The Magicians av Lev Grossman

Efter många om och men så har jag äntligen läst ut "The Magicians", en bok som varit ett riktigt huvudbry för mig. Förutom att jag helt enkelt inte kunde finna tid att läsa den, så har den gått upp och ner som en berg-och-dalbana för mig. Jag har älskat den bara för att i nästa stund inte vara lika förtjust - och sedan tillbaka igen. Om jag skulle rita upp ett diagram så skulle det se ut som en av de där otroligt jobbiga grafliknande-sakerna som hade med derivation att göra (Ma D) och gick upp och ner (like this ^^^).

"The Magicians" är första delen i en fantasyserie av Lev Grossman och har beskrivits som en blandning av Narnia och Harry Potter för vuxna. Boken handlar om den, i början, 17-åriga Quentin Coldwater, en  deprimerad Brooklynkille och A-student som är less på allt som hans liv har att ge. Hans föräldrar irriterar honom, hans bästa vän är tillsammans med flickan han älsar och framtiden på ett Ivy Leauge college är inte så spännande nu när han har den inom räckhåll. Så blir han plötsligt intagen på den hemliga magiskolan Brakesbill och ingenting blir sig likt igen. (Varför låter alla mina beskrivningar som B-klassade baksidetexter?).

En sak kan sägas om beskrivningen "Narnia och Harry Potter för vuxna" och det är att den är helt sann. Harry Potters komik saknas och är istället utbytt av ett mörker och smutsighet, en dysterhet och nakenhet som tar bort varje uns av "magi är för barn"-repliker. Det svärs, det sups, det manipuleras, det korpuleras och mänskliga, mindre vackra, men naturliga sidor visas. Ta bara följande mening:
"He took a long pent-up acid-yellow piss in the shower and watched it spiral down the drain."
När använder de tonåriga trollkarlarna och häxorna i Harry Potter någonsin toaletterna till något annat än att ha en plats att gråta, en plats att hålla på med olagliga trolldrycksbrygder eller slåss mot troll?

Och på tal om Narnia, vad är Fillory-böckerna och Fillory-världen om inte en twisted version av Narnia? Med Chatwin-syskonen som kommer till det magiska Fillory genom diverse möbler och hjälper djuren att övervinna olika fiender - och som tack blir utnämnda till kungar och drottningar av Fillory. Känner vi igenom det? Alla dessa små blinkningar till existerande böcker, till Sagan om Ringen (Josh försöker ta sig till Midgård), Narnia och Harry Potter får mig att bli överlycklig.

Dock var inte allting frid och fröjd. Jag älskade vissa kapitel, speciellt kapitlet med gässen och Antarktis, medan andra kapitel inte full mig alls i smaken. Ett tag så kändes det som att handlingen stod och trampade på samma ställe. Till skillnad från andra fantasyböcker, där man tidigt för veta vad som är bokens mål (i Harry Potter så vet man ju att Voldemort kommer att komma tillbaka redan i första kapitlet) så fanns det stunder där jag inte riktigt visst vad boken ville. Arbetade den mot ett mål eller skildrade den bara den tristess alla ungdomar utsätts för förr och senare? Som värst var det i början på Book II och det var där min läslust var minst. Där valde jag självmant bort "The Magicians", för det fanns inget som lockade mig att läsa vidare. Detta kan bero på att jag själv befinner mig i samma situation som Quentin, den där oerhörda tristessen som uppstår då skolan är slut och man inte vet vad man ska hitta med sitt liv.

Som tur är så lossade det snart och handlingen blev bättre och bättre och lagom till Book III så var det på topp igen.

Summa: 4,2