Jag har börjat att läsa "The Complete Sonnets" där man har samlat alla Shakespeares sonetter och lade ifrån mig boken vid sonnet 21. Jag hann med att läsa flera väldigt Dorian Gray-esquea sonneter om vittrande skönhet, arvingar och att leva vidare efter döden i och med att minnet av en lever kvar. I och med detta så tänkte jag ta och presentera några av mina favoritsonneter och vi börjar med den som just nu ligger mig närmast.
Jag kanske bör ta och förklara att jag oftast brukar ha ett eller två Shakespeare-stycken som jag är extra förtjust i och går och reciterar då och då för mig själv. Det har varit inledningen till "Romeo and Juliet", Romeos tal när han får se Juliet för första gången ("O, she doth teaches the torches to burn bright!...") och Olivias kärlekstal till Viola/Cesario ("A murderous guilt shows no itself more soon...").
Just nu så är min favorit ingenting av Shakespeare, utan av Sir Thomas Wyatt d.ä. Och ja, en av anledningarna till att jag älskar sonneten är för att den (mest troligt) handlar om Anne Boleyn.
Jag ger er: "Whoso list to hunt" av Sir Thomas Wyatt.
Whoso list to hunt, I know where is an hind,
But as for me, hélas, I may no more.
The vain travail hath wearied me so sore,
I am of them that farthest cometh behind.
Yet may I by no means my wearied mind
Draw from the deer, but as she fleeth afore
Fainting I follow. I leave off therefore,
Sithens in a net I seek to hold the wind.
Who list her hunt, I put him out of doubt,
As well as I may spend his time in vain.
And graven with diamonds in letters plain
There is written, her fair neck round about:
Noli me tangere, for Caesar's I am,
And wild for to hold, though I seem tame.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar