Där sitter Sara; söta, lilla, rara, underbara, oskuldsfulla Sara

Igår var jag på Luleå Kalaset, Sveriges mest ovärda festival, och såg på dagens inte-så-upphetsande utbud. Nej, jag är inte bitter, men det är bara det att de väldigt sällan har artister som jag vill se och när de väl kommer till PDOL (Piteå Dansar Och Ler) eller Luleå Kalaset så kan jag inte fara och se dem - till exempel så spelade Kent i Piteå förra lördagen, men såklart så missade jag det.

Dock så fanns det en ljuspunkt på musikhimlen igår: Melissa Horn. Hon invigde kvällen vid 19.45, en perfekt tid för henne då fjortisarna inte hunnit bli alltför fulla och området inte fyllts av skrikande, alkoholpåverkade människor i alla åldrar.

Åh, Melissa. Från första ögonkast, då hon klev upp på scen i gråa jeans och en enkel, svart (säkert dyr) tröja och ödmjukt hälsade på publiken, så blev jag förälskad. Love at first sight. Melissas visuella uppenbarelse är nära min idealbild av mig själv. Jag skulle också vilja vara enkel och stilrent vacker utan att vara överdriven. Jag vill också ha perfekt hår som inte ser ut att vara fixat och ett perfekt ansikte utan att se ut att vara sminkad med annat än concealer och mascara. Och hennes röst! När Melissa pratar så känns det bara så... mysigt.

Mysigt är ordet som kan beskriva uppträdandet i sin helhet. Mysigt, intimt och vackert. Det jag älskar med Melissas musik är just den där känslan av förståelse och känsla. Att det är en liten bit av hennes själ i varenda låt (fast jag hoppas verkligen inte det, stackars flicka i sådana fall) och att hon verkligen vet hur det känns och kan förmedla exakt de känslorna i dess sanna form.

Jag brukar egentligen inte lyssna på musik på svenska, annat än min treåriga romans med Kent, då jag föredrar det engelska språket framför svenskan. Engelskan känns rikare när det kommer till att berätta och förmedla. Melissa Horn bryter den barriären. Hon berättar så mycket i så få ord, på svenska. Jag kan inte tänka mig hennes musik på engelska, det skulle bryta förtrollningen.

Vissa textrader är bara så spot on. Ibland så känns det som att de handlar om mig. Ta bara "Allting jag skriver det blir ändå för kort/ och allt som är bra med mig har jag en förmåga att glömma bort" ur Sedan en tid tillbaka. Eller underbara "Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd? / Och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd? / Du vill att jag ska falla, mot något du har gjort till ditt. /Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt" ur Falla fritt.

Där stod jag helt tyst nära scenen, nästan närmast, och bara tittade och lyssnade. Såg på Melissas minspel - hur hon slöt ögonen i vissa låtar, nästan som om hon fortfarande känner smärtan hon sjunger om - och hur hon och bandet log mot varandra mitt i musiken. Jag struntade i de skrikande unga tjejerna som ibland bröt förtrollningen. Jag sjöng med i vissa låtar, men inte i alla som vissa gjorde. För jag ville inte störa, bara lyssna. Och jag måste erkänna: Jag grät till Jag kan inte skilja på (som innehåller en av mina favorit meningar i musik just nu, "du om nån borde förstå att man inte gör så här mot mig". Vet ej varför, men den är underbar) och Lät du henne komma närmre.

Det var ett stort utbud av hennes låtar, kunde bara räkna upp ett fåtal som saknades. Mest så saknade jag Säg ingenting till mig och En famn för mig, som jag var säker på skulle spelas. Men man kan ju som sagt inte få allt.