att be om ursäkt för mitt beteende och preferenser hela tiden.
Jag skulle kunna presentera mig, men jag vill helst vänta tills imorgon. För just nu så är jag förkyld och trött och vill helst gå och lägga mig i sängen och se på min Sex and the City-box.
See you later, alligator!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)