Wolf Hall av Hilary Mantel

Idag klockan 18:56 så läste jag ut ”Wolf Hall” och jag måste säga att trots att jag är glad att jag övervunnit denna jätte till bok så är jag ändå ledsen över att behöva lämna mina vänner, för det är vad de har blivit under dessa två månader: vänner. Jag skulle kunna skriva en uppsats om den här boken, men jag ska försöka hålla det någorlunda kortfattat och inte bli alltför nördig.

”Wolf Hall” berättar Thomas Cromwells livshistoria, från att han lämnade hemmet och sin våldsamma far som pojke och begav sig ut i världen, genom hans tjänst hos Kardinal Wolsey och till hans karriär vid hovet, som rådgivare åt kung Henry VIII och Anne Boleyn.

Det är den perfekta historiska romanen i mina ögon, där rätt fiktiva ingredienser har adderats och av rätt anledning; för att ge personerna ett annat djup och göra dem mer mänskliga. Jag älskar livet i Austin Friars, Cromwells hushåll, och den rättvisa familjefar som jag fått lära känna – och trots att jag vet att det mesta av detta hushåll är fiktivt så känns det mest äkta.

Jag kan inte säga att jag gillar alla val som Mantel har gjort, men jag förstår varför hon har gjort dem. Jag förstår varför hon valt att ta in Jane Seymour tidigare i romanen, trots att Jane uppvaktade Katarina av Aragonien fram till hösten 1532 och alltså var frånvarande under de 400 första sidorna i boken. Mantel sätter upp spelplanen för uppföljaren, ”The Mirror and the Light” i vilken Jane Seymour spelar en vital roll. Därav hennes interaktioner med Cromwell, de i cirkeln runt Anne och Anne själv (som enligt vad jag har läst började behandla Jane illa först när Henry fick upp ögonen för henne).

Mary Boleyn är en annan karaktär som jag tycker att Mantel behandlar och utvecklar respektfullt. Jag ser vissa skiljaktigheter från vad som finns dokumenterat om verklighetens Mary och hennes liv, men tycker att Mantel visat oss en i högsta grad levande människa, inte bara en plattityd. (Mary får oftast spela rollen som den korkade, promiskuösa kvinnan eller – i Philippa Gregorys fall – ängeln på sin syster, djävulens, sida).

Jag måste även ge Mantel en eloge för att hon lät Anne Boleyn behålla lite värdighet och mänsklighet. Det uttrycks mycket skarpa meningar om Anne, men det hade jag ju väntat mig. Hon var ju inte direkt den populäraste personen under dessa tider, men jag tycker att det är synd att vissa, i mina ögon, orättvisa fel har kommit med. Jag kan tycka att det finns ett budskap under texten att hennes vänner egentligen bara gillade henne på grund av att hon manipulerade dem och att hon var hemsk mot alla, samma bild som ges i ”Den andra systern Boleyn”. Det förstärks av mitt intryck av att Mary Boleyn och Jane Seymour förmjukas och används för att skapa en skarp kontrast: mellan den änglalika Jane och den hetlevrade, fysiskt våldsamma Anne.

Trots detta så tyckte jag att Hilary Mantel gjorde ett fantastiskt jobb och verkligen är värd både Man Bookerpriset och Walter Scottpriset för historiska romaner. Språket var fantastiskt och man sögs fast i historien som ett fästingbett. Jag hade inget större problem med att hålla isär personerna, då jag redan är bekant med de flesta av dem, men det fina personregistret i början av boken är verkligen behändigt utformat. Hur upplevde ni andra det?

Jag skulle nog säga att ”Wolf Hall” är en bok som bör läsas under en längre tid, med kortare sittningar. Jag kunde med lätthet låta boken ligga 2-3 dagar innan jag fortsatte och det var lika underbart då som när jag lagt undan den. Däremot så upplevde jag att i slutet att när jag läste längre stycken, 50-80 sidor åt gången, så blev det lite för mycket, lite för mastigt: Jag blev lite för mätt och kunde inte riktigt smälta allting på ett behagligt sätt. Så en dos på 20-30 sidor åt gången är för mig en lagom portion.

Jag ser fram emot ”The Mirror and the Light” och hoppas att den kommer ut under 2012 (att hoppas på 2011 är nog att hoppas alldeles för mycket). Jag väntar med glädje på att få se hur Annes och Cromwells kamp till döden kommer att porträtteras, att få uppleva the Pilgrimage of Grace, Jane Seymours död och Cromwells fall från maktens höjder med Mantels ord. Jag tror att det kommer att bli en utmärkt bok!

Med bara några veckor kvar till årets slut så slutför jag härmed Ord och inga visors tegelstenutmaning. Jag sa att jag skulle läsa "The Passage", men har numera ändrat mig och låter "Wolf Hall", denna tegelstenarnas konung (inte i omfång, utan i innehåll) ta dess plats.

Och så vill jag tacka min hemliga bokvän, den numera inte så hemliga Karro på Sida efter sida, än en gång för presenten!

Språk: 5

Karaktärer: 5
Historia: 5
Engagemang: 5
Summa: 5

(PS! För att vara tjejen som har ett Anne Boleyn-citat i headern ("Ainsi sera, groigne qui groinge", - snabbt översatt "let them grumble, it will happen" - som hon tog som motto och lät brodera in i sitt livré, en pik till alla som inte gillade hennes framfart) så tycker jag att jag ändå lyckades hålla mig ganska distanserad i den här recensionen. Jag är själv medveten om att jag är sjukligt insnöad på mistress Boleyn)