I skrivande stund har jag hunnit fram till bok nr 15, "Vinden från Öster", och tackar för mig för denna gång. Efter 4 böcker så har jag fått nog - samt upptäckt ett mönster när det kommer till ättlingarnas förhållanden, äktenskap och förälskelser.
Fast först och främst, en kort beskrivning av alla böckerna jag har läst under denna omgång:
# 12, "Feber i blodet".
Huvudperson: Villemo och Dominic.
Det bryter ut krig mellan Danmark och Sverige medan hela Isfolketätten är i Danmark på bröllop. Svenska Dominic, kungens kurir, måste bege sig i hast tillbaka till sin kungs sida genom fiendeland i snapphanarnas skogar. Hans vilda kusin Villemo, som han delar en Romeo-och-Julia-esque kärlekssaga med, förklär sig som pojke och följer i hans fotspår.
# 13, "Satans fotspår"
Huvudperson: Villemo och Ulvhedin (a.k.a "Odjuret").
Har skrivit om boken här tidigare. En mystisk man som bär alla tecken på att vara en av Isfolkets förbannade dyker upp, skrämma den norska befolkningen och dödar där han drar fram. Isfolket själva förstår ingenting. De har haft stenkoll på alla delar av ätten och förstår inte var "Odjuret" kommer ifrån, så de trollkunninga Villemo, Niklas och Dominic beger sig ut för att försöka lösa gåtan, hitta Odjuret och omvända honom.
# 14, "Den siste riddaren"
Huvudperson: Tristan och Hildegard
Stackars ensamma Tristan, den sista levande manliga ättlingen av den Paladinska grenen av Isfolket, blir vän med en sjuk adelskvinna som misshandlas både fysiskt och psykiskt av sin make. När hennes dotter försvinner så hjälper han till att leta efter henne - samtidigt som en ockult organisation försöker störta kung Christian från Danmarks tron.
# 15, "Vinden från Öster"
Huvudperson: Vendel
Som trettonåring blir Vendel utsänd i Karl XIIs krigståg i Ryssland, som stövelknekt, och tillfångatagen vid ett förlorat slag. Han sänds till ett fångläger i östra Ryssland och tror att han aldrig mer kommer att få se Sverige, men lyckas en dag att rymma och påbörjar en lång resa hem mot väst.
Böckerna är precis som vanligt. Jag blir halvt från vettet irriterad på i stort sätt alla karaktärer, texten är så full av stavfel att jag har svårt att tro att den har blivit igenomläst mer än en gång och karaktärerna är så endimensionella som de kan bli. Det är som att Margit Sandemo har suttit och skrivit upp en radda med egenskaper som hon kan fördela ut till sina skapelser och sedan portionerat ut en åt varje karaktär.
Mest irriterad blir jag ändå på:
1. Synen på kvinnlig och manlig sexualitet.
Rättare sagt våldtäkterna och den sexuella makten. I en av böckerna beskrivs en våldtäkt där kvinnan börjar att älska mannen efteråt - trots att hon är oroad över sin "dygd" - trots att de precis träffats innan våldtäkten inträffade. I en annan av böckerna så utnyttjas en ung flicka sexuellt och jag blev riktigt glad av hur det hanterades. Hon blev inbunden, äcklad av sin kropp osv. Alla tecken som vi känner igen på nutida beskrivningar av våldtäktsoffer. Alla äcklas och förfäras om hur hemskt det var och jag jublar för att det uppmärksammas - det glöms inte bara bort! Och sedan så kommer den dödande stöten: det förklaras tydligt hur fel det var av hennes förövare att ge sig på henne, för att hon "är så ung" och det sägs att i äktenskap så förekommer "det" hela tiden och då får kvinnor stå ut med det, men att det kan vara skönt för kvinnorna också. Summan av kardemumman: Våldtäkten var bara fel för att hon var ett barn. Om hon hade varit vuxen eller blivit våldtagen av sin man så hade det bara varit att bita ihop.
Jag måste bara förklara att jag inser att det kan ha varit synen på sex under 1700-talet. Att det var någonting kvinnan skulle ställa upp på när hennes man kräver det - vare sig hon vill eller inte. Dock så är nog mina ögon lite för 2010-iga för att kunna koppla bort nutidens syn och jämställdheten.
Jag började reagera på det här med kvinnor vs män när det gäller sex i Sagan om Isfolket vid bok 9-10, men det är först nu det börjar synas riktigt tydligt. I senaste boken, # 15, så förföljs Vendel av ett gäng kåta unga tjejer som blir alldeles till sig och riktigt ber att få... ja, tillfredställas. När har en man porträtterats på det sättet i böckerna? Att de ber om det? Männen i serien ber inte, de tar. Om någon blir riktigt så sexuellt påverkad av en kvinna - då kysser de henne, eller mer, medan kvinnorna bönar om att få närkontakt (t.ex. Villemo).
Reflektion:
Jag har även märkt ett mönster i hur ättlingarna gifter sig. Kvinnorna brukar gifta sig med personer av högre rang än dem (ex. Liv Hanna, Cecilie, Lene, Villemo) - dock så är Gabriella ett undantag då hennes make var ranglös. Männen å andra sidan gifter sig ofta med kvinnor ur lägre stånd - eller som har ett "dåligt" förflutet. Ex. Are, Tarald, Mattias, Vendel, Tristan. Undantag är Mikael och Tarjei som gifte upp sig istället.
2. De överhoppade generationerna.
Varför har Margit Sandemo börjat hoppa så mycket i berättandet på sista tiden? Jag tycker själva släktkrönikadelen är den bästa - om hur ättlingarna växer upp, utvecklas och startar en familj. Nu så har jag ett tiotal namn som jag inte har hört någonting om, annat än att de har nämnts i förbifarten. Jag vet inte hur de ser ut eller hur deras personlighet är - och det stör mig. Varför inte göra som i början då alla personer fick vara med? Jag vill gärna ha personbeskrivningar och berättelser om: Jon, Tengel, Sigrid, Alv, hans fru som inte ens är namngiven, Dan, Bronja och Ingrid. Annars så blir jag sur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar