Skräckfilm och UVI

Har inte skrivit något på ett tag, men jag har varit busy med att jobba, mysa och att kastas mellan min pojkvän, mina vänner och min familj. Inte för att klaga, men det gör att man inte får särskilt mycket tid över för sig själv - och därför inget bloggande.
Det här inlägget kommer att bli en potpurri över saker som jag har tänkt på den gångna veckan:

1. Filmen "Case 39".
Jag ser helst inte på skräckfilm, men jag får nästa lust att se "Case 39", mest för att jag fattar hur allt ligger till bara av att läsa baksidetexten. Jag har inte gjort mitt standardtrick (gått in på wikipedia och läst hela handlingen, gör det alltid med skräckfilmer), men jag vet att jag har rätt.

Filmen handlar om en socialarbetare (Renee Zellweger) som tar in en flicka efter att ha räddat henne från sin familj som försökte döda henne. Hemska saker börjar hända och taglinen är "Some cases shouldn't be opened" eller liknande.
Bara av att läsa den lilla textrutan på baksidan så inser jag att Renee får skylla sig själv, hon borde ha sett tecknen. För självklart så är det flickans fel att hemska saker händer. Alla tecken finns ju där.

• Skräckfilm. Alla vet att det alltid är det creepy barnet som man tagit in i huset som ligger bakom allt konstigt som händer. Har inte Renee sett Omen?
• Vem spelar flickan? Jo, Jodelle. Flickan som alltid är med i skräckfilmer och som har spelat i stort sätt samma roll tidigare. (Se bilden några inlägg längre ner). Rakbladsflickan i viktoriansk klänning som mördade sin familj väcker i alla fall varningssignaler hos mig.
• Flickan heter Lilith Sullivan. Lilith. Det borde säga allt. För trots att det från början är en gammal historia från Bibeln som visar att männen censurerade ut kvinnorna (Lilit var enligt judisk legend Adams första fru som lämnade honom efter att ha vägrat att underkasta sig) så är ju inte direkt Lilith förknippat med något positivt. Det är ju förknippat med demoner, barnätande Lilith (biblisk myt, visar hur fint de hanterar starka kvinnor) eller barndemonen Lilith (Supernatural), djävulens högra hand.

Tänker man inte längre än så och tar in ett mordiskt barn - med misstänkt övernaturliga krafter - så får man skylla sig själv.

2. UVI
UVI är helvetet på jorden. Vem kom på idéen att skapa en sjukdom där enda sättet att kurera den själv är att dricka abnorma mängder - då sjukdomens tydligaste tecken är att man kissar mycket och att det gör förjävligt ont? Lite paradoxalt... och ironiskt.

His penis got diseases from a schumach tribe

Jag måste bara berätta för världen hur underbart jag tycker att Spotify är. Det är världens bästa uppfinning och jag tror seriöst inte att jag skulle klara mig utan Spotify nu.

Om ni vill se dess nya steg mot total awesomeness; sök på "Buffy". De har lagt till Once More With Feeling! Detta förtjänar en d-smiley :D
Lyssna och njut av det bästa musikalavsnittet någonsin. "Glee" - släng er i väggen! Ibland så måste man inte kunna sjunga perfekt för att vara bra.

Vem kan motstå underbara låtrader som:
"We have to try, we'll pay the price. It's do or die - hey, I've died twice"

"His penis got diseases from a schumach tribe"

"If my heart could beat it would break my chest, but I can see your unimpressed" (Spike, of course)

"I think this line's mostly filler"

Tips: Rest in Peace, I've Got a Theory/Bunnies/If We're Together, Walk Through The Fire och Where Do We Go From Her?

Bokfrågornas ABC - C

1. Hur skulle du definiera chick-lit? Vad är ditt förhållande till genren?
Chick-lit är böcker skrivna av kvinnor för kvinnor. Oftast så handlar det om jakten på något: karriär, lycka, mannen, ett bra liv, oberoende - och oftast så slutar det lyckligt med att hjältinnan får allt detta och oftast hittar sig själv på vägen.

Jag delar upp chick-lit i två kategorier: de som innehåller stereotyper och de som lyckas vara unika (trots det ounika i genren). Den första kategorin lider alla av ett Bridget Jones-syndrom där hjältinnan ibland beter sig som att hon har luft i huvudet, är alltid förvirrad och gör bort sig - men lyckas samtidigt med att vara charmig och söt. Ex. alla Sophie Kinsellas böcker, "Me and Mr Darcy" av Alexandra Potter. (Fast Bridget är förlåten, för hon är charmig på riktig).
Till den andra kategorin så räknar jag Marian Keyes, eller hennes böcker om systrarna Walsh. (Har mest läst från första kategorin, så jag har inte hittat så många typ 2-författare). Trots att de också kan vara pinsamma så är de inte det deras personlighet. De är liksom inte bara förvirrade. Plus att Keyes oftast lyckas bygga upp en personlighet till sina tjejer tack vare både komiska och vardagliga tankar och tillbakablickar i första person singular.

Jag läser ganska mycket chick-lit då det är lättläst och oftast är väldigt underhållande. Fast det är en tunn linje mellan att vara lätt och att vara simpel. "Me and Mr Darcy" är en bok som jag tyckte hamnade på fel sida av linjen.

2. Berätta om en bok som innehåller en viktig ceremoni.
Det första jag kom att tänka på här är den magiska ceremonin som gör Alanna till riddare av Tortall i "Lejonninans sång"-serien av Tamara Pierce. Det kan bero på att jag har läst den serien ca 400 gånger när jag var liten och kan citera vissa stycken utantill (i alla fall känns det så när jag läser och kommer ihåg vad nästa mening handlar om redan innan jag har läst den). Det beror också delvis på att jag skriver det här på jobbet, så jag har inte optimal betänketid. Serien handlar om en tjej som vill bli riddare och byter plats med sin identiske tvillingbror för att kunna uppnå sina drömmar i den kungliga huvudstaden. Addera lite romanser, dramatiska strider och magi och ni har en underbar fantasyserie för barn (trots en dålig översättning).

3. Förra veckan delades den spanskspråkiga världens mest prestigefulla litteraturpris Cervantespriset ut. Cervantes skrev om antihjälten Don Quijote. Vem är litteraturens största anti-hjälte enligt dig?
Direkt jag hör ordet anti-hjälte så tänker jag direkt på Spike (BtVS), men då han huserar på TV och inte inom litteraturen så kan jag tyvärr inte säga honom. Jag tror inte någon kommer att bli förvånad då jag säger Severus Snape, då HP alltid är längst fram i min hjärna (det blir så när man har läst böckerna en halv miljon gånger). Trots att det visar sig att han är en hjälte och satt den "goda" sidan först så kan man inte bortse från att han ägnat hela saken åt moraliskt inkorrekta handlingar. Han är en sådan där hjälte som man inte riktigt vill kalla för en hjälte, men ändå måste på grund av allt han har offrat och utfört.

4. Dela med dig av ett citat som på något sätt anknyter till böcker och författare!
Jag måste tänka efter, uppdaterar senare.

100 kvinnliga författare

Hittade än en gång en rolig ifyllningsmakaper hos Ett hem utan böcker. Denna gång så gällde det kvinnliga författare, 100 bra kvinnliga författare. Som ni kanske ser så tillhör de flesta det där litterära området som är som ett enda stort töcken för mig. Jag har ingen koll på "fin" litteratur - eller svensk litteratur som inte är topplistedeckare - så det är därför hälften av böckerna är markerade med en "har aldrig hört talas om den"-symbol. Originalet hittas här hos Lyrans Noblesser.

Fetstila titel + författare om du läst boken
Om du inte läst just den boken men annat av författaren - fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera med rött
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ efter boken betyder att du äger den
x efter de du påbörjat men inte avslutat

1. Adichie, Chimamanda Ngozi - En halv gul sol +
2. Alfvén, Inger - Ur kackerlackors levnad *
3. Allende, Isabel - Andarnas hus
4. Angelou, Maya - Jag vet varför burfågeln sjunger
5. Aronsson, Stina - Hitom himlen *
6. Atwood, Margaret - Penelopiaden
7. Axelsson, Majgull - Aprilhäxan *
8. Austen, Jane - Stolthet och fördom + (i 3 ex)
9. Barbery, Muriel - Igelkottens elegans *
10. Beecher Stowe, Harriet - Onkel Toms stuga
11. Benedictson, Victoria – Pengar
12. Blixen, Karen - Min afrikanska farm
13. Boye, Karin - Kallocain
14. Brantenberg, Gerd - Egalias döttrar
15. Brontë, Anne - Agnes Grey +
16. Brontë, Charlotte - Jane Eyre + (i 2 ex)
17. Brontë, Emily - Svindlande höjder +
18. Buck, Pearl - Den goda jorden
19. Christie, Agatha - Tio små negerpojkar +
20. Condé, Maryse - Desirada
21. Djebar, Assia - Sultanbrudens skugga *
22. Duras, Marguerite - Älskaren
23. Edelfeldt, Inger - Kamalas bok
24. Ekman, Kerstin - Hunden
25. Eliot, George (Mary Ann Evans) – Middlemarch
26. Emecheta, Buchi - Andra klassens medborgare *
27. Fagerholm, Monika - Underbara kvinnor vid vatten *
28. Flygare-Carlén, Emilie - Rosen på Tistelön
29. Fossum, Karin - Älskade Poona
30. Frame, Janet - En ängel vid mitt bord
31. Frank, Anne - Anne Franks dagbok
32. Fredriksson, Marianne - Simon och ekarna *
33. French, Marilyn - Kvinnorummet
34. Gaskell, Elizabeth - Cranford
35. Gordimer, Nadine - Min sons historia *
36. Gripe, Maria - Tordyveln flyger i skymningen
37. Highsmith, Patricia - En man med många talanger
38. Hodgson Burnett, Frances - En liten prinsessa (har läst den i barnversion, gills det?)
39. Holst, Hanne-Vibeke - Min mosters migrän *
40. Hustvedt, Siri - Vad jag älskade
41. Isaksson, Ulla - De två saliga *
42. Jansson, Tove - Pappan och havet
43. Jelinek, Elfride - Älskarinnorna *
44. Johansson, Elsie - Glasfåglarna
45. Jones, Sadie - Den utstötte
46. Jong, Erica - Rädd att flyga *
47. Kandre, Mare - Aliide, Aliide
48. Kincaid, Jamaica - Annie John *
49. Kleve, Stella (Malling, Mathilda) - Bertha Funke *
50. von Krusenstjerna, Agnes - Den blå rullgardinen
51. Lagerlöf, Selma - Kejsarn av Portugallien
52. Lahiri, Jhumpa - Främmande jord
53. Lessing, Doris - Den femte sanningen
54. Lidman, Sara - Lifsens rot *
55. Linderborg, Åsa - Mig äger ingen
56. Lindgren, Astrid - Mio min Mio
57. Lispector, Clarice - Stjärnans ögonblick *
58. Lugn, Kristina - Stulna juveler *
59. Magorian, Michelle - Godnatt Mister Tom
60. Malmsten, Bodil - Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån *
61. Martinson, Moa - Kvinnor och äppelträd
62. McCullough, Colleen - Törnfåglarna
63. Mernissi, Fatima - Drömmar om frihet *
64. Mitchell, Margaret - Borta med vinden
65. Montgomery, L M - Anne på Grönkulla
66. Morante, Elsa - Historien *
67. Morrison, Toni – Älskade
68. Müller, Herta – Hjärtdjur
69. Munro, Alice - Kärlek, vänskap, hat
70. Oates, Joyce Carol - Blonde +
71. Oksanen, Sofi - Stalins kossor
72. Olsson, Vibeke - Molnfri bombnatt
73. Plath, Sylvia - Glaskupan
74. Robinson, Marilynne - Gilead
75. Rowling, J K - Harry Potter-serien + (har totalt över 12 HP böcker)
76. Roy, Arundhati - De små tingens gud
77. Sagan, Françoise - Ett moln på min himmel
78. Sandel, Cora – Alberte-serien
79. Sapfo - Sapfo : dikter och fragment
80. Sundström, Gun-Britt - Maken
81. Szymborska, Wisława - Dikter 1945-2002
82. Shelley, Mary - Frankenstein
83. Shriver, Lionel - Vi måste prata om Kevin +
84. Sittenfeld, Curtis - Presidentens hustru + X (läser den just nu)
85. Smith, Zadie - Om skönhet
86. Stenberg, Birgitta - Alla Vilda *
87. Stridsberg, Sara - Drömfakulteten
88. Tan, Amy - Joy Luck Club
89. Tartt, Donna - Den hemliga historien +
90. Thorvall, Kerstin - När man skjuter arbetare *
91. Trotzig, Birgitta - Dykungens dotter *
92. Tyler, Anne - Ett amatöräktenskap *
93. Ulitskaja, Ljudmila - En munter begravning
94. Undset, Sigrid - Kristin Lavransdotter
95. Wassmo, Herbjörg - Huset med den blinda glasverandan *
96. Waters, Sarah - Främlingen i huset +
97. Wells, Rebecca - Yayaflickornas gudomliga hemligheter
98. Winterson, Jeanette - Det finns annan frukt än apelsiner
99. Woolf, Virginia - Mot fyren
100. Wägner, Elin – Pennskaftet

Varför får män egentligen så mycket större plats inom litteraturen än kvinnor? Och varför pratar man mer om manliga författare än kvinnliga under svenska litteraturundervisningen som ingår i Svenska B? Min lärare pratade enkom om manliga författare (han lyckades till och med glömma bort att nämna Austen och systrarna Brontë när vi kom till romantiken - vi läste enbart Poe och Goethe) och hoppade över de kvinnliga. Kan det vara anledningen till att stora kvinnliga författare glöms bort?

Bokfrågornas ABC - B

Jag hade rätt angående hur det skulle vara att jobba på en söndag - inte mycket som händer. Det här blir det tredje blogginlägget jag har haft tid att skriva under de 4 timmarna som jag har jobbat hittills. Bokfrågornas ABC hittas hos Lilla O.

Bokstaven B:

1. B som är böcker. Köper du mycket böcker? Nya eller begagnade? Eller brukar du kanske få dem eller låna dem? Är det vissa böcker som du måste äga?
Jag köper helst böcker. Det är ett sjukt behov jag har, att få äga böckerna och ställa upp dem i min bokhylla. Varje gång jag måste köpa en ny hylla är en vinst för mig. Nu på sista tiden så har jag dock fått ett litet nytt system. Böcker som jag inte känner ett akut behov av att äga, är av en författare jag aldrig hört talas om eller inte är böcker som jag är säker på att jag kommer att älska och vilja läsa om - de lånar jag på biblioteket. Jag har inte köpt så mycket böcker det senaste året, men det beror ju delvis på att jag inte har läst så mycket och därför förstår mina begränsningar. Jag måste äga böcker i serier jag redan har påbörjat (t.ex. så försöker jag köpa in alla Kathy Reichs böcker eftersom jag äger de fyra första), klassiker och böcker jag vet att jag kommer att tycka om. Till exempel så skulle jag aldrig ha kunnat låna "American Wife" av Curtis Sittenfeld eftersom jag älskade "I en klass för sig" och därför var säker på att jag kommer att älska även denna bok.

2. B-filmer är rätt kassa filmer. Berätta om en riktigt dålig bok som du läst.
Jag har någonting emot nobelpristagare, men det är nog mest för att vi tvingades läsa Camus och Hemingway på skolan. "Den gamle och havet" är ingen favorit, men som så icke-fiskeintresserad som möjligt så tror jag att mitt agg mot fiske hade ett finger med i spelet. Annars så är "Sex and the City" av Candance Bushnell en riktigt dålig bok i mina ögon, men det är nog för att jag är så van med tv-serien. När Charlotte (i de få stycken som hon eller någon av de andra tjejerna finns med) pratar fritt om Swingersklubbar och sex så känns det bara så fel. För så är inte tv-seriens Charlotte.

3. A-laget är dessutom bättre än B-laget. Finns det mer eller mindre fin litteratur? Ge exempel på båda och förklara hur du tänker.
Det beror på. I mina ögon så är ju den bästa litteraturen den som inte räknas som fin. Jag är inte särskilt förtjust i "Främlingen" av Camus, men är desto mer fäst i Diana Gabladons. Jag gillar inte Hemingway, jag gillar inte Strindberg, jag gillar ingen av de klassikerna (men däremot romantikens klassiker, Brontë, Austen, Poe, Dickens och det gänget). Jag tror att svår litteratur räknas som fin. Böcker som det inte är meningen att de vanliga massorna ska kunna förstå, böcker som det inte är meningen att de ska bli storsäljare. Smal litteratur ses oftast som finare, det är i alla fall den bilden jag har fått av det. Hur ofta nämns topplistelitteratur som fin?
Dock så tycker jag att den fula litteraturen är mycket bättre än den fina, kanske för att jag är för korkad och okultiverad för att kunna ta till mig den.

4. Läser du många biografier? Berätta om en favorit. Vems biografi vill du gärna läsa? Vems kan du vara utan? Vad tycker du om ”fejkbiografier” där verkligheten och det fiktiva blandas? Har du läst någon?
Jag läser ytterst få biografier måste jag medge. Jag tror inte att jag har läst en enda biografi.. eller jo, jag har läst "Babes i Beijing" av Rachel Dewoskin och det räknas väl som en biografi? Hon berättar om sin tid i Kina och hur de åren var och hur deras kultur skiljer sig från vår.
Däremot så har jag läst Eric Ives fenomenala autobiografi om Anne Boleyn, "The Life and Death of Anne Boleyn: The Most Happy", som är underbar. Eller, det är mest rabbling av historiskt fakta, men allt fakta är så välpresenterat att man får en "riktig" bild av henne. Han tar upp de flesta teorier och åsikter som finns om henne och ställer dem mot historiskt fakta. På så sätt så har han gediget bevis mot de han anser som korrekta/inkorrekta och det ger än en 3D-bild av hovet på den tiden, trots att det är mycket name dropping.

Jag skulle gärna vilja se en historisk korrekt "fejkbiografi" om Anne Boleyns liv, för trots att det finns fiktiva böcker om henne nu så finns det ingen som är särskilt korrekt eller gör henne rättvisa. Ta bara "Den andra systern Boleyn", som halshugger henne en andra gång genom att utmåla henne som en häxa med endast sin egen vinning för ögonen (samtidigt som Mary Boleyn är en ängel som gör allting rätt). Om Eric Ives skulle gå ihop med en fantastisk historisk författare så skulle nog min dröm bli uppfylld. För lite svängrum kan man ju ändå ta ut bara man följer det som är historiskt korrekt. På tal om "fiktiva biografier" så skulle jag gärna vilja läsa "Blonde" av JCO. Jag har lite utav en Marilyn Monroe-faiblesse. Jag och "fallna kvinnor", ni vet.

Just nu så läser jag "The American Wife" och den är väl baserad på Laura Bush liv, eller hur?

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

Jag började att läsa "Dödgrävarens dotter" på flygresan hem från Kreta, men det är först nu som jag har blivit färdig med den. Det var min första Joyce Carol Oates och jag hade stora förväntningar och de infriades alla. Jag hade hört talas om hennes fantastiska språkbruk (stämmer) och hur hon lyckas förmedla känslor och stämningar så att man nästan kan ta på dem (stämmer), samt hur hennes ord kryper in under huden (yes, men ibland önskade jag att de inte skulle göra det). Min första Joyce Carol Oates var allt vad jag kunde ha önskat mig, men ibland så blev det nästan för mycket.

"Dödgrävarens dotter" är löst baserad på JCOs farmors liv och handlar om Rebecca Schwart, vars familj flyr från Tyskland under Nazisttiden och hamnar i en liten stad i norra USA. Fadern får jobb som dödgrävare, ett yrke som det görs mycket hån och lek av, och därefter börjar en nedåtgående spiral för familjen. Efter en jobbig barndom så börjar Rebecca jobba ung, gifter sig ung med en man som inte direkt är den ideala maken och får barn ung. Efter ett tag så inser även Rebecca att hennes äktenskap inte är det ideala, fullt av ensamhet och våld, och hon börjar planera att fly och skapa sig ett eget liv, ett där hon kan vara någon annan än dödgrävarens dotter eller den kuvade hustrun.

Boken är uppdelad i olika delar, men jag har gjort en egen liten uppdelning av den. Första delen är för mig de första kapitlen, där den vuxna Rebecca är gift med Niles Tignor - men man ännu inte riktigt förstår innebörden av Rebeccas tankar och handlingar. När jag läste prologen, som jag gärna vill kalla dessa första kapitel, så är allting lite främmande. Jag förstår att Rebecca har mental bagage, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför hon agerar och tänker som hon gör. Efter de kommande 200-300 sidorna så är allt klart för mig.

Den andra delen för mig är den som handlar om Rebeccas barndom och liv fram till att hon träffar Niles Tignor, den som klart visar familjen Schwarts sönderfall. Hur det går från en otrevlig tillvaro till en outhärdlig och hur det påverkar familjemedlemmarna och den äldre Rebecca. Detta var nog den del som gjorde att det tog så otroligt lång tid för mig att läsa ut boken, för jag kan inte ta så mycket misär i stora tuggor, utan det måste fintuggas. Jag kunde läsa 25 sidor, för att sedan vara tvungen att lägga boken ifrån mig för att det bara blev för mycket att hantera. Lättare blev det med den äldre Rebecca som stod på egna ben, trots att misären och det svarta fortsatte. Det är lättare att hantera våld mot en kvinna, om än en ung sådan, än ett barns lidande.

Den tredje delen är för mig den delen där Rebecca bestämmer sig för att ta sin son och ge sig av, och det blev mycket mer lättläst, mer lättuggat efter det. För även om det fortfarande fanns en mörk skugga så var den inte riktigt så dyster. Jag fick lite hoppkänslor, trots att Rebecca och hennes son hade sina problem. Det kändes mer... vardagligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det kändes som att deras vardagsrutin, om än dysfunktionell, helt plötsligt hade blivit en tryggare hållpunkt än den som de hade tidigare. Fortfarande mörkt, men inte lika. Som om någon dragit undan en gardin och det plötsligt fanns åtminstone lite solljus.

Jag har helt klart fått mersmak och kommer att läsa mer av JCO. Kanske att jag ska ta mig tid att läsa "Blonde" nu? Den har ju bara stått oläst i min bokhylla de senaste fyra åren, på grund av att jag aldrig känner mig haft tid att ge den den tid den förtjänar. Nu borde det väl vara dags?

Världens bästa idé (efter dravlet om läkardrömmar)

Imorgon så kommer antagningsbrevet från VHS och det är då man får veta var man har kommit in. Eftersom jag har varit på intervju på Umeå Universitet genom specialintaget till läkarprogrammet så vet jag redan att jag inte kommer in. Intervjun gick bra, inte super, men jag fick i alla fall näst högsta betyg, men det placerade mig på en 84:de plats, vilket betyder att jag är 34:de reserv till en plats genom special intaget.

Under den här perioden som har gått sedan intervjun så har jag börjat tvivla på mig själv. Passar jag verkligen som läkare? Tänk om jag går en utbildning på 5,5 år och sedan upptäcker att det inte är någonting för mig?

Jag är ju verkligen intresserad av människokroppen och vill ha ett yrke med social kontakt där man får hjälpa människor. Jag vill ha ett yrke där jag känner att jag utför någonting NU, inte att jag utvecklar saker så att de blir bättre och att jag på långsikt har utfört någonting (som t.ex. civilingenjör). Jag är inte direkt förtjust i inälvor och avföring och dylikt, men det är ju sådant man vänjer sig vid och jag hade lika tänkt specialisera mig på en sjukdom under min ST-tjänst, så jag ska inte precis hålla på med Allmän medicin.

Det som får mig att tvivla är om jag verkligen har det som krävs psykiskt för att bli läkare. Tänk om jag är jätteblödig? Tänk om jag är en sådan som klamrar mig fast vid mina patienter och hemsöks av dem långt efter arbetstid? Jag vet att jag är en tänkare, "the worrying kind". Jag kan ligga vaken i timmar och fundera på saker om det har hänt något som jag känner mig osäker över eller känner skuld för.

En av frågorna på läkarintervjun var om jag brukar få svårt att sova under perioder då jag har haft mycket att göra i skolan. Alla som har läst min tidigare blogg vet att jag inte hanterar stress bra. Jag tenderar att bryta samman om jag får för mycket press och stress på mig. Inte bryta samman helt, inte bli ett nervvrak, men innan prov som jag ser som "viktiga" så brukar jag ibland få hysteriska gråtattacker över att jag inte kan nog mycket och kommer att få bli underkänd. De går över ganska fort - och jag har aldrig fått något annat än ett starkt MVG på just de proven (så enligt mamma så är mina hysteriska gråtattacker ett tecken på att provet kommer att spikas). Det är som att de gör mig mer fokuserad.

Fast hur bra är det om en läkare får hysteriska gråtanfall på kvällarna innan en viktig operation? Vid tider då man har många patienter? Hur bra är det om en läkare inte kan sova efter en stressig dag?
Inte särskilt.

Mitt andra handsval var psykolog, vilket jag klart kommer in på då det har legat på 19.2 de senaste åren. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och sociologi och det är ju också ett yrke där man känner att man utför något just nu, att man kan hjälpa. Dock så vet jag inte om jag vill börja plugga det till hösten. Jag kan inte bestämma mig om jag vill läsa psykolog eller läkare/biomedicin.

Därför har jag kommit på den perfekta lösningen. Istället för att välja nu och börja plugga till hösten så tar jag en sabbatstermin. Inte en slö sabbatstermin, inte en sabbatstermin där jag stannar hemma och jobbar i några månader. Utan jag planerar att åka 13 veckor till London för att plugga engelska och ta en Cambridge-examen, möjligtvis CAE (Cambridge Advanced English). Är inte det perfekt? Att både få en upplevelse, en meriterande utbildning, lära sig engelska bättre, betänketid PLUS att få vara i världens mest underbara stad?
Jag har ögonen öppna på ett studenthem just vid St James Regency Park och jag håller tummarna att det fortfarande går att anmäla sig till kursstarten och att det finns plats kvar vid parken, för det är en av mina favoritplatser i London. Ekarna, sjön med svanarna, alla ekorrar och så Buckingham Palace i bakgrunden.

Jag är pepp. Om det är för sent för att anmäla sig/fullbokat så kommer jag gråta länge och bittert. Jag måste få en plats!

Patient 67 av Dennis Lehane

(Eller "En enda stor spoiler")
Varningstext: Jag uppmanar alla som INTE har sett filmen eller läst boken att UNDVIKA innehållet i det här inlägget. Vissa detaljer i den här boken/filmen är det OLAGLIGT att bli spoilade om och jag tänker inte få dåligt samvete om någon läser detta och får hela storyn förstörd för sig. Jag tar inget ansvar. Nu är ni varnade och jag kommer inte vilja dränka mig själv (inte valt med mening) för att jag spoilade en osedd plotpoint - som jag gjorde då jag avslöjade mördaren i Agatha Christies fenomenala "The Murder of Roger Ackroyd", sorry!
Därför tänker jag inte skriva recensionen som jag brukade skriva dem, så tyvärr. Det kommer inte innehålla ett sammandrag av handlingen och tyvärr så är inte det här inlägget för de som inte har läst boken. Sorry.

--------------------------------------------------------------------------------

Jag har precis sträckläst "Patient 67" (eller "Shutter Island" som den heter i original och även nu på svenska), eller sträckläst och sträckläst. Jag har läst flera timmar igår efter jobbet och idag efter jobbet och är nu klar med den.


Boken börjar med ett typiskt detektivfall, ett låstarummetmysterium där allt verkar vara omöjligt, men utvecklas snart och får en underton av obehag och paranoia. Det blir riktigt klaustrofobiskt och ... äckligt. Allt verkar vara mörkt och det verkar vara en sinister hemlighet under alla ytor. Ingenting verkar vara vad det utger sig för att vara och allt pekar på att någonting helt annat pågår. Och det är där jag gick på den största niten av den alla som man kan gå på som läsare. Overconfidence-niten.

En kort förklaring: Overconfidence-niten består av två saker: en läsare som tycker sig vara riktigt smart och en författare som är ännu smartare och redan har räknat ut att läsaren kommer att tro sig vara smart. I detta fall så blev jag lite smått irriterad på Teddy för att han inte förstod att de tänkte droga honom, förklara honom vansinnig och tvångsinta honom på Shutter Island för att föra experiment på honom. När Teddy hittade meddelandet med bokstäverna som KUNDE bli Andrew Laeddis, men även Edward Daniels, så myste jag åt min egen smarthet och suckade åt Teddys enspårighet.

Dennis Lehane var smartare. Helt plötsligt så gör handlingen en twist som jag inte kunnat förutse, men som ändå är såå uppenbar. Jag har läst igenom vissa avsnitt och förstått allting. Det fanns ju där, bara att man inte tänkte på det. Om någon hade fått snilleblixten och tänkt "Aha, Teddy är egentligen Andrew Laeddis som är sinnessjuk efter att ha mördat sin fru Dolores efter att hon dränkte deras tre barn och Chuck är hans läkare som försöker hjälpa honom!" så hade de direkt förstått att de var på rätt spår. Däremot så skulle alla som istället tänkte "Aha, läkarna håller på att försöka droga Teddy och han kommer att bli tvångsintagen - och Chuck är också en läkare som är med i hela planen!" aldrig se dem. Jag gjorde det då inte första gången.

Hela upplägget påminner mig lite om ett, surprise surprise, Buffyavsnitt. "Normal Again" i sjätte säsongen är det mest olustframkallande avsnittet av serien någonsin. Buffy blir attackerad av en demon som injicerar henne med ett gift, vilket får henne att pendla mellan två verkligheter. I den ena, Sunnydalevärlden, så har allt hänt precis som i serien, men i den andra världen så är Buffy inspärrad på ett mentalsjukhus för ungdomar och har suttit där sedan hösten 1997, samtidigt som serien började. Allt som har hänt i serien kan förklaras med en mer realistisk handling i sjukhusverkligheten och det tycker jag är riktigt upprörande. Jag känner mig sjuk när jag ser på det avsnittet och jag avskyr slutet, som lämnar allting öppet och låter tittaren tolka det själv. Är Buffy egentligen sinnessjuk? (Mitt svar är: Nej, för i sådana fall skulle ju inte Angelverse kunna existera eller hur?)

Det är exakt samma känsla som jag får när jag läser "Patient 67", fast i detta fall så blandades det även med en känsla av lättnad. När allt blir förklarat. När det kommer fram att det inte existerar någon stor plan som involvera staten och militären, bara för att vetenskapsmän ska få ta oskyldiga människor och droga ner dem och rota runt i deras hjärnor. Ingen verklig paranoiavärld. Då är det mer bekvämt med en galen man med vanföreställningar.

För jag ställer mig på den sidan. På samma sätt som jag bestämde mig för att Buffy är vid sina sinnes fulla bruk så har jag bestämt mig för att Edward Daniels, förlåt jag menar Andrew Laeddis, inte är det. Det finns för mycket som pekar mot att det är så det är. Att han är helt insane. Det skulle vara en för stor slump annars, samt att Dr Sheenans prolog passar väl in på det. Om Teddy hade blivit hjärntvättad, hur kommer det sig då att "patienten" Rachel Solandos historia passar perfekt in på både honom och hans hustrus sinnessjukdom? Och varför är patienten och läkaren Rachel Solandos historier så lika? Och hur skulle Shutter Island-läkarna kunna kontrollera Teddys drömmar innan han kom dit?
Summan av kardemumman: Insane.

Welcome to the Hellmouth

Idag har jag gjort ett av mitt livs största misstag. Det var en helt vanlig dag på jobbet. Jag började klockan 8.00 och hade 9 timmar framför mig innan det var dags att fara hem. Eftersom det är första dagen på veckan så hade jag mycket krafter kvar, då jag recharged batterierna under helgen. Helt plötsligt så kommer min "chef" (egentligen produktionsledare) fram och frågar om jag möjligtvis kan tänka mig att jobba extra i helgen. Om jag hade haft några hjärnceller så hade jag ju svarat nej. Om jag hade jobbat en hel arbetsdag så hade jag svarat nej. Men nu hade jag inte det, så mitt svar blev ja, jag ställer upp och vips så har jag ett helgpass att dras med.

Det är inte det att jag hatar mitt jobb, men helgerna är ju mina vilodagar. De är heliga. De är dagarna då jag ligger i sängen med min pojkvän till 12.30, varav två av timmarna ägnas åt oaktivt läsande medan han sover och resten åt mys. Och nu så ska jag jobba?
Det kanske ska nämnas att min Kille med stort K stiger upp före fem varje vardagsmorgon, så det blir inte så mycket mys då inte.

På plussidan finns dock att det nästan aldrig är något att göra på helgerna, så jag kan sitta och läsa på jobbet när det blir lugnt.

Bokfrågornas ABC - A

Under min bloggpaus så har jag varit väldigt dålig på att följa bokbloggar som jag tidigare läste dagligen och nu då jag försökte uppdatera mig på vad som hade hänt i deras sfär under de här senaste månaderna så hittade jag en intressant följetong/enkät/idé hos Ett hem utan böcker. Hon deltog i någonting som hette Bokfrågornas ABC, vilket hittas här hos Lilla O.
Varför började jag inte blogga tidigare? De har gått igenom nästan hela alfabetet, men det hindrar inte mig från att haka på så här 7 månader i efterhand.

1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.

Jag förknippar "Nick och Norahs oändliga låtlista" av Rachel Cohn och David Levithan med Grekland, för det var den som märkte starten på min tillbakagång till mitt tidigare läsmode. Det var den första boken som jag läste under min Kretaresa i maj och det var under den resan som jag började läsa böcker i samma utsträckning som jag gjort de tidigare åren, innan tvåans skolarbete började tynga ner mig. Det är även något speciellt att ligga i solen och läsa den första dagen. Det fastnar.

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.

Jag kan bara kopiera Lilla O:s svar och nämna Adam Dalgliesh, P.D James poliskommisarie/deckare. Jag läste faktiskt den första och andra av hennes deckare under min Kretaresa och fick mersmak, så jag ska fortsätta med de andra någon gång.

3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?

Jag minns att jag läste en bok som hette "[Pojknamn] vill ha en syster" när jag lärde mig läsa. Jag brukade alltid sitta och bläddra i böcker som jag fått läst för mig tidigare och titta på bilderna samtidigt som jag i huvudet gick igenom vad jag visste hände på de olika sidorna. En kväll - det måste ha varit en lördag, för det var Bingolotto - så satt jag och bläddrade i just den boken när jag plötsligt upptäckte att jag faktiskt förstod vad bokstäverna betydde. Jag blev så glad att jag ringde och berättade för halva släkten att jag hade lärt mig läsa och det har alltid varit ett kärt minne. Dock så har jag inte kunnat läsa den för någon i den yngre generationen, för jag har aldrig återfunnit boken igen efter att jag lämnade tillbaka den till biblioteket.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i Afrika. Berätta om en bok som på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.

Jag har läst ytterst få böcker som utspelar sig i Afrika eller har någon slags anknytning dit, men en som jag utsökt kommer att tänka på är "Damernas detektivbyrå" av Alexander McCall Smith som jag tyckte var mysig, men inte fantastisk. Om någon har tips på böcker som utspelar sig i Afrika så tar jag gärna emot dem.

Bree identifierad

Minns ni hur jag i förra inlägget skrev att skådespelerskan som spelade Bree Tanner var jättesöt och att jag verkligen led med henne när Volturi var skitstövlar i slutet (nej, det sista skrev jag aldrig, men det är lika sant i alla fall)?Hon var verkligen jättesöt, med stora mörka ögon, och jag tyckte att jag kände igen henne ifrån något annat sammanhang.

Så jag vände mig till min älsklingskälla när det kommer till film&TV, IMDb, och kollade upp det. Jodelle Ferland har varit med i "Supernatural" och spelat en liten flicka som är på top3 över de läskigaste vitklädda barnen någonsin. Brrr... Jag blundar alltid då hon kommer upp.

Plötsligt så känns inte Jodelle lika söt längre.

Eclipse, eller filmen där Jasper inte längre är bajsnödig

Jag blev positivt överraskad av "Eclipse", helt klart. Musiken var bra som alltid, omgivningen var underbart vacker (särskilt ängenscenen), Bella och Edward stönade inte lika mycket i sin dialog tillsammans. Den nya Victoria fick helt klart godkänt och jag kände att regissören/manusförfattaren förstod sig på karaktärerna mycket bättre i denna film än i den förra. Dock så tycker jag fortfarande att Bella är lite överfixad. Jag vill ha tillbak den mer glåmiga, naturliga Bella från "Twilight".

Filmens överraskning var helt klart Jasper som helt plötsligt var både attraktiv och hade en personlighet. Allt som behövdes var att han fick lite repliker och skippade sitt rädda/bajsnödiga ansiktsuttryck. Jag blev förvånad, pleasantly surprised. Varför har inte Jackson Rathbone hittat en annan passande min tidigare? Jag blev ju nästan lite småkär.

En annan positiv grej var alla underbara familjen Cullen-scener. Jag har fått lite negativa känslor för Edward, för nu när jag är i ett förhållande så ser jag alla hans "söta, beskyddande ticks" som otroligt irriterande. Jag skulle då inte stå ut med det i alla fall. Däremot så är resten av familjen fortfarande lika awesome. Jag har abdikerat från Team Edward och är hädanefter på Team Carlisle... eller Team Emmett... eller varför inte Team Alice?

I "Twilight" så störde jag mig något ohyggligt på familjens stridsposéer, men i den här filmen så älskade jag alla fightscener. De lyckades pricka in allt som jag gillar med en bra fightscen. Hörde ett samtal på väg ut från biografen där en tjej klagade på att fightscenerna var så överdrivna. Ja, det är de, men det är precis det jag älskar med dem. Musik, inzoomningar, utzoomningar, slow motion. Allt enligt mina preferenser. Ju större och cheesier desto bättre!

Jag blev kär i scenen där familjen Cullen väntar på Victoria och förföljer henne. Jag vill ha fler scener där hela familjen står samlad i fightmode och ser badass ut! Jag borde ju få min önskan i uppfyllelse när "Breaking Dawn" kommer...

Nu när jag har gått igenom det positiva i filmen så kan jag ta det som var negativt. Trots att kemin mellan Kristen och Rob var mycket bättre i "Eclipse" än i iskylan i "New Moon" så kan jag ändå inte njuta av kärleksscenerna mellan Bella och Edward. Och med kärleksscener så menar jag inte scener där de kysser varandra passionerat/har hett sex (det har de inte) utan scenerna där de berättar hur mycket de älskar varandra. Det blir ... pinsamt. Jag hade inget problem med det i böckerna (okej, ibland så ville jag bara säga åt dem att de inte behöver påminnav arandra om det hela tiden), men i filmen så... ville jag ibland hålla för öronen.
Kan det vara för att det är lättare att läsa än att höra? Kan det vara för att jag nu ser kärleksförklaringar som något intimt som inte bör delas med alla?

Och sedan Jacob. Uuuugh. Jag minns hur mycket jag hatade Jacob genom hela "Eclipse"-boken och det hatet återuppväcktes i filmen. Hans hela roll i filmen/boken är ju egentligen att hela tiden påminna Bella om hur mycket bättre han är och hur dum hon är som väljer Edward... och att bli en vampyr.
Under filmen blev jag även medveten om hur mycket Jacob påminner om en hustrumisshandlare. Han är stark och "djurisk" och kan inte "rå för" om han blir arg och skadar Bella. Han kan skada henne, trots att han inte vill det, om hon gör honom upprörd och därför så måste hon tänka på vad hon gör och säger så att han inte tappar humöret. Alla scener där Jacob står , med knutna nävarm bröstet hävande och pratar med käken så ihopbiten att det är ett under att han får ut ett ord påminner mig om en ilsken man som slår sin flickvän, med den enda ursäkten att han inte kunde rå för det när hon gjorde honom så arg.

Edward är inte så mycket bättre, men han är kontrolleraren istället för hustrumisshandlaren. Han bestämmer vad Bella får göra och inte göra och om hon säger emot så försöker han förklara för henne varför han har rätt och hon inte kan fatta beslutet på egen hand. Dock så förbättras ju den attityden rejält i slutet av filmen.

Bäst i hela filmen: Edwards replik, "Doesn't he own a shirt?", när Jacob än en gång kommer gående utan tröja. Det är exakt min tanke. Reagerar ingen annan på att Quileutepojkarna alltig går omkring med bar överkropp?

Bree Tanner var jättesöt! Eller skådespelerskan som spelade henne. Mörkt hår och enorma ögon. Det är nästan så att man blir sugen på att läsa "The Short Second Life of Bree Tanner". Notera att jag sa läsa, inte köpa. Jag vet inte om jag vill lägga ut pengar på novellan, för min Twilightfas är nog tyvärr över. Jag lämnar stolt över stafettpinnen till den yngre generationen.



Inte den officiella trailern, utan en fan video som kan innehålla spoilers (för de som inte läst boken) och som innehåller en hel del springande Cullenmedlemmar.