(Detta skrivs från min gamla laptop som jag använder när jag är hemma. Då E:et inte alltid fungerar som det ska så kan ett flertal ord vara felstavade i denna recension. Om ni hittar något ord som ser konstigt ut - sätt bara in ett e på valfri plats så blir det nog bättre)Det bästa med att ha icke-officiellt påsklov är att jag äntligen har tid att sitta ner och ägna mig åt att läsa länge och inte bara under kortare stunder. Jag har äntligen läst ut andra delen i "A Song of Ice and Fire", eller äntligen är nog fel ordval, för nu så vill jag kasta mig över tredje delen på en gång.
"A Clash of Kings" (Kungarnas krig) är precis lika underbar som "A Game of Thrones" och lyckas faktiskt vara ännu mörkare och deprimerande. Jag kan inte riktigt förklara den där känslan som uppstår när jag sitter där och läser om alla krig och problem som uppstått i Westeros. Det är som en stor blyklump i magen, men ändå så känns det så bra, fast jag måste mdge att jag ibland inte klarar av att läsa vissa kapitel, utan var tvungen att ta en paus och samla lite mod då jag förstod att något hemskt skulle hända. Då familjen Stark och deras Winterfell är smått heligt för mig så var detta inte en uppmuntrande bok då de bara sjunker djupare och djupare ner i mörkret och kylan.
Boken handlar om den kamp om järntronen som har uppstått efter Robert Baratheons död. I huvudstaden sitter hans "son" Joffrey och leker med folks liv som underhållning medan hans morbror Tyrion försöker att tygla honom och styra upp staden och ett försvar - allt medan Roberts yngre bröder Stannis och Renly samlar sina arméer för att ta tronen själv, då båda tycker sig vara den rättmäktiga arvtagaren. Samtidigt så drar Robb Stark ner med sina män för att slå ner huset Lannister och bryta loss Norden från the Seven Kingdom. Utanför the Wall så samlas vildingarna för att försöka ta sig in och på andra sidan havet försöker Daenerys hitta ett sätt att ta sig hem till Westeros och ta tillbaka järntronen. De sju kungarikerna har sju självutnämnda kungar och ingen av dem verkar kunna komma överens - och "Winter is coming".
I början så tyckte jag att kapiteluppdelningen, som jag hyllade så mycket i den förra boken, inte var riktigt så bra som jag mindes den. När man har ett krig med 7 parter inblandade och nästan ingen av berättarna befinner sig på samma ställe så blir det ganska splittrat, mer splittrat än om man jämför med "A Game of Thrones" där Ned, Arya och Sansa Stark trots allt befann sig på samma ställe - och Tyrion Lannister och Catelyn Stark följdes åt till stor del under berättandet. Då kändes det mer sammanhållet, medan det under de 200 första sidorna kändes som att det hoppades för mycket fram och tillbaka.
Detta blev dock bättre ju längre fram i boken man kom, så jag tror att en stor del av det hela kan bero på att man bara behövde få mer information och bli mer bevandrad i de olika stridande parterna för att ta det till sig. Eller så blev det bättre uppstrukturerat längre fram.
Annars så har jag ingenting att klaga på i denna bok. Riddarna under huset Lannister är lika vidriga som vanligt, men Jamie Lannister hade i alla fall den goda smaken att inte dyka upp irritera mig lika mycket under min läsning som i förra boken (förtydligande: bokserien skulle vara mycket sämre utan Jamie, men jag får klåda av honom) och Tyrion lyckas att dämpa mycket av min irritation med Joffrey.
Mina favoritpersoner i denna bok var Tyrion Lannister, Arya Stark, Jon Snow och Sansa Stark, som verkligen har utvecklats från första boken, hårdnat. Till min förvåning så har jag upptäckt att jag gillar Sandor Clegane, the Hound, riktigt mycket och hoppas att han kommer att fortsätta vara med.
Språk: 5
Handling: 5
Spänning: 5
Karaktärer: 5
Engagemang: 5
Summa: 5
Nu ska jag gå och fortsätta läsa "Cirkeln", som jag påbörjade igår. Hittills så är den precis så bra som alla säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar