Mockingjay av Suzanne Collins (2010)

Idag på bussen hem så läste jag sista delen i "The Hunger Games" och jag kan hålla med de recensioner jag har läst av boken, för sista delen är faktiskt den svagaste. Det här inlägget kommer även att innehålla en SPOILERVARNING för de som inte har läst första boken "The Hunger Games" (Hungerspelen) eller andra boken, "Catching Fire" (Fatta eld), då det är omöjligt att förklara handlingen på denna utan att ge bort detaljer ur slutet på de tidigare böckerna. Jag ska dock försöka hålla mig vag.

I "Mockingjay" (Revolt) så sitter Katniss i distrikt 13 och vet varken ut eller in. Hon vet inte om Peeta fortfarande lever och grämer sig över vad the Capitol kan tänkas göra med honom för att få ut information om rebellerna. Hon vet inte om hon ska ta på sig den roll som rebellerna och distrikt13s president vill och bli en frontfigur för upproret. Efter bombningen av distrikt 12 och den senaste Hungerspelavslutningen så har alla distrikten vänt sig mot the Capitol och i de flesta pågår hårda strider. Katniss ställs inför en stor gråzon: vad är egentligen tillåtet i krig och vad ska man prioritera? Att kämpa för det man tror på - eller att skydda de man står nära? (Gah, vad jag är luddig och melodramatisk!)

Boken fortsätter i samma stil som de tidigare delarna och är stundtals så spännande att mitt hjärta sitter i halsgropen. Misstron och paranoian sätter sig även efter denna bok, men inte lika starkt. Jag gillar alla referenser som Katniss gör om att detta uppror också är som ett Hungerspel, för jag ser också de likheterna. Det är samma grundsaker som läsaren och Katniss ställs inför - får man gör vad som helst för att själv överleva? Vem kan man lita på och hur vet man att de personerna inte sticker en i ryggen senare?

Å andra sidan så kändes det lite stressat och inte lika rörande och nervspelande som de tidigare böckerna. Medan jag satt på helspänn nästan hela de två första delarna med en känslotornado inuti (sorg-ilska-desperation) så fick jag söka djupare i denna bok för att hitta till det där känslocentrumet. Trots att mycket tragiskt hände så kände jag inte lika... mycket. Det kändes som att jag hade velat ha mer tid för att ta in vissa händelser och bättre avslut på vissa för att kunna uppskatta dem på riktigt.

Dock så älskade jag Peetas återkomst. Så otroligt bittert och vilket bakslag. Mitt förälskade tonårshjärta skrek av fasa, för jag kunde verkligen sätta mig in i den där situationen. Jag skulle ärligt talat bara vilja lägga mig ner och dö om det hände mig. Dock så känns det som att det skulle kunnat göras ännu mer olidligt på något sätt, med lite mer tid.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förklara det här. För hur ska jag kunna sätta ord på den där dubbeleggade känslan inuti mig. Den som både älskar boken, men ändå känner sig besviken - trots att jag inte kan komma på ett enda konkret förslag på vad jag tyckte var dåligt. Allt jag tänkte på får jag avfärda med "men det där gillade jag ju!". Det var bara något som saknades, någon ingrediens som gav smak, men inte tillräckligt och något som hamnat i obalans.

Slutet var däremot fenomenalt i samma pseudohoppfulla sätt som hela "Hunger Games"-serien egentligen har haft. Att det man tror är bra egentligen inte behöver vara det. Att bara för att Katniss vann Hungerspelen och överlevde så behöver inte det betyda att hon är säker och kommer att leva ett lyckligt liv. På samma sätt känner jag efter att ha läst ut "Mockingjay". Det är inget upplyftande slut, för trasigare människor får man leta länge efter för att hitta.

Språk: 5
Handling: 4
Karaktärer: 4
Spänning: 5
Engagemang: 5
Summa: 4,6