Nu, exakt kl 02:13 den 17 juli, så har jag läst ut "Harry Potter and the Deathly Hallows" och förvånansvärt nog så har inte PPD* slagit till så hårt än. Den lär komma, det gör den alltid, och jag saknar faktiskt att inte känna det där avgrundsdjupa hålet inom mig som desperat brukar ropa "men vad ska jag nu läsa!?".
Vad kan denna mildare form av PPD bero på?
- Att jag inte lyckats komma ner till det där speciella stället som jag vanligtvis befinner mig i under HP-läsning, stället där inte mycket annat än Harry och hans värld existerar?
- Att jag har lidit av PPD så många gånger att jag nu vet att man kan komma över den och hitta andra saker att läsa - och att det alltid går att återkomma till Harry Potter igen?
- Att en liten del av mig, den förrädaren, känner att "åh, nu kan jag ta och läsa "A Storm of Swords""?
* (PPD = Post Potter Depression, sinnestillstånd som drabbar hundratals Harry Potter-fans efter utläsning av DH)
Jag är en av få personer som gillar det slut som Rowling har gett sin serie. Där andra ser ett alldeles för rosenrött slut med en massa klichéer så ser jag en homage till alla fans. Jag ser upplägget till en fortsättning, en hel värld av nya fan fictions-möjligheter serverade på en silverbricka. Ska det vara Scorpius/Albus (för Draco/Harry-fansen) eller Scorpius/Rose? Har Teddy Lupin ärvt något av sin fars varulvshet?
Jag ska ta och skriva ett riktigt, längre, inlägg om Harry Potter sen - möjligtvis imorgon när jag har fått sova lite. Just nu så består mina tankar bara av ett stort virrvarr som inte går att sätta ihop till något comprehensible.
PS: Jag såg Harry Potter and the Deathly Hallows: Part I med min syster idag - och jag klagade knappt!!! Det har aldrig förut hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar