Okej, jag har ännu inte kommit mig för att se på de 8 sista A Game of Thrones-avsnitten, helt enkelt för att jag inte har tid. Ska däremot försöka se dem i helgen när jag är ledig. Vad jag har gjort är att sitta på youtube och se på en massa klipp från serien (till den grad att jag snart har sett 50 % av de där osedda avsnitten) och en sak som stör mig något otroligt:
Var är Grey Wind?
Okej, för att inte spoila: http://youtu.be/sEF5cCzpAB4. Där har vi en länk till en scen som jag speciellt tänker på.
För mig så är Grey Wind en av de där sakerna som gör Robb så speciell bland alla de där kungaaspiranterna som kommer att dyka upp i nästa bok. En av sakerna som gör det där kapitlet i boken så hårresande bra i mina ögon: inslagen med hur Catelyn lyssnar på hur striderna börjar och hur Grey Winds yl gör att hon känner... stolthet? att deras vinstchanser är större? mod? Jag kommer inte ihåg exakt vad hon kände, men det var något positivt i alla fall. Och i hela "A Clash of Kings" där skräckhistorier börjar berättas om nordmännen - om hur Robb låter sin varg äta fångar levande och hur nordmännen följs av en flock med vilda vargar.
Hur kan de ta bort Grey Wind? Än så länge (bok 1+2) så är det ju i stort sätt bara Ghost, Grey Wind och Summer som har större "roller" bland vargarna... fast jag tvivlar inte på att Nymeria snart kommer tillbaka.
torsdag 30 juni 2011
fredag 24 juni 2011
Trevlig midsommar (samt lite AGoT)
Jag har hittills bara sett de första avsnitten av A Game of Thrones då skolarbete och mycket annat kom i vägen i maj, men planerar att se resterande avsnitt så snart som möjligt. Efter mitt Harry Potter-race så har jag även planerat att läsa "A Storm of Swords" - vet dock inte om jag ska fortsätta med "A Feast for Crows" eller spara den och femte boken för framtida läsning, då det lär ju ta Martin ca 5-6 år igen innan sjätte delen blir färdig.
Efter att ha sett den här videon så känner jag dock hur det börjar klia i fingrarna efter att dels se klart serien (helst igår!), läsa nästa bok samt få veta hur allting slutar. Åh, vad jag gillar familjen Stark och åh, vad det är synd om dem.
SPOILERS för hela första säsongen/boken!
En sak som jag har tänkt på är om nästa säsong också kommer att heta A Game of Thrones eller om de planerar att göra det som typ.. separata serier och döpa nästa till A Clash of Kings? Varje säsong verkar ju vara en bok - det finns ju absolut material till det! - och de verkar ju följa böckerna mycket trognare än vad ex. True Blood och Dexter gör, som bara tar grundstoryn från böckerna och sedan rör sig i lite olika sidospår. Började tänka på det här när jag såg min statistik för veckan och såg att flera har hittat till min blogg efter att ha sökt på "a clash of kings premiere".
Efter att ha sett den här videon så känner jag dock hur det börjar klia i fingrarna efter att dels se klart serien (helst igår!), läsa nästa bok samt få veta hur allting slutar. Åh, vad jag gillar familjen Stark och åh, vad det är synd om dem.
SPOILERS för hela första säsongen/boken!
En sak som jag har tänkt på är om nästa säsong också kommer att heta A Game of Thrones eller om de planerar att göra det som typ.. separata serier och döpa nästa till A Clash of Kings? Varje säsong verkar ju vara en bok - det finns ju absolut material till det! - och de verkar ju följa böckerna mycket trognare än vad ex. True Blood och Dexter gör, som bara tar grundstoryn från böckerna och sedan rör sig i lite olika sidospår. Började tänka på det här när jag såg min statistik för veckan och såg att flera har hittat till min blogg efter att ha sökt på "a clash of kings premiere".
torsdag 23 juni 2011
Jag ger er: crappy fanfiction från min författardrömperiod
Jag kan inte fatta att jag gör det här då det är så pinsamt att jag mest vill gömma mitt ansikte i händerna redan jag har postat inlägget, men vad gör man inte för att ge sina läsare lite underhållning?
Nej, skämt åsido. I sken av min Harry Potter-läsning, J.K Rowlings senaste tillkännagivande om Pottermore och Aftonbladets påstående att Twilight-fandomen uppfann fanfictions så kom jag osökt att tänka på mitt eget fan fiction-läsande och ... -skrivande.
Jag har alltid läst fan fictions, mest olika HP-fanfictions av varierande kvalitet - vissa riktigt underbart bra och andra ... inte lika bra - och under några förvirrade år så skrev jag även egna fan fictions, men tröttnade alltid efter dem efter bara något kapitel. Det ni nu ska få se är icke tidigare sett material som jag hittade på min gamla laptop. Eftersom jag fick den på hösten när jag gick i årskurs 8 så är det svårt att säga när följande text skrevs, men eftersom min engelska känns ganska godkänd så skulle jag gissa på 9:an-1:an på gymnasiet ungefär.
Bara en liten förklaring: Detta är alltså en prolog till en fanfiction som jag aldrig skrev särskilt mycket mer på, då jag insåg att min huvudkaraktär är Mary Sue Deluxe (hell, hon heter till och med Sarah!) och jag inte kunde tona ner henne för att det då kändes fel. Sarah skulle alltså ha varit 2 år yngre än Harrys föräldrar och varit förlovad med Sirius Black. Det är all förklaring som behövs. Typ.
Just ja: först är det skrivet ur okänd Dödsätares perspektiv (tror att det var tänkt att det typ skulle vara Lucius Malfoy eller Dolohov) och sedan så är det Sirius.
-------------------------------------------------------------------
End of November 1981
He sneered as he looked down on the girl on the floor. Her will was completely broken now, finally. The beautiful golden red hair had during the last days been transformed to a tangled damp mass, changed beyond recognition. Normally she would wield it like a shining banner, softly streaming down her back or blowing in the wind, like a lion’s mane. She had a lot of confidence. A lot of strength. No, she hadn’t. She had had confidence and strength. He laughed softly as he thought about how she had behaved when they first brought her in. The scratch marks on Dolohov’s cheek proved that even though she didn’t have her wand she wasn’t going to let them imprison her without paying the price. Now he saw nothing of that fire. She was just… empty.
It hadn’t taken much to put the light out in her eyes. As he studied her hunched shoulders, the pale skin that was visible where her robes had been torn as she had struggled to break free, the dirty hands that she had hidden/hid her face in, most certainly to cover all signs of tears from view, he began to understand why Dolohov loved tormenting her so much. This was a real improvement. And all that had been needed were a lie, one false sentence. Three little words that had ruined her world.
“You haven’t heard? Black got the Kiss.”
It had been Bellatrix’ idea, carefully planned before she left the mansion with her husband, brother-in-law and young Barty Crouch Jr. Too bad that they had never returned. Too bad they had been sent to Azkaban. Bellatrix would have loved to watch the girl and her despair. Her tears. And who could really blame her for crying? Not 20 yet and she had already lost her future. She was bound to meet her end here, one way or another. Bound to rotten away in the cellar of Malfoy Manor. Or to be given to the Dark Lord if he would return, though he doubted it. One way or another it meant death for her.
------------------------------------X--------------------------------X-----------------------------------
At the very same moment the Death Eater walked away from the dungeon, up the stairs and into the luxurious parlour of the mansion, another man woke up from a dream many miles away. Once it had been a happy dream, it had meant peace and love and everything he wanted in life, but now it meant nothing but despair. It only meant that the scars were re-opened again. That the guilt started to flow through him once more. That the mocking voice in his head once more went over his mistakes.
The chill air was filled with despair, but with the dementors just outside the cellar door it was to be expected. They seemed to feel that he hurt more now than he had done when he arrived here. How many weeks had he been here? Or were it only a mere few days? No, he had definitely been here a couple of weeks. It couldn’t be months, could it?
His clothes were torn and as he followed his jaw with his fingers, raw after trying to claw out through the walls after a night with particularly bad dreams, he felt the harsh stubble that had slowly began to grow into a beard. A beard. He had never thought about grow a beard before he was at least 80, but then he hadn’t exactly expected to be thrown into Azkaban either.
When he first arrived here he thought he would soon be out. He wallowed in his despair, the sadness and emptiness and the memories that were all he had left of Lily and James. He took out his anger at the walls; pounding them with his fists and imagined that he they all bore Peter’s face. He thought it would soon be ruled out as a misunderstanding. That she would convince Dumbledore that he was innocent, that she would explain to the Ministry. He knew she would never leave him in here one minute longer than she could help. She loved him and she knew Peter had been the secret keeper, she knew that he never would have joined Voldemort, never betrayed his best friends.
But after a while he started to doubt. The dementors were drowning his hope in a sea of cold misery. Maybe she believed him to be a traitor. Maybe she didn’t love him as much as he thought. Maybe she was so blinded by her rage at Peter that she didn’t wasted a minute to remember that he wasn’t with her. That he was wasting away in Azkaban.
When three days had gone he began to fear for her. She would never be so cruel. He had seen her in the crowd as the Ministry wizards arrested him. He had seen the look of shock, of horror on here face and of exhaustion. Then she had disappeared. One second she had been standing right there and the next she just wasn’t anywhere to be seen. Somewhere between the moment when he met her eyes and the time it took for him to crane his neck to keep the eye contact she had disappeared. And that was what drenched him and left him soaking in fear right now. She was dead too. Like everyone else he had loved.
He had feared it, but trying to ignore the unwelcome thought for so long. But now it was time to realise that she was gone. It was his loathed cousin that had made him loose his last straw of hope that he clung to so hopelessly. The way Bellatrix had smirked when she had went past his cell. Her triumphant words still haunted him: “Her last words were your name”.
It had made him crumble to an animalistic insanity that burned through his blood system, increased with every heart beat. They had torn down everything he lived for. Everything he loved. Now he was stuck with nightmares of them, of James, of Lily and of her. All of them smiling. And it hurt to know that he could have made a difference. He could have protected them, but he hadn’t. His mistakes had lead to their deaths.
-------------------------------------------------------
Och efter det här så skulle det komma ett "9 år tidigare" och berätta lite hipp som happ om hur hon lärde känna Lily Evans, Snape och marodörerna och hur de blev förälskade. Och det finns ingen logisk anledning till att Dödsätarna inte bara tar död på henne. Tur att jag räddade världen från att behöva läsa särskilt mycket mer av mitt klotter!
Nu är jag dock sugen på att börja läsa riktig fan fiction. Hm, kanske finns det någon bra AGoT-fanfictionförfattare där ute. Får kolla upp det!
Nej, skämt åsido. I sken av min Harry Potter-läsning, J.K Rowlings senaste tillkännagivande om Pottermore och Aftonbladets påstående att Twilight-fandomen uppfann fanfictions så kom jag osökt att tänka på mitt eget fan fiction-läsande och ... -skrivande.
Jag har alltid läst fan fictions, mest olika HP-fanfictions av varierande kvalitet - vissa riktigt underbart bra och andra ... inte lika bra - och under några förvirrade år så skrev jag även egna fan fictions, men tröttnade alltid efter dem efter bara något kapitel. Det ni nu ska få se är icke tidigare sett material som jag hittade på min gamla laptop. Eftersom jag fick den på hösten när jag gick i årskurs 8 så är det svårt att säga när följande text skrevs, men eftersom min engelska känns ganska godkänd så skulle jag gissa på 9:an-1:an på gymnasiet ungefär.
Bara en liten förklaring: Detta är alltså en prolog till en fanfiction som jag aldrig skrev särskilt mycket mer på, då jag insåg att min huvudkaraktär är Mary Sue Deluxe (hell, hon heter till och med Sarah!) och jag inte kunde tona ner henne för att det då kändes fel. Sarah skulle alltså ha varit 2 år yngre än Harrys föräldrar och varit förlovad med Sirius Black. Det är all förklaring som behövs. Typ.
Just ja: först är det skrivet ur okänd Dödsätares perspektiv (tror att det var tänkt att det typ skulle vara Lucius Malfoy eller Dolohov) och sedan så är det Sirius.
-------------------------------------------------------------------
End of November 1981
He sneered as he looked down on the girl on the floor. Her will was completely broken now, finally. The beautiful golden red hair had during the last days been transformed to a tangled damp mass, changed beyond recognition. Normally she would wield it like a shining banner, softly streaming down her back or blowing in the wind, like a lion’s mane. She had a lot of confidence. A lot of strength. No, she hadn’t. She had had confidence and strength. He laughed softly as he thought about how she had behaved when they first brought her in. The scratch marks on Dolohov’s cheek proved that even though she didn’t have her wand she wasn’t going to let them imprison her without paying the price. Now he saw nothing of that fire. She was just… empty.
It hadn’t taken much to put the light out in her eyes. As he studied her hunched shoulders, the pale skin that was visible where her robes had been torn as she had struggled to break free, the dirty hands that she had hidden/hid her face in, most certainly to cover all signs of tears from view, he began to understand why Dolohov loved tormenting her so much. This was a real improvement. And all that had been needed were a lie, one false sentence. Three little words that had ruined her world.
“You haven’t heard? Black got the Kiss.”
It had been Bellatrix’ idea, carefully planned before she left the mansion with her husband, brother-in-law and young Barty Crouch Jr. Too bad that they had never returned. Too bad they had been sent to Azkaban. Bellatrix would have loved to watch the girl and her despair. Her tears. And who could really blame her for crying? Not 20 yet and she had already lost her future. She was bound to meet her end here, one way or another. Bound to rotten away in the cellar of Malfoy Manor. Or to be given to the Dark Lord if he would return, though he doubted it. One way or another it meant death for her.
------------------------------------X--------------------------------X-----------------------------------
At the very same moment the Death Eater walked away from the dungeon, up the stairs and into the luxurious parlour of the mansion, another man woke up from a dream many miles away. Once it had been a happy dream, it had meant peace and love and everything he wanted in life, but now it meant nothing but despair. It only meant that the scars were re-opened again. That the guilt started to flow through him once more. That the mocking voice in his head once more went over his mistakes.
The chill air was filled with despair, but with the dementors just outside the cellar door it was to be expected. They seemed to feel that he hurt more now than he had done when he arrived here. How many weeks had he been here? Or were it only a mere few days? No, he had definitely been here a couple of weeks. It couldn’t be months, could it?
His clothes were torn and as he followed his jaw with his fingers, raw after trying to claw out through the walls after a night with particularly bad dreams, he felt the harsh stubble that had slowly began to grow into a beard. A beard. He had never thought about grow a beard before he was at least 80, but then he hadn’t exactly expected to be thrown into Azkaban either.
When he first arrived here he thought he would soon be out. He wallowed in his despair, the sadness and emptiness and the memories that were all he had left of Lily and James. He took out his anger at the walls; pounding them with his fists and imagined that he they all bore Peter’s face. He thought it would soon be ruled out as a misunderstanding. That she would convince Dumbledore that he was innocent, that she would explain to the Ministry. He knew she would never leave him in here one minute longer than she could help. She loved him and she knew Peter had been the secret keeper, she knew that he never would have joined Voldemort, never betrayed his best friends.
But after a while he started to doubt. The dementors were drowning his hope in a sea of cold misery. Maybe she believed him to be a traitor. Maybe she didn’t love him as much as he thought. Maybe she was so blinded by her rage at Peter that she didn’t wasted a minute to remember that he wasn’t with her. That he was wasting away in Azkaban.
When three days had gone he began to fear for her. She would never be so cruel. He had seen her in the crowd as the Ministry wizards arrested him. He had seen the look of shock, of horror on here face and of exhaustion. Then she had disappeared. One second she had been standing right there and the next she just wasn’t anywhere to be seen. Somewhere between the moment when he met her eyes and the time it took for him to crane his neck to keep the eye contact she had disappeared. And that was what drenched him and left him soaking in fear right now. She was dead too. Like everyone else he had loved.
He had feared it, but trying to ignore the unwelcome thought for so long. But now it was time to realise that she was gone. It was his loathed cousin that had made him loose his last straw of hope that he clung to so hopelessly. The way Bellatrix had smirked when she had went past his cell. Her triumphant words still haunted him: “Her last words were your name”.
It had made him crumble to an animalistic insanity that burned through his blood system, increased with every heart beat. They had torn down everything he lived for. Everything he loved. Now he was stuck with nightmares of them, of James, of Lily and of her. All of them smiling. And it hurt to know that he could have made a difference. He could have protected them, but he hadn’t. His mistakes had lead to their deaths.
-------------------------------------------------------
Och efter det här så skulle det komma ett "9 år tidigare" och berätta lite hipp som happ om hur hon lärde känna Lily Evans, Snape och marodörerna och hur de blev förälskade. Och det finns ingen logisk anledning till att Dödsätarna inte bara tar död på henne. Tur att jag räddade världen från att behöva läsa särskilt mycket mer av mitt klotter!
Nu är jag dock sugen på att börja läsa riktig fan fiction. Hm, kanske finns det någon bra AGoT-fanfictionförfattare där ute. Får kolla upp det!
onsdag 22 juni 2011
Logiskt hål i Chambers of Secrets
(SPOILERvarning! Jag vet att jag är dålig på att spoilervarna Harry Potter då, i min värld, alla har läst böckerna. Jag har dock fått förklarat för mig att bara för att jag är uppfödd med Harry Potter som huvudsaklig föda så innebär inte det att alla har det)
Det är så typiskt. Bara minuter efter att jag haft en chattkonversation med en vän om hur välgenomtänkt allt är i Harry Potter-serien så hittar jag ett stort logiskt hål:
Hur kommer det sig att ingången till Hemligheternas kammare är genom ett handfat på en toalett och sedan genom en vattenledningpassage, då Salazar Slytherin byggde kammaren på 900-talet och ingen öppnat den innan 1940-talet då Tom Riddle hittade ingången? Fanns det ens vattenledningar då? Porslinhandfat fanns i alla fall inte. Den enda logiska förklaringen skulle ju vara om Riddle eller någon annan Slytherinarvtagarstudent innan det moderniserat ingången en aning - men borde inte de andra eleverna och lärarna märka om ett stort renoveringsprojekt plötsligt uppstod?
Nu kommer jag att störa mig på det här varenda gång jag läser boken.
Det är så typiskt. Bara minuter efter att jag haft en chattkonversation med en vän om hur välgenomtänkt allt är i Harry Potter-serien så hittar jag ett stort logiskt hål:
Hur kommer det sig att ingången till Hemligheternas kammare är genom ett handfat på en toalett och sedan genom en vattenledningpassage, då Salazar Slytherin byggde kammaren på 900-talet och ingen öppnat den innan 1940-talet då Tom Riddle hittade ingången? Fanns det ens vattenledningar då? Porslinhandfat fanns i alla fall inte. Den enda logiska förklaringen skulle ju vara om Riddle eller någon annan Slytherinarvtagarstudent innan det moderniserat ingången en aning - men borde inte de andra eleverna och lärarna märka om ett stort renoveringsprojekt plötsligt uppstod?
Nu kommer jag att störa mig på det här varenda gång jag läser boken.
Godkänd!
En klapp på axeln till mig som klarade tentan! ... Tror jag i alla fall.
För efter några minuter av glädje så gjorde min kära ovän tvekan entré: hade jag verkligen den kod som jag 5 minuter tidigare varit 100 procent säker på att jag haft?
Jag tror inte att jag skrev upp vilket nummer jag hade, för jag tyckte att det var så lätt då det var ett homogent nummer (alltså två likadana siffror) - men när jag upptäckte att 55:an visst fått underkänt så satte tvivlet igång. Tänk om jag hade 55? (Fast siffrorna är helt okända för mig, har nämligen ett minne av en helt annan siffra).
Äh, nu struntar jag i det. Termin 1 är härmed avslutad och det är bara att ladda upp inför termin 2!
För efter några minuter av glädje så gjorde min kära ovän tvekan entré: hade jag verkligen den kod som jag 5 minuter tidigare varit 100 procent säker på att jag haft?
Jag tror inte att jag skrev upp vilket nummer jag hade, för jag tyckte att det var så lätt då det var ett homogent nummer (alltså två likadana siffror) - men när jag upptäckte att 55:an visst fått underkänt så satte tvivlet igång. Tänk om jag hade 55? (Fast siffrorna är helt okända för mig, har nämligen ett minne av en helt annan siffra).
Äh, nu struntar jag i det. Termin 1 är härmed avslutad och det är bara att ladda upp inför termin 2!
måndag 20 juni 2011
Honey, I'm homeee!
"Mr and Mrs Dursley, of number four, Privet Drive, were proud to say that they were perfectly normal, thank you very much. They were the last people you'd expect to be involved in anything strange or mysterious, because they just didn't hold with such nonsense."
Myyys! Skulle vara perfekt om det nu inte hade varit för att jag började jobba idag och inte har lika mycket tid att spendera i Harrys sällskap som jag skulle önska. Var så mycket enklare när jag var ung och nördig och kunde isolera mig i en veckas tid och läsa hela bokserien i ett svep, utan en massa störande avbrott.
Harry Potter-böckerna för mig har högsta myspysfaktor, då jag kan i stort sätt vartenda ord, speciellt i de första böckerna (tror att jag har läst HPand the PS minst tjugo gånger sedan 2000 när jag fick första boken på svenska), och jag kan börja gråta över händelser flera sidor innan de egentligen inträffar - bara för att jag vet att de kommer att hända. Att läsa Harry Potter är som att komma hem.
Myyys! Skulle vara perfekt om det nu inte hade varit för att jag började jobba idag och inte har lika mycket tid att spendera i Harrys sällskap som jag skulle önska. Var så mycket enklare när jag var ung och nördig och kunde isolera mig i en veckas tid och läsa hela bokserien i ett svep, utan en massa störande avbrott.
Harry Potter-böckerna för mig har högsta myspysfaktor, då jag kan i stort sätt vartenda ord, speciellt i de första böckerna (tror att jag har läst HPand the PS minst tjugo gånger sedan 2000 när jag fick första boken på svenska), och jag kan börja gråta över händelser flera sidor innan de egentligen inträffar - bara för att jag vet att de kommer att hända. Att läsa Harry Potter är som att komma hem.
söndag 19 juni 2011
The Boy Who Lived
Nej, vet ni vad - nu kan jag inte hålla mig borta från en viss bokserie på 7 böcker längre. Från och med nu så kommer det nog dröja ett tag innan det kommer ett inlägg med mina åsikter om böckerna jag läser, för jag har recenserat och vridit och vänt på Harry Potter ut och in flera gånger tidigare. Något inlägg kommer det dock bli.
Förbereder mig redan nu på att drabbas av hårt slag av PPD (post-Potter Depression) när jag är färdig med sjunde boken.
Förbereder mig redan nu på att drabbas av hårt slag av PPD (post-Potter Depression) när jag är färdig med sjunde boken.
lördag 18 juni 2011
HIMYM S06E24: Jag vet vem mamman är!
(Om ni inte vill bli spoilade inför sjunde säsongen - ja, så säker är jag på mina egna teorier - så undvik detta inlägg)
Igår innan jag och min pojkvän gick och lade oss så såg vi på säsongsfinalen av sjätte säsongen av How I Met Your Mother, vilket fick mig att drabbas av en uppenbarelse. Jag vet vem mamman är! Det måste bara vara så.
(Markera vittext)
Mamman är... Barneys halvsyster Carly, som vi fortfarande inte har fått se något av. Ni minns i avsnittet där Barney träffade sin pappa? Hur han visade ett kort på Barneys två halvsyskon: JJ, som han träffade senare i avsnittet, och Carly, som går på college. Vad vet vi om mamman? Jo, att hon går på samma college som Ted undervisar, att hon har varit rumskompis med Cindy (Rachel Bilson) och att Ted träffar henne för första gången på Barneys bröllop. Simsalabim!
För övrigt så tror jag att Barney kommer att gifta sig med Robin och inte Nora. Det kändes som att de re-connectade där i slutet av avsnittet och såg inte Robin väldigt fundersam och känslosam ut när Barney träffade Nora igen? ... Samt: varför skulle annars Marshall fråga Ted hur han känner sig på Barneys bröllop och om han känner sig redo? Det är ju en mycket mer logisk fråga om bruden är Robin.
Igår innan jag och min pojkvän gick och lade oss så såg vi på säsongsfinalen av sjätte säsongen av How I Met Your Mother, vilket fick mig att drabbas av en uppenbarelse. Jag vet vem mamman är! Det måste bara vara så.
(Markera vittext)
Mamman är... Barneys halvsyster Carly, som vi fortfarande inte har fått se något av. Ni minns i avsnittet där Barney träffade sin pappa? Hur han visade ett kort på Barneys två halvsyskon: JJ, som han träffade senare i avsnittet, och Carly, som går på college. Vad vet vi om mamman? Jo, att hon går på samma college som Ted undervisar, att hon har varit rumskompis med Cindy (Rachel Bilson) och att Ted träffar henne för första gången på Barneys bröllop. Simsalabim!
