Prolog: När jag började att skriva det här inlägget så var det den 15 mars och redan då så inledde jag inlägget (som ni kommer att se sedan) med att säga hur länge sedan det var jag skrev ett hyllningsinlägg. Nu är det ännu längre sedan, men jag har varken haft ork, tid eller inspiration, men nu så tänker jag spendera Earth Hour med att blogga lite. (Självklart så har jag dragit ur laptopen!).
Nu var det ett tag sedan jag skrev ett hyllningsinlägg, så jag tycker att det är dags att ta tag i det igen innan jag helt glömmer bort det. Avigt nog så har jag fortfarande inte skrivit någon hyllning till de som jag tänkte hylla först (Buffy & Veronica) då det är alldeles för svårt att sätta ner mina känslor för dem på pränt och att förklara vad det är som är så awesome med dem.
Betydligt lättare är det att förklara vad som är så bra med Katniss Everdeen. Nu så har jag ju inte läst den avslutande delen i "Hunger Games"-trilogin, men två böcker räcker bra för att inse Katniss storhet.
Vad är Katniss storhet? Jo, det ska jag ta och förklara. Jag gillar hur hon sticker ut från de hjältinnor som vi oftast får möta i YA-böcker, ta till exempel Bella Swan och Nora Gray (från "Hush, Hush"). Medan dessa endast är modiga när deras "älskade som de inte kan leva utan" är i fara och vars liv verkar snurra runt killen i deras liv, så har Katniss båda fötterna på marken och är modig för sin egen skull, inte för en kille. Hon är tjejen som trotsar the Capitols regler och ger sig ut i skogen för att tjuvjaga för att få mat till sin familj.
Så här skrev jag i min recension av "The Hunger Games": "Katniss är en av de mest lättgillade hjältinnorna jag har stött på i ungdomslitteratur på ett bra tag. Senast jag fick samma känsla måste ha varit för Ellie Linton i "Igår när kriget kom" när jag läste de böckerna i åttan".
När jag tänker efter så är de nog ganska lika, Katniss och Ellie. Båda är tjejer som inte bara satt passiva, utan slog tillbaka, kämpade för sitt liv och gjorde uppror mot de makter som försökte trycka ner dem. Både är tjejer som är en del av en kärlekstriangel, men inte på det där Edward-Bella-Jacob-sättet som bara är creepy och där pojkvännen definierar flickvännen, utan de lyckas vara tre skilda personer och bete sig och tänka som tre skilda personer, trots att två pojkar och en tjej är inblandade. (Okej, i "Tomorrow When the War Began" så är det väl inte samma "vem ska hon välja!?"-kval som i tidigare nämnda böcker, utan det är mer subtilt - som med Katniss).
Jag gillar att Katniss inte, som så många andra kvinnliga huvudpersoner i YA-serier, bryr sig särskilt mycket om sitt utseende. Om att hon inte är osäker och ägnar tid åt att obsessa om hur hon ser ut, utan istället tycker att det är fånigt när de försöker att göra om henne till något hon inte är. Nu när jag tänker efter, så kommer jag bara ihåg stycken från boken där Katniss tycker om sitt utseende och tycker att hon ser bra ut. Det är ovanligt - och starkt.
Jag gillar hur Katniss lyckas vara både hård och mjuk på samma gång. Hon känns som en människa samtidigt som hon stretar emot och lyckas med övermänskliga bedrifter. Hon är en superhjälte utan att förlora de där felen som vi människor måste kämpa emot - och jag gillar nästan delarna i "Catching Fire" där Katniss inte måste slå tillbaka mot the Capitols försök att mörda henne bäst. De där delarna där Katniss är hemma och i pseudosäkerhet.
Jag ser fram emot att läsa sista boken och om det är någon som lyckas slå ner the Capitol från sina höga hästar - då är det Katniss.
(Jag vet - det är tjorvigt och abstrakt, men känslor är svåra att få på pränt, särskilt när man ska motivera dem.)
lördag 26 mars 2011
fredag 25 mars 2011
"My hair like Jesus wore it, hallelujah I adore it"*
(* Väldigt off-topic rubrik, men den blir sammanknuten längre ner. Hade bara lite rubriktrubbel och jag älskar den raden ur Hair, så jag använde den).
Nu har jag lyckats lugna ner mig - men detta förstörde min kväll helt. Jag hade planerat att komma hem, plugga i en timme (för att få bort en del småsaker jag glömt från förra avsnittet så att jag kan fokusera på den nya avsnittet i helgen) och sedan dammsuga lägenheten - för att ägna resten av kvällen åt läsning, bloggning och tv-tittning.
Städ och pluggdelen hoppas här med helt över. Nu blir det fåtöljen, filten, tinade hallon, Bones och sedan George R.R. Martin. Plugga får jag göra imorgon.
Har för övrigt lyssnat på en "gör mig glad"-spelningslista i 40 minuter för att få upp humöret. Här är den om någon vill lyssna. (Okej, en del låtar är inte så glada om man lyssnar till text och sånt, men de får mig glada. Typ Map of Problematique - för det var min ultimata sjunga-i-bilen-låt när jag lyssnade på Muses skiva HAARP i bilen. Jag älskar det där "I can't get it riiiiiiiiiiiiiight, get it riiiiiiiiiiiiiiight since I met you" på 3:07 - av någon anledning så låter det alltid jättesnyggt när man sjunger det i bilen...)
Annan humörhöjare: Dessa låtar gör mig alltid glad. Jag är bara lite besviken på mig själv att jag aldrig har lyckats så längre än till just Hair... Kanske dags att se slutet av filmen?
Nu har jag lyckats lugna ner mig - men detta förstörde min kväll helt. Jag hade planerat att komma hem, plugga i en timme (för att få bort en del småsaker jag glömt från förra avsnittet så att jag kan fokusera på den nya avsnittet i helgen) och sedan dammsuga lägenheten - för att ägna resten av kvällen åt läsning, bloggning och tv-tittning.
Städ och pluggdelen hoppas här med helt över. Nu blir det fåtöljen, filten, tinade hallon, Bones och sedan George R.R. Martin. Plugga får jag göra imorgon.
Har för övrigt lyssnat på en "gör mig glad"-spelningslista i 40 minuter för att få upp humöret. Här är den om någon vill lyssna. (Okej, en del låtar är inte så glada om man lyssnar till text och sånt, men de får mig glada. Typ Map of Problematique - för det var min ultimata sjunga-i-bilen-låt när jag lyssnade på Muses skiva HAARP i bilen. Jag älskar det där "I can't get it riiiiiiiiiiiiiight, get it riiiiiiiiiiiiiiight since I met you" på 3:07 - av någon anledning så låter det alltid jättesnyggt när man sjunger det i bilen...)
Annan humörhöjare: Dessa låtar gör mig alltid glad. Jag är bara lite besviken på mig själv att jag aldrig har lyckats så längre än till just Hair... Kanske dags att se slutet av filmen?
Identitetsstöld
Jag tänkte skriva en massa fina inlägg ikväll - men det blev inte som jag hade tänkt.
Jag är jävligt förbannad. Förbannad på idioten som har kapat min identitet och gjort ett konto på tradera och budat på saker. Kul - du förstörde just min lugna fredag som jag skulle ägna åt att se på Bones och mysa. Nu blir det till att prata med polisen istället (i skrivande stund har jag köplats 23).
En sak som är lugnande:
Adressen som är angiven är den som jag är folkbokförd på och inte den som jag själv använder. Det står nämligen ett nummer på pappret från skatteverket och ett på min brevlåda, så jag anger alltid brevlådenumret när jag själv anger min adress då posten ibland har svårt att förstå vart breven ska då de fortfarande inte har bytt nummer på brevlådorna. Så det är alltså någon som har hackat mina uppgifter ur ett system - typ från sjukvård, försäkringskassan osv. och inte någon jag känner privat. Det känns ju i alla fall lite lugnare.
Nu blir jag ju lite orolig... vilka andra sidor är jag registrerad på?
Jag är jävligt förbannad. Förbannad på idioten som har kapat min identitet och gjort ett konto på tradera och budat på saker. Kul - du förstörde just min lugna fredag som jag skulle ägna åt att se på Bones och mysa. Nu blir det till att prata med polisen istället (i skrivande stund har jag köplats 23).
En sak som är lugnande:
Adressen som är angiven är den som jag är folkbokförd på och inte den som jag själv använder. Det står nämligen ett nummer på pappret från skatteverket och ett på min brevlåda, så jag anger alltid brevlådenumret när jag själv anger min adress då posten ibland har svårt att förstå vart breven ska då de fortfarande inte har bytt nummer på brevlådorna. Så det är alltså någon som har hackat mina uppgifter ur ett system - typ från sjukvård, försäkringskassan osv. och inte någon jag känner privat. Det känns ju i alla fall lite lugnare.
Nu blir jag ju lite orolig... vilka andra sidor är jag registrerad på?
tisdag 22 mars 2011
The Private Lives of Pippa Lee av Rebecca Miller (2008)
Det var länge sedan jag köpte denna bok och lika länge sedan jag påbörjade den. När jag började läsa "The Private Lives of Pippa Lee" så hade filmen inte kommit ut, så hade jag precis varit på min jungfruresa till London och jag hade ännu inte träffat min pojkvän. Så det är nog förståeligt att jag inte kommer ihåg exakt hur första halvan av boken var.
Varför återupptar jag utläsningen av en bok i mitten när jag inte kommer ihåg början? Jag vet faktiskt inte. Kanske för att jag har en suddig bild av början av boken: jag kommer ihåg vad som berättas. Om 50-åriga Pippas känslor inför att flyttat in i retirement neighbourhood, hennes relation med sina barn, om unga Pippas relation med sin mamma och hennes rebell när hon rymmer hemifrån. Det kommer jag ihåg, men inga detaljer.
Det kan helt enkelt vara så att jag läste ut boken för att få den avslutad, för att jag inte vill ha den stående i bokhyllan med ett bokmärke mitt i och titta anklagande på mig, men inte ville ta mig tid att läsa om den från början. Som om de där stråna som jag kommer ihåg räcker. - Faktiskt så tror jag att de var goda nog.
"The Private Lives of Pippa Lee" (ej utgiven på svenska) har egentligen inte särskilt mycket handling. Eller om jag förklarar det såhär: den har en handling, men kapitlena är korta och berättar bara episoder, vilket får mig att känna som att man gör små nedslag i Pippas liv och att det inte finns någon "kärnhandling" som i de flesta andra böcker. De flesta andra böckers handling kan man förklara med en enkel mening, men här kan man helt enkelt bara säga: "Den handlar om Pippa". Vem är Pippa då? Hon är dotter till en pillerknapprande moder som älskar henne för mycket och kväver henne med sina omsorger och sin fixering vid dotterns utseende. Hon är en ung, vilsen tonåring utan ankare som driver omkring i New Yorks bohemliv utan någonstans hon riktigt hör hemma. Hon är hustru till den karismatiska, 30 år äldre författaren Herb Lee och mamma till en mjuk son och en kantig dotter. Hon är en människa som fortfarande känner sig ung i ett område där alla är äldre och som formar ett band med grannens misslyckade 30-åriga son.
På ett sätt så var boken väldigt mysig. Jag gillade faktiskt upplägget, med de korta nedslagen som mest handlade om en stämning och om Pippas inte helt positiva känsloliv - men jag tror att det är en bok som kommer att blekna snabbt och endast lämna kvar ett suddigt minne av en bekantskap och stämning. Men det var trevlig läsning för stunden.
Språk: 4
Engagemang: 4
Karaktärer: 3
Handling: 3
Spänning: 3
Summa: 3,4
Rebecca Miller har även regisserat filmatiseringen av boken - och jag undrar faktiskt hur filmen lyckats. Jag gillar inte trailern i alla fall. Det är alldeles för mycket fokusering på Pippa och Chris - och en alldeles för romantiserad relation mellan dem. För mig så handlade boken inte om det - det var ju knappt en sidohistoria.
Varför återupptar jag utläsningen av en bok i mitten när jag inte kommer ihåg början? Jag vet faktiskt inte. Kanske för att jag har en suddig bild av början av boken: jag kommer ihåg vad som berättas. Om 50-åriga Pippas känslor inför att flyttat in i retirement neighbourhood, hennes relation med sina barn, om unga Pippas relation med sin mamma och hennes rebell när hon rymmer hemifrån. Det kommer jag ihåg, men inga detaljer.
Det kan helt enkelt vara så att jag läste ut boken för att få den avslutad, för att jag inte vill ha den stående i bokhyllan med ett bokmärke mitt i och titta anklagande på mig, men inte ville ta mig tid att läsa om den från början. Som om de där stråna som jag kommer ihåg räcker. - Faktiskt så tror jag att de var goda nog.
"The Private Lives of Pippa Lee" (ej utgiven på svenska) har egentligen inte särskilt mycket handling. Eller om jag förklarar det såhär: den har en handling, men kapitlena är korta och berättar bara episoder, vilket får mig att känna som att man gör små nedslag i Pippas liv och att det inte finns någon "kärnhandling" som i de flesta andra böcker. De flesta andra böckers handling kan man förklara med en enkel mening, men här kan man helt enkelt bara säga: "Den handlar om Pippa". Vem är Pippa då? Hon är dotter till en pillerknapprande moder som älskar henne för mycket och kväver henne med sina omsorger och sin fixering vid dotterns utseende. Hon är en ung, vilsen tonåring utan ankare som driver omkring i New Yorks bohemliv utan någonstans hon riktigt hör hemma. Hon är hustru till den karismatiska, 30 år äldre författaren Herb Lee och mamma till en mjuk son och en kantig dotter. Hon är en människa som fortfarande känner sig ung i ett område där alla är äldre och som formar ett band med grannens misslyckade 30-åriga son.
På ett sätt så var boken väldigt mysig. Jag gillade faktiskt upplägget, med de korta nedslagen som mest handlade om en stämning och om Pippas inte helt positiva känsloliv - men jag tror att det är en bok som kommer att blekna snabbt och endast lämna kvar ett suddigt minne av en bekantskap och stämning. Men det var trevlig läsning för stunden.
Språk: 4
Engagemang: 4
Karaktärer: 3
Handling: 3
Spänning: 3
Summa: 3,4
Rebecca Miller har även regisserat filmatiseringen av boken - och jag undrar faktiskt hur filmen lyckats. Jag gillar inte trailern i alla fall. Det är alldeles för mycket fokusering på Pippa och Chris - och en alldeles för romantiserad relation mellan dem. För mig så handlade boken inte om det - det var ju knappt en sidohistoria.
Dagens skämt
Hahahahahahahhahahahahhahahahhahahahahhaha!
Jag hittade den här hos Hanna och var bara tvungen att posta den på min blogg också för att sprida underhållningen.
Jag ger er: Supernatural som japansk anime!
Den där versionen av Carry on Wayward Son kan vara det gräsligaste jag hört.
Det här är det mest underhållande hittills idag! Till och med mer än min skadade hand.
Jag hittade den här hos Hanna och var bara tvungen att posta den på min blogg också för att sprida underhållningen.
Jag ger er: Supernatural som japansk anime!
Den där versionen av Carry on Wayward Son kan vara det gräsligaste jag hört.
Det här är det mest underhållande hittills idag! Till och med mer än min skadade hand.
Skaderisk vid pluggning
Vill ni veta något roligt?
Idag satt jag och pluggade från 11.30 till 17.20 - i sträck - och renskrev föreläsningsanteckningar och sammanfattningar från kapitlena vi har jobbat med (hann med 2 av 6 - inte bra). Jag är ALLTID så dum och skjuter upp sammanfattningarna till slutet och jag vet att jag behöver dem, både för att lära mig något och senare till tentan.
I alla fall, det var inte det jag skulle skriva om.
Jag satt där i godan ro och efter 6 timmar med bara några få raster så hade min hand börjat värka lite - eller underdrift. Den hade börjat värka EN HEL DEL. Fingrarna bar märken där pennan hade tryckt emot och var så där äckligt mosiga. Fingrarna värkte. Handleden värkte - men jag bara manade på mig själv. "Kom igen, 6 timmar klarar du väl?" och plötsligt så hördes ett knak! och jag får jätteont i handen.
Jag - och flera i min klass - tycker att det är jätteironiskt och roligt att jag har skadat handen av att ha pluggat för mycket. Trots att det gör ont - och kommer sinka mig i mitt ikappluggande efter slöeriet hemma i helgen - så gör just det, skada pga pluggande, det hela så roligt att det inte gör något.
Idag satt jag och pluggade från 11.30 till 17.20 - i sträck - och renskrev föreläsningsanteckningar och sammanfattningar från kapitlena vi har jobbat med (hann med 2 av 6 - inte bra). Jag är ALLTID så dum och skjuter upp sammanfattningarna till slutet och jag vet att jag behöver dem, både för att lära mig något och senare till tentan.
I alla fall, det var inte det jag skulle skriva om.
Jag satt där i godan ro och efter 6 timmar med bara några få raster så hade min hand börjat värka lite - eller underdrift. Den hade börjat värka EN HEL DEL. Fingrarna bar märken där pennan hade tryckt emot och var så där äckligt mosiga. Fingrarna värkte. Handleden värkte - men jag bara manade på mig själv. "Kom igen, 6 timmar klarar du väl?" och plötsligt så hördes ett knak! och jag får jätteont i handen.
Jag - och flera i min klass - tycker att det är jätteironiskt och roligt att jag har skadat handen av att ha pluggat för mycket. Trots att det gör ont - och kommer sinka mig i mitt ikappluggande efter slöeriet hemma i helgen - så gör just det, skada pga pluggande, det hela så roligt att det inte gör något.
måndag 21 mars 2011
Fallen av Lauren Kate (2009)
Jag har haft en långhelg hemma, så jag har inte haft tid att skriva på ett tag, därav bloggtorkan. Som bussläsning på vägen upp så valde jag inte "A Clash of Kings", som jag har sagt att jag ska läsa och tänkt läsa i över två månader nu, utan en YA-roman som har stått i min bokhylla sedan i höstas, nämligen "Fallen" av Lauren Kate.
"Fallen" (ej utgiven på svenska) är första boken i en tetralogi om något så originellt som en high school-tjej som blir förälskad i en mystisk kille med övernaturliga krafter. I denna bok så heter tjejen Lucinda "Luce" Price och hon har precis börjat på en övervakad, anstaltskola för ungdomar med problem, Swords & Cross. Anledningen till detta är en incident som inträffade förra hösten där hennes pojkvän dog. Luce var närvarande, men har inga minnen av vad som hände - det enda hon kommer ihåg är skuggorna. Samma skuggor som har hemsökt henne sedan barndomen och som har fått hennes föräldrar att skicka iväg henne till fler psykologbesök än vad hon kan minnas. Och nu så har skuggorna landat henne på Swords & Cross. Dystert och grått, med ännu dystrare klasskamrater och kameror som ser allt, så verkar det inte som att det kommer att bli något intressant år. Det vill säga: innan Luce ser Daniel Grigori. Redan första gången hon ser honom så känner hon sig mystiskt dragen till honom och det känns som att hon känner igen honom från någonstans, men hon kan inte placera det. Det enda hon vet är att han är snygg, avvisande - och att han håller skuggorna borta. Det handlar förstås om fallna änglar. (Ingen spoiler. Den som inte fattar det när boken t.o.m heter Fallen och de spenderar typ hälften av alla lektioner om att läsa religion om änglar får skylla sig själv). Jag undrar om det finns något slags kompendium för stackars, förvirrade övernaturliga pojkar vid namn "Gillar du henne? - Avvisa henne!". Dock så verkar detta kompendium inte lära ut det mest elementära av allt: om du verkligen vill hålla henne borta, pendla då inte mellan att vara hot&cold, för då raserar du ju allt du redan kämpat för att uppbygga med din avisande attityd. Duh. Daniel Grigori är Edward Cullen all over again.
Eller nej, nu vill jag göra en liten rättning. Han beter sig inte som Edward, men de verkar ha samma plan för att uppnå sina mål och de misslyckas på samma sätt. Om jag ska vara ärlig så var faktiskt inte "Fallen" så dålig som jag kanske kommer att få den att låta - utan jag tyckte faktiskt att den var helt okej och är mycket mer pepp för dess uppföljare än vad jag är för att läsa uppföljaren till en annan bok i en tjejblirförälskadifallenängelserie, "Hush, Hush". Okej, boken innehåller alla YA-romans klyschor: en kärlekstriangel med två snygga killar, check. Övernaturlig kärlek där killen är rädd att skada henne, check. Något som verkligen vill skada henne, check.
Jag kan inte riktigt förklara vad det är som får mig att gilla "Fallen", kan inte sätta fingret på det. Jag upplevde språket bättre än både "Twilight" och "Hush, Hush", samt kärlekstriangeln mycket enklare att genomlida än Jacob-Bella-Edward. Dett finns en hel del logiska hål - ett av de som jag irriterade mig på mest var hur det kommer sig att studenterna på skolan får ha stilettklackar (!) på sig. Jag menar, det är ju ändå en anstalt för ungdomar med diverse psykiska problem och stilettklackar kan ju användas som ett mordvapen, det vet ju alla (speciellt om man har sett Bones).
