Så har jag sett klart första säsongen av Castle - en helg var allt det tog. Dock så var det ingen maratontv-helg, nejdå. Jag har pluggat, varit ute och gjort en massa andra saker - bland annat läst 200 sidor i "A Clash of Kings". Första säsongen av Castle består nämligen bara av 10 avsnitt och 10 x 40 minuter resulterar inte i särskilt mycket tv-tittande, speciellt inte på en helg där jag har svårt att sova.10 avsnitt känns väldigt lite måste jag säga, särskilt när det är en 40-minutersserie och inte en med 55-minuters avsnitt. Det kändes som att just när serien kom igång för mig - då tog säsongen slut och typiskt nog så slutade säsongen med den enda cliffhangern som har uppträtt hittills. Jag säger det än en gång: en del av mig avskyyyr cliffhangers i säsongsfinaler. Avskyyyr med tre Y. Trots att en del av mig tycker att det är ett bra stilknep så kan jag bara inte gilla det. Varför? Jo, eftersom jag har en förkärlek att se tv-serier på DVD - tycker ej att det är samma sak att se dem direkt på TV, på Internet eller nedladdat - så måste jag oftast antingen skramla ihop pengar för att kunna köpa nästa box eller, ännu värre, vänta på att den ska komma ut. Ni förstår säkert då varför jag tycker att det är irriterande då säsongen jag sett slutar med att Dean och Sam precis har varit med i en krock, Sookie upptäcker en död kropp i en bil eller - som i Castle - Rick sitter och läser i sin fil om mordet på Becketts mamma, kommer på något, åker till Beckett och allvarligt säger "I have something I to tell you... it's about your mother's murderer" - och de bryter. GAH!
(För övrigt ännu en likhet mellan Bones och Castle - de mördade mödrarna som anledning till varför deras döttrar valt de jobb de har valt)
Jag fick som jag önskade i alla fall. Både Rick Castle och Kate Beckett blev mer utav riktiga personer för mig, allt eftersom små saker började att läggas till. När Castle började att ta till sig allt han såg och oroa sig för Alexis - särskilt i avsnittet med den kidnappade flickan, där han kommer hem och kramar sin dotter hårt, var fint att se. Kate Beckett blev mer synlig i slutet av säsongen också, när hon slutade att bara vara den hårda polisen som stöter bort Castle och säger att han ska hålla sig ur vägen - och man faktiskt får se henne interagera med andra karaktärer som känner henne bättre.
Om jag bara kan få tag i andra säsongen snart nu, så kan jag fortsätta titta. För jag tror att det kan bli riktigt bra, bättre än vad det varit. Jag saknar dock ett stort gråtmoment. Jag har aldrig varit med om att jag inte har gråtit till en tv-serie jag gillar och jag brukar att komma ihåg det första stora gråtmomentet i en serie, för det är oftast där jag fastnar för den så där extra. Det kanske är det som behövs: lite tårar. Förmodligen så får man veta mer om huvudkaraktärerna i nästa säsong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar