Flickan med glasfötter av Ali Shaw (2010)

(Skrivet 2011-01-24)

Jag tror att jag läste den här boken alldeles för snabbt. Jag började med den igår eftermiddag och läste under kvällen och idag på morgonen och tvärtemot "Still Alice", som jag läste på exakt samma sätt och som verkligen passade för långsittningsläsning, så tror jag att "Flickan med glasfötter" skulle ha mått bra av att få bli lite mer utdragen. Uppdelad i lite mindre stycken, så jag fått tid att bearbeta allt och ta det till mig på ett annat sätt.

"Flickan med glasfötter" (The Girl With Glass Feet) är Ali Shaws debutroman och jag måste säga att det verkar ha kommit många bra, nya författare de senaste åren, med tanke på de två debutanter som jag har läst detta år. Romanen handlar om ensamhet, kärlek och död på St Hauda's Land, ett kargt öområde där vintern lagt sig som ett grått täcke - ett öområde som är kryddat med en gnutta magisk realism. Där bor Midas Crook, en ung fotograf som helst vill vara ensam med sin kamera och ljuset, plågad av tidigare hemförhållanden, och dit kommer Ida Maclaird från fastlandet för att hitta ett botemedel mot sina kval: hennes fötter håller nämligen på att förvandlas till glas. De unga tu träffas och under tiden som de försöker att förstå varandras hemligheter så uppstår tycke. Men glaset sprider sig uppåt och hotar att sluka Ida helt. Kommer de att kunna hitta ett botemedel i tid?

"Flickan med glasfötter" är en väldigt vacker bok, både till utseende och innehåll. Framsidan speglar faktiskt lite av känslorna i boken: det spröda, halvdunkla, bitterljuva och magiska. Som både är mystiskt, skrämmande och vackert på samma gång. Det är en bok om trasiga människor som försöker att hjälpa, att glömma och att våga och kärlekshistorien mellan Midas och Ida känns så verklig och äkta. Hela historien känns äkta, trots de övernaturliga inslag som är en viktig grundsten i handlingen.

Jag vet inte vad det är med mig, men jag har börjat att se på kärlek i böcker på ett helt annat sätt sedan jag skaffade pojkvän. Jag känner den oro och ångest som Ida och Midas känner inför vad som håller på att hända på ett annat sätt än vad jag tidigare kände för liknande känslor - mycket starkare. Böcker blir extra bitterljuva och underbara när jag får fram den där lätt ångestfyllda "nej, inget får hända dig"-känslan när jag läser ... och den kom verkligen fram under denna läsning. Utan att ge alltför mycket så lyckas Shaw få känslorna mellan Ida och Midas att framträda klart och tydligt.

Jag tycker att Shaws språk är väldigt behagligt. Det behövs inte så mycket för att man ska hitta stämningen, se miljön framför sig och känna känslorna. Och om jag, språkblind läsare no. 1, upptäcker språket så brukar det ofta bero på att boken är väldigt välskriven.

Som jag sa i inledningen till detta inlägg så önskar jag att jag inte hade haft så bråttom med att läsa ut "Flickan med glasfötter", för jag tror att boken hade blivit ännu bättre om jag hade fått ta lite i taget, fått möjlighet att riktigt uppfatta allting - för när jag läser länge så händer det ibland att jag börjar missa vissa nyanser av texten. Men gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka, så den där första läsningen kommer alltid vara ett tänk om-ögonblick för mig. Tänk om jag bara hade tagit mig mer tid... Hade boken blivit ännu mer underbar då?

Språk: 5
Karaktärer: 4
Handling: 4
Engagemang: 4
Spänning: 4
Summa: 4,2


Intressant notering: de två senaste böckerna jag har läst har båda två blurbar från en viss Helena Dahlgren (okej, en blurb är från Bokhora, men jag vet att Helena har skrivit en recension om "Det blödande hjärtat" och jag tycker mig känna igen hennes röst). Jag har läst bokbloggare, bland annat tidigare nämnda Mrs Dahlgren, som skrivit om hur de läser allting som en viss författare har blurbat - kanske håller jag på att utveckla samma system, för jag tycker att Helena dyker upp allt oftare på böckerna jag köper.

"Det blödande hjärtat" av Andrew Taylor (2009)

(Skrivet 2011-01-22)

Jag tror att jag har fallit offer för överförväntningsförbannelsen igen. Jag har hört så mycket gott om "Det blödande hjärtat" att jag förväntade mig fyrverkerier och parader, men för mig så nådde boken aldrig upp dit.

"Det blödande hjärtat" (Bleeding Heart Square) skulle kunna beskrivas som en historisk deckargåta - faktum är att romanen vann deckarakademins pris för bästa översatta roman 2009 - om det nu inte skulle vara för att boken handlar om så mycket annat än bara mysterier. I centrum så står boningshuset på Bleeding Heart Square 7 i London. Året är 1934 och Lydia Langstone flyr från sin våldsamme och svartsjuke man och har ingen annanstans att vända sig än till sin far, som bor i en liten sjaskig lägenhet på Bleeding Heart Square. I samma hus flyttar även Rory Wentwood in. Som arbetslös journalist har Rory blivit värvad av en civilklädd polis för att försöka ta reda på vad som hände med miss Philippa Penhow, husets förra ägarinna, som mystiskt försvann för 4 år sedan och sakta dras Lydia in i hans utredning.

Boken hade alla förutsättningar att bli fenomenalt bra och jag är faktiskt lite besviken på mig själv för att jag inte kunde uppskatta den så mycket som den förtjänar. Språket, mysteriet och historierna kring karaktärerna är väl genomtänkta och det blir lika delar mysterium och vardagsmisär. Mitt Londonälskande hjärta slog dubbelslag av glädje varje gång som Lydia eller Rory promenerar förbi för mig välkända platser: Holborn, Convent Garden, High Street Kensington, Lancaster Gate, Bayswater (de två senaste är speciellet välkända för mig, då jag har bott på hotell där och promenerat mycket i områdena). Jag är däremot inte så välbevandrad i Storbritanniens politiska historia, så när fascisterna och socialisterna kommer in i bilden så känner jag en av de där stora kunskapsluckorna som irriterande gör sig påminda om sin närvaro. (Vad hände egentligen med de brittiska fascisterna? Måste nog wikipedia senare).

Jag gillar sättet som boken är upplagd på. Hur olika personers perspektiv (oftast Rorys och Lydias) varvas med utdrag från miss Penhows dagbok, där en allvetande berättaröst kommenterar stycket vi har fått läsa och ökar spänningen medan vi sakta leds mot en förklaring.

Jag har suttit och klurat på varför boken bara stannade på bra för mig och inte fortsatte upp till det fantastiskt som den borde förtjäna. Det svar som verkar mest logiskt är att jag läste boken vid fel tidpunkt. Att ta upp den så snart efter "Still Alice" gjorde att den blev överskuggad. I början så kunde jag inte känna det medlidande som Lydia förtjänar eller få något band med karaktärerna, just därför att jag jämförde dem alla med Alice. Det var först efter 150 sidor som jag kom in i boken - och det måste vara nyckeln till varför "Det blödande hjärtat" med sin intressanta historia inte nådde riktigt fram.

Spänning: 4
Språk: 4
Karaktärer: 5
Engagemang: 3
Handling: 4
Summa: 4

Still Alice av Lisa Genova (2007)

(skrivet 2011-01-16)

Min mamma och jag hade en liten meningsskiljaktighet innan jag åkte ner till Umeå. Hon undrade varför jag skulle ha med mig så många böcker ned- 6 st - under de här tre första veckorna då jag har nollning och nog inte kommer att ha så mycket fritid. Jag försökte förklara det hela med att man behöver valmöjligheter - jag kanske inte känner för att läsa precis den genren jag har med mig just då - samt att böckerna inte fick plats i min flyttkartong och måste få komma med på något vis. Nu i efterhand så ser man ju vem som hade rätt. Sedan jag började min resa till Umeå så har jag nu hunnit läsa ut två böcker: "Vampire Academy" på bussresan och nu "Still Alice", som jag sträcktläste i två sittningar idag.

"Still Alice" (Fortfarande Alice) är Lisa Genovas debutroman och kändes som ett bra läsval inför min start på läkarprogrammet imorgon. Vad passar bättre som läsning än en roman om en kvinnas kamp mot sjukdom?

Romanen är en fantastisk debut och handlar om femtioåriga Alice Howland som är professor i psykologi på Harvard University och högt aktad i branschen. Alice känner att hon har livet under kontroll med forskarmaken John, de två framgångsrika äldre barnen, lektionerna och de föreläsningar hon håller på universitet över hela USA. Det största problemet i Alices tillvaro är den yngsta dottern Lydia, som försöker att slå igenom som skådespelerska i Los Angeles istället för att ta tillvara på sin fulla potential och studera. Det vill säga; det var det största problemet, tills Alice blir diagnostiserad med Alzheimers.

Vi får följa Alice från början, från de små ögonblick av förvirring och glömska som gör henne generad och orolig, och genom sjukdomens fortskridande. Allt berättas från Alices perspektiv, vilket är ett riktigt intressant och gripande berättarsätt. Genova utnyttjar språket och skapar genom det en smått klaustrofobisk känsla. Tänk att vara fånge i sitt eget huvud och inte nå fram till de där rätta orden och minnena. Jag gillar speciellt hur språket förändras ju sjukare Alice blir och hur substantiv byts ut mot det vaga "thingy" och hur människor och platser helt plötsligt saknar namn och istället beskrivs.

"Still Alice" lämnade mig berörd och faktiskt smått oroad. När jag läste så grep en panikartad känsla tag om mitt hjärta. Tänk att veta att man kommer att glömma bort allt det som är viktigt för en. Tänk att veta att man nog kommer att såra de man håller närmast och om ett tag inte ens känna igen sina barn eller sin livspartner. Jag led verkligen med familjen Howland och den orättvisa jag känner när jag tänker på Alzheimers får mig nästan att vilja välja min specialisering redan nu. Om jag blir Alzheimersläkare om 10 år, då ska ni veta att den resan började här, tillsammans med Genova och Alice.

Språk: 5
Engagemang: 5
Karaktärer: 5
Handling: 5
Spänning: 4
Summa: 4,8

Vampire Academy av Richelle Mead (2007)

(skrivet 2011-01-15)

När jag skriver det är så sitter jag på en tältsäng i en väns lägenhet i Umeå och väntar på att de jag bor inneboende hos ska vakna. När jag läste boken så satt jag på en 5-timmarsbussresa på Kustbussen och lyckades endast läsa tack vare de gudomliga åksjuketabletterna Postafen (hittas på närmaste välsorterade apotek).

"Vampire Academy" (Törst) är första boken i Meads serie med samma namn. I skrivande stund så tror jag att det finns 6-7 böcker utgivna i serien på engelska och fyra på svenska. Serien handlar om Rose som är en Dhampir, en blandning mellan människa och vampyr som lever som en människa, men har skärpta sinnen som en vampyr. Hon går på St Vladimirs, en internatskola för vampyrer där Dhampirs utbildas till att bli väktare och bodyguards till de kungliga Moroi, dödliga vampyrer med magiska krafter. Moroiungdomarna går på St Vladimirs, men inte för att tränas, utan för att utbildas, lära sig härska och för att skyddas mot de onda Strigoi, odödliga vampyrer som eftertraktar Moroiblod, då det gör dem starkare.

När första boken börjar så har Rose och hennes bästa vän Lissa, en Moroi, precis blivit upphämtade av St Vladimirs väktare efter att ah varit på rymmen från skolan. Rose tror inte att Lissa är säker på skolan och när det börjar hända mystiska saker på St Vladimirs efter deras återkomst så verkar det som att Rose har rätt. Frågan är bara om hon kan skydda Lissa mot allt som hotar henne.

Bli inte rädd för alla vampyrbenämningar, för det är inte så krångligt egentligen. Efter 2-3 kapitel så har man fått koll på hela vampyrsamhället och då är det bara att luta sig tillbaka och njuta. För det är en av sakerna jag gillar med "Vampire Academy" - själva samhällsstrukturen i vampyrvärlden med alla de regler och orättvisor som finns där. Moroivampyrerna är teen royalty och beter sig som det på skolan. Det är ränkspel och vampyrungdomarna sprider rykten och lögner om varandra och slåss om platsen i toppen av den sociala hierakin. Samtidigt så har vi Dhampirvampyrerna som verkar ha dragit nitlotten i livet, att tjäna de övre vampyrkasten på ett eller annat sätt, och inte ha ett eget liv.

Jag gillar att det är lika delar high schooldrama och lika delar spännande äventyr och en kamp mot "ondskan". Jag gillar att trots att även denna bok har sin golden boy och trots att jag ser hur det byggs upp mot en starcrossed lovers-romans, så är det ändå inte det som boken fokuserar på. Jag gillar att "Vampire Academy" först handlar om Rose och hennes vänskap med Lissa - samt Roses plikt mot henne - och inte om en kille. Bros before hoes, eller hur man nu säger.

Jag har del två och tre i serien hemma i min bokhylla och nu så förbannar jag min "bara första boken i en serie"-regel som jag upprättade för att bokhyllan i min studentlägenhet inte skulle bli alltför full. Nu måste jag ju vänta i en månad eller så tills jag ska hem för att kunna få tag i nästa del, "Frostebite".

Till sist, ett litet tips: Nu har jag inte läst "House of Night"-serien av mor och dotter Cast, men efter vad jag har hört om den så vågar jag nog ändå säga att om du vill läsa om vampyrungdomar på internatskola, läs då istället "Vampire Academy". Den har ungdomlig dialog utan att vara pinsam och den skuldbelägger inte sex på samma sätt som Castarnas hjältinna gör. Läs om Rose istället för om Zoey säger jag bara.

Engagemang: 4
Handling: 4
Karaktärer: 4
Språk: 4
Spänning: 4
Summa: 4

Studentlitteratur är dyrt

Jag har insett en hemsk, fruktansvärd sak: min bokbudget kommer att ätas upp av alla kurslitteraturkostnader. Igår så beställde jag några av böckerna som behövs till vår första kurs - ett 1300sidors monster vid namn "Molecular Biology of the Cell" och "Medical Biochemistry". Dessa böcker gjorde mig 1030 kr fattigare och trots detta så har jag inte ens köpt alla böcker jag behöver till kursen. Suck.

Dock så tyckte jag att 1030 kr var ett så ojämnt tal... så jag passade på att köpa "A Clash of Kings" av George R.R. Martin också så att det skulle bli 1100 kr jämnt. Den piggar upp paketet.

Livstecken

Anledningen till att jag inte har skrivit något på över en vecka är för att jag har flyttat till Umeå och för närvarande bor inneboende hos en kompis. Jag har inget Internet här än, vilket är synd då jag har hunnit läsa fyra böcker som jag verkligen vill recensera så snart som möjligt. Om ni tittar in här senare i veckan så tror jag att jag ska ha hunnit fixa till det.

A Game of Thrones av George R.R Martin

Nu, när jag lägger ner denna episka tegelsten á la 800-sidor, så sörjer jag. Jag vill läsa mer och jag vill läsa nu, jag vill inte vänta. Jag skulle vilja att nästa del, "A Clash of Kings", redan skulle finnas i min bokhylla och att tv-serien skulle ha premiär på TV ikväll.

För jag älskar "A Game of Thrones" (Kampen om järntronen) och skulle lätt kunna utnämna boken till en av de bästa i sin genre. Jag har inte blivit så förälskad i en fantasyvärld sedan jag blev presenterad för Tolkien för första gången. George R.R Martin berättar historien om The Seven Kingdoms och den maktstrid som utspelas där. Vi får träffa ätten Stark med fäste i nordliga Winterfell, kung Robert och hans svekfulla drottning Cersei, hennes släkt - de maktgalna Lannisters och Daenerys, den sista av den tidigare kungaätten Targaryen, på landsflykt undan kung Robert.

Jag älskar Martins sätt att berätta. Hur han låter en mängd olika karaktärer komma till tal och hur vissa saker ställs mot varandra beroende på vem som berättar dem. (Ett exempel: hur Robert fick tronen). Det faktum att boken är uppdelad i kortare kapitel gör att den blir väldigt lättläst, trots sina 800 sidor. Trots att det är ett stort persongalleri och flera olika historier som berättas samtidigt så är det lätt att hålla reda på vad som händer. Och sedan så blir det ju extra spännande när varje kapitel slutar med en cliffhanger - för att sedan hoppa till en annan person som befinner sig i en helt annan storyline, vilket fick mig att läsa febrilt ibland bara för att få reda på vad som hände med den första personen.

Jag gillar även Martins karaktärer. De känns som riktiga, om än blodtörstiga och svekfulla, människor. Det är ingen som är helt igenom ond, fastän många är så obehagliga att jag skulle vilja slå till dem. George R.R Martin verkar vara lika såld på syskonrelationer som jag är, för det är få av huvudkaraktärerna som inte har en komplicerad familjerelation. Vi har Cersei, Jamie och Tyrion Lannister. Vi har Viserys och Daenerys Targaryen. Vi har Robb, Jon, Sansa, Arya, Bran och Rickon Stark. Vi har Catelyn Stark och hennes syster Lysa. Vi har Eddard Stark och hans döda syster Lyanna. Och sådär kan vi fortsätta i evinnerlighet. Jag tycker att det är underbart.

Jag gillar även hur mörk boken är. Det finns inte mycket ljus och man får aldrig den där känslan att det här kommer våra hjältar lätt att klara av. Nej, de tankar som går igenom huvudet är istället "nej, det här kommer de aldrig att klara sig ur!" och "nej, han/hon får inte dö!", för det går inte att vara säker på vem som lever och vem som dör när man har ett flertal berättare. Det här är ingen "Sagan om Belgarion" där man kan pusta ut, då ens hjälteskara är så stark och man vet att få saker kan stå emot Polgara och Belgaraths samlade krafter. Det här är ingen bok där det allvarliga blandas med humor. Här blandas det allvarliga med ännu mer allvar och moraliska gråzoner.

Och hur Martin kan skriva stridscener! Det fanns en scen i slutet av boken som gav mig gåshud, bara för att det var så vackert och ridderligt beskrivet, likt det där stycket i "The Return of the King" när Rohan äntligen kommer till Minas Tiriths hjälp.

Engagemang: 5
Karaktärer: 5
Handling: 5
Spänning: 5
Summa: 5

(PS! Mina favoritpersoner var Daenerys, Lord Eddard Stark, Tyrion och Jon. Vilka är dina?)

Bokbabbels söndagsenkät supreme, del II

Jag fortsätter på Bokbabbels söndagsenkät, flera månader efter alla andra:

26. Favoritkokbok?Jag läser i stort sett aldrig kokböcker, men däremot så läser jag Icas mattidning Buffé om och om igen vid matbordet.

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
Jag har bara läst 2,5 böcker hittills i år, men mest inspirerande måste nog vara "A Game of Thrones".

28. Favoritlässnacks?
Äter int samtidigt som jag läser... om nu inte en måltid krockar med läsningen.

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Jag tror att hypen förstörde "The Magicians" för mig. Jag hade hört så mycket bra om den och när jag själv inte riktigt kunde ta mig tid för att läsa den så blev jag lite besviken. För jag hade trott att boken verkligen skulle gripa tag i mig och få mig att ta mig tid att läsa, trots att jag hade ett väldigt upptaget schema.

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Jag läser aldrig bokrecensioner i tidningar, så jag har inte så bra koll på vad de kritikerna tycker och tänker om böcker. Däremot finns det vissa bokbloggare som jag håller med till 99 procent när det gäller böcker.

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Bra kritik är svårare att ge än dålig. Oftast så kan jag inte sätta fingret på exakt vad jag finner så fantastiskt med en bok, medan det är lättare att veta varför man inte gillar en bok. Det finns ju oftast saker man hakar upp sig på: dåligt språk, platta karaktärer etc.

32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Jag skulle vilja kunna läsa bra på spanska. Jag kan läsa på spanska, men det går ytterst långsamt och jag förstår nog ungefär 40 procent av allt jag läser.

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Jag läser inte skräck, så jag har svårt att komma på någon riktigt skrämmande bok. Det måste vara någon i B.Wahlström ungdomsrysarserie. Jag minns att jag hade en som handlade om en tjej som satt barnvakt åt ett barn som var synskt och sedan så ville en mordisk sekt kidnappa pojken och offra honom. Den tyckte jag var riktigt hemsk.

34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Alla King-böcker som vi har i källaren. Jag håller mig till ickeskräck-King med "The Stand", "The Green Mile" och "The Body".

35. Favoritpoet?
Läser ej poesi, bara Shakespeare och Thomas Wyatt. Så jag får nog säga William Shakespeare.

36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
2-3 stycken. Sedan så läser jag en av dem och lämnar tillbaka den 2-3 dagar för sent.

37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Om man säger så här: det är ytterst få lånade biblioteksböcker som blir lästa i mitt hushåll.

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Det här är ju en sådan otroligt stor fråga. Silke i Eddings "Sagan om Belgarion" och "Sagan om Mallorea" är den första som dyker upp i mitt huvud. Jag var die hard Silke-fangirl när jag var liten.

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Här kan man ju också ta Silke om man menar skurkar så som i "gillar att stjäla saker". Om det däremot är skurk så som i antagonist så måste jag nog säga... Acheron Hades från "The Eyre Affair". I vanliga fall så blir jag alltid smått irriterad på antagonisten i böcker, men inte i detta fall.

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
Pocketböcker. Sedan så är jag ytterst petig över vad jag klassar som strandlit. Oftast så varierar det ganska mycket och jag brukar vilja ha med mig en deckare, en ungdomsbok, gärna med övernaturliga inslag, och en nutida klassiker. Så brukar de flesta uppläggen se ut.

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
*Host* 2,5 månader under våren 2010 då jag inte läste en enda bok mellan början på januari och slutet på mars. Sedan så läste jag "Rebecca", vilket var en av förra årets höjdare - tyvärr finns inte "Rebecca" nämnd på bloggn tidigare, för jag hade helt glömt bort att det var under 2010 jag läste den.

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
"Jag dödar" av Giorgio Falletti. Jag vet inte varför, men jag kan inte ta mig för att läsa boken. Det är riktigt konstigt, särskilt då jag tycker att den är bra när jag väl läser i den. Nu efter 4 månader så har jag fortfarande 270 sidor kvar och jag har gett upp.

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
Folk som försöker prata med mig.

44. Bästa filmatisering av bok?
Sagan om Ringen-filmerna.

45. Sämsta filmatisering av bok?
Harry Potter återfinns på delad första plats tillsammans med PS I love you. Var är Hollys familj? Varför är de från New York!?

46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Jag har en gång beställt böcker för 1300 kr. Då fick jag riktigt dåligt samvete. Fast mamma betalade så jag mådde inte dåligt så länge. Jag gör oftast små billiga köp på 500-600 kr och så sprider jag ut dem.

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Aldrig.

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Ointresse. Om jag inte känner för att läsa boken så kommer den få se sig bortglömd då andra böcker kommer och lockar bort mig från den.

49. Har du dina böcker organiserade?
Yes, sir. Jag har fortfarande inte bestämt hur jag ska sortera de böcker jag tagit med mig till min studentlägenhet, men det blir nog antagligen genreuppdelat eller i klassisk bokstavsordning, med pocket och inbundet åtskiljt. Så är de bokhyllor jag lämnar kvar organiserade: engelskt och svenskt blandat, men inbundet och pocket åtskiljt. Bokstavsordning.

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Behålla dem. Jag ger nästan aldrig bort mina böcker.

51. Finns det böcker du undviker?
Skräck, självbiografier, självhjälpsböcker och poesi.

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Jag läser "A Game of Thrones" just nu och mycket i den boken gör mig mäkta upprörd. I 99 av 100 fall så är det klanen Lannisters fel.

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Jag trodde inte att jag skulle gilla "To Kill a Mockingbird" lika mycket som jag gjorde. Jag hade hört så mycket bra om den, men jag trodde att den inte skulle passa mig, att jag skulle vara likgiltig. Jag hade så fel då boken tog mig med storm.

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
"A Great and Terrible Beauty" av Libba Bray såg ut att vara klockren på papper: internatskola, magi, viktorianskt England, korsetter, mysterier, men jag fann den inte så bra som jag önskat att den skulle vara.

Superskurk-hjälp!

Hjälp!
Under min första nollningsvecka så har vi en fest med tema Superskurkar där man ska ha en utklädsel som knyter an till temat på något sätt. Jag har exakt två dagar på mig att komma på vad jag ska klä ut mig till innan jag flyttar och jag tror att det kan bli svårt att ordna det väl på plats.

Jag har försökt spåna mig fram till en passande superskurk, men kommer inte på någon bra idé som är genomförbar och som mina blivande klasskamrater kan känna till. Saker som redan har gått igenom mitt huvud, men som tyvärr inte går att vara: Lilith, Lucifer, Yellow-Eyes, Glorificus, Drusilla, Dexter, Voldemort, Jaime Lannister (höhö), Sauron... och sedan tog det stopp.

Några tips?

Utmaning: Sex kändisförälskelser

Jag hittade den här utmaningen på fina Happy Happy Fangirl-bloggen och var genast tvungen att låta mig utmanas (såklart! vem kan motstå en sådan utmaning?).

Utmaningen lyder: "Lista sex kända killar/tjejer ni varit mer eller mindre jättekära i era naiva ungdomsdagar! Eller som ni bara tyckt var guds gåva till mänskligheten".

Eftersom jag fortfarande befinner mig i dessa naiva ungdomsdagar så tänker jag bara lista sex manliga varelser som jag varit förälskad i under de senaste sex åren. Ni kommer nog att märka att det mest rör sig om de fiktiva karaktärerna de spelar, då jag oftast inte blir förälskad i själva skådespelarna, förutom i vissa sällsynta fall. Självklart bjuder jag på bilder på snyggingarna.

Utan innebördes ordning.

1. Aragorn

Aragorn är en av de få filmmän som bara blir snyggare och snyggare ju skitigare och ofräschare han ser ut och min kärlek för Aragorn ger mig lite creeps nu när jag tänker tillbaka på den. Jag var 10 år när jag förälskade mig i Aragorn och han var 89/44 år (Aragorn 89 år, Viggo var bara 44 år), det är lite åldersskillnad. Min pappa var vid denna tidpunkt 36 år om någon är intresserad.

Dock så vet jag inte om jag förälskade mig i filmkaraktären eller hans litterära föregångare först.

2. Jess Mariano

Jag är en av alla de där Gilmore Girls-nördarna som anser att Jess var den av Rorys pojkvänner som var den rätta, trots deras tragiska kärlekshistoria. Det är få saker som är så vackert som kärleken mellan två boknördar. Sedan så är han ju den där typiska bad boyen, som ändå har ett hjärta av guld och som man verkligen förstår varför han är så strulig och kan förlåta honom för det. (Annat exempel: Logan Echolls).

3. Hugh Jackman

När jag gick på högstadiet så var jag förtvivlat förälskad i skådespelaren Hugh Jackman. Jag tror att det började med att jag såg den, inte alltför bra, romantiska komedin Kate och Leopold och sedan så fortsatte det. Jag såg Van Helsing endast för hans skull. Det är dock konstigt att jag, trots min förälskelse, aldrig har sett en enda X-menfilm. Börjar nog bli dags snart. Jag har ju nämnt tidigare att jag är svag för australienare, vilket för oss till...

 

4. Heath Ledger

När jag var... ja, 11-12 år så såg jag 10 orsaker att hata dig för första gången och upptäckte den där killen med smilgroparna. Sedan så var han en, i mina ögon, bra skådespelare och jag tycker fortfarande att det är en stor tragedi att han dog så ung. Eller, för att citera kvarlevorna av Queen, "only the good die young".

5. Spike

Jag har aldrig varit en Angel-girl, jag har alltid varit mer på Spikes sida i allt, redan som en liten flicka. Det oroar mig ibland att jag som 11-åring blev kär i en kedjerökande, svärande, våldsam, platinablond vampyr. Att jag nu för tiden är intresserad av honom är däremot ingenting annat än en axelryckning. Spike är ju en av de bästa i Buffygänget, och det säger inte lite.

