måndag 6 september 2010

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Jag brukar i vanliga fall aldrig ha läst topplistelitteraturen på Adlibris och Bokus, inte för att jag har någonting emot att läsa hypade böcker (tvärtom så tycker jag att det är lite löjligt att vägra läsa en bok för att den är hypad) utan mest för att böckerna som ligger där brukar vara: a) svenska deckare, b) just det, svenska. Och jag brukar varken gilla svensk film eller litteratur.
I vanliga fall så hade jag nog inte tagit upp "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" då den ser ut som en sådan där bok, en bok jag inte skulle tycka om, men jag var hemma hos min pojkvän, hade precis läst ut "American Wife" och var i stort behov av något annat att läsa, så jag lånade en bok av min pojkväns mamma.

"Hundraåringen som..." ligger i skrivande stund på fjärde plats på Bokus topplista och på första plats på Adlibris pockettopplista. Jonas Jonassons bok verkar vara den här säsongens modebok, den boken som snart kommer att finnas i alla Svenssonhem, likt Stieg Larssons böcker.

Boken berättar historien om Allan Karlsson, den nyblivne 100-åring som ska firas på sin födelsedag med pompa och ståt, men som själv inte vill delta i firandet och helt resolut kliver ut genom sitt fönster på äldreboendet i Malmköping och beger sig därifrån för att aldrig återvända. Med sig har han lite få pengar, sin kostym och sina filttofflor. På busstationen råkas han få med sig en grå resväska innehållandes 50 miljoner, en väska som tillhör den kriminella ligan Never Again. Snart så har han både ligan, polisen och media efter sig, samtidigt som han samlar på sig ett gäng udda karaktärer som resesällskap.
Parallelt med rymningshistorien så berättades det om Allans händelserika 100-åriga liv, som började i Yxhult 1905 och sedan tog honom genom hela världen.

Jag läste någonstans att boken beskrevs som en "svensk Forrest Gump" och visst kan jag se likheterna. Liksom Forrest, som omedvetet uppfinner smileysen, så har Allan varit inblandad i den ena världshänden efter den andra (som uppfinnandet av atombomben) och träffat Mao, Franco, Truman, Stalin och Kim Il Sung personligen.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om "Hundraåringen som...". Jag har läst andras recensioner där de lovordar den och kallar den en "fantastiskt rolig läsupplevelse" och "bland det roligaste jag har läst", men jag vet inte om jag vill ta det riktigt så långt. Å andra sidan har jag läst recensioner där skribenten säger att han blev lite besviken för att han hade för höga förväntningar, men jag kan inte hålla med om det heller. Hos mig så var det nog mer så att romanen överträffade mina förväntningar, då de var otroligt låga.

Låt mig förklara: I början så berörde inte boken mig det minsta. Jag fann den inte så rolig, utan var faktiskt lite irriterad på Allan Karlsson. Det kändes inte som min slags humor, då jag gillar det lite mer ironiska än det sorgfria klavertrampen som Allan begår. Jag störde mig på tjatandet om supar och hur ingen verkar bry sig det minsta om allt som händer. Dock så började mina känslor att ändras i mitten av boken, runt omkring där Gunilla kommer in, och i slutet så var jag faktiskt road - men tyckte fortfarande att vissa saker var lite... ja nästan over the top.

Jag tror dock att det mest beror på olika personliga preferenser. Att allting inte passar ihop, att vi inte klickade jag och Allan på grund av att jag gillar något helt annat. Jag gillar känslor, ju större desto bättre, detaljer, stämningar, ironi, mycket mycket och åter mycket av detaljer. Och det innehöll inte boken. På ett sätt så påminde den mig faktiskt lite om "Candide", i det att allt gick fort fram och att ingen verkade reagera särskilt mycket på någonting, inte ens de mest absurda händelserna.

Sammanfattning: Jag gillade inte, men inser storheten i den. "Hundraåringen som..." är en rapp berättelse om en tokig resa genom Sverige och 1900-talets världen, men inte helt i min smak.
Jag ändrade förresten lite i poängkategorierna då jag under denna läsning var språkblind och inte kommer ihåg någonting om språket i efterhand.

Stämning: 3
Porträtt: 3
Engagemang: 3
Komedi: 3
Summa: 3

4 kommentarer:

  1. Fiffgt att ha olika kategorier och en slutsumma istället för, som jag har i min blogg, bara en enda poängsiffra. :)

    SvaraRadera
  2. Jag valde att ha det så då jag bedömmer alla böcker olika :) En bok kan vara bra på olika sätt, vilket gör det mycket svårare att bedömma än en film, tycker jag i alla fall.

    SvaraRadera
  3. Sant, sant som du säger, en bok kan vara bra på olika sätt, och då är det ju dumt att dra ner helhetsbetyget bara för att man inte gillar någon ingrediens :)

    SvaraRadera
  4. Exakt :)
    Det är bara att ta alla böcker som vi tvingades läsa på gymnasiet. Jag avskydde "Dvärgen" och "Främlingen" (som alla andra verkar tycka är fantastisk) mycket på grund av mitt distanstagande från de osympatiska berättarna. Jag hamnade på ett ställe där jag inte orkade bry mig vad som hände näst - fast trots det så kan jag ändå erkänna att de är bra böcker med bra språk och se vad de blev hyllade för.

    SvaraRadera