Jag finner det en aning ironiskt att jag, den självutnämnda deckarhataren som får utslag av CSI, ser fem säsonger av en tv-serie inom genren och sedan går vidare... till en annan deckarserie. Detta inlägg kan ses som ett försvarstal där jag försöker att förklara till mig själv varför jag helt plötsligt gillar deckare - för en del av mig har fortfarande svårt att förstå den plötsliga förändringen - samt en liten jämförelse mellan dessa två deckarserier.
Vi börjar väl med Bones, eftersom jag trots allt har spenderat de 2-3 senaste månaderna med att se ett avsnitt i taget. Jag skrev ju ett hyllningsinlägg till Dr Temperance Brennan (Emily Deschanel) under min Internationella fiktiva kvinnomånad - som jag ska återuppta efter duggan, eller när jag kommer på något att skriva - och när jag skrev det inlägget så tror jag att jag hade sett ca 2-3 säsonger. Om man ska se tillbaka i backspegeln så måste jag säga att jag upplevde att de 3 första säsongerna var de bästa. Det tog ett tag innan jag riktigt kom in i första säsongen och utvecklade känslor för karaktärerna, men någonstans i mitten så fastnade jag för dem och började se på serien med andra ögon - de där rosaskimrande glasögonen som gör att jag gråter till saker som inte ens är sorgliga. Andra säsongen var en höjdare och retade mina tårkanaler flera gånger och med spännande avsnitt så som "Aliens in the Spaceship" (som inte handlar om utomjordingar) där Brennan och Hodgins blir kidnappade, "Judas on a Poole" där Brennans pappa återvänder och "The Man in the Cell" där seriemördaren Howard Epps leker katt och råtta med labbgänget och Booth.
Om jag minns rätt så tyckte jag att tredje säsongen var bra, men inte lika bra som den andra - och sen, sen gick det utför. I fjärde säsongen, i alla fall i början, så kändes det som att manusförfattarna helt hade tappat greppet om serien, om dialogen och speciellt om karaktärerna. För om jag ska vara ärlig så ser jag ju inte serien för att jag tycker om brotten, morden, utredningarna. Nej, jag gör det ju för att jag gillar karaktärerna (samt för att vissa av de vetenskapliga sakerna får mig att känna mig duktig för att jag vet vad de faktiskt är för något). Så då förstår ni min frustration när jag helt plötsligt inte känner något för karaktärerna. De beter sig irrationellt, Booth och Brennans dialog blir överdriven då Brennan helt plötsligt går tillbaka i utvecklingen och blir ännu mer oförstående för andra känslor och tankesätt än vad hon var i pilotavsnittet och sedan dess så vet ju alla som sett serien att hon har kommit en lång väg... och jag får lust att strypa Booth då han slår över från att vara "just på gränsen sexistisk - som kan ursäktas med att han är en machokaraktär skriven för amerikansk tv" till att bli "jag klarar inte av att höra på dig, sexistisk". Samt att mitt favoritpar helt plötsligt bara gör slut utan ens en logisk förklaring och en massa random kliché graduate students som alla är så quirky och speciella kommer in och gör Zachs jobb. Dessa nya assistenter blir verkliga karaktärer i mina ögon först i femte säsongen när de faktiskt får en tredje dimension.
Dock så måste jag säga att det finns en del bra avsnitt i fjärde och femte säsongen och de avsnitt som är bra är de där Booth och Brennan faktiskt beter sig som de ska bete sig och man känner att manusförfattarna har fått det rätt. Rätt dialog, rätt stämning och rätt sentimentala delar. Bästa repliken, största gråtmomentet, i hela femte säsongen måste nog ändå vara Brennans "please don't look so sad" efter att hon har krossat Booths hjärta. Lågmält melodrama, som slutar extra bitterljuvt när de ändå går därifrån, som vanligt, fast man vet att båda två egentligen vill något helt annat. Femte säsongsfinalen skulle kunna vara en perfekt seriefinal - med Booth och Brennan som skiljs åt och står och kollar längtansfullt efter varandra, men lovar att ses igen i en snar framtid, vid en bestämd tidpunkt, vid en bestämd plats. Det är nästan så att jag önskar att det inte fanns en sjätte säsong.
Vad tycker jag om Castle då? Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hunnit forma mig en åsikt om serien ännu, utan det är mest lösa bitar som flyter omkring i min hjärna och väntar på att en bild ska formas. Som jag tidigare sagt så börjar jag uppskatta serier först när jag börja känna något för karaktärerna och efter två avsnitt så är den enda karaktären som har hittat vägen till mitt hjärta Alexis Castle, Rick Castles dotter som har så vackert rött hår, vilket får mig att sucka av avundsjuka.
Jag tror att det är svårt att bara kliva ur 3 månader av Bones-tittande, ta av sig de där speciella glasögonen och gå vidare till nästa deckarserie utan att jämföra - och det finns mycket att jämföra och dra paralleller mellan. Ta bara det faktum att det är en kvinna och man som jobbar tillsammans för att lösa brott - trots att de egentligen inte vill det (så som Booth och Brennan i första avsnittet). Här rör det sig om Rick Castle (Nathan Fillon - kvinnohatande prästen Caleb från Buffy, ni vet), deckarförfattare som alltid har varit lite utav en strulpelle och som ni bor ensam tillsammans med sin tonåriga dotter som verkar ha Rory Gilmore-syndrom* samt sin galna, skådespelande mamma. Han har skrivkramp och deadlinen på hans nya roman närmar sig, så när Detective Kate Beckett (Stana Katic) knackar på dörren så ser han det som en chans att göra lite research och få idéer till den nya boken. Och här har vi Bones-parallell nummer 2 (eller 3, om man räknar med att Castle, liksom Bones, är en deckarförfattare): anledningen till att NYPD vill prata med honom är för att han har en copy-cat som kopierar morden i hans böcker - liksom Brennan hade i ett avsnitt av andra säsongen.
Mitt största problem med serien så här långt är att jag inte får Rick Castle att gå ihop. Jag avskyr den där förvuxna badboy-typen som tror att han är så cool - såvida vi inte pratar om Dean Winchester som faktiskt är cool. Ni vet typen: partyn, självförtroende, uppblåst ego, flörtar med allt och alla. Det är en sak med en kärlekshistoria mellan Booth och Brennan, för det som krokar fast mig i deras relation är att de är de enda personerna i hela serien som inte fattar att de är förälskade i varandra, men en kärlekshistoria mellan Castle och Beckett? Nej, jag tror inte det. Inte om Castle fortsätter så där. Jag skulle gärna vilja se lite karaktärsstudier i nästa avsnitt. Lite mer dimensioner, något som gör att jag kommer att börja känna för karaktärerna.
För det är vad som behövs om jag ska klara av att se på en deckarserie: karaktärer jag faktiskt intresserar mig för på ett djupare plan - men jag ger inte upp än. Tror att det här kan bli riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar