Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie

Idag så skulle jag ta ett bad, ett riktigt långbad och bara ligga och läsa och slappna av i badkaret. Det, i mitt huvud, fantastiska badet fick dock en mindre fantastisk början när jag insåg att jag glömt "Wolf Hall" hos min pojkvän, 20 minuters enkel resväg bort, och att jag var tvungen att välja en annan bok att läsa i badet.

Efter många om och men så befann jag mig äntligen i badkaret i sällskap med Agatha Christies klassiska deckare "Mordet på Orientexpressen".

I "Mordet på Orientexpressen" (Murder on the Orient Express, 1934) så befinner sig Hercule Poirot på väg hem från ett fall i Syrien när hans tåg fastnar någonstans bland bergen i Jugoslavien under en snöstorm. När morgonen kommer så upptäcker man att en av passengerarna, den otrevliga amerikanen Mr Ratchett, har mördats under natten och mördaren finns bland de 13 levande passengerarna i Istanbul-Calais-vagnen. Hercule Poirot får ansvaret att hitta mördaren, men det är svårare än det verkar då ingen saknar ett vattentätt alibi och ledtrådarna bara blir mer och mer motsägelsefulla.

Jag och Agatha Christie har ett speciellt förhållande. Jag har aldrig läst en modern deckarförfattare som lägger upp sina mysterium så som Dame Agatha Christie. I dagens deckare så fokuserar så mycket på hierakin inom polisstyrkan (alt. redaktionen), DNA-bevis och tekniska hjälpmedel och hemska mord som ska toppa varandra i hemskhet. I Christies romaner, å andra sidan, så är det hjärnan som är i fokus. Och hur gärna jag än vill hitta mördaren innan Poirot så har jag hittills aldrig lyckats.

Christie är lite som min gamla kemilärare som brukade ställa flervalsfrågor på prov där alla svar kunde vara rätt (eller inget). Man vet aldrig hur det ligger till. Okej, i "Cat Among the Pigeons" (Katt bland duvor) så var jag mördaren på spåren, men jag har riktigt slitit mitt hår i huvudbry över vem som är mördaren i "Tio små negerpojkar" och "The Murder of Roger Ackroyd" (Dolken från Tunis) och samma sak blev det i denna bok.

Varenda gång jag trodde mig ha en misstänkt mördare så hände något som visade sig att min misstänkta omöjligt kunde vara mördaren och under hela tiden så sitter Poirot där och säger att allting är intressant och häpnadsväckande och att de snart är mördaren på spåret, de måste bara tänka lite mer och simsalabim så har han tänkt och kommit på hur allt hänger samman.
"Mordet på Orientexpressen" hade, likt de flesta Agatha Christie-böckerna, ett flertal ledtrådar, villospår och frågor och ett ganska otroligt slut - som ändå blir logiskt när Poirot har presenterat alla fakta. Ibland så kunde jag nästan tycka att det gick lite för snabbt fram, att jag inte hann smälta allting och att det bara blev ett enda stort trassel i huvudet. Dock så kan det bero på att jag läste hela boken under en enda sittning i badkaret (när jag klev upp så var vattnet mer kallt än varmt) och att jag kanske borde ha tagit det lite lugnare själv.

Nu är bara frågan vilken nästa Christiedeckare jag ska ge mig på. Något tips?

Betyggivning utgår denna gång.