Patient 67 av Dennis Lehane

(Eller "En enda stor spoiler")
Varningstext: Jag uppmanar alla som INTE har sett filmen eller läst boken att UNDVIKA innehållet i det här inlägget. Vissa detaljer i den här boken/filmen är det OLAGLIGT att bli spoilade om och jag tänker inte få dåligt samvete om någon läser detta och får hela storyn förstörd för sig. Jag tar inget ansvar. Nu är ni varnade och jag kommer inte vilja dränka mig själv (inte valt med mening) för att jag spoilade en osedd plotpoint - som jag gjorde då jag avslöjade mördaren i Agatha Christies fenomenala "The Murder of Roger Ackroyd", sorry!
Därför tänker jag inte skriva recensionen som jag brukade skriva dem, så tyvärr. Det kommer inte innehålla ett sammandrag av handlingen och tyvärr så är inte det här inlägget för de som inte har läst boken. Sorry.

--------------------------------------------------------------------------------

Jag har precis sträckläst "Patient 67" (eller "Shutter Island" som den heter i original och även nu på svenska), eller sträckläst och sträckläst. Jag har läst flera timmar igår efter jobbet och idag efter jobbet och är nu klar med den.


Boken börjar med ett typiskt detektivfall, ett låstarummetmysterium där allt verkar vara omöjligt, men utvecklas snart och får en underton av obehag och paranoia. Det blir riktigt klaustrofobiskt och ... äckligt. Allt verkar vara mörkt och det verkar vara en sinister hemlighet under alla ytor. Ingenting verkar vara vad det utger sig för att vara och allt pekar på att någonting helt annat pågår. Och det är där jag gick på den största niten av den alla som man kan gå på som läsare. Overconfidence-niten.

En kort förklaring: Overconfidence-niten består av två saker: en läsare som tycker sig vara riktigt smart och en författare som är ännu smartare och redan har räknat ut att läsaren kommer att tro sig vara smart. I detta fall så blev jag lite smått irriterad på Teddy för att han inte förstod att de tänkte droga honom, förklara honom vansinnig och tvångsinta honom på Shutter Island för att föra experiment på honom. När Teddy hittade meddelandet med bokstäverna som KUNDE bli Andrew Laeddis, men även Edward Daniels, så myste jag åt min egen smarthet och suckade åt Teddys enspårighet.

Dennis Lehane var smartare. Helt plötsligt så gör handlingen en twist som jag inte kunnat förutse, men som ändå är såå uppenbar. Jag har läst igenom vissa avsnitt och förstått allting. Det fanns ju där, bara att man inte tänkte på det. Om någon hade fått snilleblixten och tänkt "Aha, Teddy är egentligen Andrew Laeddis som är sinnessjuk efter att ha mördat sin fru Dolores efter att hon dränkte deras tre barn och Chuck är hans läkare som försöker hjälpa honom!" så hade de direkt förstått att de var på rätt spår. Däremot så skulle alla som istället tänkte "Aha, läkarna håller på att försöka droga Teddy och han kommer att bli tvångsintagen - och Chuck är också en läkare som är med i hela planen!" aldrig se dem. Jag gjorde det då inte första gången.

Hela upplägget påminner mig lite om ett, surprise surprise, Buffyavsnitt. "Normal Again" i sjätte säsongen är det mest olustframkallande avsnittet av serien någonsin. Buffy blir attackerad av en demon som injicerar henne med ett gift, vilket får henne att pendla mellan två verkligheter. I den ena, Sunnydalevärlden, så har allt hänt precis som i serien, men i den andra världen så är Buffy inspärrad på ett mentalsjukhus för ungdomar och har suttit där sedan hösten 1997, samtidigt som serien började. Allt som har hänt i serien kan förklaras med en mer realistisk handling i sjukhusverkligheten och det tycker jag är riktigt upprörande. Jag känner mig sjuk när jag ser på det avsnittet och jag avskyr slutet, som lämnar allting öppet och låter tittaren tolka det själv. Är Buffy egentligen sinnessjuk? (Mitt svar är: Nej, för i sådana fall skulle ju inte Angelverse kunna existera eller hur?)

Det är exakt samma känsla som jag får när jag läser "Patient 67", fast i detta fall så blandades det även med en känsla av lättnad. När allt blir förklarat. När det kommer fram att det inte existerar någon stor plan som involvera staten och militären, bara för att vetenskapsmän ska få ta oskyldiga människor och droga ner dem och rota runt i deras hjärnor. Ingen verklig paranoiavärld. Då är det mer bekvämt med en galen man med vanföreställningar.

För jag ställer mig på den sidan. På samma sätt som jag bestämde mig för att Buffy är vid sina sinnes fulla bruk så har jag bestämt mig för att Edward Daniels, förlåt jag menar Andrew Laeddis, inte är det. Det finns för mycket som pekar mot att det är så det är. Att han är helt insane. Det skulle vara en för stor slump annars, samt att Dr Sheenans prolog passar väl in på det. Om Teddy hade blivit hjärntvättad, hur kommer det sig då att "patienten" Rachel Solandos historia passar perfekt in på både honom och hans hustrus sinnessjukdom? Och varför är patienten och läkaren Rachel Solandos historier så lika? Och hur skulle Shutter Island-läkarna kunna kontrollera Teddys drömmar innan han kom dit?
Summan av kardemumman: Insane.