Prolog: När jag började att skriva det här inlägget så var det den 15 mars och redan då så inledde jag inlägget (som ni kommer att se sedan) med att säga hur länge sedan det var jag skrev ett hyllningsinlägg. Nu är det ännu längre sedan, men jag har varken haft ork, tid eller inspiration, men nu så tänker jag spendera Earth Hour med att blogga lite. (Självklart så har jag dragit ur laptopen!).
Nu var det ett tag sedan jag skrev ett hyllningsinlägg, så jag tycker att det är dags att ta tag i det igen innan jag helt glömmer bort det. Avigt nog så har jag fortfarande inte skrivit någon hyllning till de som jag tänkte hylla först (Buffy & Veronica) då det är alldeles för svårt att sätta ner mina känslor för dem på pränt och att förklara vad det är som är så awesome med dem.
Betydligt lättare är det att förklara vad som är så bra med Katniss Everdeen. Nu så har jag ju inte läst den avslutande delen i "Hunger Games"-trilogin, men två böcker räcker bra för att inse Katniss storhet.
Vad är Katniss storhet? Jo, det ska jag ta och förklara. Jag gillar hur hon sticker ut från de hjältinnor som vi oftast får möta i YA-böcker, ta till exempel Bella Swan och Nora Gray (från "Hush, Hush"). Medan dessa endast är modiga när deras "älskade som de inte kan leva utan" är i fara och vars liv verkar snurra runt killen i deras liv, så har Katniss båda fötterna på marken och är modig för sin egen skull, inte för en kille. Hon är tjejen som trotsar the Capitols regler och ger sig ut i skogen för att tjuvjaga för att få mat till sin familj.
Så här skrev jag i min recension av "The Hunger Games": "Katniss är en av de mest lättgillade hjältinnorna jag har stött på i ungdomslitteratur på ett bra tag. Senast jag fick samma känsla måste ha varit för Ellie Linton i "Igår när kriget kom" när jag läste de böckerna i åttan".
När jag tänker efter så är de nog ganska lika, Katniss och Ellie. Båda är tjejer som inte bara satt passiva, utan slog tillbaka, kämpade för sitt liv och gjorde uppror mot de makter som försökte trycka ner dem. Både är tjejer som är en del av en kärlekstriangel, men inte på det där Edward-Bella-Jacob-sättet som bara är creepy och där pojkvännen definierar flickvännen, utan de lyckas vara tre skilda personer och bete sig och tänka som tre skilda personer, trots att två pojkar och en tjej är inblandade. (Okej, i "Tomorrow When the War Began" så är det väl inte samma "vem ska hon välja!?"-kval som i tidigare nämnda böcker, utan det är mer subtilt - som med Katniss).
Jag gillar att Katniss inte, som så många andra kvinnliga huvudpersoner i YA-serier, bryr sig särskilt mycket om sitt utseende. Om att hon inte är osäker och ägnar tid åt att obsessa om hur hon ser ut, utan istället tycker att det är fånigt när de försöker att göra om henne till något hon inte är. Nu när jag tänker efter, så kommer jag bara ihåg stycken från boken där Katniss tycker om sitt utseende och tycker att hon ser bra ut. Det är ovanligt - och starkt.
Jag gillar hur Katniss lyckas vara både hård och mjuk på samma gång. Hon känns som en människa samtidigt som hon stretar emot och lyckas med övermänskliga bedrifter. Hon är en superhjälte utan att förlora de där felen som vi människor måste kämpa emot - och jag gillar nästan delarna i "Catching Fire" där Katniss inte måste slå tillbaka mot the Capitols försök att mörda henne bäst. De där delarna där Katniss är hemma och i pseudosäkerhet.
Jag ser fram emot att läsa sista boken och om det är någon som lyckas slå ner the Capitol från sina höga hästar - då är det Katniss.
(Jag vet - det är tjorvigt och abstrakt, men känslor är svåra att få på pränt, särskilt när man ska motivera dem.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar