tisdag 31 augusti 2010

American Wife av Curtis Sittenfeld

Om man kollar runt i bloggsfären så kan man hitta tio- och åter tiotals åsikter och hyllningar av Curtis Sittenfelds "American Wife". Jag ska snart sälla mig till hyllningskören (samt berätta om mitt största problem under läsningen), men först så vill jag säga några välvalda ord om ms Curtis Sittenfeld. Hon är en av de där författarna som jag tilltalar med förnamn - till min svenskalärares förtvivlan (hans rättningspenna måste ha glött då jag skrev en uppsats om vad Harry Potter har betytt för min läsning, då jag aldrig titulerar Rowling med efternamnet, utan som Jo eller J.K) - då hon får mig att känna mig nära hennes verk. Det här är ännu en av de obskyra känslor jag har för vissa böcker, men det känns som att "Prep", och nu även "American Wife", välkomnar en. Som att de säger; Hej, det var länge sedan, var har du hållit hus? när man tar upp dem igen efter ett uppehåll. Och nej, jag är inte orolig över att böcker talar med mig.

"American Wife" handlar om Alice Blackwell (née Lindgren) och hur hon hamnade i vita huset som Ameikas First lady. Man får följa henne från barn- och ungdom i den lilla småstaden Riley, till yngre medelåldern som ogift bibliotekarie, till medelåldern som gift hemmafru och mamma - och till sist i äldre medelåldern som fru till Amerikas president. Boken är "löst" byggd på Laura Bush liv.

Det är omöjligt att inta fascineras, sympatisera och röras av Alice. Hon är en sådan 3-dimensionell karaktär att det känns som att hon är en helt äkta människa, vilket fick mig att börja undra hur mycket av Laura Bush det egentligen finns i Alice. Jag förstår att mycket av Alice sätt, tankar och egenskaper kommer från Curtis Sittenfelds penna, men ändå så finns nyfikenheten där. (Helst av allt så skulle jag vilja att Curtis satt med mig och sa "nej, det där är påhittat" och "det där är sant" när jag läste).

Jag förstår ärligt talat inte hur hon gör det Curtis. Sitter hon och vänder och vrider på sina hjältinnor i evigheter innan boken är skriven eller lägger hon ner en stor del av sig själv i karaktärerna? För på något sätt så verkar allting vara så sammanhållet och inte det minsta spretigt. Utveckling sker naturligt, men originaldragen finns kvar. Alice skiljer sig märkvärt från Lee Fiora, berättaren i "Prep", men ändå så finns det några liknande drag. Känslan av att känna sig utanför och inte vara god nog, dock av skilda orsaker. Lees utanförskap är mycket mer... naket och barnsligt, vilket nog beror på att vi bara fick träffa henne under den jobbigaste tiden i tonåren, high school, i en miljö hon inte kände till. (Jag slår vad om att Lee utvecklades underbart som vuxen). Alices utanförskapet känns mycket mer subtilt. Det finns bara där hela tiden. Att ha en annan politisk åsikt, men inte kunna uttrycka den. Att komma från ett annat skikt och vara ovan vid privata klubbar och överklassens livsstilen. Att ha förlorat sin första kärlek och alltid känna skulden för det. Det finns där hela tiden, uttalat eller ej.

En sak som jag även måste ge Curtis cred för är hennes humanisering av George W. Bush. Om jag ska vara ärlig så tänkte jag mest på honom som en karikatyr förut, den inkompetenta presidenten som inte hade koll. Charlie Blackwell, hans litterära motsvarighet, var högst grad mänsklig, ännu mänskligare än min bild av den levande Bush. I slutet så fick jag något utav en insikt - att Bush faktiskt är en människa med fel och känslor. Det är något som jag ofta tycks glömma bort. Att politiker är människor. (Däremot blir jag alltid förskräckt över hur kändisar behandlas).

Jag kunde dock inte separera Bush och Charlie helt. I vissa situationer, speciellt sexscenerna (som annars är väldigt bra och inte det minsta generande, Sittenfeld är en av de få författarna som inte gör mig generad), så såg jag Charlie vandra omkring med Bushs ansikte... vilket var ganska förvirrande - och avstötligt.

Ännu en fullträff av Curtis Sittenfeld. Jag har helt virrat bort mig själv i mina åsikter om romanen så jag ger en liten sammanfattning: fantastisk karaktärer, språk, stämning och tänkvärt, speciellt det hela offentliga personer inom politiken.
Språk: 5
Stämning: 5
Porträtt: 5
Engagemang: 5
Summa: 5
Jag tänkte ta och prova på en liten poängsammanvägning istället för att bara ge en siffra. Inom "Porträtt" så bedöms hur äkta handlingens person kändes och hur väl jag klickade med den. "Engagemang" är hur engagerad jag var i boken, dvs hur jag tog till mig den. (Jag tänker ta och döpa om den).

6 kommentarer:

  1. Fin recension! Har du läst Man of My Dreams också?

    SvaraRadera
  2. Håller helt och hållet med dig om att det känns som att man är nära Curtis (Jag använder också bara förnamn :). Älskar American Wife och Prep, not so much Man of my dreams dock... Den fastnar inte.

    SvaraRadera
  3. Sara: Jag har Man of My Dreams i bokhyllan, men har inte läst den än. Ska ta och göra det inom en snar framtid.

    Cia: Det är ungefär det jag har hört från de flesta håll. Att Man of My Dreams inte riktigt når upp till Prep (och nu American Wife), men att den ändå är läsvärd.

    SvaraRadera
  4. Sara - Den är, som Cia skrev, inte i samma nivå som de andra. Men lite underskattad tycker jag att den är. Def. läsvärd.

    SvaraRadera
  5. Kul att läsa din recension! Så här skrev jag om samma bok! http://laslustan.blogspot.com/2009/10/curtis-sittenfeld-american-wife.html

    SvaraRadera
  6. Ska ta och läsa den. Ska bli kul att se vad du tycker :)

    SvaraRadera