Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger (2009)

(Undertitel: jag överanvänder ordet tvillingar.)

Jag, liksom så många andra, älskade Niffeneggers debutroman "Tidsresenärens hustru" och i min recension från 2008 så beskrev jag boken som "melankoliskt ljuvlig". Samma ord kan även användas för att beskriva "Själens osaliga längtan" (Her Fearful Symmetry).

Denna gång så handlar det dock inte om tidsresenärer utan om identiska tvillingpar och spöken. När Elspeth Noblin vid 44 år dör av cancer så testamenterar hon sin lägenhet i Highgate Village till sina två systerdöttrar, de identiska tvillingarna Julia och Valentina, som hon aldrig har träffat - med ett tillägg om att de måste bo i lägenheten i ett år innan den får säljas och att tvillingarnas föräldrar, Elspeths tvillingsyster och fd. fästman, inte får sätta sin fot i den. Julia och Valentina anländer till London och försöker starta ett liv där. Snart så märker de dock att de inte är ensamma i lägenheten - Elspeth har nämligen inte lämnat den...

Jag har alltid varit fascinerad av tvilling - speciellt dessa nästintill identiska enäggstvillingar (eller monozygota, om man ska vara lite insnöad på genetik) - och som så många andra bokmalar så började denna fascination med Tvillingarna (med stort T) Wakefield. I "Själens osaliga längtan" så har vi inte bara ett utan två identiska tvillingpar med allt vad det innebär: starka band, förväxlingar och lurendrejerier. Elspeth och hennes syster Edie har inte haft kontakt på 20 år och båda plågas av detta, samtidigt som Valentina och Julia alltid gör allting tillsammans - till den grad att de inte ens kan ha en pojkvän eller arbeta för att inte bli åtskiljda. Och som i så många tvillingskildringar så har vi en drivande part och en mer beskedlig part.
Trots detta så är det inte tvillingarna som jag tycker är de intressantaste personerna i denna roman, utan tycker att grannarna; Elspeths älskare Robert och korsordsmakaren Martin som lider av gravt OCD, är de som är mest gripande och mänskliga och det är de som fångar min empati och sympati. Martins relation med hustrun Marijke, som flytt lägenheten och hans tvångshandlingar, är något av de finaste i hela boken.

Audrey Niffenegger är en mästare på att fånga läsaren och att beskriva och måla upp svåra relationer, som både är söta och sura på samma gång. Som ger mig ont i hjärtat, för att de alltid befinner sig i gråzonen mellan lyckligt och olyckligt - och oftast tippar över till det nattsvarta. Helt svart blir det dock aldrig, men varken i "Själens osaliga längtan" eller "Tidsresenärens hustru" finns det karaktärer som får vara helt lyckliga. Och det gillar jag.

Och kronan på verket är den vackra, riktigt Londonesqua, viktorianska kyrkogården Highgate Cemetery, som nästan är en huvudkaraktär i sig, då handlingen utspelar sig just ett stenkast bort eller på själva kyrkogården. Jag skäms över att jag under mina Londonbesök fortfarande inte har satt min fot på kyrkogåden. Det får bli till nästa gång.

Engagemang: 5
Språk: 5
Karaktärer: 5
Spänning: 4
Handling: 5
Summa: 4,8