K-L på Det förskräckliga familjelivets härligheter har just nu en tävling där ett exemplar av Ildefonso Falcones nya roman "Fatimas hand" kommer att lottas ut - och självklart så måste jag ju delta.
Om man är en fattig student med smak för fulla bokhyllor så måste man passa på när det finns sådana här fina chanser att få en bok utan kostnad. Jag har inte läst någonting av Ildefonso Falcones, bara läst om honom och jag tror att det här kan bli jättebra. 1500-talets Spanien kan väl aldrig slå fel?
Det är öppet för anmälan t.o.m midnatt, om någon annan är intresserad av att delta.
Jag har nu under Earth Hour-tiden suttit och kollat på en massa fanvideos på youtube, mest pairingvideos där folk visar upp sina favoritpar ur olika tv-serier och med kommentarer så som "ooooh my goood, they are so meant for each other!" och "actually, i dont think X should be with Y, everyone can see that Z is soooo much better for her". Detta fick mig att tänka... och börja göra upp listor. Och söka bilder och videoklipp på mina egna OTPs.
OTP står för One True Pairing och wikipedia förklarar begreppet så här: One true pairing is a term used by fans to indicate their favorite pairing in a particular fandom. It can refer to a canon couple or two other characters that the fan would like to see in a romantic relationship.
Alla mina OTPs har en sak gemensamt - jag klarar oftast bara av den pairingen, vilket betyder att direkt någon av karaktärerna är i ett förhållande med en annan karaktär så får jag klåda - hur sött det förhållandet än är.
Det som var svårt när jag gjorde den här listan var vart gränsen skulle dras. Jag satt och stirrade på ett Word-dokument fullt med pairings, men de flesta av dem skulle jag inte kalla för OTPs. Jag menar: jag älskar Xander/Anya, men samtidigt så gillar Xander/Cordelia och njuter av att se de scenerna också. (Fast om jag måste OTPa någon av dem så blir det Xander/Anya). Ni kommer nog att märka att Buffy är helt frånvarande från den här listan och det beror på att jag gillar i stort sätt alla par i den serien - förutom mina två hatpairings: Buffy/Riley och Willow/Kennedy.
1. Lo/Ve - Logan Echolls och Veronica Mars i Veronica Mars.
Motivering: Om Logan Echolls skulle vara verklig så skulle jag nog inte vilja vara tillsammans med honom, men det hindrar mig inte från att ständigt försöka bussa Veronica på honom. Jag menar - varför går de omkring 90 % av serien och är åtskilda från varandra? Kan de inte se hur bra de passar ihop!? Det brukar ge mig små irritationsattacker ibland, särskilt när de står i skolkorridoren och tittar längtansfullt på varandra - men inte gör något åt saken! Inte blir det bättre av att Veronicas andra pojkvänner bara känns fel och färglösa. Nej, Logan är inte perfekt, men vem kan klandra honom för att vara en dum klumpeduns som aldrig tänker efter innan han gör något? Finns det något i hans liv som inte är ett rent helvete?
Jag har förresten kommit på att min pojkvän är lite lik Logan ibland - utseendemässigt alltså.
Hinder: Duncan, Piz, Hannah, Kendall Casablancas, Logans dumhet. Min lösning: I mitt huvud så slutar serien på ett heelt annat sätt. Ska inte spoila något, men kan säga att jag tolkar matsalsscenen på mitt sätt.
Jag tänkte ta och klistra in en bild på paret i fråga, men ångrade mig då jag hittade den perfekta videon.
2. Literati - Rory Gilmore och Jess Mariano i Gilmore Girls Motivering: Jess Mariano är lite som Logan Echolls, men istället för att bete sig som en rik, bortskämd 09er, så är Jess bara allmänt... bitsk. På pappret verkar inte Jess vara någon drömkille - men om man tar med i beräkningen att han faktiskt beter sig mänskligt mot Rory och kan sätta ihop mer meningar som består av mer än 10 bokstäver i hennes närhet, så blir han lite mer attraktiv. Nämnde jag att han även älskar att läsa?
Jag tycker att det finns en kemi mellan Jess och Rory som inte finns i någon av hennes andra förhållanden - vem vet, kanske det beror på att Alexis Bledel och Milo Ventimiglia var tillsammans under tiden som serien spelades in.
Hinder: Dean, Logan, Lorelai, Jess oförmåga att göra sina läxor trots att han är smart. Min lösning: I mitt huvud så träffar Jess och Rory varandra i Philadelphia när hon är där och övervakar Obamas valturné.
