The Trevor Project

Jag brukar inte skriva särskilt åsiktsfulla inlägg i den här bloggen som inte rör böcker, tv eller film, men nu så ska jag göra det, då detta är ett ämne som ligger mig nära om hjärtat.

Det gäller den uppmärksammade självmordsvågen bland trakasserade hbt-ungdomar i USA och just mobbning och intolerans är något som står högt upp på min hatlista och det gör mig så otroligt glad att se alla dessa videor med uppmuntrande budskap som kända hbt-personligheter och andra kändisar skickar ut till ungdomar som befinner sig i detta helvete som kallas high school.
Att kändisar så som Ellen Degeneres, Neil Patrick Harris, Chris Colfer (Kurt i "Glee") och Zachary Quinto (som hela tiden måste stå ut med rykten om att han är gay) och mångamånga fler tar och bryr sig, där så många andra har misslyckats. För trakasserier under tonåren är bland det osynligaste som finns och det går inte bara att räkna med att alla mobboffer där ute söker hjälp. För vilken hjälp finns det att få?

Som mobboffer light så vet jag själv hur det är. Man vill inte att de som trycker ner en ska bli tillsagda - för det hjälper inte. Hjärnan på unga tonårskillar i grupp, nu är jag hemskt generaliserande (men av personliga erfarenheter), verkar inte fungera så att om en vuxen säger åt dem så inser de att vad de gör är fel. Istället så verkar det genast sätta igång ett kugghjul som tuggar på att den man dagligen trycker ner försöker att trycka ner en tillbaka och så är man tillbaka i startrutan och det har blivit värre istället för bättre.

Mobbning är en rovdjursinstinkt, ett maktspel för att inte själv känna sig så hjälplös, ett sätt att trycka ner den som tror sig vara bättre än en själv, men som själv inte är stark nog för att vara ett hot. Om du kommer ut som homosexuell, då är du det svaga bytet - speciellt i små samhällen som mitt. Det finns ofta ytterst få som kommer ut, så det finns ingen samhörighet, ingen som har går igenom samma sak samtidigt som dig. Hur lätt är det inte då för andra, som kanske är rädda, kanske är osäkra på sin egen sexualitet och provoceras av att du vågar erkänna det, som kanske bara behöver någon att trycka ner, att göra just det - trycka ner en. Den enda killen som kommit ut under min tid på högstadiet/gymnasiet blev terroriserad på gympan och fick stenar kastade på sig en dag när han gick hem. Det satt nog effektivt stopp för alla andras försök att komma ut.

Om man är den enda, ensam, och ingen annan kan förstå hur man känner och vad man går igenom - då behövs dessa videos. De både visar att det finns vuxna som tagit sig igenom det och utöver det blivit framgångsrika och älskade och att det finns folk som bryr sig. Skådespelare har en stor makt. Om Kristen Bell skulle hålla ett tal om att det är dumt att åka bil i onödan, nog skulle jag bli mer skamsen än vad jag skulle bli om det stod i en tidningsartikel. För trots att de inte ser mig, inte känner mig, så vill jag längst in inte att mina favoritskådespelare skulle bli besvikna om de träffade mig. (Betyder ej att jag är t.ex. vegetarian bara för att KB är det, men ni förstår kanske vad jag menar?).

Nu har jag bara ordbajsar ett långt inlägg och är så trött att ögonen håller på att falla igen då jag precis har kommit hem från ett 8-timmars arbetspass.

Jag vill avsluta detta med en, i mina öron, otroligt gudomlig låt. Jag älskade den när jag var liten och gör det fortfarande och den måste ha en av de klokaste texterna någonsin. Plus att Ola Salo är nästintill Gud i mina ögon.



"Stuck in my brain, it kept me sane, for a couple of years, as it drenched my fears of becoming like the others, who become unhappy mothers and fathers of unhappy kids. And why is that? Because they forgotten how to play or maybe they're afraid to feel ashamed, to seem strange, to seem insane, to gain weight, to seem gay. I'll tell you this: that it takes a fool to remain sane."