Jag tror att vi snart får se "Fallen" i svensk översättning - och på film. Disney har redan köpt rättigheterna och har börjat fila på filmen. Själv så föll jag inte huvudstupa för någon av killarna, men underhållande var det då allt och jag kan se horder av tonåringar gråta sig till sömns över Daniel Grigori - som faktiskt är så mycket mänskligare och mindre stalkish än Edward Cullen.
Så summan av kardemumman: Intressant, klyschfylld YA-roman som faktiskt levererade, men ej är någon ny "The Hunger Games" direkt. (Jag veeeet, man ska inte jämföra böcker, men när det kommer till den är genren så är det störtt omöjligt).
Språk: 3
Engagemang: 4
Karaktärer: 4
Spänning: 4
Handling: 4
Summa: 3,8
Ärligt talat - det känns nästan som att jag måste läsa nästa del snart. Det är väl ett bra betyg, eller? (Det kan dock inte tas som ett tecken på en boks litterära kvalite då jag får samma känsla av "Sagan om Isfolket"-böckerna).
Update: Jag tror verkligen att "Fallen" borde översättas till svenska. Sedan jag skrev inlägget igår så har jag fått 10 läsare genom olika googlingar som alla har en gemensam nämnare: "lauren kate svenska", "vad heter fallen på svenska?" "fallen på svenska", "fallen svenska", "kate fallen svenska" - samt "daniel grigori film". Om man googlar på Daniel Grigori och kollar på bilderna så verkar det som att Alex Pettyfer är en favorit för rollen, i alla fall bland fansen. Och jag har ingenting emot det - hellre Daniel än Peeta säger jag bara! (alltså ang Alex, ej mina känslor för killarna). Han är ju rätt trevlig att titta på.
måndag 14 mars 2011
I am Number Four?
Någon som har läst "I am Number Four" av Pittacus Lore (James Frey + Jobie Hughes), en ungdomsbok som blivit film, en film som snart kommer på bio i Sverige och vars trailer visas 10000 gånger om dagen på diverse kanaler?
För jag är lite intresserad av den boken. Jag vet inte riktigt vad den handlar om, bara lite vagt sådär - på bästa sätt då man inte riktigt vet vad man har att vänta sig och alltså inte kan bli alltför besviken när det visar sig att man trodde fel - men om filmrättigheterna säljs flera månader innan boken ens kommit ut, då måste det väl betyda att den är intressant?
Någon som vet om det är värt att köpa boken - trots stora inköpsrestrikationer - bara för att jag tror att den kan vara intressant? Någon som vet om den är bra eller bara en typisk... flopp som trodde sig veta vad ungdomar vill ha, men misslyckades totalt?
För jag är lite intresserad av den boken. Jag vet inte riktigt vad den handlar om, bara lite vagt sådär - på bästa sätt då man inte riktigt vet vad man har att vänta sig och alltså inte kan bli alltför besviken när det visar sig att man trodde fel - men om filmrättigheterna säljs flera månader innan boken ens kommit ut, då måste det väl betyda att den är intressant?
Någon som vet om det är värt att köpa boken - trots stora inköpsrestrikationer - bara för att jag tror att den kan vara intressant? Någon som vet om den är bra eller bara en typisk... flopp som trodde sig veta vad ungdomar vill ha, men misslyckades totalt?
Percy Jackson and the Sea of Monsters av Rick Riordan (2006)
Jag kan börja med en fundering om boktiteln. I och på min upplaga så står det att boken heter "Percy Jackson and the Sea of Monsters", medan det på andra upplagor, wikipedia och Adlibris står att boken heter "Sea of Monsters. Varför måste det vara så förvirrande? Kan det vara så att en är en US-edition och en är en UK-edition och att det är därför det skiljer sig? Jag vill inte så gärna använda fel boktitel. Det skulle vara pinsamt. För enkelhetens skull använder jag härefter "Sea of Monsters", då det är kortare.
"Sea of Monsters" (Percy Jackson och monsterhavet) är andra boken i Rick Riordans bokserie om den unga halvguden Percy. När boken börjar så närmar sig sommarlovet och Percy har lyckats hålla sig från trubbel i ett helt skolår. För första gången så har han inte blivit utkastad och han har lyckats skaffa en vän, om än en konstig vän. Allt går som på räls - tills examensdagen kommer och monster bryter sig in i gymnastiksalen och försöker döda Percy och hans klasskompisar. Percy tar sin tillflykt till det magiskt skyddade sommarlägret Camp Half-Blood, bara för att upptäcka att även det är under attack. De mytologiska monsterna har hittat ett sätt att ta sig igenom lägrets skyddsvallar och nu är det upp till Percy och hans vän Annabeth att skydda lägret. Tillsammans ger de sig av för att leta rätt på det gyllene skinnet, det enda som kan rädda lägret, och deras försvunna vän Grover.
Här under hade jag tidigare skrivit en lång utvikning om vad jag tyckte om boken. Nu, när jag ska skriva det för andra gången, så kommer jag inte ihåg hälften av vad jag skrev. När jag var på Mallorca med mamma i höstas så läste jag första boken i serien, "Percy Jackson and the Lightning Thief", och var då väldigt kluven till vad jag tyckte om boken. Å ena sidan så gillade jag sättet som gudarna och monsterna från den gamla grekiska mytologin hade omformats för att passa in i vår tid, men å andra sidan så tyckte jag att något saknades. Det emotionella mellan-fluffet. Det är väldigt pang på. Det är actionscen, mellanspel som mest går ut på att de pratar om hur i stor fara de är, vad som just hände och vad de ska göra näst, följt av ny actionscen. Det finns helt klart en tjusning i det hela - och jag säger inte att alla böcker måste ha långa scener där karaktärernas känslor granskas, men jag skulle gärna vilja ha ett mellanting.
Det här känns väldigt, väldigt dumt, men på något vis så har jag mer och mer under läsningen börjat jämföra Percy Jackson-serien med Harry Potter - vilket är dumt då de, trots att de båda handlar om unga pojkar med magiska krafter, är väldigt olika serier. Harry Potter handlar ju mer om hans skolgång, hans försök att passa in i trollkarlsvärlden och hur Voldemort gång på gång återuppstår på olika sätt och måste stoppas av Harry - egentligen så är det ju oftast bara de 4-5 sista kapitlen i HP-böckerna som är actionsfyllda, medan Percy Jackson-serien mer går ut på att Percy försöker att undanfly diverse monster. Där ser man ju en skillnad: varför HP innehåller mer "emotionellt mellan-fluff" än vad PJ gör, men det betyder inte att jag slutar att sakna det där fluffet.
Jag skulle helt enkelt vilja veta mer vad Percy tänker och känner, lite djupare, så att jag får ett band till honom och förstår honom. Nu så känns han lite väl... 2D. Jag vill att karaktärerna ska utvecklas mer och bli mer 3D för mig. Kanske händer längre fram i serien.
För jag kommer helt klart att läsa nästa bok, "[Percy Jackson and] The Titan's Curse" det vet jag redan nu, för trots att jag inte blir helt nöjd av läsningen så känns det inte som att jag kan överge Percy mitt i. Jag måste ju få reda på om han klarar sina uppdrag och vad profetian om honom egentligen betyder.
Karaktärer: 3
Spänning: 3
Språk: 3
Handling: 3
Engagemang: 3
Summa: 3
(Aaargh! Nu när jag precis har skrivit klart det här inlägget så upptäcker jag att det finns en ångra-knapp uppe i hörnet! Om jag bara hade tryckt på den lite tidigare så hade ju hela mitt inlägg funnits kvar!)
fredag 11 mars 2011
11 mars: "Double douche!"
Jag har inte hunnit skriva något inlägg idag heller, så det blir ett litet klipp på en av tv-kvinnorna som jag tänker att skriva en liten hyllning till. Innan jag började se på Dexter så läste jag en massa åsikter på Internet om serien och det verkar som att majoriteten av dem hatade Debra Morgan/Jennifer Carpenter och hoppades att karaktären skulle dö eller att Jennifer skulle hoppa av serien. Varför fattar jag inte nu efter 2 säsonger och 3 avsnitt av tredje säsongen. Deb är en av mina absoluta favoritkaraktärer i serien. Jag älskar hennes... språkliga friheter och jag har ju en förkärlek för syskonrelationer och tycker att Deb-Dexter är mycket mer intressant än någon av de romantiska relationerna någonsin kommer att bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)