På återseende

Jag har varken hunnit blogga eller läsa särskilt mycket den gånga veckan. Det har kommit fram till den där tiden på året som jag kallar "när åker du?"-tiden, då alla ens vänner plötsligt ska flytta, antingen för att jobba i en annan stad eller för att åka tillbaka till sitt universitet. Så jag har på sista tiden hoppat från vän till vän, arrangemang till arrangemang, för att hinna träffa alla innan de åker.

Första vännen flyttar på nu kommande måndag, nästa på torsdag och sedan så droppar de bara av en efter en tills det bara är jag kvar (ska inte tillbaka till Umeå förrän i början av september).  Då borde jag ju ha gott om lästid i alla fall, särskilt som min pojkvän har gått tillbaka till att jobba skift då och inte lär vara hemma så mycket.

I helgen ska jag på bröllop och när jag kommer tillbaka så ska jag blogga om "A Storm of Swords" och min jobb-bok "High Five" (Evanovich).

Tankar om "A Storm of Swords"

Jag vet att det har blivit en hel del "vita" inlägg på sista tiden, men jag varje gång jag sätter mig ned och tar upp "A Storm of Swords" så hittar jag alltid en hel del nya saker som jag bara måste få obsessa om. Jag har med text, men allt som specificerar vilken karaktär det rör sig om eller vad som händer är vitmarkerat. Jag vill inte nämna några namn, eftersom personer dör som flugor och det på så sätt spoilar vem som har överlevt bok 1 och 2.

Jag tycker att historien har blivit alldeles för ljus, oroväckande ljus. Det känns som att det går för bra helt enkelt. Ta t.e.x Jaime. Okej, han har förlorat en hand, ett stycke som lämnade mig skräckslagen och illamående i sin sparsmaksamhet då jag vet vad Vargo Hoat gör mot sina fångar . Men vad har hänt sedan dess? Hela historien med Brienne och hur han har fäst sig vid henne är i mina ögon en historia om spirande vänskap och tillit och inte särskilt mörk, vilket gör att jag fruktar allt mer för att något ska hända någon av dem.

Jag förstår inte varför Sansa gnäller så. Ja, det är jobbigt att bli bortgift mot sin vilja, men Tyrion var väl ett av de bättre valen? Jag förstår att han är ful som stryk, dvärg och inte direkt någon drömprins, men tänk på alla sämre alternativ? Han är vänlig, slår henne inte och försöker ju faktiskt skydda henne mot de värsta fasorna. Detta är även en anledning till att jag fruktar de mörker som Martin kan ha gömt i bakfickan.

På tal om Sansa, vet ni hur ledsen jag är över att Sandor Clegane har lämnat King's Landing? Mycket, däremot så blev jag glad när han helt plötsligt dök upp i Aryas POV. Jag älskade kapitlet där han förklarar till den "kidnappade" Arya hur han aldrig slagit hennes syster.

Förresten; jag tror att Arstan Whitebeard är Ser Barristan Selmy, har gjort det sedan han dök upp för första gången, och för varje gång han öppnar munnen så blir jag bara mer och mer säker. Fast: varför känner inte Jorah igen honom?!


UPDATE: Jag hade rätt. Det var ett tåg. Nu har hela helvetet brutit loss. Varför, varför, varför kunde jag inte bara gilla Lannisterklanen istället? Ingen av dem har ju dött än.... Nu blir jag nästan sur. G.R.R får ju ge sig!

Bokbloggare för Afrika

Nedanstående inlägg är en exakt replika av Saras inlägg, då jag tyckte att hon fick allting sagt så bra och koncist, plus att hon tillät kopiering rakt av.
----------------------------------------------------------------------------------------
Hörni, gå in och ta del av Bokmanias fina initiativ. Om ni inte orkar klicka vidare ta bara fram mobilen och gör så här:

För att skänka pengar till Röda korset:
Messa AKUT TORKA till 72 900 för att skänka 100 kr.

För att skänka pengar till Rädda barnen:
skicka 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950

För att skänka pengar till FN-organisationen UNHCR:
SMS:a till 72970
För att ge 100 kr, SMS:a FLYKTING
För att ge 50 kr, SMS:a FLYKTING 50

Jag vill även lägga till Läkare utan gränser:
Sms:a LIV till 72 970 (50 kr)

Information om bank/plusgiro finns om du klickar vidare på länkarna.

Enligt O tipsar även om Sticka till Afrika.

Kopiera gärna det här blogginlägget rakt av och sprid det vidare!
-----------------------------------------------------------------------------------------
Sen vill jag bara passa på att säga att alla kanske inte har råd, men 99,9 % av alla som läser det här borde ha råd att ge 50 kr. Det är bara att avstå från en bok i nästa beställning - vilket inte borde vara en så svår uppoffring då den där beställningen säkert ändå innehåller 4-5 st.
Jag har skänkt 50 kr till Läkare utan gränser, då jag redan är månadsgivare där och anser att de är en fungerande organisation, samt till UNHCR. Alla kan hitta ett alternativ som passar en.

Jag vill även passa på att lägga till UNICEF. Jag hittar ingen information om SMS-gåvor, trots att jag har för mig att det nämns i deras reklamer, men man kan ge ett valfritt belopp via Internetbank.

Mitt perfekta liv av Sarah Dessen (2004/2011)

(Obs! Jag måste säga en sak om mitt årtalssystem där uppe innan det blir riktigt fel. Boken kom ut på originalspråk, vilket är vad jag sätter där uppe för att ha koll på hur gamla böcker är, 2004 men blev nyligen översatt till svenska, just so you know)

Jag är ju riktigt kinkig när det kommer till ungdomsböcker, det vet alla som har försökt tipsa mig om "vanliga" ungdomsböcker - ni vet, sådana som inte innehåller magi, vampyrer eller andra varelser med huggtänder. Jag får eksem för minsta lilla sak, suckar högljutt åt klichéer och skriver sedan recensioner fulla med elakheter. Sådant är ju aldrig roligt, inte för dem som har skrivit och slitit med böckerna. Tur för Sarah Dessen att hon är en riktigt skicklig författare och helt får mig att kasta alla förevändningar ut genom fönstret.

"Mitt perfekta liv"(The Truth About Forever) handlar om Macy Queen, en 16-årig vanlig amerikansk tjej som sedan hennes pappas död har gjort sitt yttersta för att vara perfekt. Mittbenan ska vara rak, betygen ska vara oklanderliga, de strykta kläderna ska inte ha ett veck och ingen ska ha något att klaga på, särskilt inte hennes superperfekta geni-till-pojkvän Jason. Så kommer sommaren; Jason åker på matteläger och Macy får i uppgift att ta över hans jobb i bibliotekets infodisk. Ett tråkigt arbete med bitchiga kollegor gör inte mycket för att lyfta Macys humör, särskilt inte när Jason verkar bry sig mer om hur hon sköter arbetet än om henne.
Så en dag får Macy ett annat jobberbjudande: på färgsprakande, jäktiga, icke-perfekta cateringfirman Wish - och till sin egen förvåning så tar hon en chans och accepterar. Wish-Macy har mycket roligare, Wish-Macy lever ett intressantare liv... och Wish-Macy träffar Wes, en snygg kille som hon kan prata med allt om.

Dessen överraskade mig rejält. "Mitt perfekta liv" hade allt det där som jag alltid efterlyst i ungdomsböcker av denna sort. Riktiga känslor, relationer man kan känna igen sig i och den snygga killen som inte bara är snygg utan som faktiskt känns som en kille man själv skulle kunna träffa. Klichéerna blir inte klichéer om man ger dem verklighetsförankring. Ta till exempel den oförstående mamman som varken kan eller vill förstå att ett perfekt liv inte är det bästa livet, som inte inser att bara för att man ändrar rutiner så behöver man inte ändras själv. Hur många gånger har vi inte stött på den mamman i ungdomslitteraturen? Mamman som ger utgångsförbud och som blir "så besviken" och, trots att det är så i var och varannan tonårings liv, aldrig blir mer än ett hinder i romansen, i revolutionen. Som bara liksom är där, platt, utan motivering. Kliché.

Macys mamma är precis allt det där, förutom det sista. "Mitt perfekta liv" har både en oförstående mamma som inte vill se, men som har en bakgrund, en anledning till att inte se, och en kille som får mitt hjärta att slå snabbare, trots att han är fiktiv, och inte för att han är en Edward Cullen-klon - utan för att han har så otroligt mycket mer substans än de där Edward Cullen-killarna någonsin kommer att kunna ha. Romanen har quirky karaktärer som sticker ut, är lite over-the-top, men inte så pass over-the-top att de ramlar över kanten och blir alldeles för mycket. Trots sina egenheter så känns Bert, Kristy och Monica faktiskt som människor som skulle kunna existera.

Trots att handlingen är väldigt förutsägbar (jag insåg vad som skulle hända 200 sidor i förväg) så gör det ingenting. Språket, karaktärerna och interaktionerna mellan dem väger upp det hela. Efter en snabb googling så har jag sett att det finns 9 st Dessen-böcker på engelska, men bara en till på svenska, "Mycket mer än så"... en bok som jag visst äger. Tyvärr så är den kidnappad av min lillasyster, som läste "Mitt perfekta liv" före mig och älskade (försökte få henne att skriva en kommentar, men hon vägrade), så jag får nog vänta att tag med att läsa den. Tyvärr så får vi ju inte träffa Macy och Wish-gänget igen.

(Rec. ex. från Rabén och Sjögren)

And now time for the weather... Tiffany?

Om någon undrar vad jag håller på med på dagarna så kan jag säga att jag halvt jobbar ihjäl mig. Har haft en hel del kvällspass den senaste tiden och ser fram emot torsdag då jag är ledig. Har en hel drös av icke-färdigskrivna inlägg här på bloggen och håller utöver det på med att slalomläsa två böcker; "A Storm of Swords", behövs ej sägas av vem, och "Mitt perfekta liv" av Sarah Dessen - en trevlig ungdomsbok jag fått av Rabén och Sjögren. Inlägg om båda beräknas komma innan julimånad är slut.

Nu, när jag väl har lite tid över, så ska jag dock ägna mig åt något annat. Nämligen fjärde säsongen av True Blood. Wiiiie! Alexander Skarsgård är mumsig. Passar även på att infoga en liten fanvideo som jag tokälskar till döds, för den är så snyggt gjord. 

Trassel

Mitt i "A Storm of Swords"-läsandet, där allt ser som nattsvartast ut och det redan har dykt upp två cliffhangers som jag mår fysiskt dåligt av, så var jag tvungen att ta en paus. Tänka på något färgglatt, något ljust och något som får en att känna sig mycket bättre till mods.
Dr Sara ordinerar: Disney-film!

Och inte vilken Disneyfilm som helst utan den nyaste, Trassel/Tangled. Jag är uppväxt på Disneyfilmer och går alltid in i något slags temporärt barndomstillstånd när jag ser på Disney, så filmen uppskattades. Dock hade jag redan blivit spoilad av min Trasselmålarbok (*host*köptedenpåCoopförraveckanförattjagvillemåla*host*) och av min fyraåriga kusin, som jag för övrigt lånade filmen av. Fast Disney är ju inte världens mest originella, så det var ingen större förlust.

Länk till sång från filmen. Äh, när jag lika är på gång så kan jag bjuda på lite fler peppande Disneysånger.



Jag tror att om Belle hade haft Internet så skulle hon varit en bokbloggare. Jag önskar att jag också kända bokhandlare som lät mig läsa hans böcker.







Okej, jag vet att Anastasia inte är en Disneyfilm, men jag älskade den som liten, så den får vara med.









(Jag ÄLSKAR Ringaren av Notre Dame! Beror mycket på den storslagna musiken i En sång från Notre Dame, Som Eldar och Fristad-scenen (dvs där de ska bränna Esmeralda)).

Nu känner jag mig mycket piggare på att återvända till mörka och dystra Westeros. Jag förstår verkligen varför Martin har karaktärer i gross och parti, för de går åt. Var ett tag sedan jag läste om ett dödsfall dock - bara det att jag idag råkade spoila mig själv och insåg att flera karaktärer jag tycker om (ingen spoiler, för jag gillar ju i stort sätt alla utom Theon Greyjoy och Joffrey) kommer att dö. Det positiva är att jag nog kommer att ha glömt det tills jag kommer till fjärde och femte boken...

Parentes: (spoiler AGoT) Idag när jag satt på jobbet och funderade kring husen i A Song of Ice and Fire så insåg jag att huset Targaryen ju i stort sätt är extinct. Även om Daenerys får tillbaka tronen så är det ju ändå the End of House Targaryen då det ju bara finns 2 levande Targaryens kvar: Aemon och Daenerys. Eftersom Aemon är över 100 år så antar jag att han inte är särskilt fertil längre och Daenerys är ju infertil sedan missfallet med Rhaego, så jag ser ingen framtid. Om jag nu inte har rätt i en teori jag har... För i så fall så finns det en Targaryen kvar...

Drogo... förlåt, Conan the Barbarian

Är det bara jag eller ser den nya Conan the Barbarian (Jason Momoa) ut exakt som en Khal Drogo (Jason Momoa) som ägnat för lång tid på morgonen åt att raka sitt skägg att han inte hunnit fläta sitt hår innan han ska ut och vara badass och slåss.




Fast - förresten, det är väl inte så konstigt. Jag tycker bara synd om Jason Momoa som aldrig verkar få ha på sig en tröja.

Further evidence:

(från vänster: Jason Ioane (Jason Momoa) i Baywatch Hawaii och Frankie Seau (Jason Momoa) i North Shore)

PS! Momoa låter för övrigt jätteroligt. Momoa, Momoa, Momoa!

A Song of Ice and Fire: Potpurri

Börjar inlägget med att bjuda på en liten video:



Bara för att jag fortsätter att para ihop seriens småflickor med gamla riddare. Nedan hittar ni lite tankar om kommande säsongen av Game of Thrones, samt "A Storm of Swords".

ACoK: Jag kom på en väldigt oroväckande sak. Ni vet min Sansa/Sandor Clegane-förkärlek, som på ett sätt är väldigt konstig då the Hound i mångt och mycket gör allt han kan för att skrämma henne? HUR ska de kunna filma kyssen i slutet av "A Clash of Kings" när Sophie Turner är 16 år och Rory McCann är 42 år? Är det ens lagligt på film i USA? (Fast, nu när jag tänker efter så kanske det inte var en kyss. I mitt huvud var det en kyss, men i boken kanske det aldrig blev det). NEJ! Detta måste ju även betyda att de måste ta bort den högst traumatiserande Sansa-blir-misshandlad-och-avklädd-inför-hela-hovet-delen.

Och vad ska de göra med Jaime? Hans enda framträdande i "A Clash of Kings" har ju redan filmats?

ASoS: Vet ni hur glad jag blev när det blev något av Jorah/Daenerys! Woho! Måste läsa vidare.

Varför jag hatar Michael Gambon

Det här inlägget skulle ha hetat "Varför jag hatar Harry Potter-filmerna" och handla om varför jag bojkottat de senaste filmerna och beter sig som en frustrerad tjur som har en skynkesviftande matador framför sig varenda gång jag ser Daniel Radcliffe. Det hade varit ett underbart skönt inlägg att skriva, där jag skulle ha kastat skit på allt som inte duckade tillräckligt snabbt, utan att ha det minsta dåligt samvete, för för mig så är bokfandomen och filmfandomen vitt skilda. Det skulle bli min hämnd...

... men sen så spenderade jag ju en lördagskväll tillsammans med min lillasyster och Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1, som andningspaus innan jag tog mig an slutstriden i bokoriginalet, och insåg att jag inte tyckte att den var såå hemskt. Den var faktiskt - och det tar emot att säga det - ganska bra. För en gångs skull så lyckades jag se bortom allt de hade ändrat och insåg varför de tagit bort vissa delar. Det fanns saker som jag puffade upp mig över, men inte så att det rök ut ur öronen. Och anledningen till detta? Jag tror att det berodde på att de fokuserade mer på trion än på effekterna i denna film och, främst av allt, för att Michael Gambon inte var med. Den enda gången jag blivit glad för att Dumbledore dog.

Om alla felaktigheter och viktiga karaktärer som har blivit bortklippta är ett rött skynke för mina ögon så är Michael Gambon kniven med vilken mitt tjurjag slaktas efter föreställningen. Varför? Jo, för att Michael Gambon har öppet skrytit med att han inte har läst böckerna och jag förstår att han skryter, för om han hade sagt att han har läst böckerna så hade ju genast misstankar om analfabetism uppstått.
Michael Gambon spelar inte Dumbledore. Seriöst, hur svårt kan det vara för regissörerna att säga "öh, Michael, tagga ner lite!"? Hur svårt kan det vara för honom att se på de två första filmerna med Richard Harris som Dumbledore och försöka spela samma karaktär?
Exhibit A:


Låt oss nu ta en titt på scenen där Dumbledore frågar Harry om han har stoppat sitt namn i den flammande bägaren, direkt från boken:
"Professor Dumbledore was now looking down at Harry, who looked right back at him, trying to discern the expression of the eyes behind the half-moon spectacles.
'Did you put your name into the Goblet of Fire, Harry?' Dumbledore asked calmly".
Ehm, ehm.

Tacka vet jag Richard Harris!

För att fatta mig kort om varför jag inte tycker särskilt mycket om de andra Harry Potter-filmerna (de två första och nu även DH1 borträknade); de tar bort karaktärer som är viktiga längre fram och ägnar mesta tiden åt flashiga specialeffekter som inte behövts då Harry Potter trots allt är en historia om relationerna mellan karaktärerna. De förklarar knappt saker och litar på att tittarna har läst böckerna, vilket folk - som min lillasyster - inte har gjort, vilket leder till att många av sakerna de sätter in är helt obegripliga för dem. Och så förenklar de, och förenklar och förenklar för att kunna ha tid åt mer flashiga saker som flygande dödsätare...
Samt att ingen någonsin bär sina Hogwartskläder och Hermiones hår blir plattare och plattare för varje film som går.

Jag har inte sett Harry Potter and the Half-Blood Prince efter att följande konversation utspelat sig mellan mig och min syster:
Jag: Var filmen bra då?
Syster: Ja, fast lite läskig...
Jag: Vaddådå?
Syster: Ja, den var rätt läskig när Bellatrix brände ner Kråkboet
Jag: *kaboooom* (ljud när mitt huvud sprängs)

Fast efter att ha sett DH1 och inte fått ett exploderande huvud så kanske jag ändå borde gå och se DH2...

Gamla synder av Elizabeth George (1989)

Jag vet att jag inte har skrivit något om böcker jag läst på riktigt länge. Detta beror på att jag inte kan skriva om vad jag tycker om Harry Potter-böckerna en och en utan att komma tillbaka till händelser i tidigare och senare böcker. För mig är Harry Potter-böckerna en klump av awesome. (Det kommer dock att komma ett "Jag och Harry Potter"-inlägg där jag uttrycker min kärlek för bokserien, samt ett "Harry Potter-filmerna suuuger"-inlägg där jag kastar sten på filmerna).

Detta inlägg ska dock handla om något helt annat: nämligen kommisarie Lynley och assistent Havers. När jag var mindre så såg jag flera avsnitt av tv-serien tillsammans med mamma, men jag har hittills inte läst böckerna (förutom den första, "Pappas lilla flicka"), trots att vi äger alla Elizabeth Georges böcker förutom 2 st.

I "Gamla synder" (Payment in Blood) är ett låsta rummet-mysterium i centrum. Thomas Lynley blir speciellt utvald för att leda utredningen av mordet på en engelsk pjäs- och mysterieförfattarinna som under brutala förhållanden blivit mördad under en weekend på den skotska landsbygden, dit teatersällskapet farit för att förbereda sig inför pjäsen. Med sig ut till det skotska godset Westerbrae har han assistent Barbara Havers, samt hans gode vän Simon Allcourt St James, tillika forensic anthropologist (vad de nu heter på svenska). Väl på plats så får sällskapet en chock: i hotellrummet bredvid den mördade kvinnan så hittar de en viss Lady Helen Clyde, fd. fästmö till St James och Lynleys nuvarande förälskelse, och hon har inte bott där ensam. Förblindad av svartsjuka så letar Lynley efter bevis för att Helens älskare är mördaren, men är han ute på rätt spår eller är han blind för vem som verkligen är mördaren?

Elizabeth Georges deckare har något speciellt över sig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det tilltalar mig. Undrar om det är att vi får se snuttar från alla inblandades POV, på ett sätt som känns naturligt och att detta leder till att förvirringen ökar, då händelserna i dessa POVs inte förklaras särskilt mycket och allesammans kan tydas som att det är den karaktären som är mördaren.

Eller är det inblandningen av högadeln, med allt vad det innebär. När jag läste den första Lynley-boken, "Pappas lilla flicka", så störde jag mig på versalerna som dök upp mitt i meningar när karaktärer skulle vara artiga mot varandra. Er och Ni var vanligt förekommande ord i dialogen, och med tanke på att nästan alla återkommande karaktärer i bokserien är högadliga, ex Lord Asherton (Thomas Lynley), Lady Helen Clyde och Simon Allcourt St James är väl inte direkt från förorten heller (han har ju trots allt en butler), så är det inte så konstigt - men det stör mig i min läsning. Jag är inte så förtjust i versaler mitt i en mening.

I "Gamla synder" då dyker inte de där versalerna upp, vilket gjorde att min läsning fortlöpte mycket smidigare när jag inte behövde ägna tid och energi åt att störa mig på petitesser. Jag vet inte om de har bytt översättare och Ragna Liljedal som översatte denna bok inte var lika artig och versalade folk - för ni använder de fortfarande.

Jag gillar verkligen överklassinslagen. Lite bisarrt blir det när St James butler kommer in med smörgåsar och tårtbitar mitt under en diskussion om misstänkta eller när Lynley stör sig på sin betjänts beteende, för det är en värld som man vanligen inte ser, speciellt inte i böcker som trots allt utspelar sig i slutet av 80-talet.

Jag har nu i fyra dagars tid försökt att få något vettigt sagt om denna roman, men inte lyckats. Jag kan bara konstatera att jag nog kommit över min aversion för deckare (dock inte svenska deckare) och börjat kunna njuta av dem också. Samt att jag gillar Barbara Havers väldigt, väldigt mycket.

Spänning: 4
Karaktärer: 4
Engagemang: 4
Språk: 4
Handling: 3
Summa: 3,8

Spoiler: Lynley och St James är förutom att vara bästa vänner även (blivande) dubbla buksvågrar. Vilken komplicerad relation det där kompisgänget har! Deborah St James, fd. Cottler, är dotter till Simon St James butler och har förut haft en relation med Lynley. När Deborah gifte sig med St James så var Lynley fortfarande förälskad i henne. Lady Helen Clyde och St James var förut förlovade, men gick skilda vägar efter bilolyckan som gjorde St James handikappad, en olycka där Lynley körde. Lynley är nu förälskad i Helen och kommer att gifta sig med henne i någon av de kommande böckerna. Och allesammans står extremt nära varandra. Puh...