HAHA!

Jag och min pojkvän åker till London på lördagmorgon och han kom precis på att han inte äger ett giltigt pass. Bummer...

Av någon konstig anledning så är jag riktigt skadeglad.

Kostymdramagasm

Det finns två saker jag älskar och som oftast kombineras (och ger mig dubbelt lyckorus): fantasy och kostymfilmer. Gissa då min glädje då jag satt på CDON och kollade runt och helt plötsligt fick mina ögon öppnade och insåg hur många fantasy- och/eller historiska drama-tv-serier det finns där ute? Tv-serier som jag inte sett ett enda avsnitt av?

Vi har BBCs Merlin, som just nu är inne på sin tredje säsong. Jag har hört att det är lite B-klass ibland, men Arthurmyterna kan väl ändå inte bli dåliga? De är ju som gjorda för att såpoperafieras. Trailer här.

BBC har ju även Robin Hood och bara genom att kolla på olika trailers och fan videos så ser jag att jag kommer att älska att hata Guy of Gisbourne. Ett minus med serien är att jag har hört att den har en sned kvinnobild och lite Edward-syndrom. Trailer här.

Om man går till historiesidan så har vi ju The Tudors, som jag tänkte beställa hem med sedan bestämde mig att köpa på samlarbox när jag är i London. Det här är en serie som jag kan älska (jag gillar Natalie Dormers Anne, gillar att hon verkar få vara mänsklig), men som även kan falla platt om den går in på för många stereotyper. Min favorittrailer här.

Till våren så börjar även en ny serie av Michael Hirst, skaparen bakom the Tudors. Denna gång utspelar det sig i Italien och det är the Borgias som serien handlar om. Jag vet ytterst lite om the Borgias, vet mest att Rodrigo Borgia blev påve och kanske inte var Guds frommaste lamm, men det ser ut att bli intressant och dramatiskt. Trailer här.

På tal om Italien och Rom så finns ju även Rome, som jag har hört är underbart bra och länge velat se, och Spartacus: Blood and Sand, som går på TV6 för tillfället.

På TV6 går ju även Legend of the Seeker, en serie jag bara har sett första avsnittet av och ärligt talat inte blev så imponerad av (jag gillade inte all slowmotion). Men den kanske tar sig? Om inte annat så har jag hört och sett att den innehåller tjejer som slåss med svärd - en hel del! - och jag gillar tjejer med svärd.

Snart så kommer ju även Pillar of the Earth och A Clash of Kings snart ut, men jag vill inte se någon av dem utan att ha läst boken först.

Har ni sett någon av tidigare nämnda serier och vad tyckte ni? Vilka ska jag se först, vilka kan jag spara till nödfall och vilka kan jag skippa helt? Har jag glömt någon bra historisk/kostymdrama/fantasyserie?

Intresseklubben noterar (eller en alltför detaljerad genomgång av veckan som varit)

Det här kommer att bli ett stort megainlägg då det i mitt huvud virvlar runt ett tiotal onedskrivna bloggidéer som inte har fått komma på pränt på grund av 1) ingen tid och 2) ovälutnyttjad tid.

(Lite stöd ord för att hjälpa till att stolpa upp inlägget: Umeå, Gilmore Girls, Buffy, allergi, helg,  läsning)

Jag såg precis att det är närmre en och en halv vecka sedan jag skrev ett inlägg senast och jag kan ge er en snabb recap över event som har passerat i mitt liv under den tidsrymden: förra helgen så var jag på inofficiell klassreunion (samt officiell reunion av Kreta-gänget (dvs de klasskompisar jag åkte till Kreta med innan studenten och som under våren och sommaren då och då har träffats, mest för att förfesta)) i Umeå och spenderade två dagar på uppblåsbar madrass i den trea där två av mina fd. klasskompisar för tillfället bor (snart tre fd. klasskompisar - samt jag på madrass någon vecka i januari innan jag får min lägenhet) med trevligt sällskap. Jag kom hem just innan midnatt på söndagkväll och på måndag så var det back to work.

Tisdagen och onsdagen var jag i stort sätt ledig - men utnyttjade min tid katastrofalt dåligt och såg mest på tv, denna gång en re-run av Gilmore Girls. Stackars Dexter får känna sig övergiven och det beror till stor del på att Lorelai, Emilys och Lukes kombinerade awesomeness har ett starkt övertag över den tredje säsongen av Dexter, som efter fyra avsnitt fortfarande inte har kommit igång för mig.

Jag tänkte först blogga på tisdagen, men nyheten att de jävlarna, förlåt mig, Warner Bros. tänker göra en Buffy-film utan Joss Whedon (jag menar det! hur kan man ens tänka tanken att göra en Buffy-film UTAN Joss) fick -&som jag tidigare uttryckt mig - min hjärna att explodera och jag förlorade alla någorlunda klartänkta tankar och gick in i ett riktigt rage-rus som närmast kan liknas vid bärsärkgång. Under en eftermiddag så var det enda jag kunde tänka på: sätt att störta Warner Bros. samt sätt att övertala Whit Anderson att det är en riktigtriktigtriktigt dålig idé att göra en Buffy-film - samt att man inte kan kalla sig Buffynörd och samtidigt röra Buffyverse bakom Joss rygg. Då jag för tillfället har selektiva minnesluckor och väljer att glömma Buffy-projektet, så länkar jag till två bra inlägg om ämnet. Läs här och här. Vill även tillägga hur mycket jag älskar Joss svar (: ("...-just because they can't think of an original idea of their own, like I did with my Avengers idea that I made up myself") och ser detta som ett bevis på hur underbar filmen hade kunnat bli i hans händer.

På onsdagen så var jag på allergiundersökning och fick veta att jag inte alls är allergisk för damm som jag hade trott: jag är superduperallergisk mot hund och katt, tack vare de hund- och katthår mina kära medarbetare drar med sig till jobbet och vilket den ubertrevliga heltäckningsmattan sparar i lokalen. Det sätter punkt för min plan att skaffa katt, men från den ljusa sidan: hade det inte varit värre om jag, kvinnan som avskyr dammsugare, hade varit allergisk mot damm?

Veckan fortsatte gå och helgen kom - och jag jobbade. Hade all tid i världen att blogga, men ägnade mig istället åt allmänbildning och webbtv. Betade av några avsnitt av På Spåret (finns det ett mysigare svenskt program?), Doobidoo och Vem vet mest. Har kommit på mig själv att vara en riktig besserwisser som fnissar hånfullt åt de som misslyckas att svara rätt på frågor jag kan svaret på.

Hur har det gått med läsningen då? Fruktansvärt dåligt! Jag har läst ytterligare 50 sidor i "Wolf Hall" och det grämer mig då jag helst av allt skulle vilja gifta mig med boken och ha små Wolf Hall-bebisar. Dröjer nog ett tag innan jag är färdig då jag har ca 300 sidor kvar och det går ju inte snabbt framåt.

Nu ska jag gå och fördriva tiden på oekonomiskt sätt igen. Istället för att läsa min älskade "Wolf Hall" så ska jag se vidare på Gilmore Girls. Det är avsnittet där de är på Bangles-konsert, början på Rory och Paris vänskap. Mysigt. Godnatt!

Missuppfattade titlar

Jag läste precis på Hellre barfota än boklös om tre av hennes favoritförfattare och hennes favoriter bland deras verk. Edgar Allan Poe var med i sällskapet och "Huset Ushers undergång" nämdes - och där kom det in. Ännu ett riktigt embarrassing book moment för mig. För jag och min hjärna har under de senaste åren översatt "The Fall of the House of Usher" till Huset Ushers fall, och inte fall som i falla, rasa ihop, gå under utan fall som i "Veronicas Mars senaste fall".
Jag förstår inte hur jag kan ha undgått att dra den slutsatsen. Att fall betyder just fall (undergång) och inte fall (mysterium). Det är riktigt pinsamt.

Nästan lika pinsamt som när jag under två år pratade om "Bridshead Revisted" fleeera gånger - och senare fick en chock under tiden som jag läste boken och upptäckte det där extra i:et som jag missat. För "Brideshead Revisited" är ju en mycket mer logisk titel... Jag trodde ju förövrigt att Evelyn Waugh var en tjej. Jag menar: vem döper sin son till Evelyn?

Nu är ju bara frågan vilken titel som är näst på tur att bli missuppfattad...

You Got the Love

Jag sitter och ser sista avsnittet av Sex and the City. Det är absolut sista scenen, den där Carrie kommer hem från Paris och återförenas med tjejerna. Det skriks, skrattas och kramas... och så börjar musiken spela i bakgrunden. "Sometimes I feel like throwing my hands up in the air". Du känner igen den här säger min hjärna. "I know I can count of you". Vad är det för någon sång? "Sometimes I feel like saying: Lord, I just don't care". Är inte det här en ny sång?
Samtidigt som nästa låtrad sjöngs, "You got the love" sjöngs så utbrister min hjärna: NÄ, DET HÄR ÄR JU YOU GOT THE LOVE MED FLORENCE + THE MACHINE. Nu var det inte det, då You Got the Love visade sig vara en cover...

Jag både älskar och hatar den där känslan, när man upptäcker att en låt man har lyssnat mycket på egentligen är en cover. Jag har ett speciellt förhållande till covers. Jag har brukar hatälska dem. Det brukar nämligen vara så att när jag har lyssnat in mig på en cover och sedan hör originalet - då gillar jag inte originalet. (Exempel: Running Up That Hill fungerar för mig mycket bättre i Placebos version än Kate Bushs original). Däremot så gillar jag med 99 % säkerhet alla covers på mina favoritlåtar.

Coversen tar över. Jag har tre Absolute Covers-blandskivor och mer lär det bli. Jag får väl ta och skriva upp You Got the Love till nästa mix.

Sex and the City-versionen av You Got the Love. (Jag gissar att det är the Sources original, eller en mixad version av den i alla fall)


Florence + The Machine-versionen

"I'm him - the Butcher"

Jag såg precis den här scenen och den är bra för bra. Från Dexter S02E11 - dock ingen spoiler. Det är bara Dexter som spekulerar hur Deb skulle ta det om han erkände att han är the Bay Harbour Butcher och har olika scenarion. Min favorit är ändå "down on the ground, motherfucker!" eller den sista, "I'm him - the Butcher".

Halvvägsrapport: Dexter säsong 2

Nu har jag sett de sex första avsnitten av andra säsongen av Dexter och de håller nästan samma klass som första säsongen, men det finns en sak som tynger ner serien lite.

Dexter och Debra är precis lika bra som i första säsongen. Jag gillar Dexters sarkastiska inre röst och tycker att det är intressant att se en mer mänsklig och pressad version av Dexter. Jag gillar även hur han, för att undvika att bli avslöjad, snärjer sig in i allt mer komplicerade lögner. Dock så har jag ett stort problem med NA-delen av handlingen: Lila. Det känns som att det blir lite för mycket. Utöver Doakesproblemet, att FBI är the Bay Harbor Butcher (a.k.a Dexter) på spåren och att han måste ljuga för Rita - så har han nu även Lila att dras med och kärlekstriangeln och hur jag än försöker så kan jag inte gilla henne.

Det känns som att hennes dialekt bara är ett stilknep för att få henne ännu mer unik och quirky, att hon är en fri själ et cetera et cetera, och jag tål henne inte. Mest för att jag inte känner att hon tillför någonting. Handlingen behöver inte ett svartsjukedrama också. Plus att hon bara känns överlägsen.

Mer tid åt Debra och mindre åt Lila, please.

Spoiler för säsong 1 och 2
En sak som jag har börjat fundera över är om seriens författare har börjat att förändra tidigare detaljer för att de ska passa en helt ny personstory. När man först fick reda på Dexters mammas öde så visades det att hon blev mördad tillsammans med tre andra personer, på grund av att de stal från kokainet, men nu så har de ändrat det till att hon blev mördad på grund av att hon lämnade ut information till Harry Morgan. Jag får det inte att gå ihop: mördades Laura Moser tillsammans med de övriga tre personerna, fast på grund av att hon pratade med polisen istället för kokainstöld, eller har de helt glömt bort de övriga tre offren? För det finns inte en chans att en hel container skulle kunna bli blodfylld om bara en person mördades.

Vad jag tror kommer att hända i säsong 2:
Jag tror att det kommer att avslöjas att Harry Morgan är Dexters biologiska far trots allt. Det skulle ju ge en logisk förklaring till varför han bara räddade Dexter från containern och lät Brian Moser sitta kvar där inne i blodet med sin mors kroppsdelar.

Rabiatrant

Jag och "Wolf Hall" har kommit  lite på kant med varandra, men det går nog snabbt över. Bara lite kärleksgnabb, så där som kärlekspar kan ha ibland: om vem som har rätt och vem som har fel. I detta fall så handlar det mest om hela "Är Henry Carey son till Henry VIII?" och "Var Anne en bitch för att hon tog "the wardship" av sin brorson?". Två av alla saker som jag har emot "Den andra systern Boleyn" är att den svarar ja på alla dessa frågor och nu så verkar även "Wolf Hall" göra det och det har satt en liten fnurra på tråden. Hilary Mantel säger ja och jag säger nej och jag gillar inte meningskiljaktigheter.

Här fanns det förut en lååång rant om varför jag har rätt och alla andra (Mantel och Philippa Gregory, främst) har fel, men jag deletade den efter mycket eftertanke. Man kan inte få allt - och det finns ju trots allt inga bevis så jag kan ju ha fel. (Fast jag tror inte det, då mina historiska bevis är starkare i mina ögon än andra sidans).

Nu när jag har fått raljerat lite här så ska jag återgå till "Wolf Hall". Jag känner mig redan på bättre humör. Jag tror att vi kommer att klara det här så bra så. Jag älskar boken alldeles för mycket för att låta det här förstöra något.

Skämskudden: aktiverad

Jag har precis gjort ett stort misstag. Efter att ha suttit och kollat igenom scener från tv-serien The Tudors (note to readers: jag är i en Tudorkoma just nu, räkna med att få höra talas om dessa 1500-tals engelsmän en hel del framöver, allt tack vare "Wolf Hall") så fick den godkänt och jag har införskaffat första säsongen. Eftersom jag och min mamma båda är riktiga kostymfilmsälskare och bland annat brukar se på Austen- och Brontë-filmatiseringar tillsammans så erbjöd jag henne att ha lite quality time med mig och kostymfilm á la Tudors nästa gång min pojkvän jobbar kväll och alltså inte är ett bihang till mig.

Nu inser jag att The Tudors är full av sexscener och inte fina, dämpade sexscener där man liksom bara får små hintar om att de har sex där under täcket, utan sexscener á la True Blood och Sex and the City. Ehm... Ja... Det kommer ju inte alls att bli pinsamt.

All that is gold does not glitter

Eftersom jag börjar att få riktigt dåligt med plats på min laptop (som jag förövrigt fick som julklapp när jag gick i åttan, you do the math) så har jag under senaste halvtimmen suttit och tagit bort riktigt onödiga dokument ... och även hittat riktiga guldgruvor från svunna tider. Roligast var ändå när jag hittade ett dokument döpt till "Min älsklingsdikt" och hittade denna där i:

"All that is gold does not glitter,
Not all those who wander are lost;
The old that is strong does not wither,
Deep roots are not reached by the frost.
From the ashes a fire shall be woken,
A light from the shadows shall spring;
Renewed shall be blade that was broken,
The crownless again shall be king."

Gissa varifrån?

Project Runway

Är det någon som vet en bra hemsida (helst youtube) där man kan se fjärde säsongen av Project Runway och sjätte omgången av Top Model?
Idag när jag kom hem så såg min syster nämligen på "behind cycle four of Project Runway" (eller liknande) och då så kom jag på hur otroligt länge sedan det var jag såg Project Runway och speciellt den fjärde omgången - den med Christian Siriano. Han är en av de där realitystjärnorna som man aldrig kan glömma.




Är inte Tim Gunn typ modevärldens motsvarighet till Rupert Giles? Varenda gång jag ser Tim i hans kostym så tänker jag på Giles, iklädd sin tweedkostym, i Sunnydale Highs bibliotek.

You should never mess with the Tudors

Nu så ska jag gå ut på en promenad och senare så ska jag börja att läsa "Wolf Hall". Efter många om och men så har jag bestämt mig för att börja läsa romanen nu och ha "Jag dödar" som "lättare" läsning under stunder då jag inte är nog koncentrerad. Först så hade jag tänkt att ta och läsa om slutet på "The Life and Death of Anne Boleyn: The Most Happy", då jag läste den under studentveckan och ärligt talat så är vissa detaljer lite fuzzy (en kombination av lite tid och alkohol, I guess) och helst av allt så skulle jag vilja kunna vara historiepetig när jag läser "Wolf Hall", men jag bestämde mig för att det får vänta. Jag kan ju gå andra vägen runt - att läsa om "Death"-delen av Anne Boleynbiografin och checka av vad som även fanns med i romanen.

Detta är vad jag ser fram emot, bland annat:




Uppdatering: Har hitills läst 22 sidor och skulle gärna läsa mer, men jag börjar tidigttidigt imorgon (ska stiga upp ur sängen 05.45) så jag måste sova. Blev riktigt lättad när jag såg att jag redan känner igen stora delar av persongalleriet, så jag tror att den delen i alla fall kommer att bli piece-of-cake... om de nu inte börjar att använda titlar på folk, det är där det svåra börjar. Inga Duke of Suffolk eller Norfolk eller Earl of Northumberland här inte, tack! Jag håller tummarna för att Mantel istället använder deras namn; Charles Brandon, Thomas Howard, Henry Percy.

Öppet brev till min hemliga bokvän

Tack, tack, tack så mycket min hemliga bokvän. Jag vet inte vem du är, men jag tror att jag älskar dig. Det visade sig att du är riktigt bra på att tackla utmaningar och du behöver inte vara besviken. Jag är överlycklig både över godiset och boken. Du lyckades välja just den bok som jag för tillfället vill läsa mest av allt - och faktiskt har skrivit ett långt opublicerat blogginlägg om. Tack så mycket för "Wolf Hall"!

Jag tackar även så mycket för godiset. Jag har börjat få ont i halsen, så de svartvinbärssmakande Fisherman's Friends kommer att komma väl till hands - och chokladen! Det är sällan jag får tag i riktigt god sockerfri choklad då det finns få ställen här uppe i landet som säljer den. Jag har faktiskt aldrig sett sådana där jordgubbsfyllda chokladbitar förut, så det kommer att bli en ny smakupplevelse för mig.

Och tack så mycket för de fina reflexen och ljusen! Det är nästan som att du har övervakat mitt liv på sista tiden, då jag är i stort behov av en ny reflex.

Än en gång, tack!

(Bild kommer att infogas här när jag hittar digitalkameran)

Nu så får jag nästan lite prestationsångest. För mitt paket vär inte ens i närheten av dettas underbarhetsgrad.

The Hunger Games av Suzanne Collins

Jag älskar den där känslan som en bra bok väcker - att man bara måste läsa fortsättningen, att fingrarna riktigt värker för att man vill hålla i boken och att det liksom kittlar på insidan när man väl slår upp den. Däremot så avskyr jag att få den känslan när jag inte kan läsa boken i fråga... och det var precis vad som hände i helgen. Jag började läsa "The Hunger Games" (Hungerspelen) på fredagmorgon, bara för att åka bort någon timme senare och inte ha tid att plocka upp boken alls under de kommande dagarna.

Bokbloggarna har ju redan lovordat och hyllat Suzanne Collins och hennes Hunger Games-trilogi och jag tror att de flesta redan har koll på handlingen, men jag ska ändå dra en snabb recap. Katniss Everdeen är 16 år och bor i District 12, koldistriktet, i det 1984esqua* Panem, resterna av ett USA förstört av naturkatastrofer och krig. I Panem så råder stränga lagar och de 12 distrikten är hårt kontrollerade och nedtryckta efter ett inbördeskrig mot the Capitol, landets styresäte. Till minne av inbördeskriget och de fasor the Capitol kan utsätta distrikten för så ordnas varje år ett event: The Hunger Games, där två ungdomar från varje distrikt väljs ut och sedan får kämpa till döden - allt på bästa tv-tid. När Katniss 12-åriga lillasyster Prim blir utvalda att delta i the Hunger Games så tar Katniss hennes plats och lämnar sitt hem för att delta i en kamp på liv och död - där ingen går att lita på, inte ens de man tror är ens vänner.

Hyllningskören har rätt. Detta är en exemplarisk ungdomsbok. Den har en spännande och upprörande plot med en stark och sympatisk hjältinna och lyckas blanda kärlek, vänskap, rädsla och samhällskritik allt tillsammans. Samtidigt som jag kände för Katniss och hennes motståndare så var jag samtidigt fly förbannad på statsskicket i Panem, där distrikterna är föga mer än leksaker och tjänare till the Capitol.

Jag gillar paranoia-känslan som uppträder även hos läsaren när man läser om Katniss turer i the Hunger Games. Kan hon verkligen lita på personerna hon möter? Den mest oskyldiga motståndaren kan ju när som helst hugga henne i ryggen, bokstavligen talat. Jag gillar hur kärleken även den blir så där paranoid. Är det kärlek eller bara spel för kamerorna? Vad är riktigt och vad är bara en akt för att bli populär hos tittarna för att få mer sponsorer?

Jag gillar hur Katniss, trots att hon hamnar lite i "tonårig flicka som är vacker och har en massa beundrare, men vägrar inse det"-facket**, är en av de mest lättgillade hjältinnorna jag har stött på i ungdomslitteratur på ett bra tag. Senast jag fick samma känsla måste ha varit för Ellie Linton i "Igår när kriget kom", när jag läste de böckerna i åttan.

"The Hunger Games" är väldigt filmvärdig. Medan jag läste så kunde jag riktigt se framför mig hur man skulle kunna filma den och faktiskt vara boken trogen och nu läste jag precis på Wikipedia att det visst är en film på gång. Suzanne Collins har visst själv gjort om boken till ett filmmanus och bla Kaya Scodelario från Skins och Lyndsy Fonesca från nya Nikita är intresserade av rollen som Katniss.  Jag tror att det kan bli bra.

Kan knappt vänta tills jag får lägga händerna på nästa del i serien, "Catching Fire".

Handling: 5

Karaktärer: 5

Spänning: 5
Engagemang: 5
Summa: 5

* Jag har faktiskt aldrig läst "1984", så det kan lika gärna vara en felreferering. Jag tar chansen.

** Andra exempel: Bella Swan i "Twilight", Nora Gray i "Hush, Hush". Det vill säga: tjejen som i sina egna ögon är helt tråkig och vanlig, men som i alla killars ögon är värsta baben. Dock så ska det ju även sägas att man kan räkna i stort sätt alla tonårstjejer in i kategorin "tycker att de är tråkiga och vanliga i sina egna ögon". Vill även nämna att Katniss har mer substans än tidigare nämnda tjejer och jag förstår lätt varför hon har beundrare.

Halvvägsrapport x 2

"Jag dödar" av Giorgio Faletti (ca 250 sidor av 650 - alltså en tredjedelsrapport) är en deckare som min mamma har försökt pracka på mig hur länge som helst nu och som jag äntligen har tagit mig tid att läsa då jag drog "röd" i mitt färglotteri* och "Jag dödar", logiskt nog, är just röd.
Jag är ytterst obevandrad i just denna deckargenre - då jag mest läser pusseldeckare á la Agatha Christie eller forensicdeckare á la Kathy Reichs - så jag kan inte uttala mig om romanen är en kliché eller inte, men jag tycker att det finns något intressant där under. Ibland så känner jag nästan lite Dextervibbar, men jag tror att det beror mer  på att jag för tillfället i Dexterträsket och automatiskt förknippar alla seriemördare med serien än att det finns någon konkret likhet eller substans. Romanen är än så länge rätt spännande och oväntat lättläst för att handla om en seriemördare som flår sina offer.

"The Hunger Games" av Suzanne Collins (början på bok II)
Jag började med boken i morse, en ren impuls, och fastnade direkt. Spännande, upprörande, känslofyllt och
hormonigt, allt på samma gång. Vet någon om det ska bli film av "The Hunger Games"-serien? För jag kan nästan se filmatiseringen framför mig och jag vet ju att Hollywood gillar att filma alla succe-serier typ direkt de kommer ut. Jag måste joina hyllningskören. Jag har knappt kunna släppa boken under de här få timmarna jag har varit vaken. Ser fram emot resten med spänning.

Nu åker jag bort under helgen och återkommer på söndag. Om mitt Pocket&Prassel-paket kommer idag så bloggar jag om det då jag kommer hem. Och just ja! Jag har fått en lägenhet. Mer om det på måndag.

* Sedan jag färgsorterade min bokhylla har jag kommit på ett nytt system för hur jag ska välja vilken bok jag ska läsa när jag har svårt att bestämma mig. Jag har helt enkelt skrivit upp alla färgpartier i min bokhylla på små lappar och drar sedan lott om ur vilket färgplan jag ska välja nästa bok. Begränsar valmöjligheterna något i alla fall.

Mumford & Sons

 Jag har tagit och snöat in på engelska folkrockbandet Mumford & Sons, till den grad att de har tagit sig in på min Spotifytoplist över mest spelade band redan efter några dagar. (Sedan kan man ju diskutera hur bra den där topplistefunktionen är då Billy Idol finns med och jag typ har lyssnat på White Wedding två gånger någonsin på Spotify). Mumford & Sons musik är perfekt för mig och jag fattar inte hur jag inte har upptäckt dem tidigare. 

Jag bjuder på några låtar, enjoy! (Alla utom You Liar hittas även på Spotify, här)

Timshel



The Cave


You Liar



I Gave You All