När det här inlägget påbörjas så sitter jag melankolisk på Mallorca och har lite halvt ont i hjärtat för att jag sörjer bokens slut. Inte för att det är någon klassisk höjdare som man kan hylla till skyarna, utanför att jag blir så oerhört engagerad - samt lite sorgsen för att boken inte slutade som jag ville."Slända i bärnsten" är Diana Gabaldons andra bok i serien om Claire Randall, som i förra boken "Främlingen" blev bakkastad i tiden under en promenad till en mystisk stenring i Skottland och helt plötsligt befann sig på 1740-talet. I förra boken så hann hon bli förälskad i skotten Jamie Fraser, jagad genom landet och riktigt tilltufsad. I denna bok så berättar hon vad som hände efter att hon flytt från England i "Främlingen" och tagit tillflykt i Paris, fast det finns bara en liten hake: Claire befinner sig för tillfället på 1970-talet och har en 21-årig dotter.
Märk min förvåning när "Slända i bärnsten" började och Claire helt plötsligt befann sig i "nutid" med en vuxen dotter. Så vitt jag minns så var Claire fortfarande 27 år i slutet av "Främlingen" och befann sig fortfarande på 1700-talet. Nu så är hon närmare 50 år, har som sagt en dotter och är även änka efter Frank Randall. Jag blev både förvirrad och ledsen, för även om bokens baksidetext avslöjar att Claire varit tvungen att lämna Jamie och nu försökr komma tillbaka till honom, så är hon ju ändå 50 år vid det här laget... och Jamie kan ju inte vara mer än max 30 år.
Jag tror faktiskt att jag är lite halvt småkär i Jamie Fraser, trots att han stundtals är en 1700-tals mansgris och macho personifierad (samt sjukligt svartsjuk, dock ej i Edward Cullen-stil). Eller jag är nog kär i vad han symboliserar. Den råa, oborstade hjälten med ett hjärta av guld som alltid räddar sin älskade och hela tiden berättar för henne hur mycket han älskar henn. En passionerad älskare eller en slags snuttefilt för mig, som alltid är lite smått orolig för allt som kan tänkas finnas under min säng, som gärna skulle vilja ha en hjälte (eller hjältinna, Buffy funkar fint för mig) som kunde vaka över mig. En alternativ anledning till dessa känslor hittas längre ner.
Jag har tidigare nämnt att "Outlander"-serien (den heter så på engelska, vet ej om den har ett svenskt namn) är lit som Sookie Stackhouse-serien, fast med 1700-tals skottar istället för vampyrer. Har kommit på en ännu bättre liknelse: Den är som Sookie Stackhouse möter "Sagan om Isfolket". Det vimlar av våldtäktsförsök, onda fiender, starka sexuella känslor (samt scener), saker händer hela tid och alla är ute efter vår hjältinna Claire. Nämnde jag att många män även finner henne väldigt attraktiv?
Trots allt detta så stör jag mig inte lika mycket på det som i en viss bokserie - börjar på S och slutar på agan om Isfolket - fastän det är i stort sätt samma ingredienser. Kan det bero på ett bättre språk? Karaktärer som faktiskt har två dimensioner istället för att vara platta? En historia jag faktiskt bryr mig om? Eller att sexualitet framställs som mer jämlikt i "Outlander"-serien? (Där offret i ett av de två lyckade våldtäktsförsöken faktiskt är en man).
Ibland, oftast när man kommer till de 100-200 sista sidorna och har läst några hundra sidor på ett dygn så blir jag lite less, men det övergick snabbt denna gång. Böckerna fångar min förkärlek för stoora känslor, Bigger than life-känslor. Jag är en liten Drama Queen och en ganska passionerad läsare och för min del så är det ju större desto bättre som gäller i sådana här sammanfall. Älskar som sagt Claire och Jamies "dö vid din sida, för dig"-kärlek. Och jag tror att det kan vara anledningen till ovannämnda tomhetskänsla efter bokens slut. När man har spelat ut hela sitt känsloregister under en dag och verkligen plågats, längtat, gråtit och hoppats då så är det svårt när det helt plötsligt inte finns något att reagera kvar på.
Spänning: 5
Engagemang: 5
Språk: 3
Porträtt: 3
Handling: 4
Summa: 4
Måste bara säga att jag blev lite halvt sur på att boken slutade med en cliff-hanger. Nu måste jag ju gå och låna "Sjöfararna" på biblioteket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar