Slutrapport bokrean 2011

(Jag tror nämligen inte att jag kommer att köpa något mer... Eller jag bör inte göra det då jag nu har fyllt den där bokhyllan som nyss stod så halvtom)

Antal köpta böcker: 11 st (varav tre inte var från rean)

Antal på engelska: 5 st

Antal på svenska: 6 st

Antal manliga författare: 5 st

Antal kvinnliga författare: 6 st

Billigast: "Ett rum med utsikt", "Den döda älskarinnan", "Farligt byte" och "Frankenstein" för 19 kr/st. (Den sista är t.o.m på engelska!)

Dyrast: "Monday Mourning" av Kathy Reichs för 39 kr. (Egentligen "The Passage" för 69 kr, men den kom ju inte från rean).

Mest nöjd med (icke-rea böcker borträknade): "Frankenstein"

Mest impulsköp: "Looking for Jake and Other Stories" av China Mieville.

Vilken kommer kommer att stå oläst längst?: Det blir nog "De välvilliga" då den är så fruktansvärt tjock.

Något för hobbypsykologerna

Jag är på ett väldigt konstigt humör, som nog de flesta hobbypsykologer nog skulle tycka var väldigt oroväckande. Jag är på "jag vill se tjejer vara coola och kickass och verkligen kick som ass - och sedan skratta åt det".

Vilket leder till att jag sitter och kollar på videor som dessa och riktigt njuter:







Någon som kan ställa en diagnos? Vad tyder detta på?
Frustration på grund av mycket plugg? Frustration på samhället? Farligt intresse för våld som sätter mig i riskzonen för att utvecklas till en skolskytt? (om någon från någon myndighet råkas se det här: nej, det finns ingen chans. Jag känner mig som en del av samhället och ser mig varken som lägre eller högre stående - och jag gillar skolan). Eller är det bara helt enkelt så att det är roligt med kvinnligt tv-våld.

En av sakerna som jag oftast gillar allra bäst med de flesta liknande kvinnliga tv- och filmkaraktärer är att de alltid blir så underskattade och männen som får smaka på den beska medicinen ofta ser så förvånade ut. Det gillar jag.

Triss i favoriter (Eller: Om nöjet med birollsidentifiering)

·         Jag har börjat en ny rutin: att se på ett avsnitt av Bones varje kväll innan jag går till sängs och det har varit en riktigt trivsam rutin, särskilt nu när jag verkligen förstår vad Dr Brennan pratar om när hon säger ”distal phalanges” (fingerbenen som sitter långt ut) eller pratar om skador på ”radii and ulnae” (skenbenen och armbågsbenen). Som vanligt så dyker det upp en hel del välkända ansikten i gästrollerna och ibland så dyker någon speciell upp, någon från en favoritserie som gör att jag bara måste pausa bilden och säga högt, till ingen speciell, ”Det där är ju [insert rollen som skådespelaren/skådespelerskan spelar i den andra serien]!”. Igår (egentligen för typ två veckor sedan, skrev utkastet till det här inlägget för länge sedan när jag inte hade Internet) så såg jag avsnitt 8, ”The Girl in the Fridge”, och precis ett sådant ögonblick inträffade. Jag tryckte på paus, ställde mig upp och sa till tv:n – ”Det där är ju andra Meg (eller tredje, beroende om man räknar med Sammy) från Supernatural!”. Självklart var hon en bitch, vad annars.

B

Bland det roligaste jag vet med att kolla på tv-serier är just det: birollsidentifiering. Jag älskar den där känslan, när man känner igen en biroll från ett annat ställe och för mig brukar det på något sätt kännas som en bro mellan mina favoritserier. 

Avsnitt 18, ”The Man With the Bone”, måste isåfall vara en trevägskorsning (fyrvägs om man räknar Booth som en Buffy-connection) mellan mina favoritserier. I det avsnittet så dyker två välkända ansikten upp, två av mina favoritantagonister på TV: YED, dock utan gula ögon, och Liam Fitzpatrick från Supernatural respektive Veronica Mars. 

Om man tänker efter så blev det egentligen hattrick i favoritantagonister. Jag gillar YED bäst av alla demoner Sam och Dean slåss mot, jag gillar Liam Fitzpatrick bäst av alla skurkar som Veronica Mars är på spåren (eller nej, bäst gillar jag" bussbombaren" i säsong 2 (inga spoilers här)) och en av mina absoluta favoritBig Bads i Buffy är ju just Angelus. Så mitt nördhjärta var väldigt nöjd över det avsnittet.

Könsroller according to Jim

Idag var en stor dag för mig. Jag fixade mitt Internet... Själv!
Sedan jag flyttade in så har jag haft problem med mitt bredband. Först så fick jag inte uppgifterna, sen så var det fel på uttaget och de skulle skicka någon hit för att kolla på det - bara att denna någon aldrig dök upp. Idag så blev jag less på att vänta på nätverksuttagsmannen och gjorde något jag inte kan skriva här ifall min mamma läser då det var så idiotiskt dumt (jag stack in en penna i uttaget och rörde runt lite) och helt plötsligt så fungerade uttaget som det skulle.

Det här är en passande början på det här inlägget, för denna lilla anekdot bevisar något: kvinnor kan visst fixa tekniska saker själv och det går på samma tema som inläggets ämne.

Mellan 07:30-08:30 på morgonen så är det Jims värld på 3:an. En sit com-serie som jag bara har råkats se då och då, bland annat igår morse och idag. Om man säger så här: Jag har aldrig sett en så könsrollsstereotyp serie, ever. Jims värld handlar om Jim, pappa till två små döttrar och en ännu mindre son och make till Cheryl, som är högljudd och "manlig", tror att han har rätt, rädd för känslor och kvinnliga saker. Cheryl är vacker, gillar att laga mat och baka, hemma mamma och "kvinnlig". Under de avsnitt som jag har sett så har följande scenarion utspelat sig:


1. Cheryl och hennes syster Dana blir inlåsta i garaget när den automatiska garageporten inte längre är automatisk och systemet måste återställas för att kunna öppnas. Jim har visat Cheryl hur man återställer garageporten tidigare på dagen, men hon kommer inte ihåg hur man gör. Hon avslöjar senare för Jim att anledningen att hon inte kom ihåg hur man gjorde var för att hon tänkte på fruktkaka och recept istället för att lyssna på Jims tekniska prat.

2. Det är Halloween och Jim och Cheryls enda son Kyle vill klä ut sig till Askungen. Jim får panik och inser att hans pojke är "tjejig" och att det är Cheryls fel då hon inte låter Kyle springa runt som han vill, slå och reta sina systrar, utan istället uppmuntrar honom att leka med dem snällt. Bland annat så har Kyle fått se på samma filmer som tjejerna, däribland Askungen. I ett frustrerat ögonblick så utbrister Jim att "filmerna gör pojkar till tjejer".

3. Cheryl klagar på Jim för att han aldrig visar sina känslor. Jim och Cheryl ser en romantisk film och Jim blir rörd och gråter. Cheryl blir äcklad av hans gråt och erkänner till Dana att hon inte ser honom som en man, utan som en bebis när han gråter. Det hela slutar med att Cheryl förklarar för Jim hur hon förlorat respekt för honom som man när han beter sig som en kvinna och Jim går tillbaka till att aldrig visa några känslor.

Finn 5 fel skulle inte ens fungera här. Det skulle snarare bli: hitta ett rätt och det är inte säkert att något går att hitta.

Varför måste så många familjesitcoms innehålla så unkna könsroller?

The Importance of Being Earnest av Oscar Wilde (1899)

Jag satt ensam i min lägenhet denna kväll och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kunde inte plugga, för jag var helt slut i huvudet och kunde inte ta in någon som helst information om proteinstrukturer och termodynamisk jämvikt, och jag tyckte inte att det fanns något bra att se på TV. Så kom jag plötsligt på den perfekta lösningen: Jag kan ta och läsa ut ”The Importance of Being Earnest”, som har stått outläst i min bokhylla i lite mer än 2 år, då jag förlade den och sedan höll på med en annan bok när jag väl hittade pjäsen igen.

”The Importance of Being Earnest” (Mister Ernest) är en liten karamell som är perfekt för en längre, kort sittning. Oscar Wildes är witty som vanligt och här, i replikform, så kommer det fram på bästa sätt, uppradade efter varandra utan någon beskrivande text.  De moraliska diskussionerna, grundstenen i  1800-talets dialoger, blir inte lika långa och hinner inte gå från roande till … lite mindre roande och jag kunde se pjäsens roller framför mig medan jag läste. Och om man ska vara ärlig, förväxlingskomik kan väl aldrig gå fel?

Snabb genomgång av handlingen:

John Worthing har uppfunnit en omöjlig yngre bror, Ernest, för att få en ursäkt att med jämna mellanrum lämna sin egendom på landet och bege sig in till storstaden, där han är känd som Ernest Worthing. John förälskar sig i den unga Gwendolen Fairfax och friar till henne – och hon svarar glatt ja. Gwendolen har nämligen en barndomsdröm att gifta sig med en man vid namn Ernest. Bara en Ernest duger.

Samtidigt så har Johns skrupelfria vän Algernon fått höra historien om den påhittade brodern och beger sig till Johns egendom, under sken att vara den yngre brodern, och träffar där Mr Worthings vackra skyddsling Cecily Cardew, som även hon när en dröm om att gifta sig med en man vid namn Ernest.

När sedan Algernons och Johns vägar korsas så blir allt mycket mer komplicerat.

Jag älskar förväxlingsdrama och det är inte för inte som ”Twelfth Night” är en av mina favoriter bland Shakespeares pjäser. Här har vi två unga kvinnor som båda tror sig vara förlovade till en man som inte existerar, ett upphittat spädbarn som ingen vet vem det tillhör och, måstet i all 1800-tals litteratur, i alla fall vad det verkar som, en högljudd, inte alltför intelligent medelålders kvinna. (Tänk Mrs Bennet-style).

Jag önskar att jag kunde få se pjäsen på teater, men det kommer nog inte hända på ett tag. Enklare blir det då att se filmen, med bland annat Reese Witherspoon, från 2002.

Språk: 5

Karaktärer: 4

Handling: 5

Spänning: 3

Engagemang: 4

Summa:4,2

GWENDOLEN: Oh! I hope I am not that. It would leave no room for developments, and I intend to develop in many directions.

(Efter att ha fått höra att hon är perfekt)

Four to Score av Janet Evanovich (1998)

Jag hade planerat att plugga på bussresan hem i torsdags, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det visade sig att min 3-kilos klump till kursbok visst ger mig åksjuka trots åksjuketabletter, så istället för att bläddra i den så fick jag ägna mig åt den bok jag felaktigt hade beräkna skulle räcka under den fullplanerade helgen. När vi var halvvägs hemma så hade jag läst ut ”Kryptan” och det ställde mig inför ett stort dilemma: Vilken bok skulle jag nu läsa?

Som tur var så har jag ju böcker en masse hemma, så det var bara att plocka ut något från bokhyllan – och ”Four to Score”, fjärde boken i Janet Evanovich serie om bounty huntern Stephanie Plum, fick äran att följa med mig på bussresan hem till Umeå.

I ”Four to Score” (Fångat byte) så får Stephanie i uppdrag att leta reda på Maxine Norwicki, en medelålders kvinna som missat sitt inbokade besök på Trentons rådhus. Maxine är inte tidigare straffad och har bara stulit sin pojkväns bil efter ett bråk, så det bör inte vara allt för svårt att hitta henne och ta med henne till rådhuset för att boka ett nytt möte… tror Stephanie i alla fall. Felet är bara att Maxine är spårlöst försvunnen och hennes närmsta anhöriga vägrar säga var hon befinner sig. Samtidigt som Stephanie desperat letar efter spår så har hon Joyce Barnhardt, hennes absoluta hatobjekt tillika kvinnan med vilken hennes ex-man hade en affär, i hasorna. Jakten på Maxine Norwicki utvecklas till en prestigekamp… och ett spel på liv och död, då någon verkligen inte vill att Stephanie hittar Maxine.

Anledningen till att jag valde ”Four to Score” som min bussbok var för att det är en perfekt bok att läsa när hjärnan fortfarande är inbäddad i feberdimmorna. Man vet vad man får redan innan man börjar läsa. En klantig, lite Bridget Jonesig (dvs. smått knubbig med konstant bad hairday) hjältinna som alltid råkar illa ut. Seriöst. Varför är Sookie Stackhouse syndromet så vitt spritt? Alla verkar vilja Stephanie Plum illa. I nästan varje bok så är det en manlig psykopat som förföljer henne. Det är alltid folk som hotar att skjuta henne, minst två gånger per bok, och det är alltid någon som bryter sig in och saboterar något i antingen hennes bil eller lägenhet. Stephanie blir dock inte allvarligt skadad lika ofta som Sookie brukar bli. (Jag har döpt det till Sookie Stackhouse-syndromet för att jag förknippar just dessa saker med Sookie: manliga varelser som vill påtvinga henne sexuell kontakt, folk som vill skada henne och inbrott/skadegörelse i hennes hus).

Evanovichs serie är en blandning av fartfylld deckare och en komedi och är väldigt behagliga böcker att läsa vid sådana här tillfällen: stunder när man inte kan eller vill utnyttja sin fulla uppmärksamhet/tankeverksamhet på boken. För det är inte så svårt att hänga med. Man kan se på TV med ena ögat och läsa med det andra och man vet ändå exakt vad som händer i boken. Böckerna är rätt mysiga som fluffböcker, men är enligt mig inga tungviktare.

Spänning: 3
Karaktärer: 2
Handling: 3
Engagemang: 3
Språk: 3
Summa: 2,8

Sjöfararna av Diana Gabaldon (1996)

Jag har en stor guilty pleasure-serie och det är Gabaldons tegelstensserie som inleds med ”Främlingen” och som nu är uppe i åtta böcker, varav den senaste nyss släpptes på svenska. Jag vet inte vad det är med de böckerna, men jag njuter av att läsa dem – men på samma gång är det ingenting jag skryter över eller ens brukar nämna när man diskuterar i boksammanhang. Varför detta mygel och självsvek? (Personligen så tror jag att en orsak kan vara att jag misstänker att Främlingen-serien påminner mycket om ”Grottbjörnens folk”  och att jag ser dem som absoluta botten på fin/fulkultursspektrat).

Det är omöjligt att förklara vad ”Sjöfararna” (Voyager) handlar om utan att spoila de två första böckerna, men jag ska försöka vara vag. I slutet av ”Slända i bärnsten” så fick ju Claire reda på att Jamie överlevde slaget vid Culloden och nu så tar hon sig tillbaka till honom genom stenringen och hamnar i 1760-talets Skottland, exakt 20 år efter att hon lämnade det sist, och precis som förr så är det inte något stilla liv som Mr Fraser lever… Boken berättar även historien om vad som hände Claire och Jamie mellan Culloden och deras återförenande.

En sak som jag hade svårt att vänja mig vid var hur gamla Claire och Jamie har blivit. I de första böckerna så var ju båda två i sina mid-twenties, men nu så har båda två hunnit passera fyrtiosnåret och det  krockar lite med min bild av dem, för jag tänker fortfarande på dem som unga – vilket till stor del kan ha sin grund i att de är i stort sätt samma personer nu som i de två första böckerna.

Jag tyckte inte att tredje delen var lika bra som jag upplevt att ”Främlingen” och ”Slända i bärnsten” var när jag läste dem, och det kändes som att historien var ännu lite spretigare än tidigare. Jag har en gång kallat serien från Sookie Stackhouse på crack och det är lite så som serien upplevs ibland: det går snabbt, det händer mycket och folk blir skadade till höger och vänster. Förvånansvärt nog så var inte min favoritdel de dramatiska kärleksscenerna mellan Jamie och Claire utan de mer stillsamma delarna där deras liv ifrån varandra skildras (samt återföreningskapitlet, vem försöker jag lura?). De kapitlen är både sorgliga, bitterljuva och är de jag tycker visar deras relationsband bäst.

Jag tänker ta mig an del fyra, ”Trummornas dån”, inom en snar framtid – eller snar och snar, kanske till sommaren. Jag tror nämligen att den delen handlar om Amerikanska frihetskriget och det ska bli intressant att läsa om. Jag älskar bokserier som blandar mina två favoriter: stora känslor och historia.

Jag kommer faktiskt inte på något mer att skriva om ”Sjöfararna”. Språket är liksom i de tidigare böckerna väldigt… vanligt. Ingen skämskudde här inte, förutom i vissa av sexscenerna (men jag stör mig inte på dem lika mycket som jag gör med sexscener i vissa andra böcker), men inget speciellt. För att läsa mer om vad jag tycker om serien så kan ni läsa min recension på andra boken, ”Slända i bärnsten”.

Engagemang: 4
Språk: 3
Karaktärer: 4 (jag gillar både Jamie och Claire)
Handling: 4
Spänning: 4
Summa: 3,8

Murphys lag om sjukdom

Om Murphy hade varit läkare istället för flygvapeningenjör så hade nog Murphys lag låtit så här: "Om det finns ett tillfälle där du absolut inte vill, kan eller har tid att bli sjuk (så till den grad att du inte ens känner det där "om jag var sjuk så kunde jag slötitta på tv utan att känna mig skyldig"-resonemanget), då kommer du att bli det - med råge"!

I torsdags så åkte jag hem för att umgås med mina föräldrar och (främst) min pojkvän under helgen. Jag hade med mig ett helt berg med skoluppgifter som jag även skulle försöka att hitta tid att göra. Vad händer? Jo, jag hinner bara kliva över tröskeln till det som tidigare var mitt enda hem så drabbas jag av akut frossa. Välkommen hosta och 39-gradersfeber.

Alla de roliga sakerna jag hade planerat att göra med min pojkvän och vänner? Borta.
Högarna med skolarbete? Inte en chans att jag klarar av att läsa biokemi pepprat med medicinska fackuttryck i det här tillståndet.
Skönlitteratur? Samma där.
TV då? Den står i min lägenhet i Umeå, så jag kan inte ens ligga nerbäddad i sängen och se på film.

Så den här helgen har spenderats i säng, kraxande värre än kråkorna som brukar slåss på min balkong under sommarnätterna samt huttrande så att tänderna skakar alt. svettandes floder. Nämnde jag att jag även närmade mig 40 grader idag och att mina föräldrar tänker släpa med mig på akuten imorgon för att utreda min sjukdom innan de släpper iväg mig till Umeå?
Det ryktas om att det kan röra sig om lunginflammation... (Jag tror inte på den teorin själv, då jag inte får ont i bröstet av mina hostningar, utan i magen. Jag kommer typ att ha ett sexpack när den här influensan har gått över, så som jag använder mina magmuskler).

Från den ljusa sidan: Jag är i alla fall någorlunda pigg nu (= jag kan sitta upp som vanligt, behöver inte ligga nedbäddad och kan sätta ihop sammanhängande tankar) när jag har proppat i mig C-vitamin, Echinagard, Bisolvon, nässpray, te och massa massa massa Panodil. Jag har ett eget litet pillerskafferi vid sängen.

Kryptan av Kate Mosse (2007)

Jag måste börja detta inlägg med en liten fundering: undra om Kate Mosse ofta blir förväxlad med Kate Moss? När "Labyrinten" började dyka upp i de svenska bokhandlarna så hände det flera gånger att jag gick förbi en hylla och hajade till då jag tyckte mig uppfatta namnet Kate Moss bland de skönlitterära  verken. Det tog faktiskt en tid för mig att inse att det inte var Kate Moss som hade påbörjat en karriär som författare, utan att det rörde sig om en annan brittisk Kate.

Innan jag kommer igång och berättar om boken så kan jag även erkänna att jag faktiskt trodde att det var "Labyrinten" jag hade köpt och att det inte var förrän ganska nyligen jag insåg att det faktiskt rör sig om två olika böcker. Varför denna förvirring? - Det tar vi längre ner.

"Kryptan" (Sepulchre) berättar om två kvinnor, under två skilda tider, vars liv på något mystiskt sätt hänger ihop. År 1891 åker Léonie Vernier, en 17-årig parisansk flicka, till byn Rennes-les-Baines tillsammans med sin bror Anatolie för att bo hos deras farbrors unga änka, Isolde. Léonie känner sig illa till mods i början: Anatole och Isolde verkar dölja något för henne och hon tycker att det känns som att någon förföljer henne - och spökhistorierna om familjens gods Domaine de la Cade verkar vara mer än bara historier. År 2007 åker amerikanska Meredith Martin till Rennes-les-Baines för att försöka spåra sin biologiska släkt. Den enda ledtråd hon har är ett foto av en ung man, hennes mormors morfar, stående på torget i Rennes-les-Baines och en gammal Tarotkortlek med målade porträtt. Medan Meredith försöker att ta reda på mer om sin biologiska släkt så upptäcker hon allt mer av områdets kusliga bakgrund - och hemskheterna bara ökar när Meredith börjar att känna sig förföljd. (Cheesy sammanfattning? I know, men det är helt omöjligt att sammanfatta bra utan att ge bort för mycket).

Anledningen till att jag först trodde att "Labyrinten" och "Kryptan" var samma böcker beror delvis på att någon har valt att formgiva dem i stort sätt identiskt (dock i olika färger) och att jag hade väldigt lite förkunskaper om Kate Mosse när jag gjorde mitt köp. En kompis till mig läste "Labyrinten" för något år sedan och rekommenderade den till mig och hon beskrev handlingen som "en historia som utspelas i två olika tidsåldrar, med två olika unga kvinnor, men som ändå är parallell". När jag såg "Kryptan" och läste baksidan så tänkte jag "aha!" och köpte den.

Dock så var det inte ett dåligt köp. Jag gillade romanen och tyckte att hoppen mellan 1891 och 2007 sköttes bra. Dock så var jag mycket mer intresserad av händelserna som utspelades under 1891. Det var de som förde mitt läsande framåt, för allt Merediths tidslinje gjorde var att servera oss ingredienser till Léonies historia och det var där spänningen låg: vad kommer att hända med Léonie och de andra på Domaine de la Cade? Merediths historia var så uppenbar - jag listade ut vad som skulle komma fram gällande hennes biologiska familj redan efter en tredjedel av boken - och de spänningselement som skulle krydda 2007-delen kändes inte lika skräckinjagande som de i 1891-delen. (Då talar jag speciellt om Hals pappas bilolycka och dramat efter den).

För skräckinjagande var det. Det var inte den perfekta boken att läsa under mina första nätter själv någonsin (jag kom på i söndags, lagom till att mina föräldrar hade hunnit halvvägs hem igen, att jag aldrig har sovit i en tom lägenhet/hus förut) då långa beskrivningar om iskalla vindilar, känslan av ögon i mörkret och den där skrämmande vetskapen om att det är någon där trots att ingen syns, inte passar särskilt bra ihop med ensamhet.

Som underhållning så har jag inga klagomål på boken, men fyrverkeriunderbar var den inte. Det fanns språkliga misstag som jag störde mig på - bland annat dålig korrekturläsning då det kändes som att jag hittade ställen där ord saknades ovanligt ofta samt överanvändning av franska fraser (i början älskade jag det stilknepet, men allt eftersom det användes allt mer frekvent så blev jag lite uttröttad).  Dock så skulle jag säga att den är läsvärd och kvalificerar sig in i kategorin strandlitteratur: böcker som intresserar, men inte överskuggar allt annat.

Språk: 3

Karaktärer: 3

Spänning: 4

Engagemang: 4

Handling: 3

Summa: 3,4

(Enligt Wikipedia så håller de även på att styra upp en filmatisering av "Kryptan")

Bokreafynd II

Jag har trillat dig igen. Efter det här så tänker jag inte köpa några fler böcker förrän till sommarlovet, jag lovar! Var in på Adlibris och plötsligt så blev min bokhylla 6 böcker rikare, tre från bokrean och tre som jag bara verkligen ville ha.

"Monday Mourning" av Kathy Reichs - jag har alla böcker fram till denna, så när den kostade endast två tjugolappar så var jag ju tvungen att slå till.
"Farligt byte" av Janet Evanovich - samma motivering.
"Frankenstein: or the Modern Prometheus" av Mary Wollstonecraft Shelley
"The Passage" av Justin Cronin - äntligen har de billiga pocketen kommit ut! Fick tyvärr inte den snygga upplagan med tjejen på framsidan, men det struntar jag i.
"Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt
"Själens osaliga längtan" av Audrey Niffenegger.

Här med råder absolut köpstopp.

Första bokreaskörden

Om någon undrar varför jag uppdaterar bloggen så sällan på sista tiden så beror det på att jag fortfarande inte har något Internet hemma och är alldeles för lat för att dra med mig datorn överallt. Jag har packat upp alla mina saker och skruvat ihop alla IKEA-möbler och är äntligen helt på plats i min lägenhet. Jag fick en chock när jag packade upp mina böcker och insåg hur duktigt jag varit när jag packade - det är inte ens 2 HYLLPLAN! Det är ett och en tredjedels hyllplan. Hur lyckades jag hålla mig till så få böcker när hyllan med "böcker jag kanske ska ta med mig" bestod av tre hyllplan med dubbelrader?

Dock så håller jag på att fylla min bokhylla igen. Igår fick jag mail från Bokus om tjuvstarten på bokrean och självklart så var jag bara tvungen att klicka hem lite böcker.
"De välvilliga" av Jonathan Littell - ett klockrent bokreaköp då jag har tänkt köpa den boken flera gånger under hösten (och den enda boken jag är riktigt säker på att jag verkligen vill ha i den här beställningen).
"Den döda älskarinnan" av Théophile Gautier - jag fastnade för beskrivningen vampyrnoveller.
"Looking for Jake and Other Stories" av China Mieville - en författare jag varit nyfiken på länge.
"Sharp Objects" av Gillian Flynn - för att den kostade 27 kronor och jag har hört så mycket positivt om Flynn. Dock så tror jag inte att det är en bok för mig.

Bokhyllesorteringspepp!

Imorgon så kommer mina föräldrar ner med mina flyttkartonger och möbler och då är det dags för inflyttning i min nya, lilla lägenhet, som för tillfället står tom och övergiven. Det jag ser mest fram emot är kartongen med min väldigt decimerade boksamling. Jag har så många olika planer för hur jag ska ta och sortera böckerna i min bokhylla!

Ett förslag är uppdelning efter genre: klassiker för sig, deckare för sig, en egen hörna åt YA-böcker och kanske en för fantasy. Sedan blir det lite svårare att dela upp böckerna. En annan möjlig lösning är färgsortering. Dock så måste mitt system vara ganska flexibelt, då jag kommer att skicka upp lästa böcker till min "hembokhylla" (härmed kallad Moderbokhyllan) allt eftersom jag avverkar dem och fylla på med nya, olästa böcker - antingen hemifrån eller från min favoritnätbokhandel.

Bokhyllesorteringspeppen har börjat!

(Dock så tror jag inte att min mor kommer att uppskatta min prioritering av uppackandet, då bokhyllesortering nog är lite längre ner på hennes priolista än t.ex. montering av säng och köksbord.)