Boktjuven av Markus Zusak

(Jag är ledsen. Jag försökte skriva kortfattat, men det går inte. Jag är inte skapt för det. Jag är en ordbajsare.)

Jag hade tänkt läsa "Boktjuven" på flygresan hem från Mallorca, men ångrade mig i samma ögonblick som jag slog upp boken. Om man är extremt flygrädd och endast kan hålla sig från att få panik genom att upprepa speciella positiva mantran, då vill man inte läsa en bok vars berättare är Döden när man flyger. Sedan när jag kom hem så blev det inte mycket läsning inte. Då skulle jag ta igen de 8 dagar jag varit utan min pojkvän, så det var först i fredags som jag öppnade romanen och började att läsa.

"Boktjuven" (The Book Thief, 2005), skriven av australiensiska Zusak, utspelar sig i Tyskland under andra världskriget och följer den unga tyska flickan Liesel Memingers liv under dessa år. Berättaren är Döden, som fascineras av flickans historia och hur deras vägar korsades. Den 9-åriga Liesel skickas tillsammans med sin bror till en fosterfamilj i Molching, då föräldrarna misstänks för att vara kommunister och fruktar för sitt liv. På tåget till Molching dör Liesels bror, vilket lämnar henne ensam, sorgsen och rädd i en ny omgivning. Tack vare hennes fosterfars vänlighet, grannpojken Rudy och en stulen bok så bemästrar hon sin rädsla och anpassar sig till sitt nya liv: en mix av undangömda judar, nazister, bomber, orättvisa, död och stulna böcker.

Det finns saker som jag gillar och saker som jag gillade lite mindre. Jag kan ta det positiva först, för det var den delen som dominerade. Jag gillar idéen att ha Döden som berättare: han får komma till tals alldeles för lite, med tanke på hur på hur mycket han florerar inom litteraturen. Jag gillar Dödens sätt att avdramatisera saker på. Boken känns inte som en tung skildring av livet under andra världskriget och judeförföljelsen. Inte ens när det handlar om dessa saker så känns det lika gravallvarlig och dystert som det bör kännas (dock så fick jag lite ont i magen av två, tre situationer... särskilt judarnas marsch mot Dachau). Jag tycker att Döden har ett ganska behagligt berättarsätt, lite som en halvrolig farbror, men han har en big flaw som jag kommer till senare. En riktigt irriterande flaw.

Jag gillar hur dialogen är strödd med tyska ord och fraser, en av de vanligast förekommande är Saumensch (lortgris om jag inte minns fel). Jag gillar de små avgränsande fetstilta kommentarerna där personer eller ord förklaras närmre, mitt i texten. Jag gillar uppdelningen av romanen där varje "del" är namngett efter en av de böcker som Liesel får/stjäl och där de olika underkapitlens namn står listat i början av själva delen. En liten smak bit på vad som  ska komma.

Hur bra jag än tycker att det är att man får små retsamma hintar om vad som kommer att hända i delen, så gillar jag inte att Döden gång på gång spoilar slutet. Okej, nu blir jag motsägelsefull. Jag har tidigare hyllat "Moulin Rouge!" för dess underbara början ("The woman I loved is... dead."), men det är en skillnad. Jag har ingenting emot att få veta att ett kärlekspar är doomed, det gör bara det hela mycket sorgligare och vackrare. Däremot så gillar jag inte att få det skrivet på näsan exakt hur det kommer att hända eller när det kommer att hända. Det kan vara ett spänningsmoment att få veta vissa detaljer, men ine för många. Så Döden kunde gärna ha fått hålla tyst.

En liten tuva tippar inte ett helt lass, inte i min bok, men det gör mig mer härdad mot tårar och om det är något som står nedskrivet i min bok med font 42, understrykt och fetstilat, så är det att tårar är bra. Tyvärr blev det lite mindre tårar än vad det kunde ha blivit, men de kom... dock lite senare än vad jag hade förväntat mig.

Trots detta så tycker jag att "Boktjuven" är mycket läsvärd och har redan rekommenderat den till min syster. Jag gillade karaktärerna, jag gillade skildringarna och främst av allt så gillade jag hur litteraturen lyfts fram som någonting viktigt.

Handling: 5

Språk: 5

Engagemang: 5

Karaktärer: 4

Spänning: 4

Summa: 4,6

En intressant notering är ju att de två senaste böckerna jag har läst, "Boktjuven" och "To Kill a Mockingbird", båda handlar om unga tjejer som man får följa under uppväxten, som båda tycker om att läsa och som båda får ögonen öppnade för orättvisorna i världen. Och att båda böckerna är högaktuella nu post-valet2010.