Jag började att läsa "Dödgrävarens dotter" på flygresan hem från Kreta, men det är först nu som jag har blivit färdig med den. Det var min första Joyce Carol Oates och jag hade stora förväntningar och de infriades alla. Jag hade hört talas om hennes fantastiska språkbruk (stämmer) och hur hon lyckas förmedla känslor och stämningar så att man nästan kan ta på dem (stämmer), samt hur hennes ord kryper in under huden (yes, men ibland önskade jag att de inte skulle göra det). Min första Joyce Carol Oates var allt vad jag kunde ha önskat mig, men ibland så blev det nästan för mycket.
"Dödgrävarens dotter" är löst baserad på JCOs farmors liv och handlar om Rebecca Schwart, vars familj flyr från Tyskland under Nazisttiden och hamnar i en liten stad i norra USA. Fadern får jobb som dödgrävare, ett yrke som det görs mycket hån och lek av, och därefter börjar en nedåtgående spiral för familjen. Efter en jobbig barndom så börjar Rebecca jobba ung, gifter sig ung med en man som inte direkt är den ideala maken och får barn ung. Efter ett tag så inser även Rebecca att hennes äktenskap inte är det ideala, fullt av ensamhet och våld, och hon börjar planera att fly och skapa sig ett eget liv, ett där hon kan vara någon annan än dödgrävarens dotter eller den kuvade hustrun.
Boken är uppdelad i olika delar, men jag har gjort en egen liten uppdelning av den. Första delen är för mig de första kapitlen, där den vuxna Rebecca är gift med Niles Tignor - men man ännu inte riktigt förstår innebörden av Rebeccas tankar och handlingar. När jag läste prologen, som jag gärna vill kalla dessa första kapitel, så är allting lite främmande. Jag förstår att Rebecca har mental bagage, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför hon agerar och tänker som hon gör. Efter de kommande 200-300 sidorna så är allt klart för mig.
Den andra delen för mig är den som handlar om Rebeccas barndom och liv fram till att hon träffar Niles Tignor, den som klart visar familjen Schwarts sönderfall. Hur det går från en otrevlig tillvaro till en outhärdlig och hur det påverkar familjemedlemmarna och den äldre Rebecca. Detta var nog den del som gjorde att det tog så otroligt lång tid för mig att läsa ut boken, för jag kan inte ta så mycket misär i stora tuggor, utan det måste fintuggas. Jag kunde läsa 25 sidor, för att sedan vara tvungen att lägga boken ifrån mig för att det bara blev för mycket att hantera. Lättare blev det med den äldre Rebecca som stod på egna ben, trots att misären och det svarta fortsatte. Det är lättare att hantera våld mot en kvinna, om än en ung sådan, än ett barns lidande.
Den tredje delen är för mig den delen där Rebecca bestämmer sig för att ta sin son och ge sig av, och det blev mycket mer lättläst, mer lättuggat efter det. För även om det fortfarande fanns en mörk skugga så var den inte riktigt så dyster. Jag fick lite hoppkänslor, trots att Rebecca och hennes son hade sina problem. Det kändes mer... vardagligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det kändes som att deras vardagsrutin, om än dysfunktionell, helt plötsligt hade blivit en tryggare hållpunkt än den som de hade tidigare. Fortfarande mörkt, men inte lika. Som om någon dragit undan en gardin och det plötsligt fanns åtminstone lite solljus.
Jag har helt klart fått mersmak och kommer att läsa mer av JCO. Kanske att jag ska ta mig tid att läsa "Blonde" nu? Den har ju bara stått oläst i min bokhylla de senaste fyra åren, på grund av att jag aldrig känner mig haft tid att ge den den tid den förtjänar. Nu borde det väl vara dags?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar