(Skrivet 2011-01-24)
Jag tror att jag läste den här boken alldeles för snabbt. Jag började med den igår eftermiddag och läste under kvällen och idag på morgonen och tvärtemot "Still Alice", som jag läste på exakt samma sätt och som verkligen passade för långsittningsläsning, så tror jag att "Flickan med glasfötter" skulle ha mått bra av att få bli lite mer utdragen. Uppdelad i lite mindre stycken, så jag fått tid att bearbeta allt och ta det till mig på ett annat sätt.
"Flickan med glasfötter" (The Girl With Glass Feet) är Ali Shaws debutroman och jag måste säga att det verkar ha kommit många bra, nya författare de senaste åren, med tanke på de två debutanter som jag har läst detta år. Romanen handlar om ensamhet, kärlek och död på St Hauda's Land, ett kargt öområde där vintern lagt sig som ett grått täcke - ett öområde som är kryddat med en gnutta magisk realism. Där bor Midas Crook, en ung fotograf som helst vill vara ensam med sin kamera och ljuset, plågad av tidigare hemförhållanden, och dit kommer Ida Maclaird från fastlandet för att hitta ett botemedel mot sina kval: hennes fötter håller nämligen på att förvandlas till glas. De unga tu träffas och under tiden som de försöker att förstå varandras hemligheter så uppstår tycke. Men glaset sprider sig uppåt och hotar att sluka Ida helt. Kommer de att kunna hitta ett botemedel i tid?
"Flickan med glasfötter" är en väldigt vacker bok, både till utseende och innehåll. Framsidan speglar faktiskt lite av känslorna i boken: det spröda, halvdunkla, bitterljuva och magiska. Som både är mystiskt, skrämmande och vackert på samma gång. Det är en bok om trasiga människor som försöker att hjälpa, att glömma och att våga och kärlekshistorien mellan Midas och Ida känns så verklig och äkta. Hela historien känns äkta, trots de övernaturliga inslag som är en viktig grundsten i handlingen.
Jag vet inte vad det är med mig, men jag har börjat att se på kärlek i böcker på ett helt annat sätt sedan jag skaffade pojkvän. Jag känner den oro och ångest som Ida och Midas känner inför vad som håller på att hända på ett annat sätt än vad jag tidigare kände för liknande känslor - mycket starkare. Böcker blir extra bitterljuva och underbara när jag får fram den där lätt ångestfyllda "nej, inget får hända dig"-känslan när jag läser ... och den kom verkligen fram under denna läsning. Utan att ge alltför mycket så lyckas Shaw få känslorna mellan Ida och Midas att framträda klart och tydligt.
Jag tycker att Shaws språk är väldigt behagligt. Det behövs inte så mycket för att man ska hitta stämningen, se miljön framför sig och känna känslorna. Och om jag, språkblind läsare no. 1, upptäcker språket så brukar det ofta bero på att boken är väldigt välskriven.
Som jag sa i inledningen till detta inlägg så önskar jag att jag inte hade haft så bråttom med att läsa ut "Flickan med glasfötter", för jag tror att boken hade blivit ännu bättre om jag hade fått ta lite i taget, fått möjlighet att riktigt uppfatta allting - för när jag läser länge så händer det ibland att jag börjar missa vissa nyanser av texten. Men gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka, så den där första läsningen kommer alltid vara ett tänk om-ögonblick för mig. Tänk om jag bara hade tagit mig mer tid... Hade boken blivit ännu mer underbar då?
Språk: 5
Karaktärer: 4
Handling: 4
Engagemang: 4
Spänning: 4
Summa: 4,2
Intressant notering: de två senaste böckerna jag har läst har båda två blurbar från en viss Helena Dahlgren (okej, en blurb är från Bokhora, men jag vet att Helena har skrivit en recension om "Det blödande hjärtat" och jag tycker mig känna igen hennes röst). Jag har läst bokbloggare, bland annat tidigare nämnda Mrs Dahlgren, som skrivit om hur de läser allting som en viss författare har blurbat - kanske håller jag på att utveckla samma system, för jag tycker att Helena dyker upp allt oftare på böckerna jag köper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar