Vissa böcker blir bara stående i min bokhylla en lång tid innan jag kommer mig för att läsa dem. Inte för att de är dåliga, nej, utan för att jag tror att de är för bra och förtjänar en tid och ett engagemang jag inte kan ge dem. "Vindens skugga" ("La sombra del viento") var en av dessa böcker och kom ner från sin hylla på grund av att jag tyckte det passande att läsa en spansk författare när du är i Spanien. Boken handlar om Daniel Sempere, son till en bokantikvarieägare, som en dag får följa med sin far till De Förlorade Böckernas Sal, ett hemligt tempel för gamla böcker som räddats från biblioteksutrensningar, bokbål och bokhandelskonkurser. Där hittar han en bok, Vindens skugga, och blir förtrollad av den. När han försöker hitta fler böcker av samma författare, en barcelonisk man vid namn Julián Carax, så upptäcker han att det ej går att få tag i någon Carax-bok. Alla som har haft en bok berättar om den mystiska mannen med brännskador som köpt eller stulit deras Carax-böcker ... och sedan bränner dem. Mysteriet tätnar när det visar sig att Carax blev mördad 1936. Daniel försöker reda ut Juliáns livshistoria och upptäcker snart att hans eget liv allt mer börjar likna Carax, samtidigt som en brännskadad man börjar att förfölja honom.
Som inbiten bokälskare så måste man ju bara tycka om en historia som påverkas så pass mycket av, just det, en bok.
Den inledande stycket fick mig att tänka till. Där beskrivs hur en bok, den första vi förälskar oss i, alltid kommer att ha en speciell plats i ens hjärta och hur man omedvetet jämför den med alla andra böcker man läser efter det. Jag gissar att de flesta har en sådan bok, för mig så är det självklart Harry Potter-serien. (Om man slår ut ett snitt över hur många gånger jag har nämnt HP i litterära sammanhang så blir det nog en ganska hög procent av alla inlägg).
Tillbaka till boken. Jag gillar det Barcelona som målas upp: grått, gammalt och mystiskt, med en ruvande skugga över sig. Påminner mig lite om min favoritstad inom litteraturen: 1800-talets London, kring sekelskiftet. Det dimmiga London med gatlyktor och män i plommonstop, med droskor, prostutierade och mysterier. Exakt samma känsla fick jag av Ruiz Zafóns Barcelona.
För just mysterier vimlar det av: Vem är Julián Carax? Vem är Pénelope Aldaya och vad hände med henne? Vem är mannen med brännskadorna och varför hatar han Julián? Och jag älskar varje pusselbit. Då och då tyckte jag mig även skymta snuttar av den magiska realism som spansktalande författare, så som Isabel Allende, blivit känd för.
Historier om gammal vänskap, familjeband, olycklig kärlek, svek och ond bråd död har alltid varit ett favorittema i min läsning, så det passar mig som handen i handsken.
Ändå så känns det ibland som att något saknas. En extra liten ingrediens som hade lyft romanen ytterligare och fört min läsning till högsta toppen. Jag lyckades aldrig identifiera den ingrediensen - och det kan mycket väl ha varit att "Vindens skugga" inte passade som strandläsning, då man ligger och läser och läser och läser och kanske inte har tid att reflektera så mycket. Då man kanske får en överdos av en roman som hade mått bättre av att ta en liten paus i mitten. Fast, man kan ju inte få allt.
Språk: 5
Engagemang: 4
Porträtt: 4
Handling: 5
Spänning: 4
Summa: 4,4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar