Världens bästa idé (efter dravlet om läkardrömmar)

Imorgon så kommer antagningsbrevet från VHS och det är då man får veta var man har kommit in. Eftersom jag har varit på intervju på Umeå Universitet genom specialintaget till läkarprogrammet så vet jag redan att jag inte kommer in. Intervjun gick bra, inte super, men jag fick i alla fall näst högsta betyg, men det placerade mig på en 84:de plats, vilket betyder att jag är 34:de reserv till en plats genom special intaget.

Under den här perioden som har gått sedan intervjun så har jag börjat tvivla på mig själv. Passar jag verkligen som läkare? Tänk om jag går en utbildning på 5,5 år och sedan upptäcker att det inte är någonting för mig?

Jag är ju verkligen intresserad av människokroppen och vill ha ett yrke med social kontakt där man får hjälpa människor. Jag vill ha ett yrke där jag känner att jag utför någonting NU, inte att jag utvecklar saker så att de blir bättre och att jag på långsikt har utfört någonting (som t.ex. civilingenjör). Jag är inte direkt förtjust i inälvor och avföring och dylikt, men det är ju sådant man vänjer sig vid och jag hade lika tänkt specialisera mig på en sjukdom under min ST-tjänst, så jag ska inte precis hålla på med Allmän medicin.

Det som får mig att tvivla är om jag verkligen har det som krävs psykiskt för att bli läkare. Tänk om jag är jätteblödig? Tänk om jag är en sådan som klamrar mig fast vid mina patienter och hemsöks av dem långt efter arbetstid? Jag vet att jag är en tänkare, "the worrying kind". Jag kan ligga vaken i timmar och fundera på saker om det har hänt något som jag känner mig osäker över eller känner skuld för.

En av frågorna på läkarintervjun var om jag brukar få svårt att sova under perioder då jag har haft mycket att göra i skolan. Alla som har läst min tidigare blogg vet att jag inte hanterar stress bra. Jag tenderar att bryta samman om jag får för mycket press och stress på mig. Inte bryta samman helt, inte bli ett nervvrak, men innan prov som jag ser som "viktiga" så brukar jag ibland få hysteriska gråtattacker över att jag inte kan nog mycket och kommer att få bli underkänd. De går över ganska fort - och jag har aldrig fått något annat än ett starkt MVG på just de proven (så enligt mamma så är mina hysteriska gråtattacker ett tecken på att provet kommer att spikas). Det är som att de gör mig mer fokuserad.

Fast hur bra är det om en läkare får hysteriska gråtanfall på kvällarna innan en viktig operation? Vid tider då man har många patienter? Hur bra är det om en läkare inte kan sova efter en stressig dag?
Inte särskilt.

Mitt andra handsval var psykolog, vilket jag klart kommer in på då det har legat på 19.2 de senaste åren. Jag har alltid varit intresserad av psykologi och sociologi och det är ju också ett yrke där man känner att man utför något just nu, att man kan hjälpa. Dock så vet jag inte om jag vill börja plugga det till hösten. Jag kan inte bestämma mig om jag vill läsa psykolog eller läkare/biomedicin.

Därför har jag kommit på den perfekta lösningen. Istället för att välja nu och börja plugga till hösten så tar jag en sabbatstermin. Inte en slö sabbatstermin, inte en sabbatstermin där jag stannar hemma och jobbar i några månader. Utan jag planerar att åka 13 veckor till London för att plugga engelska och ta en Cambridge-examen, möjligtvis CAE (Cambridge Advanced English). Är inte det perfekt? Att både få en upplevelse, en meriterande utbildning, lära sig engelska bättre, betänketid PLUS att få vara i världens mest underbara stad?
Jag har ögonen öppna på ett studenthem just vid St James Regency Park och jag håller tummarna att det fortfarande går att anmäla sig till kursstarten och att det finns plats kvar vid parken, för det är en av mina favoritplatser i London. Ekarna, sjön med svanarna, alla ekorrar och så Buckingham Palace i bakgrunden.

Jag är pepp. Om det är för sent för att anmäla sig/fullbokat så kommer jag gråta länge och bittert. Jag måste få en plats!