För övrigt så tror jag att Barney kommer att gifta sig med Robin och inte Nora. Det kändes som att de re-connectade där i slutet av avsnittet och såg inte Robin väldigt fundersam och känslosam ut när Barney träffade Nora igen? ... Samt: varför skulle annars Marshall fråga Ted hur han känner sig på Barneys bröllop och om han känner sig redo? Det är ju en mycket mer logisk fråga om bruden är Robin.
fredag 17 juni 2011
Liljestrand läser Lapidus
"Tjafset om stålar. Tjafset om vem som sumpade stöten. Tjafset om vem som golat. Tjafset om vem som tjafsat."
Via Hermia Says så hittade jag denna recension av "Livet Deluxe" från DN, en recension som jag faktiskt tyckte var underhållande. I vanliga fall så brukar recensioner i tidningar ofta vara så... torra och det brukar vara mycket roligare att läsa recensioner i bloggar (särskilt sågningar) då de ofta är mer personliga, rakt på saken - och när det kommer till sågningar - elakare.
Denna gång: aldrig har kolon och avhuggna meningar varit roligare. (och ja, jag var bara tvungen att sätta dit ett kolon)
Recensionens mest briljanta mening måste ändå vara denna:
"Skämskudde: tar fram." Hur bra och användbar är inte den!? Ska användas snarast, passar nog bra in till mitt kommande inlägg av Gabaldonboken.
Via Hermia Says så hittade jag denna recension av "Livet Deluxe" från DN, en recension som jag faktiskt tyckte var underhållande. I vanliga fall så brukar recensioner i tidningar ofta vara så... torra och det brukar vara mycket roligare att läsa recensioner i bloggar (särskilt sågningar) då de ofta är mer personliga, rakt på saken - och när det kommer till sågningar - elakare.
Denna gång: aldrig har kolon och avhuggna meningar varit roligare. (och ja, jag var bara tvungen att sätta dit ett kolon)
Recensionens mest briljanta mening måste ändå vara denna:
"Skämskudde: tar fram." Hur bra och användbar är inte den!? Ska användas snarast, passar nog bra in till mitt kommande inlägg av Gabaldonboken.
Nostalgi
Igår gick jag ner i källaren med några saker och fann mig plötsligt sittande vid bokhyllan och kärleksfullt smeka mina gamla B Wahlström-böcker. Alla Kitty-böcker, Tvillingarnarysare, de små svarta pocketrysarna (exempel) och min favorit: Deckargänget.
Det här får mig att bli konstigt splittrad. Å ena sidan så vill jag bara gå igenom hela hyllplanet och läsa om alla mina gamla barndomsböcker - men å andra sidan så har jag ett helt berg av böcker uppe på mitt rum som väntar på att bli lästa för första gången.
Sedan blev jag lite ledsen över att se att vissa böcker saknas. Jag hittar till exempel inte mina Tvillingrysardubletter: "Too Scared to Sleep/The Beast is Watching You", "The Beast Must Die/If I Die Before I Wake" och en där tvillingarna är på utflykt och båten de är på blir kapad och senare sjunker. (Kommer ej ihåg de svenska namnen). Om mamma har gett bort dem så blir jag riktigt, riktigt sur.
Update: Upptäckte precis att det visst ska finnas en "The Wakefield Legacy"-bok, som handlar om tvillingarnas paternella förfäder. Det ska visst även finnas en "The Fowlers of Sweet Valley" och en "The Patmans of Sweet Valley". Någon annan som är sugen att läsa?
Det här får mig att bli konstigt splittrad. Å ena sidan så vill jag bara gå igenom hela hyllplanet och läsa om alla mina gamla barndomsböcker - men å andra sidan så har jag ett helt berg av böcker uppe på mitt rum som väntar på att bli lästa för första gången.
Sedan blev jag lite ledsen över att se att vissa böcker saknas. Jag hittar till exempel inte mina Tvillingrysardubletter: "Too Scared to Sleep/The Beast is Watching You", "The Beast Must Die/If I Die Before I Wake" och en där tvillingarna är på utflykt och båten de är på blir kapad och senare sjunker. (Kommer ej ihåg de svenska namnen). Om mamma har gett bort dem så blir jag riktigt, riktigt sur.
Update: Upptäckte precis att det visst ska finnas en "The Wakefield Legacy"-bok, som handlar om tvillingarnas paternella förfäder. Det ska visst även finnas en "The Fowlers of Sweet Valley" och en "The Patmans of Sweet Valley". Någon annan som är sugen att läsa?
torsdag 16 juni 2011
Sharp Objects av Gillian Flynn (2006)
Vi kan ju börja från början: I höstas så slog Gillian Flynn-bomben ned bland de svenska bokbloggarna och det skrevs och hyllades spaltmeter, men jag hade aldrig en plan på att läsa hennes böcker och blev inte ens det minsta nyfiken på att läsa. Varför? Jo, för den första Gillian Flynn-recensionen jag läste var skriven av en viss Helena Dahlgren som jag vet älskar skräck och gottar sig i mörker och jag placerade felaktigt Flynn i fel fack: nämligen det där skräckfacket som mitt psyke inte klarar av att besöka.
Nu så är inte "Sharp Objects" (ej på svenska) direkt någon solskenshistoria och ja, den är sjukt obehaglig, men det är rätt sorts obehag. Inget gottande i blodiga detaljer och ingen panik som griper tag i en under läsningen, men däremot en skugga som följer en som en ständig följeslagare medan man frenetiskt bläddrar framåt för att man måste ha mer. Karaktärer som kryper in under huden på en och en, hos mig, ökad känsla av paranoia och klaustrofobi allt eftersom småstaden Wind Gap blir allt mer levande.
För det är där boken utspelar sig; i den lilla hålan Wind Gap i södra USA, dit journalisten Camille Preaker återvänder, för första gången på många år, för att skriva en artikelserie om mordet på två småflickor. Det blir inte en lycklig återförening med den dysfunktionella familjen; tysta, gråa styvfadern Alan, psykiskt sjuka modern Adora som utåt visar en perfekt fasad,13-åriga halvsystern Amma, som styr staden med en järnhand, våld och förnedring, och så minnet av den sedan länge döda mellandottern Marian. Medan Camille undersöker fallet och försöker göra ett bra journalistjobb så inser hon snart att Wind Gap döljer många hemligheter.
Jag gillar Flynns språk och oj vilka personligheter och vilka stämningar hon kan bygga upp. Jag kan riktigt, se, känna och förnimma Wind Gap och många av karaktärerna med alla sinnen och det är där mycket av mina obehagskänslor ligger. Jag känner Camilles destruktivitet, Ammas kontroll och grisfabriken, usch. Styckena om hur lukten, ljudet och synen som möter en innanför de portarna borrade sig in under huden på mig och stannade där.
Nu blev jag sugen på att läsa "Dark Places", men det får nog dröja ett tag. Måste hinna återhämta mig och smälta min upplevelse
Engagemang: 5
Språk: 5
Spänning: 5
Karaktärer: 5
Handling: 5
Summa: 5
Är det bara jag eller tänker någon annan också på True Bloods öppningskrediter (försvenskat opening credits) när Wind Gap beskrivs?
Nu så är inte "Sharp Objects" (ej på svenska) direkt någon solskenshistoria och ja, den är sjukt obehaglig, men det är rätt sorts obehag. Inget gottande i blodiga detaljer och ingen panik som griper tag i en under läsningen, men däremot en skugga som följer en som en ständig följeslagare medan man frenetiskt bläddrar framåt för att man måste ha mer. Karaktärer som kryper in under huden på en och en, hos mig, ökad känsla av paranoia och klaustrofobi allt eftersom småstaden Wind Gap blir allt mer levande.
För det är där boken utspelar sig; i den lilla hålan Wind Gap i södra USA, dit journalisten Camille Preaker återvänder, för första gången på många år, för att skriva en artikelserie om mordet på två småflickor. Det blir inte en lycklig återförening med den dysfunktionella familjen; tysta, gråa styvfadern Alan, psykiskt sjuka modern Adora som utåt visar en perfekt fasad,13-åriga halvsystern Amma, som styr staden med en järnhand, våld och förnedring, och så minnet av den sedan länge döda mellandottern Marian. Medan Camille undersöker fallet och försöker göra ett bra journalistjobb så inser hon snart att Wind Gap döljer många hemligheter.
Jag gillar Flynns språk och oj vilka personligheter och vilka stämningar hon kan bygga upp. Jag kan riktigt, se, känna och förnimma Wind Gap och många av karaktärerna med alla sinnen och det är där mycket av mina obehagskänslor ligger. Jag känner Camilles destruktivitet, Ammas kontroll och grisfabriken, usch. Styckena om hur lukten, ljudet och synen som möter en innanför de portarna borrade sig in under huden på mig och stannade där.
Nu blev jag sugen på att läsa "Dark Places", men det får nog dröja ett tag. Måste hinna återhämta mig och smälta min upplevelse
Engagemang: 5
Språk: 5
Spänning: 5
Karaktärer: 5
Handling: 5
Summa: 5
Är det bara jag eller tänker någon annan också på True Bloods öppningskrediter (försvenskat opening credits) när Wind Gap beskrivs?
"You aren’t exactly the best judge of what is or isn’t dangerous..."
(Eller: "Vad pågår i YA-pojkars hjärnor?". Rubriken är ett Edward Cullen-citat, sagt till Bella).
Dagens tanke: Vad är det egentligen med dessa övernaturliga killar i ungdomsböckerna? Varför vill inte en enda av dem ha ett förhållande, trots att de är förälskade?
Jag förstår att en av anledningarna är för att det ska bli spännande och mer dramatiskt, att det unga paret ska få kämpa för sin kärlek, men jag börjar känna mig lite irriterad över att tjejen alltid måste tjata så mycket och visa upp hur mycket hon älskar honom för att han ska förstå att jo, de måste få vara tillsammans. Jag längtar efter en bok där det är tjejen som pushar undan killen.
Och vad är det med deras förklaringar! "Nej, jag kan inte vara tillsammans med dig för det är för farligt för dig" säger Edward Cullen/Daniel Grigori och lämnar Bella Swan/Lucinda Price, bara för att komma tillbaka och vara omtänksam, då han inte kan vara helt utan henne. "Men bestäm dig då!" vill jag bara skrika åt dessa killar. Hur tror de att deras tjejer ska kunna glömma dem om de kommer tillbaka hela tiden?
Tacka vet jag Dimitri Belikov. Han har ju i alla fall en legitim orsak till att inte vilja ha ett förhållande med Rose Hathaway. Hon är för ung, han är hennes mentor och "det kan skada Lissa". Inget "det kan skada dig" eller "det är för farligt för dig". Bara vanligt Dhampirlojalitetstänkande. Och man kan ju inte direkt anklaga honom för att han fortsätter att hänga runt Rose ändå, då de ju ska skydda samma Moroi och han är hennes lärare. Han får godkänt från min sida, trots sitt avståndstagande.
Särskilt irriterande blir det ju när det nästan alltid finns en annan kille som gör allt för att vår hjältinna (som ofta inte är särskilt heroisk) ska välja honom istället. Jacob Black, Cam Briel, Mason Ashford och Adrian Ivashkov är några exempel. Om killen nu lämnade tjejen i fred så skulle hon ju ha det lite enklare att låta sina känslor för honom svalna och välja någon av de andra som uppvaktar henne., men istället är det som att dessa killar både vill ha kakan och äta upp den. "Nej, jag vill inte att hon ska vara med mig, men hon får inte vara med någon annan heller!". Annoying much?
Jag skulle faktiskt vilja se en bok där tjejen är den med övernaturliga krafter och är den som stöter undan killen då hon tror att hon är för farlig för honom. Någon som har något tips på en YA-bok där det är killen som är människa?
Update: Jag kom faktiskt på ett YA-par (eller triangel) där det är tjejen som stöter bort killen, fast här är alla människor: Katniss i "The Hunger Games". Både Peeta och Gale vill ju vara tillsammans med henne, men hon vet ju inte hur hon ska göra och jag räknar det som att hon är den bortdrivande faktorn i de relationerna.
Update (2011-06-17): Jag har faktiskt kommit på ett par där tjejen är den övernaturliga varelsen och är den som försöker att stöta bort killen: Jessica och Hoyt i True Blood. Så det går att göra.
(Edward Cullen, Bella Swan och Jacob Black kommer från "Twilight"-serien av Stephenie Meyer.
Luce Price, Daniel Grigori och Cam Briel kommer från "Fallen"-serien av Lauren Kate.
Rose Hathaway, Dimitri Belikov, Mason Ashford och Adrian Ivashkov kommer från "Vampire Academy"-serien av Richelle Mead)
Dagens tanke: Vad är det egentligen med dessa övernaturliga killar i ungdomsböckerna? Varför vill inte en enda av dem ha ett förhållande, trots att de är förälskade?
Jag förstår att en av anledningarna är för att det ska bli spännande och mer dramatiskt, att det unga paret ska få kämpa för sin kärlek, men jag börjar känna mig lite irriterad över att tjejen alltid måste tjata så mycket och visa upp hur mycket hon älskar honom för att han ska förstå att jo, de måste få vara tillsammans. Jag längtar efter en bok där det är tjejen som pushar undan killen.
Och vad är det med deras förklaringar! "Nej, jag kan inte vara tillsammans med dig för det är för farligt för dig" säger Edward Cullen/Daniel Grigori och lämnar Bella Swan/Lucinda Price, bara för att komma tillbaka och vara omtänksam, då han inte kan vara helt utan henne. "Men bestäm dig då!" vill jag bara skrika åt dessa killar. Hur tror de att deras tjejer ska kunna glömma dem om de kommer tillbaka hela tiden?
Tacka vet jag Dimitri Belikov. Han har ju i alla fall en legitim orsak till att inte vilja ha ett förhållande med Rose Hathaway. Hon är för ung, han är hennes mentor och "det kan skada Lissa". Inget "det kan skada dig" eller "det är för farligt för dig". Bara vanligt Dhampirlojalitetstänkande. Och man kan ju inte direkt anklaga honom för att han fortsätter att hänga runt Rose ändå, då de ju ska skydda samma Moroi och han är hennes lärare. Han får godkänt från min sida, trots sitt avståndstagande.
Särskilt irriterande blir det ju när det nästan alltid finns en annan kille som gör allt för att vår hjältinna (som ofta inte är särskilt heroisk) ska välja honom istället. Jacob Black, Cam Briel, Mason Ashford och Adrian Ivashkov är några exempel. Om killen nu lämnade tjejen i fred så skulle hon ju ha det lite enklare att låta sina känslor för honom svalna och välja någon av de andra som uppvaktar henne., men istället är det som att dessa killar både vill ha kakan och äta upp den. "Nej, jag vill inte att hon ska vara med mig, men hon får inte vara med någon annan heller!". Annoying much?
Jag skulle faktiskt vilja se en bok där tjejen är den med övernaturliga krafter och är den som stöter undan killen då hon tror att hon är för farlig för honom. Någon som har något tips på en YA-bok där det är killen som är människa?
Update: Jag kom faktiskt på ett YA-par (eller triangel) där det är tjejen som stöter bort killen, fast här är alla människor: Katniss i "The Hunger Games". Både Peeta och Gale vill ju vara tillsammans med henne, men hon vet ju inte hur hon ska göra och jag räknar det som att hon är den bortdrivande faktorn i de relationerna.
Update (2011-06-17): Jag har faktiskt kommit på ett par där tjejen är den övernaturliga varelsen och är den som försöker att stöta bort killen: Jessica och Hoyt i True Blood. Så det går att göra.
(Edward Cullen, Bella Swan och Jacob Black kommer från "Twilight"-serien av Stephenie Meyer.
Luce Price, Daniel Grigori och Cam Briel kommer från "Fallen"-serien av Lauren Kate.
Rose Hathaway, Dimitri Belikov, Mason Ashford och Adrian Ivashkov kommer från "Vampire Academy"-serien av Richelle Mead)
Kära läsare
Detta är ett öppet brev till dig som så desperat vill veta vem som är mördaren i "Mordet på Orientexpressen" och som under de fyra senaste dagarna har sökt i alla möjliga kombinationer för att få fram svaret. Tyvärr, jag skriver aldrig ut vem mördaren är eller vem som dör i mina blogginlägg (du/ni som söker på "dör Eddard Stark/Bran Stark/[insert valfri Stark]?" kan tänka på det också) - men du har väckt min medkänsla så bara för att göra det lite enklare för dig:
Mördaren i "Mordet på Orientexpressen" är hela gänget. (markera texten)
Ett annat tips: om du vill veta vem som dör/är mördaren - läs boken! Då får du svar på dina frågor och, hoppningsvis, en trevlig lässtund på köpet.
Mördaren i "Mordet på Orientexpressen" är hela gänget. (markera texten)
Ett annat tips: om du vill veta vem som dör/är mördaren - läs boken! Då får du svar på dina frågor och, hoppningsvis, en trevlig lässtund på köpet.
onsdag 15 juni 2011
Frostbite av Richelle Mead (2008)
Häromkvällen så skrev jag ju om min läsning av "Sharp Objects", om hur bra jag tyckte att den är och om hur mycket vissa karaktärer påverkar mig. Jag brann med en slags läsiver där jag bara var tvungen att veta hur det slutade - men så kom min pojkvän och natten och jag hann inte läsa ut den. Och nu så kan jag inte få mig själv till att vilja ta upp boken. Jag vet att upplösningen kommer att komma med en massa obehagskänslor och jag klarade inte av att stålsätta mig inför dem. Flynns uppmålade bild av Wind Gap och familjen Crellin kryper under huden på mig - och i morse så kände jag mig inte tillräckligt stark för att möta Adora och Amma. Så det fick bli vampyrer och internatskolor igen, för andra gången den här veckan.
Till skillnad från "The Moth Diaries" så är inte vampyrer någon ovanlig syn på internatskolan St Vladimirs, där bokens hjältinna Rose Hathaway går, tvärtom så är alla vampyrer eller halvvampyrer, Dhampirs. "Frostbite" (Fruset blod) är andra delen i Vampire Academy-serien - recension av första boken hittas här - och boken börjar ca 3 månader efter där den förra slutade. Innan vi går in på bokens handling så tar vi en liten recap över bokseriens tre vampyrsorter:Moroi - dödliga vampyrer, tål inte solljus, är varken snabba eller starka, men har förhöjda sinnen samt magiska egenskaper. Kan äta både mat och dricka blod. Styrs av 12 kungliga familjer.
Dhampirs - halvvampyrer, uppstår när Moroi får barn med Dhampirer, äter vanlig mat och kan vara ute i solljus, är starkare än Moroi och jobbar ofta som livvakt för dem.
Strigoi - klassiska, odödliga vampyrer, starkare och snabbare än Moroi och Dhampir, gillar att dricka deras blod.Det är panik i Moroivärlden efter att ett gäng Strigoi attackerat och dödat ett hushåll av kungliga Moroivampyrer, trots att de varit väl beskyddade, både av väktare och på magiskt vis. Attacken skedde inte långt ifrån St Vladimirs och nu så oroar sig alla över vad som kommer att hända när eleverna ska bege sig hem över jullovet. Lösningen blir att Moroiföräldrarna kommer till St Vladimirs för att fira en gemensam jul där... vilket inte glädjer Rose särskilt mycket. Nu har hon inte bara sin förälskelse i mentorn Dimitri att tänka på - utan hennes mamma, som inte har pratat med henne på 5 år, är på skolan i egenskap av väktare till en Moroikunglighet. Och till råga på allt så får några av Roses klasskamrater hybris och beger sig ut för att själva stoppa Strigoi...
Som jag skrev i min recension av "Vampire Academy" så älskar jag hierakin i Reads vampyrsamhälle. Jag tänker speciellt på en scen i boken där Moroi debatterar om hur de ska kunna skydda sig från Strigoi och en kunglighet föreslår att Dhampirerna måste förökas mer och att yngre Dhampirer ska få bli väktare, medan en annan tycker att alla Dhampirer borde bli väktare, även de som vill leva ett vanligt liv med ett vanligt arbete. Det visar lite av vampyrsamhällets pyramid där. Jag vill nästan se ett Dhampiruppror i kommande böcker.
Jag gillar Rose. Trots att kärlekshistorierna spelade en mycket större roll i denna bok och förhållandet mellan henne och Dimitri fick mycket mer plats än vänskapen mellan Rose och Lissa så gillar jag ändå att Rose inte definieras av hennes manliga kärleksobjekt utan ändå får vara lite utav en egen karaktär. Hon är sarkastisk och har en härligt näsvis, defensiv sida som jag gillar. Det är go i den tjejen.
Hur var det med handlingen då? Nja, alltså. Jag sträcktläste ju boken, så engagemang från min sida var det inget fel på, men det kändes som att handlingen kunde haft lite mer fart i första halvan också. Brukar man inte säga att en bra film (eller bok) ska ha 2-3 peakar där något spännande händer? (Bild). Här fanns lite dramaturgiska svagheter, i och med att det inte fanns så mycket som drev handlingen framåt under de första hundratals sidorna, då karaktärerna mest gick omkring och interagerade och sedan, pang, så hade vi ett hiskeligt spännande slut.
För hiskeligt spännande var det och Vampire Academy-serien är en av mina favoritungdomserier just nu.
Engagemang: 5
Språk: 4
Karaktärer: 5
Spänning: 4
Handling: 4
Summa: 4,4
Update: ARRRGGH! Jag är riktigt irriterad på mig själv. Jag skulle bara gå in på wikipedia för att se vad "Frostbite" heter på svenska och helt plötsligt så fick jag slutet på den tredje boken kastat i ansiktet. Hata spoilers!
måndag 13 juni 2011
Tell the Devil I said Hey, when you get back to where you're from...
Min dödslista, ni vet den som fiktiva karaktärer hamnar på om de irriterar mig till den grad att jag inte står ut med dem och börjar önska att någon annan tar död på dem, har utökats med ännu ett namn; Amma Crellin. Hon hamnar nog i topp på listan.
Jämfört med denna djävulska lilla trettonåring så är vissa andra namn på listan trevliga små lamm som jag gärna spenderar mer tid med. Jag skulle hellre se en spin-offserie med Connor (Angels hellspawn) eller en version av Dexter där Deb blev utbytt mot Lila än tvingas möta Amma igen. Tyvärr så tror jag inte att jag blir av med henne så lätt - då jag har 100 sidor kvar av boken. Så det är bara att bita ihop och försöka putta undan dagdrömmarna om att köra över henne med golfbilen. Fast hålla tummarna för att hon blir nästa mordoffer måste jag väl ändå få göra?
(Som vissa kanske har listat ut så läser jag den bejublade "Sharp Objects" och den är riktigt svår att lägga ifrån sig. Den är lika bra som alla säger - och det krävs en bra författare för att kunna skriva ett sådant personporträtt som irriterar, skrämmer och upprör läsaren (läs: mig) så mycket.)
Jämfört med denna djävulska lilla trettonåring så är vissa andra namn på listan trevliga små lamm som jag gärna spenderar mer tid med. Jag skulle hellre se en spin-offserie med Connor (Angels hellspawn) eller en version av Dexter där Deb blev utbytt mot Lila än tvingas möta Amma igen. Tyvärr så tror jag inte att jag blir av med henne så lätt - då jag har 100 sidor kvar av boken. Så det är bara att bita ihop och försöka putta undan dagdrömmarna om att köra över henne med golfbilen. Fast hålla tummarna för att hon blir nästa mordoffer måste jag väl ändå få göra?
(Som vissa kanske har listat ut så läser jag den bejublade "Sharp Objects" och den är riktigt svår att lägga ifrån sig. Den är lika bra som alla säger - och det krävs en bra författare för att kunna skriva ett sådant personporträtt som irriterar, skrämmer och upprör läsaren (läs: mig) så mycket.)
Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger (2009)
(Undertitel: jag överanvänder ordet tvillingar.)
Jag, liksom så många andra, älskade Niffeneggers debutroman "Tidsresenärens hustru" och i min recension från 2008 så beskrev jag boken som "melankoliskt ljuvlig". Samma ord kan även användas för att beskriva "Själens osaliga längtan" (Her Fearful Symmetry).
Denna gång så handlar det dock inte om tidsresenärer utan om identiska tvillingpar och spöken. När Elspeth Noblin vid 44 år dör av cancer så testamenterar hon sin lägenhet i Highgate Village till sina två systerdöttrar, de identiska tvillingarna Julia och Valentina, som hon aldrig har träffat - med ett tillägg om att de måste bo i lägenheten i ett år innan den får säljas och att tvillingarnas föräldrar, Elspeths tvillingsyster och fd. fästman, inte får sätta sin fot i den. Julia och Valentina anländer till London och försöker starta ett liv där. Snart så märker de dock att de inte är ensamma i lägenheten - Elspeth har nämligen inte lämnat den...
Jag har alltid varit fascinerad av tvilling - speciellt dessa nästintill identiska enäggstvillingar (eller monozygota, om man ska vara lite insnöad på genetik) - och som så många andra bokmalar så började denna fascination med Tvillingarna (med stort T) Wakefield. I "Själens osaliga längtan" så har vi inte bara ett utan två identiska tvillingpar med allt vad det innebär: starka band, förväxlingar och lurendrejerier. Elspeth och hennes syster Edie har inte haft kontakt på 20 år och båda plågas av detta, samtidigt som Valentina och Julia alltid gör allting tillsammans - till den grad att de inte ens kan ha en pojkvän eller arbeta för att inte bli åtskiljda. Och som i så många tvillingskildringar så har vi en drivande part och en mer beskedlig part.
Trots detta så är det inte tvillingarna som jag tycker är de intressantaste personerna i denna roman, utan tycker att grannarna; Elspeths älskare Robert och korsordsmakaren Martin som lider av gravt OCD, är de som är mest gripande och mänskliga och det är de som fångar min empati och sympati. Martins relation med hustrun Marijke, som flytt lägenheten och hans tvångshandlingar, är något av de finaste i hela boken.
Audrey Niffenegger är en mästare på att fånga läsaren och att beskriva och måla upp svåra relationer, som både är söta och sura på samma gång. Som ger mig ont i hjärtat, för att de alltid befinner sig i gråzonen mellan lyckligt och olyckligt - och oftast tippar över till det nattsvarta. Helt svart blir det dock aldrig, men varken i "Själens osaliga längtan" eller "Tidsresenärens hustru" finns det karaktärer som får vara helt lyckliga. Och det gillar jag.
Och kronan på verket är den vackra, riktigt Londonesqua, viktorianska kyrkogården Highgate Cemetery, som nästan är en huvudkaraktär i sig, då handlingen utspelar sig just ett stenkast bort eller på själva kyrkogården. Jag skäms över att jag under mina Londonbesök fortfarande inte har satt min fot på kyrkogåden. Det får bli till nästa gång.
Engagemang: 5
Språk: 5
Karaktärer: 5
Spänning: 4
Handling: 5
Summa: 4,8
Jag, liksom så många andra, älskade Niffeneggers debutroman "Tidsresenärens hustru" och i min recension från 2008 så beskrev jag boken som "melankoliskt ljuvlig". Samma ord kan även användas för att beskriva "Själens osaliga längtan" (Her Fearful Symmetry).Denna gång så handlar det dock inte om tidsresenärer utan om identiska tvillingpar och spöken. När Elspeth Noblin vid 44 år dör av cancer så testamenterar hon sin lägenhet i Highgate Village till sina två systerdöttrar, de identiska tvillingarna Julia och Valentina, som hon aldrig har träffat - med ett tillägg om att de måste bo i lägenheten i ett år innan den får säljas och att tvillingarnas föräldrar, Elspeths tvillingsyster och fd. fästman, inte får sätta sin fot i den. Julia och Valentina anländer till London och försöker starta ett liv där. Snart så märker de dock att de inte är ensamma i lägenheten - Elspeth har nämligen inte lämnat den...
Jag har alltid varit fascinerad av tvilling - speciellt dessa nästintill identiska enäggstvillingar (eller monozygota, om man ska vara lite insnöad på genetik) - och som så många andra bokmalar så började denna fascination med Tvillingarna (med stort T) Wakefield. I "Själens osaliga längtan" så har vi inte bara ett utan två identiska tvillingpar med allt vad det innebär: starka band, förväxlingar och lurendrejerier. Elspeth och hennes syster Edie har inte haft kontakt på 20 år och båda plågas av detta, samtidigt som Valentina och Julia alltid gör allting tillsammans - till den grad att de inte ens kan ha en pojkvän eller arbeta för att inte bli åtskiljda. Och som i så många tvillingskildringar så har vi en drivande part och en mer beskedlig part.
Trots detta så är det inte tvillingarna som jag tycker är de intressantaste personerna i denna roman, utan tycker att grannarna; Elspeths älskare Robert och korsordsmakaren Martin som lider av gravt OCD, är de som är mest gripande och mänskliga och det är de som fångar min empati och sympati. Martins relation med hustrun Marijke, som flytt lägenheten och hans tvångshandlingar, är något av de finaste i hela boken.
Audrey Niffenegger är en mästare på att fånga läsaren och att beskriva och måla upp svåra relationer, som både är söta och sura på samma gång. Som ger mig ont i hjärtat, för att de alltid befinner sig i gråzonen mellan lyckligt och olyckligt - och oftast tippar över till det nattsvarta. Helt svart blir det dock aldrig, men varken i "Själens osaliga längtan" eller "Tidsresenärens hustru" finns det karaktärer som får vara helt lyckliga. Och det gillar jag.
Och kronan på verket är den vackra, riktigt Londonesqua, viktorianska kyrkogården Highgate Cemetery, som nästan är en huvudkaraktär i sig, då handlingen utspelar sig just ett stenkast bort eller på själva kyrkogården. Jag skäms över att jag under mina Londonbesök fortfarande inte har satt min fot på kyrkogåden. Det får bli till nästa gång.
Engagemang: 5
Språk: 5
Karaktärer: 5
Spänning: 4
Handling: 5
Summa: 4,8
söndag 12 juni 2011
Dr Sara diagnostiserar II
1. Jag satt precis och läste lite om kloroform (fråga mig inte varför, hamnade bara in på ett sidospår på wikipedia) och fick veta att det visst är riktigt farligt och kan, om man har otur, orsakar allvarliga skador vid låga koncentrationer - lägre än vad som behövs för att man ska bli medvetslös. Och sedan detta: "Chronic chloroform exposure can damage the liver (where chloroform is metabolized to phosgene) and to the kidneys".
Min första tanke när jag läste detta var att Kitty måste ju isåfall vara en hårsmån från att drabbas av leverskador, då hon blir kloroformad till höger och vänster hela tiden. Tror aldrig att jag har läst en Kitty-bok där hon inte har blivit kloroformerad och sist jag kollade så fanns det över 100 st rödryggade Kitty-böcker på svenska - vilket ju tyder på att Kitty har andats in en hel massa kloroform under de senaste 50 åren.
2. Jag har ritat upp ett nedärvningsschema för Isfolketätten (så långt som den har hunnit till bok 19 i alla fall) och fått det jag länge anat svart på vitt: det finns inget logiskt nedärvningsmönster. Att bli drabbad kan alltså inte bero på vare sig autosomal recessiv, autosomal dominant eller någon slags X-bunden nedärvning och går ej att räkna på. Förbannelsen måste alltså vara en multifaktorell sjukdom som påverkas starkt av det genetiska. Så det så... Mitt tips till Isfolket är att inte skaffa fler barn eller försöka bryta förbannelsen.
Min första tanke när jag läste detta var att Kitty måste ju isåfall vara en hårsmån från att drabbas av leverskador, då hon blir kloroformad till höger och vänster hela tiden. Tror aldrig att jag har läst en Kitty-bok där hon inte har blivit kloroformerad och sist jag kollade så fanns det över 100 st rödryggade Kitty-böcker på svenska - vilket ju tyder på att Kitty har andats in en hel massa kloroform under de senaste 50 åren.
2. Jag har ritat upp ett nedärvningsschema för Isfolketätten (så långt som den har hunnit till bok 19 i alla fall) och fått det jag länge anat svart på vitt: det finns inget logiskt nedärvningsmönster. Att bli drabbad kan alltså inte bero på vare sig autosomal recessiv, autosomal dominant eller någon slags X-bunden nedärvning och går ej att räkna på. Förbannelsen måste alltså vara en multifaktorell sjukdom som påverkas starkt av det genetiska. Så det så... Mitt tips till Isfolket är att inte skaffa fler barn eller försöka bryta förbannelsen.
fredag 10 juni 2011
The Moth Diaries av Rachel Klein (2002)
Först så måste jag börja med att jag läste den här boken vid helt fel tillfälle. Just nu är det över 30 grader utomhus och strålande sol... då ska man nog inte läsa en gotisk berättelse om vampyrer och internatskolor? Eller vad tycker ni, är inte det en höst bok?"The Moth Diaries" (ej på svenska, men lär översättas när filmen kommer ut) är berättad ur dagboksform, en stil som jag vanligtvis brukar ha problem med, men som här fungerar riktigt bra. Vi får följa den icke-namngivna berättaren, en tonårsflicka boende på en Internatskola som känner sig ha problem att passa in och mest tyr sig till sin rumskompis Lucy. Så en dag så börjar en ny flicka, Ernessa, på skolan och sakta så tar hon Lucy ifrån vår berättare. Bara hon ser tecknena: Ernessa måste vara en vampyr!
En sak som jag gillar med den här boken är den där frågan om vad som är verklighet och vad som bara händer i berättarens huvud. Redan på första sidan så får vi veta att vår berättare har legat inne på ett mentalsjukhus och har gått till psykiatriker på grund av schizofreni. Genast så sätter tankeverksamheten igång: Det jag läser - har det hänt och hon straffas för det då ingen tror att hon talar sanning eller är det bara resultatet av ett förvirrat sinne som inte kan skilja drömmar från verklighet och som läser in för mycket i saker? Båda förklaringarna fungerar lika bra för mig och jag är böjd att tro på dem båda. Tror dock att jag lutar mer mot "resultat av ett förvirrat sinne" och tycker att den förklaring är snudd på bättre - trots min förkärlek för vampyrer.
Jag gillar beskrivningen av klasskamraterna, av lärarna och stämningen på det ganska dystra Brawelyn College. Jag gillar hur berättaren skriver mycket om sin läsning och även skriver små kommentarer om böcker då och då. Jag gillar den intellektuella kampen mellan berättaren, den Proust-älskande Dora och senare även Ernessa.
Perfekt höstbok som jag kan ta och rekommendera till en småkylig, mörk höstkväll med regnet smattrande mot rutan. Gillar både de lesbiska vampyrundertonerna (Carmilla), men tycker inte den delen når upp till "Dracula" och "Carmilla"s höjder i myspysig, småkuslig läskighet och suggestivitet, utan gillar som sagt den där delen som handlar om berättarens besatthet lite bättre. Bra var den dock.
Spänning: 4
Språk: 4
Personbeskrivningar: 5
Engagemang: 5
Handling: 5
Summa: 4,8
PS! Jag gillar flörtningen med "Dracula". Visst måste väl ändå berättarens blonda kompis Lucy ha fått sitt namn från Lucy Westenra?
PS II! Jag ser fram emot filmen med Sarah Bolger i huvudrollen som den i boken icke-namngivna berättaren. I filmen så har hon dock fått namnet Rebecca, och jag undrar om inte det är en blinkning till den icke-namngivna berättaren i romanen "Rebecca"....
torsdag 9 juni 2011
Sagan om Isfolket # 16-19 av Margit Sandemo (1984)
Mitt inlägg om tredje säsongen av True Blood drar ut på tiden, mest för att jag helt enkelt inte klarar av att hitta ett bra sätt att avsluta det på. Jag måste ha skrivit om inlägget 3-4 gånger från början och det blir mest ett massa virrvarr av tankar utan något som helst sammanhang, så nu läggs det på is ett tag. Om någon undrar lite vad jag tycker om True Blood så kan ni läsa kommentarerna (och inlägget!) hos Bokstävlarna.
Vad har jag gjort för några kulturella utsvävningar under min tid i barndomshemmet? Inte så mycket är svaret. Jag har börjat att se på Friday Night Lights, men somnat efter 10 minuter (tips: börja ej se en ny tv-serie efter klockan 2 på natten), och efter ett besök till min mors bokhylla i källaren så har jag ägnat dagen åt att återuppta min bekantskap med Isfolketätten.
# 16, "Galgdockan"
Huvudperson: Ingrid och Dan.
Dan och Ingrid var två av de där medlemmerna i Isfolketätten som jag klagade på att jag inte hade fått veta något närmre om när jag läste den femtonde boken. Ingrid är en av Isfolkets drabbade, men försöker att hålla sig i skinnet. När hennes kusin (eller syssling) Dan från Sverige kommer förbi Gråstensholm på väg på en expedition till Isfolkets dal så går hon emot sina föräldrars förmaning och beger sig tillsammans med Dan och Ulvhedin iväg till den ökända dalen.
#17, "Dödens trädgård"
Huvudperson: Daniel och Shira
Notera att Dan och Daniel inte är samma person utan son och far. Daniel går i Vendels fotspår och letar upp juko-samojederna i norra Ryssland, för att hitta Vendels barn och för att få reda på mer om Isfolkets ursprung och kanske hitta ett sätt att bryta Tengels förbannelse.
#18, "Bakom fasaden"
Huvudperson: Elisabet
Elisabet Paladin av Isfolket är en mycket bestämd, ung kvinna som inte vill ge efter till hennes mors tjat om pudrade peruker, fina kläder och att finna en rik äkta man, men när hon träffar Vermund Tark, en aristokrat som flytt från sin familj och flärden, så tror hon sig ha hittat rätt. Dock så vill han bara ha henne som sköterska till en gammal, sinnessjuk släkting ... och som hustru till sin lillebror Lillebror, en riktig mammaspojke.
# 19, "Drakens tänder"
Huvudperson: Sölve
Isfolket har förundrats och andats ut över att ingen i den senaste generationen har blivit varken drabbad eller utvald, både Elisabet Paladin, Arv Grip och syskonen Sölve och Ingela Lind verkar vara helt vanliga och ordentliga barn, men under ytan gror lockelserna hos Sölve. Att vara drabbad, men med ett vackert utseende utan några yttre tecken kan vara farligt, särskilt när man inte får någon hjälp eller övervakning av de äldre generationerna.
Åh, vilken kraft detta Isfolket har på mig. Jag hatälskar böckerna och när man väl har börjat läsa dem så går det av en riktig fart och det är svårt att sluta. Än en gång förundras jag över hur stereotypt det är, blir nästan irriterad över hur vissa saker framställs och vissa av könsrollerna, men kan ändå inte låta bli att älska dem.
Dock så kan jag säga att det är skämskuddelitteratur när det är som värst för mig, för jag låter ingen utanför min närmsta familj se vad det är jag läser... Vilket inte är så konstigt då "Galgdockan" ju t.o.m har en toppless Ingrid på framsidan...
I de generationer jag nu har bekantat mig med så måste jag säga att jag gillar Elisabet mest, tätt följt av Ingrid och Ulvhedin (nu när jag inte längre har den där bilden av den glorifierade våldtäktsmannen i bakhuvudet). Det är något speciellt med de utvalda/drabbade kvinnorna i Isfolket. Hur alla i mångt och mycket nästan är i stort sätt samma person. (Fast det löses ju med att säga att det finns mycket av Sol i den personen).
Egentligen så tänkte jag börja läsa "riktiga" böcker nu... men jag tror att det får bli en eller två Isfolketböcker till först.
onsdag 1 juni 2011
Och prisets för mest olägliga feber går till...
Två dagar innan tentan och jag vaknar upp mitt i natten med frossa och närmre 39grader i kroppstemperatur. Nu så har jag panik: tänk om jag inte kommer att orka skriva tentan? tänk om jag inte hinner repetera det där sista (dock så har jag ju redan repeterat allt ett varv, så det kanske hjälper)? och tänk om jag inte klarar av att vara med på tentafesten, som trots allt är sista chansen att träffa alla innan sommaren?
Tips: jag hittade den här hemsidan där de har något som heter Slayer Radio - och där man kan hitta all musik som spelas i Buffy och Angel, både den instrumentala och alla andra låtar. Så just nu så sitter jag och lyssnar på den episka The Final Fight och försöker kurera mig tillräckligt för att läsa om cytoskelettet en gång till.
Och hallå! Det är ny månad nu, men jag kan fortfarande inte fått mer tid på spotify och jag kan fortfarande inte lyssna på mina favoritlåtar.Humpf. Kanske dags att ta tag i Spotify Unlimited.
Tips: jag hittade den här hemsidan där de har något som heter Slayer Radio - och där man kan hitta all musik som spelas i Buffy och Angel, både den instrumentala och alla andra låtar. Så just nu så sitter jag och lyssnar på den episka The Final Fight och försöker kurera mig tillräckligt för att läsa om cytoskelettet en gång till.
Och hallå! Det är ny månad nu, men jag kan fortfarande inte fått mer tid på spotify och jag kan fortfarande inte lyssna på mina favoritlåtar.Humpf. Kanske dags att ta tag i Spotify Unlimited.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)