6. Jensen Ackles

Jag har sparat det bästa till sist: Åh, Jensen. Jag älskar honom som Dean Winchester och jag gillar det jag ser på olika fandom events och på behind the scenes-materialet och hoppas att jag har bildat mig en korrekt uppfattning om honom och att han verkligen är sådär nice när kamerorna är av också. Jag skulle bli väldigt, väldigt besviken om det visar sig att jag har fel. Detta är en pågående förälskelse.

Bubblare: Kristen Bell.

Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen - Kristen Bell verkar vara underbar både framför och utanför kameran och jag är lite småkär i henne, på ett heterosexuellt sätt. Jag önskar bara att hon kunde göra lite bättre rollval i framtiden. Visste ni förresten att hon var förstahandsvalet för att spela Ruby i Supernatural och att de faktiskt tänkte på henne när de skrev rollen, men att hon tackade nej för att göra Heroes istället?

Vet ni förresten hur svårt jag har haft med att få bilderna att ligga snyggt i det här inlägget? Jag ville ha dem som bilden på Kristen, liggandes till vänster om texten, men det var ju i stort sätt omöjligt att få dit alla bilder, så jag gav upp.

Lannister på min dödslista

När jag läser böcker eller ser på tv-serier/filmer brukar jag ibland skapa en mental deathlist, där jag listar de karaktärerna jag gärna vill ska råka ut för något hemskt. Man kan hamna på den listan för allt mellan att döda en karaktär jag gillar, bete sig som ett svin eller helt enkelt bara irritera mig. När ens namn har hamnat på min lista då sitter jag där och varenda gång som karaktären i fråga vistas på tv-skärmen/boksidorna så skriker den där lilla rösten i mitt huvud "dö, döö". Jag är en väldigt mordisk läsare och brukar ofta bli skadeglad när mina små hatpersoner får något som går emot dem.

Under min läsning av "A Game of Thrones" så har ett namn lyckats placera sig i toppen: Jaime Lannister. Jag avskyr karln och hoppas att han får ett hårt slut, gärna i en klimaxscen där han hinner inse att spelet är slut och att han har förlorat - i stil med Voldemorts slutduell med Harry. Rub it in his face!, säger jag bara. Nu ska jag fortsätta läsa och hoppas att Jaime Lannister möter en motgång snart, för jag tror att jag får vänta någon bok på hans död. Om nu inte Eddard Stark drabbas av samma psykbryt som mig och bara blir less och slår ner honom på fläcken. Det skulle faktiskt vara en bra händelse. Hoppas att det händer!

I behov av tips: flyttpacka böcker

Kan någon hjälpa till med lite tips till en ovan bokpackare. Hur är det bäst att packa sina böcker så att de kommer till minimal skada. Packa tätt, tätt, tätt så att de inte kan röra på sig? Stapla? Ställa dem upp? Ryggen upp? Jag har lite problem här, mest med att inte få stora glipor. Inga inbundna böcker är ju exakt lika stora, så hur jag än gör så är det alltid någon som är mindre än de andra och det uppkommer stora glipor.

Någon som har flyttat med sina böcker och kan ge ett tips?

Update: Behövs ej. Har lyckas att packa ner nästan alla böcker jag ska ta med mig till min studentlägenhet i en kartong. Nästan alla, men de som inte fick plats får jag väl ta med i mitt bagage den här helgen. Tänkte ha "Still Alice" av Lisa Genova och "Flickan med glasfötter" av Ali Shaw som om-jag-får-tid-läsning under de två första veckorna, men nu så har jag även "Sjöfararna" av Diana Gabaldon, "Det blödande hjärtat" av Andrew Taylor, "Vampire Academy" av Richelle Mead och "Kryptan" av Kate Mosse att läsa om det nu visar sig att jag helt plötsligt inte har en enda lektion.

Jag har även lyckats packa ner sju säsonger av Buffy, tre av Veronica Mars, en Dexter, fem Supernatural och fyra Bones i samma kartong, så jag är väldigt nöjd.

Om någon är intresserad av att se vilka böcker som har fått följa med mig till Umeå så har jag märkt dem med italics i I min bokhylla-fliken.
(Tänker även ta med mig mina Sherlock Holmes-volymer och mina engelska Sagan om ringen-pocket vid ett senare tillfälle, samt byta ut lästa böcker mot andra olästa böcker).

Årets första bokbeställning, check

Jag har precis gjort årets första bokbeställning - dock helt utan skönlitterära böcker. Det enda jag beställde var en "Anatomisk bildordbok" där alla kroppsdelar står uppritade och namngivna på svenska och latin. Då jag är ganska dålig på att lära mig just bilder (är mycket bättre på att ta till mig text), så tyckte jag att det var ett smart köp. Även om första kursen bara är på 3 hp så kan ju boken användas i de andra kurserna, speciellt om man står där med något tjorvigt latinskt namn som man inte kommer ihåg vad det är, då är det ju smart att bara kunna slå upp det och se exakt var det sitter och hur det ser ut. Mina kunskaper om kroppsdelar på latin är inte särskilt bra. Kan endast pancreas, scapula och glans penis, vad jag vet om. Så det är bara att börja plugga. Och möjligtvis packa.
(Jag åker på lördag morgon och har inte packat ner en enda pinal. Jag har svårt att ta tag i det här flyttprojektet känner jag).

Alfabet-utmaningen

Jag har insett att jag nog kommer ha väldigt begränsat med tv- och boktid under våren då jag har hört från diverse vänner hur mycket plugg där är på universitetet och speciellt på läkarutbildningen. (En fjärdeterminare upplyste mig om att: "det är inte så jobbigt egentligen, om man bara pluggar ordentligt på vardagseftermiddagarna så kan man få lördagen helt ledig". Låter ju... lätt). Därför har jag satt ett väldigt minimål när det gäller min läsning: jag ska hinna med minst tre böcker per månad och därför så hade jag inte tänkt delta i några utmaningar alls i år. Dock så ändrade jag mig när jag såg Ett hem utan böckers Alfabetutmaning. Då jag saknar böcker av författare på 6-7 bokstäver så är det ju endast ca 20 böcker det rör sig om och det borde jag väl klara av?

Mina bokstäver:

A
B
C
D
E
F
G
H
I
J - ingen författare (eller jo; men inga böcker jag tar med mig till Umeå eller vill läsa)
K
L
M
N  (ingen just nu, ska dock köpa Niffeneggers "Själens osaliga längtan" när den kommer ut på pocket)
O
P
Q - ingen författare
R
S
T
U - ingen författare
V - ingen författare
W
X - ingen författare
Y
Z
Å - ingen författare
Ä - ingen författare
Ö - ingen författare

Så jag hoppar alltså över: J, Q, U, V, X och ÅÄÖ. Jag börjar utmaningen med "A Game of Thrones" av George R.R Martin.

Stolthet och fördom och zombier av Jane Austen och Seth Grahame-Smith

Ni vet inte hur många gånger jag har fått skriva om rubriken på det här inlägget. Först och främst så vill jag få det till att zombie i plural blir zombies, vilket visst inte är grammatiskt korrekt, och för det andra så har jag fått för mig att Seth Grahame-Smith heter Seth Grahame-Green. Lite överbuffyiering där.

Nu så ska ju det här inlägget inte handla om mina tillkortakommanden, utan om bokens.

"Stolthet och fördom och zombier" (Pride and Prejudice and Zombies, 2009) kan bäst beskrivas som en zombieparodi eller "mash-up" av Jane Austens mästerverk och en zombiefilm och romanen följer originalets historia till nästan punkt och pricka, men har slängt in horder av zombier, katanasvärd, japanska och kinesiska stridskonster, våld och ninjor i de viktorianska miljöerna.

Jag känner mig väldigt kluven till vad jag tycker om boken. Nej, jag känner mig inte kluven, jag vet vad jag tycker om den, men kan inte bestämma riktigt varför jag tycker som jag gör. Jag är inte riktigt så förtjust i zombieversionen som jag skulle vilja och jag har några olika scenarion som kan ligga bakom detta:

1) Mina varma känslor för "Pride and Prejudice" gör att jag ser styvmoderligt på denna bok.
2) Mina ljumma känslor för zombiegenren (har ju tidigare erkänt att allt jag vet om zombier har jag lärt mig från Supernatural- och Buffy-avsnitt) gör att jag inte ser och uppskattar alla blinkningar till genren.
3) Boken är i det stora hela inte bra och det har ingenting att göra med mina tidigare kulturella utsvävningar.

Jag tyckte att boken var platt. Trots att mestadelen av dialogen kommer direkt från originalet och att mycket är detsamma, dock kryddat med lite odöda, så tycker jag att mycket av den tjusning jag finner hos "Pride and Prejudice" är borta. Jag ser ingenting av kemin mellan Darcy och Elizabeth och upplever mycket som spretigt och ...motsägelsefullt. Jag får inte ihop PPZ-Elizbeth. Det är som att hon ibland är en hård zombiedödande, kampsportshjältinna á la Beatrix Kiddo, medan hon ibland tänker och beter sig som originalets Elizabeth Bennet. Det är som att Seth Grahame-Green inte direkt visste vad han skulle göra med henne när det inte är några zombier i närheten som behövs dödas, inga fiender och ingen "snobbig" Mr Darcy.

Jag önskar verkligen att jag kunde tycka bättre om boken, men just nu så känns det bara som att "Stolthet och fördom och zombier" bara är ett snedsteg, då det nu kommer att dröja ännu längre innan jag kan läsa om originalet. Jag föredrar stela viktorianska engelsmän med strikta sociala regler framför deras zombiedödande ditton.

Handling: 3
Språk: 3
Engagemang: 2
Karaktärer: 2
Spänning: 2
Summa: 2,4

"We will defeat you, for all mankind"

Jag vet inte hur det är med er, men jag brukar nästan alltid börja förknippa låtar jag hör med en bok, tv-serie eller film. Det kan vara av jättekonstiga anledningar, t.ex. så förknippar jag Love the Way You Lie Part 2 med Supernatural endast på grund av textraden "even angels have their wicked scheme". Det är verkligen långsökt.

Dock så tror jag inte att någon kan klandra mig för att jag förknippar den här låten, som min pojkvän återintroducerade till mig igår kväll, med Supernaturals femte säsong och säsongsfinal. Kan ni inte se det framför er? En musikvideo med Dean som Jack Black, Sam som Kyle Gass och Lucifer som, ja, the Devil.

Update: Jag tycker ju att någon borde ha kommit på den här idéen tidigare, men jag hittar tyvärr ingen video på youtube. Bara den här, där det finns med en kort snutt av Beezleboss vid 1:54 och det där är inte direkt så bra kvalitet.

Catching Fire av Suzanne Collins

(Kan innehålla småsmåspoilers för "The Hunger Games", men jag ska försöka hålla mig vag där det går)

Jag började att läsa "Catching Fire" redan för en vecka sedan, men jag upptäckte att jag inte hade särskilt mycket lästid under mellandagarna och nyår, så jag tog en paus från boken. Det är en bok man verkligen måste ha gott om tid på sig att läsa då det är omöjligt att lägga den ifrån sig och "en kort stunds" läsning lätt blir 100-200 sidors läsning.

Igår så gjorde jag dock ett stort misstag. Jag var trött och lade mig i sängen tidigt och beslöt mig för att återuppta läsningen av "Catching Fire". Jag sa till mig själv att jag bara skulle läsa "en kort stund". Hur tror ni att det gick? Jag lade ifrån mig boken, utläst, någongång efter midnatt och var så upprymd och adrenalinstinn att jag inte somnade förrän vid halvfyrasnåret.

"Catching Fire" (Fatta eld, 2009) är andra delen i Suzanne Collins trilogi som inleddes med "The Hunger Games", en av mina favoritböcker från 2010, och när denna bok inleds så är Katniss återigen hemma i District 12, traumatiserad efter Hungerspelen och med the Capitol i hasorna efter hennes agerande mot deras regler. Hon slits mellan tanken på att fly med sin familj och viljan att delta i det uppror som spridit sig i distrikten sedan Hungerspelens slut, ett uppror som har Katniss som galjonfigur. När det blir dags för nästa Hungerspel så blir allting fyra gånger värre, då the Capitol till sist verkar ha hittat ett sätt att bli av med Katniss en gång för alla.

Mitt exemplar av romanen är blurbad på två ställen av Stephenie Meyer som säger att serien är amazing och jag kan bara hålla med. Vampyrer och framtida grymma diktaturer är väl inte direkt jämförelsebara, men om man ändå skulle göra en jämförelse så måste jag säga att Suzanne slår Stephenie stort. Båda författarinnorna lyckades väcka mitt engagemang, mitt intresse och spela på mina känslor, men Suzanne har mer finess. Hon inte bara gör mig till ett känslomässigt nervvrak som svär högt, gråter och biter på naglarna, utan hon lyckas även göra det på ett sätt som för mig är helt nytt. Liksom i Twilightverse så finns här ett triangeldrama och det finns starcrossed lovers, men tvärt emot "Twilight" så är båda killarna som är inblandade i triangeldramat så mänskliga och lättgillade att jag inte kan välja sida. Där Jacob Black fick mig att koka av irritation när han försökte pusha Bella och där Edward ibland gjorde mig riktigt frustrerad med sitt "jag är inte bra för dig - du får inte vara med mig, men jag älskar dig och tar livet av mig om du dör!"-snack, så får båda de här killarna mitt hjärta att blöda, för jag vill att Katniss ska kunna välja båda, då de båda två är genuint goda killar - och trots att jag har en big crush i en av dem så vill jag ändå inte att den andra ska få nobben.

"Catching Fire" slutar med en enorm cliffhanger och höjer verkligen mina förväntningar inför den avslutande delen. Jag ser fram emot svåra val, smärta och en storslagen slutstrid och förhoppningsvis ett återförenande i slutet. Det är bara tråkigt att serien tar slut så fort, för jag kommer att sakna Katniss, hennes vänner och spänningen. Det är bara att inse att jag har valt en riktigt fullträff att inleda detta läsår med.

Engagemang: 5
Karaktärer: 5
Spänning: 5
Handling: 5
Språk: 5
Summa: 5

Utvärdering: Supernatural säsong 5

Jag ska försöka att inte spoila så mycket och vitmarkera alla spoilers, så inlägget ska gå att läsa även om man inte har sett femte säsongen.
Jag har precis sett klart femte säsongsfinalen, "Swan Song", och ni vet inte hur sur jag är att det har kommit en sjätte säsong. Ja, Supernatural är awesome, men jag tycker att slutet hade varit perfekt som det var och att de inte hade behövt göra en till säsong. Vad kan de hitta på? Relationen mellan Sam och Dean har redan spelat upp alla möjliga register, så om de gör en till säsong för att utforska deras syskonrelation från ännu en vinkel så är det totalt onödigt. Jag tror personligen att de inte vill lägga ner en "succeserie" utan vill tjäna in mer pengar, alternativt att Eric Kripke hade några avsnittsidéer han inte har utnyttjat och därför gör ännu en säsong. Jag tror att sjätte säsongen kommer att bli en flopp, serien skulle ha slutat i den bitterljuva topp som detta avsnitt kunde ha blivit, om man bara tagit bort de sista 5 sekunderna.

Under femte säsongen så har jag kommit på ännu en anledning till varför jag föredrar Dean framför Sam. Inte bara därför att jag älskar hans maniska beskyddandestorebrorssyndrom och för att han har alla bra oneliners, utan även för att Jensen är så otroligt underbar - vilket jag visste sedan tidigare - och har ett sätt att skådespela som jag verkligen gillar.Till skillnad från Jared, som alltid visar alla känslor i stoora uttryck, exempelvis hans signatur look: rynkad panna, ihopbitna käkar, spända och hävande skuldror och frustande för att visa ilska, så klarar Jensen Ackles, denna gudomliga man, av att visa så mycket smärta i genom att använda ögonen, eller ett leende, eller... Spoil: Dock så tycker jag att Jared är mycket duktigare på att spela Lucifer än Sam, vilket speciellt syns i scenen där Sam och Lucifer pratar med varandra i spegeln.

Jag både gillar och ogillar att serien har gått ifrån sitt vanliga Monster-of-the-Week under fjärde och femte säsongen. Jag, syskonbandsälskaren, gillar verkligen att se änglarna och relationen mellan dem, speciellt Gabriel, Lucifer och Michael, medan vissa av änglarna vi har sett ger mig klåda och gärna skulle fått vara med lite mindre (Zacharaiah, jag kollar på dig). Dock så tror jag inte att storylinen håller för en säsong till, särskilt inte då de flesta bikaraktärerna som funnits i serien är döda.

Det jag vill se i den sjätte säsongen är avsnitt där Sam får vara den Sam vi känner (vilket nog inte kommer att hända), där vi får se mer av Michael och Lucifers relation (mycket troligt) och där Winchesterfamiljens historia utnyttjas ännu mer. Jag älskar alla tillbakablickar och tidsresor där Sam och Dean får träffa sina föräldrar. Mer Mary Winchester, please.

Till sist: Den här scenen är bara för underbar. Hur Dean bara casually glider in och avbryter den stundande fighten mellan Lucifer och Michael. "Hey ass-butt!"