Hur ska jag kunna veta NU vad jag vill läsa i sommar?

Funderingar:

1. Ska jag ta med mig "Blonde", "Älskade syster" eller "Svart flicka, vit flicka" hem? Jag tror att det är onödigt att ta med mig mer än en JCO hem då jag inte tror att jag kommer att läsa mer än en i sommar. Efter mitt senaste besök i JCO-land så har jag insett att jag bäst intager hennes litteratur i små doser och att gärna läser någon annan lättare och ljusare bok samtidigt. Lutar mot "Blonde" och en 1000-sidors JCO borde väl ta hela sommaren att läsa i den takt jag hade när jag läste "Dödgrävarens dotter"?

2. Samma problem har jag med min King-sektion (2 böcker). Ska jag ta med mig "The Stand" eller "Eldfödd"? Jag tror att den första är klart bättre - men när jag redan har packat ner "The Passage" så känns det som att det kan bli lite kaka på kaka. Eller ska jag ta bort Cronin och välja King istället?

Det verkar bli mycket vampyrer och fantasy i sommar om man tittar på böckerna jag har radat upp på mitt golv. Jag hade egentligen tänkt ta en bild, men då jag bara har mobilkamera och inte lyckades få bilden att bli i  JPG-format så gick det inte så bra.

Update: Hjälp! Mina kläder får knappt plats i lådorna jag har, så jag måste ta och försöka omprioritera lite.

Sommarläsning

Vid den här tiden på året så börjar det dyka upp inlägg om sommarläsning på de flesta bloggarna och jag tänkte inte ge mig in i leken - hade jag tänkt i alla fall.

Jag vet aldrig hur mycket lästid jag kommer att få på sommaren, så jag vill inte planera in allt för mycket utan vill kunna vara lite spontan och läsa vad jag känner för just då. Så jag tänkte att "i år ska jag inte lägga upp några mål alls under sommaren!"... och fem minuter senare kom jag på att en stor del av alla mina olästa böcker står i mina bokhyllor här i Umeå. Ooops.

Det kan bli svårt att få upp alla 40-45 böcker som jag tror mig möjligtvis vilja läsa i sommar, särskilt som jag har en överfull bokhylla där hemma där pocketböckerna har börjat staplas på varandra... i dubbla rader. Vad tänkte jag egentligen när jag flyttade ner en sådan stor del av böckerna hit? Jag har ju inte haft tid att läsa alla - långt ifrån.

När jag flyttade hit så hade jag tänkt ta med mig de lästa böckerna hem och byta ut dem mot nya olästa böcker när jag åker hem hit (både Umeå och Norrbotten går numera under benämningen hem), men nu så blir det ju svårt. Så det är listdags. Nu ska det bestämmas vilka böcker jag måste ha med mig och vilka som jag får hålla mig från att vilja läsa i sommar.

Det blir en svår uppgift att sålla bland alla dessa böcker och försöka få ner dem i en kartong - tillsammans med min kläder. Nu när jag tänker efter... borde jag inte ta hem mina Buffysäsonger också? Tänk om jag vill se på Buffy under mina tre månader hemma?

Lika som bär

Är det bara jag eller ser Jessica Hamby (Deborah Ann Woll) från True Blood ut som en äldre version av Alexis Castle (Molly Quinn) från Castle? Är det det vackra röda håret och de blå ögonen som spelar ett trick?

True Blooded

Okej, så jag gjorde det jag sa att jag inte skulle göra. Jag började att se på tredje säsongen av True Blood och jag förbannar redan mitt val att sätta in den där första DVD-skivan i DVD:n. För hur ska jag kunna slita mig från det nu? Får göra om lite i mitt pluggningsschema... (Har stoppat in ledig tid efter 20.00 varje kväll där det är meningen att jag ska städa, packa ihop inför sommaren och träna, men det kanske blir en timme tv-tittande då också).

Jag bjuder på: en WTF-scen. Inte på grund av homoerotikan, utan för att den var så otroligt random och jag inte fattade vad det rörde sig om förrän just i slutet. "I hear the water in Arkansas is very hard" måste vara en av de bästa raggningsreplikerna någonsin!



Jag hade glömt bort hur söt Jason Stackhouse är. Hur han triggar mina modersinstinkter (vilket är lustigt då han är en fullvuxen man med fina magrutor) med sina förvirrade blickar.

Jag måste nog se ett avsnitt ikväll i alla fall!

Dead and Gone av Charlaine Harris (2009)

Ironiskt nog så är maj den månad där jag har hunnit läsa flest böcker hittills i år, om man nu inte räknar med januari där jag var hemma halva månaden och hade all tid i världen att läsa (samt inte hade någon TV, inget Internet och inget att plugga och alltså läste nästan varje ledig stund under nollningen). Riktigt ironiskt med tanke på all tentahets.

"Dead and Gone" (ej på svenska) är den nionde Sookie Stackhouse-boken och trots att jag, vid ett tidigare tillfälle, sagt att jag inte gillar när tv- eller bokserier håller på för länge så måste jag erkänna att jag gärna vill ha fler böcker i denna serier. Som tur är så har jag ju två kvar att läsa - tionde är redan beställd och den elfte får jag vänta tills den kommer på pocket, men det lär väl inte dröja alltför länge. Sedan så får jag ju snart tredje säsongen av True Blood hemskickad, så lite har jag ju ändå kvar.

Varulvarna, de andra vardjuren och shapeshiftarna har kommit ut och världen är i chock. Sookie, Sam och deras övernaturliga vänner väntar spänt för att få se vilken reaktion som kommer att komma - kommer vardjuren bli fördömda av kyrkan, så som vampyrerna? Kommer de att bli fråntagna sina rättigheter? Trakasserade och dödade? Reaktionerna i Bon Temps verkar vara lugna - tills en av vardjuren och en bekant till Sookie dödas i ett hatbrott. Som om hon inte hade nog med problem så har ett krig startat bland feerna, och Sookie är mitt i skottlinjen.

Det känns inte som att det finns så mycket mer att säga som inte redan har sagts i de två tidigare recensionerna. Det känns tightare - fast här utsätts faktiskt Sookie för mordförsök och fysiskt våld i nästan lika stor grad som i de tidigare böckerna. Det blir även mer sex, men inte lika mycket som i "Dead Until Dark" och "Dead to the World" där man knappt kunde bläddra utan att få lite hett vampyrsex upptryckt i ansiktet. Fast... jag har väl inte något emot det. Egentligen.

För att sammanfatta det hela så vill jag dela med mig av de sista meningarna i boken, som jag har censurerat lite för att de inte ska spoila något: ""The vampire is not a bad man, and he loves you" Niall said. [...] Then my great-grandfather was gone before I could ask him which vampire he meant." Det är en bra sammanfattning inför nästa bok. Vem kommer det bli? Eric eller Bill? De som har läst mina recensioner av tidigare böcker vet nog vem jag håller på. (För er andra: det är Eric!)

Summa: 4

Kan även hälsa alla att det kan ta ett tag innan ni ser mig igen. Jag går nämligen i tentapluggsidé och jag vet inte när jag kommer upp till ytan igen - kanske imorgon, kanske på fredag nästa vecka. Vi får se. Ha det så bra så länge!

Update: Aaah! Och bara för att jag inte har tid så har jag fått ett mail att CDON har skickat tredje säsongen av True Blood till mig. Hur ska jag kunna hålla mig efter att ha sett det här: spänning, James Frain, Jason ("There's werewolves? Bigfoot is he real too?"... "Santa?"). Jag tror att jag kan gilla Alcide... fast jag har aldrig riktigt tyckt om honom. Eller jo, kanske i tredje boken (som den här bygger på), men inte efter det.

5 tv-serier

Jag hade lite att göra och hittade den här listan på TV-town så jag lånade den.

Först och främst: Välj dina 5 favorit Tv-serier.
För enkelhetens skull så väljer jag de serier jag har här i Umeå - så lite tankeverksamhet som möjligt från mitt håll alltså.

1. Buffy the Vampire Slayer
2. Veronica Mars
3. True Blood
4. Bones
5. Supernatural


Vem är din favoritkaraktär i nr 2? (Veronica Mars)
Veronica är min favorit, för att hon är rolig och awesome och är sårbar och stark på samma gång. Näst på tur kommer nog Logan... eller kanske Lamb... eller Mac... eller Dick... eller.

Vem gillar du minst i nr 1? (Buffy)
Adam från säsong fyra eller Kennedy från säsong sju. Vid närmare eftertanke så tror jag att det är Kennedy. Hon är bara gnällig och jobbig.

Ditt favoritavsnitt från nr 4? (Bones)
Det är nog "Aliens in the Spaceship" från andra säsongen där vi för första gången får möta seriemördaren the Gravedigger. Jag ska inte spoila något, men det är riktigt känslosamt, samtidigt som Brennan och Hodgins är på topp och visar att hur hopplöst läget än är så ska inte seriemördare underskatta högintelligenta forskare.

Vilken är din favoritsäsong av nr 5? (Supernatural)
Den andra säsongen är min absoluta favorit. Tror jag... eller slutet av den första. Nej, det får nog bli den andra ändå.

Favoritpar i nr 3? (True Blood)
Inte är det då Sookie och Bill i alla fall. Jag gillar Hoyt och Jessica mest tror jag. Dels för att de är ett av de få par jag kommer ihåg från tv-serien. Jag har svårt att hålla ihop vad som hänt i bokserien och vad som hänt i tv-serien i relationsväg. Ett annat par som jag älskade var Steve och Sarah Newlin!

Ett par som du inte klarar av i nr 2? (Veronica Mars)
Veronica och Duncan - eller ännu värre: Logan och Parker.

Hur länge har du kollat på nr 1? (Buffy)
Jag brukade så Buffy när jag kom hem från skolan på sent mellanstadie/högstadiet (kommer inte riktigt ihåg när det var, kan ha varit mellan årskurs 5-8 ungefär) och när jag gick tvåan på gymnasiet så köpte jag alla DVD-boxarna och fick mig en ordentlig genomgång av serien.

Hur blev du intresserad av nr 3? (True Blood)
Jag hade läst böckerna och ville då se tv-serien. Detta var under min största vampyrperiod dessutom.

Favoritskådespelare i nr 4? (Bones)
Emily Deschanel som spelar Dr Brennan.

Vilken serie gillar du mest mellan 1, 2 eller 5? (Buffy, Veronica Mars och Supernatural)
Gah, svårt! Men det måste bli Buffy. Det är den serie som ligger mig närmast om hjärtat av de där tre och den jämnaste. Trots att fjärde säsongen inte är den bästa, så är ändå de sex övriga säsongerna underbara. Plus att fjärde säsongen har några riktigt bra avsnitt som liksom väger upp alla dåliga.

Vilken serie har du sett mest avsnitt ifrån mellan 1 och 3? (Buffy och True Blood)
Buffy! Då den serien har 144 avsnitt och True Blood bara är uppe i 30 st hittills (av vilka jag har sett 20) så är det lätt matematik.

Om du kunde bli en av människorna från nr 4 vem skulle de vara? (Bones)
Förlåt, nu tjatar jag, men Dr Brennan. För jag skulle också vilja vara så där bossig, smart och självständig som hon är. För att inte tala om hur mycket enklare min utbildning skulle gå - speciellt nästa termin då vi ska lära oss alla ben, leder och muskler.

Skulle 3 och 4 fungera att slås ihop? (True Blood och Bones)
Nja... jag skulle inte tro det. Om nu inte Booth visar sig vara Angel, fast undercover typ. (Red:s anmk: båda spelas av David Boreanaz) Däremot så tror jag att Buffy, True Blood och Supernatural lätt skulle kunna slås samman i ett avsnitt. Vampyrer, vampyrdödare och monsterjägare.

Sätt ihop två karaktärer i nr 1 som skulle kunna bli ett helt okej par. (Buffy)
Jag har alltid velat se Giles tillsammans med Joyce Summers, sedan avsnittet då de, under en förbannelse som gjorde att alla vuxna blev som tonåringar igen, hade en liten romans.

Har nr 5 inspirerat dig? (Supernatural)
Nja, jag vet inte. De har ibland gett mig nya saker att vara rädd för - och sätt att låtsas som att jag inte behöver vara mörkrädd. Jag sov faktiskt med salt bredvid sängen en gång när jag var jättejättemörkrädd (för en annan anledning, men salt kändes som betryggande på något sätt).

Vilken serie mellan 3 och 5 har det bästa castet? (True Blood och Supernatural)
Om man ser till castet i Supernatural så har de ju väldigt få huvudroller. I första säsongerna så hade de ju bara Sam & Dean, men sedan dess så har det ju kommit en del karaktärer som har fått vara med lite mer: Bobby, Castiel, Ruby osv. True Blood har ju en hel uppsjö av intressanta karaktärer med duktiga skådespelare (älskar Terry, Lafayette och Pam av de mindre sedda karaktärerna t.ex.). Så det blir nog en tie. Eller så säger vi Supernatural för att de har Jensen. Jared är däremot inte det skarpaste ljuset i julgranen.


Jag ändrar mig. Hur kunde jag låta Jensen väga upp alla underbara karaktärer och skådespelare som finns i True Blood? Ett ihopplock av karaktärer som är värda att nämnas: Jason Stackhouse, Terry Bellefleur, Andy Bellefleur, Arlene, Hoyt Fortenberry, Jessica, Pam, Lafayette och såklart Eric.

Vilken serie mellan 2 & 4 har den bästa intro musiken? (Veronica Mars och Bones)
Veronica Mars har helt klart det bästa introt. We Used to Be Friends med The Dandy Warhols är ju jättebra och om jag ska vara ärlig så vet jag faktiskt inte hur introt till Bones går. Jag kommer ihåg hur bilderna ser ut och att det är något instrumentalt, men jag kommer inte ihåg hur det låter. (Fast bäst intro av alla serier jag har nämnt har ändå True Blood!)

From Dead to Worse av Charlaine Harris (2009)

Jag har verkligen kommit in i Sookie Stackhouse-böckerna nu och jag har börjat undra om de någonsin var så här bra tidigare. Det är mycket som det har blivit nedskärt på - och de känns mycket mer genomtänkt upplagda nu. Mycket av allt det där röriga, alla attacker och mystiska händelser har blivit nedskärda till en mer lättöverkomlig dos - inte för lite, men inte heller för mycket. Lagom för att man ska komma ihåg det och för att det ska bli spännande varje gång något händer. 

I "From Dead to Worse" (ej på svenska) är det uppror i både varulvssamhället och vampyrsamhället i Louisiana. Sookie försöker att hålla sig utanför det då hon har annat att tänka på: Sandra Pelt försöker än en gång göra livet surt för henne och utöver det så har hon precis fått kontakt med en annorlunda släkting. Men som Sookie har upptäckt så många gånger tidigare: det övernaturliga samhället är inte det lättaste att hålla sig borta från och utan att hon riktigt vet hur hon hamnade där så är hon än en gång mitt i smeten. 

Det mesta som jag har att säga har jag sagt antingen här ovanför eller i förra recensionen, men jag har lite få saker att fylla på med. Dels över hur lite sex det var i den här boken - samt i den förra. Det känns som att böckerna har blivit lite mindre tantsnusk - och lite mindre våldsamma. Sookie blir inte svårt skadad i vart och varannat kapitel längre, utan det är som... mindre. Lite mer verklighetstroget liksom. Kanske så har Charlaine Harris fått klagomål på att hennes böcker innehöll för mycket sex och att Sookie råkade ut för alldeles för mycket våld, eller så har hon bara skurit ned på det lite till förmån för annat.
Och jag gillar det.

High five!

Igår när jag såg på Scrubs, följt av How I Met Your Mother på TV6 när jag inte kunde sova så kom jag på en sak som båda serierna har gemensamt, förutom att de är de enda tv-serier som jag och min pojkvän har sett tillsammans under vårt 1,5år långa förhållande (vi har betat av 9 säsonger av Scrubs och 6 säsonger av HIMYM, några avsnitt varje kväll) - båda serierna innehåller en manlig karaktär som high fivar i alla möjliga situationer och oftast döper sina high fives efter situationen.

Scrubs har The Todd...

... och How I Met Your Mother har Barney Stinson:



På tal om det så hittade jag även den här scenen när jag letade efter ett klipp där Todd highfivar. Känner vi igen det där "even though you are only his second best friend"-pratet från någon annan karaktär, kanske den som alldeles nyss nämndes.... Fast i och för sig, så var ju Todd före Barney. Hm...

När Adlibris har kampanj...

När Adlibris hade 2 engelska pocket för 69 kr-kampanj så kunde jag inte låta bli. Trots att det inte fanns med några böcker som jag har haft ögonen på eller ens känt mig sugen att köpa tidigare, så var jag tvungen - för en del intressanta fanns det dock.

Införskaffade Draculasequelen "Dracula: The Un-Dead" av Dacre Stoker, en bok som jag tror kan vara lite utav en flopp och ett försök att få fram lite mer pengar av sin kände släkting. (Om man är någons great-grand nephew, vad är man då?). Till den så valde jag "The Lace Reader" av Brunoria Barry, en bok jag aldrig hört talas om, men som jag tror kan vara något för mig då de jämför den med "Den trettonde historien" av Diane Setterfield. Och så såklart, "Dead in the Family" av Charlaine Harris. Jag har verkligen fastnat för Sookie-böckerna och har precis läst ut den åttonde boken. Recension kommer snart.

5 sugiga saker

1. Jag kommer inte in på Swedbanks Internetbank utan får bara upp ett meddelande om att hemsidan ligger nere tillfälligt eller har flyttats till ny adress... och jag har en räkning som ska vara betald imorgon. Räkningen kommer för övrigt från Adlibris.
2. Jag har glömt min hårborste hos en kompis och kommer att få gå till skolan med en risbuske på huvudet imorgon.
3. Det har regnat hela dagen, och inte så där mysigt sitta-och-läsa-under-en-filt-regn utan grått, kallt och disigt. Plus att jag lika inte skulle ha tid att mysläsa även om det hade regnat så.
4. Vampyrer.
5. Jag - på mina sockerfria sugtabletter.

Saker som inte suger:
Jensen Ackles i Dark Angel.

Ett litet grönt paket

Idag när jag kom hem så låg det ett blött, grönt kuvert i min brevlåda. Som tur var så hade det fina paket som min bokvän skickat inte tagit skada och jag kunde snabbt packa upp:
Ett jättefint kort med ett personligt brev
En tvål med lavenderdoft
En ask med sockerfria sugtabletter
och "A Heartbreaking Work of Staggering Genius" av Dave Eggers, en bok som jag inte hört talas om, men efter en snabb googling kommer att se fram emot att läsa i sommar.

Tack så mycket, bokvännen! (Som jag nu vet är Anna på Anna Fair and True).

All Together Dead av Charlaine Harris (2007)

Jag har ju som sagt återupptagit mitt läsande av Southern Vampire-serien efter ett uppehåll som sträckt sig från November 2008, så det var helt klart dags att börja nu.

I "All Together Dead" (ej på svenska) så åker Sookie på vampyrkonferens tillsammans med Louisiana-vampyrerna. Drottningen av Louisiana, Sophie-Anne, ska upp i vampyrdomstol efter händelser i förra boken och vill att Sookie ska komma med för att läsa de andra vampyrernas mänskliga kompanjoners tankar och se om någon av de andra vampyrerna är fientliga mot henne. Det passar Sookie bra, då hon behöver pengarna och då hennes pojkvän, vartigern (min översättning av weretiger) anordnar evenemanget. Allt hade kunnat vara frid och fröjd - om det nu inte hade varit för de där irriterande Fellowship of the Sun.

I början så hade jag lite problem att komma in i boken. Sookie pratar mycket om händelserna i förra boken, "Definitly Dead", och ganska snart i boken så dyker det upp en häxa Amelia och hennes pojkvän Bob, så jag var flera gånger tvungen att gå in och läsa lite på wikipedia om vad som egentligen hände i förra boken. Det finns ganska många vampyrer, häxor och varulvar som Sookie har stött på i sina dagar, så det är svårt att hålla reda på alla - speciellt efter 3 år.

Jag gillade inte "Definitly Dead" när jag läste den och tyckte att det var något som saknades och att det var alldeles för mycket av vissa ingredienser och jag minns att jag skrev att jag tyckte att den där magiska essensen som Southern Vampire-serien innehåller saknades. Om så var fallet så hade den helt klart kommit tillbaka i denna boken. Boken kändes mycket mer sammanhållen - mycket mer. Jag tror aldrig att jag har läst en sådan uppstrukturerad Sookie-bok förut - eller en bok där Sookie slipper ta stryk. Oftast så är ju böckerna en våldkavalkad.

Ett välkommet återseende var det mellan mig och Eric, som faktiskt verkar ha fått ett starkare grepp om historien och som jag tycks ana kommer att ha en ännu större plats snart. Jag gillar honom mycket mer än Quinn, vilket till stor del beror på att Quinn är en sådan vag karaktär. Han har nu varit med i tre böcker och jag tycker inte att jag har något som helst grepp om honom. Jag skulle gärna vilja att Mrs Harris utvecklar honom lite eller hittar en annan kille åt Sookie - Eric till exempel.

Jag gillade boken, allt som allt, och ser fram emot att få läsa de andra. Det känns som att serien har fått ett rejält uppsving sedan senaste boken. Jag tänkte ju spara dem till i sommar, men kände att de var perfekta "inför tentan"-böcker som inte kräver alltför mycket av läsaren, så nu börjar jag med nästa bok direkt, "From Dead to Worse". Sedan så har jag ju förhandsbeställt tredje säsongen av True Blood och borde få den snart -  dock så ska den inte påbörjas förrän efter tentan.

Spänning: 4
Handling: 4
Engagemang: 4
Språk: 3
Karaktärer: 4
Summa: 3,8

Dark Angel: Säsong 1

(I stort sätt spoilerfri, spoilers är markerade och det varnas före dem)

Handling: I DARK ANGEL spelar Jessica Alba Max en mänsklig prototyp med genetiska förbättringar och attityd så det räcker och blir över. 

Efter att ha rymt från sina militära handledare, jagas hon genom 2000-talets underjordiska gatuliv. När Max försöker undfly förföljarna och återförenas med sina överlevande "syskon" kommer Logan Cale (Michael Weatherly) till hennes hjälp. Logan är en idealistisk cyber-journalist som kämpar mot korruption och en förtryckande regim. Även om den iskalla och tuffa Max till en början nobbar Logans försök att värva henne till korståget, bidrar hon till sist med sina unika förmågor i kampen mot de hänsynslösa makthavarna i det nya årtusendet. (från CDON)

Jag måste säga att jag verkligen hade underskattat denna serie. Jag köpte första säsongen av Dark Angel av tre enkla anledningar:
1. Jensen Ackles har en roll i serien (dock endast i ett avsnitt i första säsongen, han är visst med mest i andra)
2. Den kostade 99 kr på CDON.
3. Huvudrollen var en ung kvinna med kampsportskills, alltså min tekopp.

Jag trodde inte att serien skulle vara särskilt bra utan bara vanlig, dussinunderhållning som jag skulle kunna titta på någon gång om jag hade lite att göra (I wish). Under första avsnittet, den otroligt långa dubbelavsnittpiloten, så såg jag faktiskt inte så mycket som jag gillade. Jag gillade absolut inte Max (Jessica Alba), seriens huvudroll, utan tyckte att hon var för... åmig och att serien mest verkade handla om hur hon gjorde snygga saker samtidigt som hon var sexig. Att det inte fanns så mycket innehåll på ett djupare plan. Åh, hur fel kunde jag ha där. Samtidigt så var seriens språk svårt att förstå.

Det gick inte särskilt länge förrän jag helt tog tillbaka min första åsikt. Det visade sig att när man får lära känna Max lite mer och se henne interagera med andra karaktärer på ett annat sätt, där man ser karaktärernas relation och förstår dem lite bättre, då var hon underbar. Jag har insett en sak (anekdotvarning!) här om helgen när jag var ute tillsammans med en kompis hemifrån: tjejer som ser bra ut får konstant uppmärksamhet för att de ser bra ut och får ofta höra det - och detta är ovälkommet och obekvämt. Särskilt av fulla killar. Helt plötsligt så inser jag att det jag tidigare såg som att Cameron hela tiden vill trycka upp Max snygghet i ansiktet på oss faktiskt är ganska verklighetstroget. Tjejer som ser så pass bra ut som Max/Alba och som utstrålar sådan självsäkerhet - de får höra hur bra de ser ut... ofta. (Sedan så tror jag visst att de ville påminna oss tittare om hur utomjordiskt snygg Max är och därför slänger in några busvisslande gangsters då och då).

Det jag gillar i serien är de tre främsta "förhållandena" som Max har; det till hennes familj, till Logan och till sina vänner, då det är vad jag gillar mest med serien.

Max, X5 och Lydecker
Vad jag kommer ihåg så har vi hittills i serien fått se 10 X5s: Max, Zach, Tinga, Brin, Jace, Krit, Syl, Zane, Eva och Ben - men jag gissar att det är fler på vänt i andra säsongen, då man i tillbakablickarna från deras barndom ser att de är klart fler än tio stycken (sedan så kommer ju Jensen Ackles tillbaka i nästa säsong som Bens tvillingbror Alec). Jag älskar X5:sen, dessa genetiskt förstärkta barn som drillats till soldater och hur starkt de känner för varandra. Hur de är varandras enda familj och hur de sörjer de som blev kvar på Manticore.

Jag älskar även Lydeckers del i det hela. Hur han går från att vara en anonym "Big Bad", den korrumperade, hänsynslösa militären som leker med små barns liv, tar ifrån dem deras barndom och lär dem att döda, till att faktiskt bli en människa - som jag i alla fall hade riktigt mycket sympati med. Hur han till skillnad från andra högt uppsatta militärer i Manticores ledning faktiskt bryr sig om "his kids" och jagar efter dem, inte bara för att han inte vill att de ska vara fria i världen så att andra länder kan få tag i dem och bli mer genetiskt framgångsrika än USA, utan även för att han vill ha hem dem, för att kunna vaka över dem. Älskar finalen måste jag säga, samspelet mellan X5:sen och Deck.

Spoiler: Jag gillar Zach, den typiska storebrodern (hur fattar jag dock inte då de alla måste vara födda ungefär samtidigt), fast inte i sig själv utan som en del av hela X5-navet. Hur han försöker att skydda sina syskon och hur hans relation till Max är något helt annat än till de andra syskonen. Finalen säger jag bara. Älskar den där sista bilden av Zach, där han offrar sig för Max och han faller ner över hennes bröst död. 

Max och Logan
Det finns få relationer som jag tycker har fått växa fram så fint som kärleken mellan Max och Logan. Det kändes så naturligt på något sätt. I början så gjorde de bara varandra tjänster och gentjänster, samtidigt som man såg att de ändå var intresserade och sedan kom det där stadiet där ingen av dem vågade ta det sista steget, medan de i stort sätt riskerade livet för att hålla den andra vid liv.

Jag gillar speciellt hur Logan får lov att sitta i rullstol och fortfarande vara stark. Jag tycker att det är ganska vanligt på TV att karaktärer som sitter i rullstol oftast blir skjutna framåt, men här har vi en man som verkar ta sig överallt själv, utan särskilt mycket hjälp - och som oftast hjälper vår hjältinna att ta sig ifrån ställen där hon har blivit omringad. Sedan så är han ju sjukt snygg också med de där glasögonen.

Spoiler: Än en gång - finalen! Mitt hjärta höll på att brista vid Deck och Logans samtal, när Max vill rädda/stoppa Brin och Lydecker inte vill ge henne informationen om hur hon ska ta sig dit, men Logan förstår och ger den till henne, trots att han vill ha ut henne ännu mer än Lydecker - och sedan när hon dör i hans armar. Jag gillar de där "dör i [insert passande karaktär som älskar den första karaktären]s armar"-scenerna.

Max och Original Cindy
Jag var inte särskilt förtjust i Max första rumskompis, vars namn jag inte kommer ihåg, men jag älskar Original Cindy och hennes attityd. Gillar hur hennes och Max vänskap får vara just vänskap och inget "du är jättesnygg och jag är lesbisk, så jag blir förälskad i dig"-crap.

Här vill jag bara infoga en finfina fanvideo som en kompis till mig skickade då hon hörde att jag gillade X5-relationerna. Tror inte att det är några spoilers egentligen, då man inte förstår särskilt mycket av händelserna.



(Pluspoäng för att stillbilden är på Jensen!)

When Jensen Met Misha

Dr Sara diagnostiserar fantasykaraktärer

Genetik är rätt så skoj, för man kan tillämpa det på så många olika sätt som gör det hela mycket roligare. 

T.ex. så kan man sitta och diagnostisera olika fiktiva karaktärer, samt räkna ut risken att deras barn kommer att få ett speciellt anlag (alt. bli missbildade).

Idag på föreläsningen så pratade vi om variabel expression, som är ett problem när man ska försöka bestämma hur en sjukdom nedärvs då sjukdomen uttrycks på olika sätt hos olika personer - och ett av dessa symptom som man kan få är en vit strimma i håret. Hm, sa jag och tänkte direkt på Polgara från "Sagan om Belgarion/Mallorea". Kan hon möjligen ha Waardenburgs syndrom?

Sedan så har vi pratat en hel del om inavel, vilket har fått mig att förstå varför Aerys "The Mad King" Targaryen (samt hans son Viserys) var just galen. Incest ger visst 50 % chans för mental retardation eller andra psykiska problem. Det förklarar ju också varför karaktär-som-jag-inte-ska-nämna-vid-namn-för-att-inte-spoila är som han är (snacka om närbesläktade föräldrar!).

Judas, Jensen och genetik

Liten update om vad som händer i mitt liv just nu:

Jag pluggar mig blå i ansiktet, då jag precis har insett att jag har ju helvetestentan om tre och en halv vecka (!) och har tre avsnitt kvar av kursen - samt att jag måste repetera 4,5 månaders studier på några få dagar. På grund av detta så blir det inte så mycket läsning, speciellt inte då jag verkligen har fastnat för Dark Angel och väljer att se Jessica Alba slåss med diverse militärklädda snubbar och Michael Weatherly rulla omkring och vara fin istället för att läsa. Har dock påbörjat "All Together Dead" som lite lätt läsning ifall tid skulle uppstå. Kanske till helgen.

Jensen Ackles var med i Dark Angel för något avsnitt sedan och sopade mattan med alla andra. Jag bryr mig inte om att han spelade en psykotisk, transgenetisk mördarmaskin - han var underbar i alla fall. Det är något med hans ögon. Veronicas pappa har också en återkommande roll i serien! Dock så tror jag inte att rollfiguren har något namn, har i alla fall inte hört det nämnas.

Jag har förövrigt ägnat två dagar åt att fundera på vem den där killen som spelar Judas i Judas-videon är och var jag känner igen honom ifrån (och så klart glömt bort att googla det när jag väl satt vid datorn). Nu har jag dock svaret:

Judas är...



Norman Reedus a.k.a Murphy MacManus från Boondock Saints.

Den döda älskarinnan av Théophile Gautier (1836)

Jag brukar ju ha lite problem när det gäller novelläsning då det går emot mitt lässätt. Jag gillar att komma djupt in i en historia och brukar därför ha svårt att upprätta en kontakt med personen i novellen innan dess berättelse har nått sitt slut. Oftast så är det så att just som jag börjar känna något - då tar det slut.

Under bokrean så stötte jag på denna novellsamling och fastnade direkt för den, då den både var billig och skyltade med att erbjuda vampyr- och andra skräckromantiska berättelser från 1800-talet. Inte kunde jag väl motstå det inte?

Gautiers novellsamling innehåller fyra noveller med övernaturliga teman och på 88 sidor så är inte novellerna särskilt långa. Här nedan följer vad jag tyckte om dem:

"Den döda älskarinnan" (La Morte Amoureuse)
Titelnovellen handlar om den unga prästen Romauld som samma dag som han blir prästvigd får syn på en underskön kvinna, Clarimonde, som sedan hemsöker honom i hans drömmar - eller är det bara drömmar? Denna novell var anledningen till att jag köpte novellsamlingen överhuvudtaget på bokrean: vampyrvibbarna som finns i denna novell. I "Den döda älskarinnan" så finns alla tecken på klassisk romantik med: postkolonialism, en inte alltför rumsren kvinnosyn och mysticismen. Clarimondes svarta tjänare utgör den postkoloniala vinkeln, Clarimonde själv utgör den inte alltför rena kvinnosynen där hon mest medverkar för att hennes skönhet ska beskrivas och för att hon är "demonisk" och står i förbund med Satan - och det tar uttryck genom att hon gillar att anordna orgier. Själv så tycker jag inte att Clarimonde är särskilt skrämmande, utan Romauld får väl skylla sig själv om hon hemsöker honom i drömmen. Om hon nu inte hade varit en vampyr så hade det ju varit hans eget fel ändå. Typiskt män att skylla på kvinnor och trolldom bara för att dölja sin egen sexualitet (ta typ Henry VIII "neeeejdå, jag uppvaktade inte alls Anne Boleyn i 7 år av egen vilja, utan hon förhäxade mig!"). Novellen var dock så där myspysig som bara litteratur från 1800-talet kan vara.

"Den dubble riddaren" (Le Chevalier double)
Mitt första intryck var att det här låter som en gammal sägen, en sådan där som man kan tänka sig ska dyka upp i en annan fantasybok, berättandes av någon gammal man eller kvinna vid en brasa en natt. Handlar om en ung riddare och greve som är född under 2 stjärnor, en röd och en grön, och som måste kämpa mot sig själv för att bli en person igen. Fungerar som en moralisk saga då det avslutas med en uppmaning att unga damer inte ska kasta en blick på böhmiska sångare som reciterar diaboliska och berusande dikter (?) och att man ska kämpa mot sitt inre, dåliga jag, trots att man måste såra sig själv med svärdet. Väldigt brasberättande, men ingen litterärhöjdare, däremot riktigt, riktigt underhållande (som sista meningen t.ex: "Om ni undrar vem som har berättat oss denna historia från Norge så är det en svan, en vacker fågel med gul näbb som kommit från fjordarna". Jaha?).

"Mumiens fot" (Le Pied de momie)
En man köper en mumiefot tillhörande en egyptisk prinsessa på ett antikvariat och får sedan besök av fotens ägare. Jag förstår mig inte riktigt på denna novellsamling. Jag hade fått för mig att det skulle vara skräckhistorier och det står faktiskt skrivet på baksidan: "..låter sin svarta fantasi flöda i dessa skräckromantiska noveller" - saken är bara det att jag inte ser skräcken. Mer om det längre ner. Jag har faktiskt ingen kommentar för denna novell - utan jag glömde den i stort sätt direkt efter att jag hade läst den.

"Två aktörer för en roll" (Deux acteurs pour un rôle)
En ung skådespelare står inför ett tilltaget erbjudande om en fast roll på en teater - och detta är precis vad han behöver för att kunna gifta sig med sin ungdoms kärlek. Han ska spela rollen som demon och gör det med bravur... tycker alla utan en man som själv är riktigt demonisk.

En liten tanke som slog mig var detta: alla novellerna handlade om män och fokuserade mycket på kampen om deras renhet. Vi har prästen som blir ledd till synder av en demonisk kvinna, vi har skådespelaren som sätter sin själ på spel genom att leka demon och vi har riddaren med två sidor där den "bra" sidan försöker att segra.

Dock så kan jag inte säga att novellsamlingen var någon höjdare. Jag tror inte att det endast beror på att jag är en ovan novelläsare, utan även på att jag hade förväntat mig något annat. När man talar om rysare så hade jag tänkt mig något lite mer... suggestivt. Tänk "Dracula", lite nervkittlande, men ändå starkt kryddat med 1800-talets skräckromantik. Denna novellsamling innehöll dock mer av romantiken än det nervkittlande - men det är inget jag klagar över, då jag älskar böcker som är skrivna under den epoken. Jag gillar språket, hur stort inflytande naturen har (tänk på att de ALLTID beskriver vädret i alla situationer, så man vet alltid om regnet faller stilla eller om det stormar eller om det är solsken) och hur alla människor liknas med det ena än det andra.

Det var ingen favorit - men underhållande läsning. Titelnovellen var den absolut bästa och även den längsta, samt den enda som faktiskt kändes lite som att novellsamlingen var inne på rätt skräckromantiska spår.

Spänning: 2
Språk: 3
Engagemang: 3
Handling: 2
Myspysighet: 5
Summa: 3

Make it work!

Vad gör jag nu för tiden? Jo - pluggar, labbar och ser på youtubeklipp med Tim Gunn och önskar att TV3 kunde sända ännu en repris på Project Runway från början.



Just ja, jag har äntligen börjat se på Dark Angel på allvar nu och har kommit fem avsnitt in i serien. Tänkte att jag skulle ge en snabb kommentar om vad jag tycker så här långt:

Jag har äntligen börjat komma över mitt ... hat är ett starkt ord, men inte så positiva känslor för Jessica Alba och gillar att Max äntligen har börjat bete sig mer som en människa och mindre som en cool tjej som försöker att vara flirtig och förförisk på det där avvisande, "coola" sättet. Eller så har jag bara vant mig vid seriens språk.

Logan Cale (Michael Weatherly) är ögongodis på hög nivå - fast jag stör mig på att ingen fattar att han är Eyes Only, eftersom hur svårt kan det vara? Det är typ Clark Kent-nivå på det hela, direkt han tar på sig glasögonen så fattar ingen i hans närhet att det är hans ögon som syns överallt.
Han får snart lite konkurrens in the running towards becoming "Seriens hunk" då Jensen Ackles gör entré om 11 avsnitt! Iiiiih! Är det  normalt att börja fangirla redan innan hans karaktär har kommit in?

Let the games begin

Det har redan börjat poppa upp Hunger Games-fanvideos på youtube, trots att filmen fortfarande inte är inspelad och jag - som har vandrat i fanvideoträsket sedan högstadiet - har redan börjat förutse vad som kommer att hända när filmen kommer att komma ut:

1. Det kommer att börja göras Peeta/Katniss och Katniss/Gale-videor... och för att mixa upp det hela så kommer det göras ett ton av Peeta/Katniss/Gale-videor också. I vissa av de videorna kommer även vara AU, så att personer som inte dör i böckerna gör det och kvarvarande karaktärer sörjer den andra till någon lugn, fin, deprimerande sång. (Alltså - min slags musik).

2. Det kommer även börja göras en massa actionfanvideos som visar hur awesome Katniss är och hur grymt Hungerspelet egentligen är, samt ta scener från andra filmer för att försöka visa vad som händer i de två sista böckerna. Jag gissar att dessa låtar kommer att överanvändas: Get Out Alive (jag menar "burning on the inside"? Som att något fan skulle undgå att göra kopplingar till Katniss), Time of Dying, Animal I've Become och Riot, alla av Three Days Grace. Jag hade en Three Days Grace-period på högstadiet - och det verkar en hel del fanvideomakers också ha haft för dessa låtar används ganska ofta. Speciellt till Supernatural.

Exempel på fantrailers som jag har hittat under min youtubesurfning:

Mockingjay av Suzanne Collins (2010)

Idag på bussen hem så läste jag sista delen i "The Hunger Games" och jag kan hålla med de recensioner jag har läst av boken, för sista delen är faktiskt den svagaste. Det här inlägget kommer även att innehålla en SPOILERVARNING för de som inte har läst första boken "The Hunger Games" (Hungerspelen) eller andra boken, "Catching Fire" (Fatta eld), då det är omöjligt att förklara handlingen på denna utan att ge bort detaljer ur slutet på de tidigare böckerna. Jag ska dock försöka hålla mig vag.

I "Mockingjay" (Revolt) så sitter Katniss i distrikt 13 och vet varken ut eller in. Hon vet inte om Peeta fortfarande lever och grämer sig över vad the Capitol kan tänkas göra med honom för att få ut information om rebellerna. Hon vet inte om hon ska ta på sig den roll som rebellerna och distrikt13s president vill och bli en frontfigur för upproret. Efter bombningen av distrikt 12 och den senaste Hungerspelavslutningen så har alla distrikten vänt sig mot the Capitol och i de flesta pågår hårda strider. Katniss ställs inför en stor gråzon: vad är egentligen tillåtet i krig och vad ska man prioritera? Att kämpa för det man tror på - eller att skydda de man står nära? (Gah, vad jag är luddig och melodramatisk!)

Boken fortsätter i samma stil som de tidigare delarna och är stundtals så spännande att mitt hjärta sitter i halsgropen. Misstron och paranoian sätter sig även efter denna bok, men inte lika starkt. Jag gillar alla referenser som Katniss gör om att detta uppror också är som ett Hungerspel, för jag ser också de likheterna. Det är samma grundsaker som läsaren och Katniss ställs inför - får man gör vad som helst för att själv överleva? Vem kan man lita på och hur vet man att de personerna inte sticker en i ryggen senare?

Å andra sidan så kändes det lite stressat och inte lika rörande och nervspelande som de tidigare böckerna. Medan jag satt på helspänn nästan hela de två första delarna med en känslotornado inuti (sorg-ilska-desperation) så fick jag söka djupare i denna bok för att hitta till det där känslocentrumet. Trots att mycket tragiskt hände så kände jag inte lika... mycket. Det kändes som att jag hade velat ha mer tid för att ta in vissa händelser och bättre avslut på vissa för att kunna uppskatta dem på riktigt.

Dock så älskade jag Peetas återkomst. Så otroligt bittert och vilket bakslag. Mitt förälskade tonårshjärta skrek av fasa, för jag kunde verkligen sätta mig in i den där situationen. Jag skulle ärligt talat bara vilja lägga mig ner och dö om det hände mig. Dock så känns det som att det skulle kunnat göras ännu mer olidligt på något sätt, med lite mer tid.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska förklara det här. För hur ska jag kunna sätta ord på den där dubbeleggade känslan inuti mig. Den som både älskar boken, men ändå känner sig besviken - trots att jag inte kan komma på ett enda konkret förslag på vad jag tyckte var dåligt. Allt jag tänkte på får jag avfärda med "men det där gillade jag ju!". Det var bara något som saknades, någon ingrediens som gav smak, men inte tillräckligt och något som hamnat i obalans.

Slutet var däremot fenomenalt i samma pseudohoppfulla sätt som hela "Hunger Games"-serien egentligen har haft. Att det man tror är bra egentligen inte behöver vara det. Att bara för att Katniss vann Hungerspelen och överlevde så behöver inte det betyda att hon är säker och kommer att leva ett lyckligt liv. På samma sätt känner jag efter att ha läst ut "Mockingjay". Det är inget upplyftande slut, för trasigare människor får man leta länge efter för att hitta.

Språk: 5
Handling: 4
Karaktärer: 4
Spänning: 5
Engagemang: 5
Summa: 4,6

A Game of Thrones: S01E02

En sak som genast slog mig när Jon rider mot väggen: Var är Ghost? Han har inte setts till mer än när Jon hittade honom och när man ser att de rider, både på ängen och genom skogen så syns han inte till. De kan väl ändå inte utelämnat honom? Han har ju en mycket viktigare roll än t.ex. Nymeria i böckerna och Nymeria har ju fått vara med...

Nu ska jag fortsätta se avsnittet - återkommer mer fler funderingar senare.

Update: Jag älskar scenerna mellan de olika medlemmarna i familjen Stark - särskilt avskedsscenerna mellan Jon och hans syskon - och men tycker att Daenerys fortfarande bara är med för att kunna ha sexscener. Jag tycker att serien är fenomenal på att skapa vackra, verklighetstrogna bilder: ex. hur det ser ut inuti Winterfell, kläder, rekvisita och miljöerna. Även skådespelarna känns autentiska på något vis.

Några småsaker som jag "störde" mig på i avsnittet (för en filmatisering är ju omöjlig att göra utan att jag stör mig på saker):

1. Cerseis förlorade barn som såg ut exakt som Robert. Varför berättar Cersei om sin kärlek till sin första son som hon förlorade, en son som såg ut exakt som Robert och som dog i en feber? Vad jag vet så existerade inte detta barn i böckerna. Jag skulle kunna ha överseende med det, om det nu inte hade varit för att böckerna tydligt pekar ut att Cersei inte hade något barn med Robert och när hon blev gravid med honom så såg Jaime till att hon tog bort dem för att han var avundsjuk.Dock så förstår jag ju varför de har med den scenen - för att ge Cersei en mer human sida också, en sida som man inte ser förrän mycket längre fram i bokserien.

2. Daenerys och Khal Drogos förhållande. Låt mig säga: Aaaargh! Det summerar upp allting.