Hush, Hush av Becca Fitzpatrick

Jag har länge känt ett sug efter en ny ungdomsserie som kan ta andan ur mig och få mig ned på knä, sådär som "Twilight" gjorde för tre år sedan. En kärlekshistoria med övernaturliga varelser, en berättelse om längtan, attraktion, liv och död. En historia som kan väcka de där hormonerna, tonårshormonerna som inte helt har slumrat i mig, och få fram den där pirriga nykärkänslan.
Och jag verkar ha hittat den historien, nästan... Jag har förvirrande, mixade känslor. En del av mig var inte så imponerad av boken, medan en annan del myste sig igenom den.

"Hush, Hush" (Fallen ängel) är första delen i en ny ungdomsserie av Becca Fitzpatrick och handlar om den 16-åriga Nora Grey. En helt vanlig tjej; lugn och pålitlig med bra betyg, ett självförtroende som skulle behöva en liten push samt en högljudd, färgstark bästis.
Under en biologilektion så chockar läraren klassen genom att tvinga dem att bryta upp från sina trygga, välkända bänkgrannar och sätta sig bredvid någon de inte känner lika bra. Nora hamnar bredvid den nya killen, Patch: mörk, snygg, mystisk och skrämmande. Han verkar veta en hel del om Nora, om vad hon tänker och känner, utan att någonsin ha pratat med henne och hon är inte helt bekväm i hans sällskap eller med hans inviter. Trots det så börjar hon känna sig mer och mer attraherad av honom.
Patch börjar dyka upp i hennes närhet mer och mer, men riktigt skrämmande blir det inte förrän Nora börjar bli förföljd av en svartklädd person med rånarluva, som mystiskt försvinner när någon annan kommer. Är det Patch... eller någon annan?

Under det första kapitlet i "Hush, Hush" så hade jag bara en tanke i huvudet: "Det här är ju Twilight!". Känner vi inte igen scenariot? Tjejen som får den mystiska killen, som är känd för att vara tystlåten, som biologipartner. Den mystiska killen som beter sig konstigt och till en början irriterar tjejen. Den mystiska, snygga killen som verkar vara mer än vad ögat ser? Byt ut Patch mot mer klassiska Edward och vi har inledningskapitlet i "Twilight" där Bella och Edward träffas.

Det var min första tanke, men sedan så visade det sig att jag hade fel. Patch är inte alls som Edward. Där Edward är moralisk, självömkande och lillgammal (vilket han har rätt att vara, han är ju trots allt 104 år), så är Patch the Good Bad Guy* (eller the Bad Good Guy, beroende på hur man ser det). Där Edward ägnade sig åt att berätta för Bella hur farlig han är och hur hon borde hålla sig borta från honom så lockar Patch med hur roligt det farliga är och att Nora borde hålla sig till honom. Där Edward kyskt försöker låta bli att kyssa Bella i en hel bok för att inte skada henne så försöker Patch från början att få en kyss. Det är där skillnaden ligger.
Patch är mer... ja, sex, ingen man egentligen vill bli förälskad i på riktigt, där Edward en gång sågs som idealpojkvännen som beskyddar en och gång på gång säger hur mycket han älskar en. Jag tycker att det är en frisk fläkt att Nora känner obehag när hon tror att Patch förföljer henne, då stalkerigheten är något Edward borde jobba med.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken. På ett sätt så var den så där tonårspirrig som "Twilight" var de två-tre första gångerna jag läste boken, men samtidigt så kändes boken lite spretig. Det var inte förrän på de 100 sista sidorna man fick förklaringen och där kändes det som att man fick för mycket på en gång. Boken hade mått bra om Patchs hemlighet hade avslöjats tidigare och om de hade kunnat "prata ut" om det, istället för att direkt kastas in i en actionsekvens.

Ändå så blev jag riktigt indragen i handlingen. Jag började läsa "Hush, Hush" en morgon vid frukostbordet och trots att jag endast hann med att läsa 25-30 sidor så satt jag där på jobbet och var jättespänd och tänkte "kan jag inte få sluta nu så att jag kan läsa?". Det där pirret, suget, tonade ner sig efter några 100 sidor. Kanske blev jag van, kanske blev jag less på att Patch var så himla provocerande men aldrig gjorde något. Jag har svårt att tro att bokserien kommer att kunna hålla kvar den där suggestiva känslan om inte något utvecklas till nästa del.

"Hush, Hush" är underhållande läsning, perfekt tonårspirr, och jag har tipsat min syster att läsa boken. Själv så kommer jag att läsa uppföljaren "Crescendo" som kommer ut någon gång under oktobermånad. Dock så tänker jag vänta tills den kommer som häftad - för den här serien är inte hardcovernivå.

Handling: 3
Språk: 3 (bättre än Meyers)
Karaktärer: 4 (förlåt, jag gillar Patch trots allt)
Engagemang: 4
Spänning: 4
Summa: 3,6

* The Good Bad Guy (GBG) är den "onda" killen som visar sig ha ett hjärta (eller som helt enkelt är mindre ond än de andra black hatsen), exempelvis vampyrkillarna Eric, Damon och Spike - innan Spike blev The Bad Good Guy (BGG), vilket är raka motsatsen. Det är den goda killen som har en lite mer edgy sida, som har en liten annan moralisk syn än de andra white hatsen.
Enligt min teori så gillar tjejer mer the BGG/the GBG än vad vi gillar The Good Good Guys (GGG). Jag menar; av alla Supernatural-nördar jag har pratat med så har ingen gillat Sam (the GGG) mer än Dean (the BGG).