3. Fred Burkle och Wesley Wyndham-Pryce i Angel Motivering: Jag har aldrig i hela mitt liv varit så arg på Joss Whedon som jag var under alla de där Angel-säsongerna som Fred var med i och där hon och Wesley aldrig blev ett par. Jag menar: vad såg hon i Gunn egentligen? Wesley och Fred är nog min favoritpairing i hela Whedonverse, så det var ju synd att Joss Whedon skulle vara Joss Whedon och älska att slå sönder fansens drömmar om lyckliga slut för sina karaktärer. (Dock så gillade jag Lilah också, men hon räknas inte).
Hinder: Gunn och så Joss Whedons sadism. Min lösning: Äh, slutet är bra som det är. Sorgligt som bara den though.
Prolog: När jag började att skriva det här inlägget så var det den 15 mars och redan då så inledde jag inlägget (som ni kommer att se sedan) med att säga hur länge sedan det var jag skrev ett hyllningsinlägg. Nu är det ännu längre sedan, men jag har varken haft ork, tid eller inspiration, men nu så tänker jag spendera Earth Hour med att blogga lite. (Självklart så har jag dragit ur laptopen!).
Nu var det ett tag sedan jag skrev ett hyllningsinlägg, så jag tycker att det är dags att ta tag i det igen innan jag helt glömmer bort det. Avigt nog så har jag fortfarande inte skrivit någon hyllning till de som jag tänkte hylla först (Buffy & Veronica) då det är alldeles för svårt att sätta ner mina känslor för dem på pränt och att förklara vad det är som är så awesome med dem.
Betydligt lättare är det att förklara vad som är så bra med Katniss Everdeen. Nu så har jag ju inte läst den avslutande delen i "Hunger Games"-trilogin, men två böcker räcker bra för att inse Katniss storhet.
Vad är Katniss storhet? Jo, det ska jag ta och förklara. Jag gillar hur hon sticker ut från de hjältinnor som vi oftast får möta i YA-böcker, ta till exempel Bella Swan och Nora Gray (från "Hush, Hush"). Medan dessa endast är modiga när deras "älskade som de inte kan leva utan" är i fara och vars liv verkar snurra runt killen i deras liv, så har Katniss båda fötterna på marken och är modig för sin egen skull, inte för en kille. Hon är tjejen som trotsar the Capitols regler och ger sig ut i skogen för att tjuvjaga för att få mat till sin familj.
Så här skrev jag i min recension av "The Hunger Games": "Katniss är en av de mest lättgillade hjältinnorna jag har stött på i ungdomslitteratur på ett bra tag. Senast jag fick samma känsla måste ha varit för Ellie Linton i "Igår när kriget kom" när jag läste de böckerna i åttan".
När jag tänker efter så är de nog ganska lika, Katniss och Ellie. Båda är tjejer som inte bara satt passiva, utan slog tillbaka, kämpade för sitt liv och gjorde uppror mot de makter som försökte trycka ner dem. Både är tjejer som är en del av en kärlekstriangel, men inte på det där Edward-Bella-Jacob-sättet som bara är creepy och där pojkvännen definierar flickvännen, utan de lyckas vara tre skilda personer och bete sig och tänka som tre skilda personer, trots att två pojkar och en tjej är inblandade. (Okej, i "Tomorrow When the War Began" så är det väl inte samma "vem ska hon välja!?"-kval som i tidigare nämnda böcker, utan det är mer subtilt - som med Katniss).
Jag gillar att Katniss inte, som så många andra kvinnliga huvudpersoner i YA-serier, bryr sig särskilt mycket om sitt utseende. Om att hon inte är osäker och ägnar tid åt att obsessa om hur hon ser ut, utan istället tycker att det är fånigt när de försöker att göra om henne till något hon inte är. Nu när jag tänker efter, så kommer jag bara ihåg stycken från boken där Katniss tycker om sitt utseende och tycker att hon ser bra ut. Det är ovanligt - och starkt.
Jag gillar hur Katniss lyckas vara både hård och mjuk på samma gång. Hon känns som en människa samtidigt som hon stretar emot och lyckas med övermänskliga bedrifter. Hon är en superhjälte utan att förlora de där felen som vi människor måste kämpa emot - och jag gillar nästan delarna i "Catching Fire" där Katniss inte måste slå tillbaka mot the Capitols försök att mörda henne bäst. De där delarna där Katniss är hemma och i pseudosäkerhet.
Jag ser fram emot att läsa sista boken och om det är någon som lyckas slå ner the Capitol från sina höga hästar - då är det Katniss.
(Jag vet - det är tjorvigt och abstrakt, men känslor är svåra att få på pränt, särskilt när man ska motivera dem.)
(* Väldigt off-topic rubrik, men den blir sammanknuten längre ner. Hade bara lite rubriktrubbel och jag älskar den raden ur Hair, så jag använde den).
Nu har jag lyckats lugna ner mig - men detta förstörde min kväll helt. Jag hade planerat att komma hem, plugga i en timme (för att få bort en del småsaker jag glömt från förra avsnittet så att jag kan fokusera på den nya avsnittet i helgen) och sedan dammsuga lägenheten - för att ägna resten av kvällen åt läsning, bloggning och tv-tittning.
Städ och pluggdelen hoppas här med helt över. Nu blir det fåtöljen, filten, tinade hallon, Bones och sedan George R.R. Martin. Plugga får jag göra imorgon.
Har för övrigt lyssnat på en "gör mig glad"-spelningslista i 40 minuter för att få upp humöret. Här är den om någon vill lyssna. (Okej, en del låtar är inte så glada om man lyssnar till text och sånt, men de får mig glada. Typ Map of Problematique - för det var min ultimata sjunga-i-bilen-låt när jag lyssnade på Muses skiva HAARP i bilen. Jag älskar det där "I can't get it riiiiiiiiiiiiiight, get it riiiiiiiiiiiiiiight since I met you" på 3:07 - av någon anledning så låter det alltid jättesnyggt när man sjunger det i bilen...)
Annan humörhöjare: Dessa låtar gör mig alltid glad. Jag är bara lite besviken på mig själv att jag aldrig har lyckats så längre än till just Hair... Kanske dags att se slutet av filmen?
Jag tänkte skriva en massa fina inlägg ikväll - men det blev inte som jag hade tänkt.
Jag är jävligt förbannad. Förbannad på idioten som har kapat min identitet och gjort ett konto på tradera och budat på saker. Kul - du förstörde just min lugna fredag som jag skulle ägna åt att se på Bones och mysa. Nu blir det till att prata med polisen istället (i skrivande stund har jag köplats 23).
En sak som är lugnande:
Adressen som är angiven är den som jag är folkbokförd på och inte den som jag själv använder. Det står nämligen ett nummer på pappret från skatteverket och ett på min brevlåda, så jag anger alltid brevlådenumret när jag själv anger min adress då posten ibland har svårt att förstå vart breven ska då de fortfarande inte har bytt nummer på brevlådorna. Så det är alltså någon som har hackat mina uppgifter ur ett system - typ från sjukvård, försäkringskassan osv. och inte någon jag känner privat. Det känns ju i alla fall lite lugnare.
Nu blir jag ju lite orolig... vilka andra sidor är jag registrerad på?
Det var länge sedan jag köpte denna bok och lika länge sedan jag påbörjade den. När jag började läsa "The Private Lives of Pippa Lee" så hade filmen inte kommit ut, så hade jag precis varit på min jungfruresa till London och jag hade ännu inte träffat min pojkvän. Så det är nog förståeligt att jag inte kommer ihåg exakt hur första halvan av boken var.
Varför återupptar jag utläsningen av en bok i mitten när jag inte kommer ihåg början? Jag vet faktiskt inte. Kanske för att jag har en suddig bild av början av boken: jag kommer ihåg vad som berättas. Om 50-åriga Pippas känslor inför att flyttat in i retirement neighbourhood, hennes relation med sina barn, om unga Pippas relation med sin mamma och hennes rebell när hon rymmer hemifrån. Det kommer jag ihåg, men inga detaljer.
Det kan helt enkelt vara så att jag läste ut boken för att få den avslutad, för att jag inte vill ha den stående i bokhyllan med ett bokmärke mitt i och titta anklagande på mig, men inte ville ta mig tid att läsa om den från början. Som om de där stråna som jag kommer ihåg räcker. - Faktiskt så tror jag att de var goda nog.
"The Private Lives of Pippa Lee" (ej utgiven på svenska) har egentligen inte särskilt mycket handling. Eller om jag förklarar det såhär: den har en handling, men kapitlena är korta och berättar bara episoder, vilket får mig att känna som att man gör små nedslag i Pippas liv och att det inte finns någon "kärnhandling" som i de flesta andra böcker. De flesta andra böckers handling kan man förklara med en enkel mening, men här kan man helt enkelt bara säga: "Den handlar om Pippa". Vem är Pippa då? Hon är dotter till en pillerknapprande moder som älskar henne för mycket och kväver henne med sina omsorger och sin fixering vid dotterns utseende. Hon är en ung, vilsen tonåring utan ankare som driver omkring i New Yorks bohemliv utan någonstans hon riktigt hör hemma. Hon är hustru till den karismatiska, 30 år äldre författaren Herb Lee och mamma till en mjuk son och en kantig dotter. Hon är en människa som fortfarande känner sig ung i ett område där alla är äldre och som formar ett band med grannens misslyckade 30-åriga son.
På ett sätt så var boken väldigt mysig. Jag gillade faktiskt upplägget, med de korta nedslagen som mest handlade om en stämning och om Pippas inte helt positiva känsloliv - men jag tror att det är en bok som kommer att blekna snabbt och endast lämna kvar ett suddigt minne av en bekantskap och stämning. Men det var trevlig läsning för stunden.
Rebecca Miller har även regisserat filmatiseringen av boken - och jag undrar faktiskt hur filmen lyckats. Jag gillar inte trailern i alla fall. Det är alldeles för mycket fokusering på Pippa och Chris - och en alldeles för romantiserad relation mellan dem. För mig så handlade boken inte om det - det var ju knappt en sidohistoria.
Hahahahahahahhahahahahhahahahhahahahahhaha!
Jag hittade den här hos Hanna och var bara tvungen att posta den på min blogg också för att sprida underhållningen.
Jag ger er: Supernatural som japansk anime!
Den där versionen av Carry on Wayward Son kan vara det gräsligaste jag hört.
Det här är det mest underhållande hittills idag! Till och med mer än min skadade hand.
Vill ni veta något roligt?
Idag satt jag och pluggade från 11.30 till 17.20 - i sträck - och renskrev föreläsningsanteckningar och sammanfattningar från kapitlena vi har jobbat med (hann med 2 av 6 - inte bra). Jag är ALLTID så dum och skjuter upp sammanfattningarna till slutet och jag vet att jag behöver dem, både för att lära mig något och senare till tentan.
I alla fall, det var inte det jag skulle skriva om.
Jag satt där i godan ro och efter 6 timmar med bara några få raster så hade min hand börjat värka lite - eller underdrift. Den hade börjat värka EN HEL DEL. Fingrarna bar märken där pennan hade tryckt emot och var så där äckligt mosiga. Fingrarna värkte. Handleden värkte - men jag bara manade på mig själv. "Kom igen, 6 timmar klarar du väl?" och plötsligt så hördes ett knak! och jag får jätteont i handen.
Jag - och flera i min klass - tycker att det är jätteironiskt och roligt att jag har skadat handen av att ha pluggat för mycket. Trots att det gör ont - och kommer sinka mig i mitt ikappluggande efter slöeriet hemma i helgen - så gör just det, skada pga pluggande, det hela så roligt att det inte gör något.
Jag har haft en långhelg hemma, så jag har inte haft tid att skriva på ett tag, därav bloggtorkan. Som bussläsning på vägen upp så valde jag inte "A Clash of Kings", som jag har sagt att jag ska läsa och tänkt läsa i över två månader nu, utan en YA-roman som har stått i min bokhylla sedan i höstas, nämligen "Fallen" av Lauren Kate.
"Fallen" (ej utgiven på svenska) är första boken i en tetralogi om något så originellt som en high school-tjej som blir förälskad i en mystisk kille med övernaturliga krafter. I denna bok så heter tjejen Lucinda "Luce" Price och hon har precis börjat på en övervakad, anstaltskola för ungdomar med problem, Swords & Cross. Anledningen till detta är en incident som inträffade förra hösten där hennes pojkvän dog. Luce var närvarande, men har inga minnen av vad som hände - det enda hon kommer ihåg är skuggorna. Samma skuggor som har hemsökt henne sedan barndomen och som har fått hennes föräldrar att skicka iväg henne till fler psykologbesök än vad hon kan minnas. Och nu så har skuggorna landat henne på Swords & Cross. Dystert och grått, med ännu dystrare klasskamrater och kameror som ser allt, så verkar det inte som att det kommer att bli något intressant år. Det vill säga: innan Luce ser Daniel Grigori. Redan första gången hon ser honom så känner hon sig mystiskt dragen till honom och det känns som att hon känner igen honom från någonstans, men hon kan inte placera det. Det enda hon vet är att han är snygg, avvisande - och att han håller skuggorna borta. Det handlar förstås om fallna änglar. (Ingen spoiler. Den som inte fattar det när boken t.o.m heter Fallen och de spenderar typ hälften av alla lektioner om att läsa religion om änglar får skylla sig själv).
Jag undrar om det finns något slags kompendium för stackars, förvirrade övernaturliga pojkar vid namn "Gillar du henne? - Avvisa henne!". Dock så verkar detta kompendium inte lära ut det mest elementära av allt: om du verkligen vill hålla henne borta, pendla då inte mellan att vara hot&cold, för då raserar du ju allt du redan kämpat för att uppbygga med din avisande attityd. Duh. Daniel Grigori är Edward Cullen all over again.
Eller nej, nu vill jag göra en liten rättning. Han beter sig inte som Edward, men de verkar ha samma plan för att uppnå sina mål och de misslyckas på samma sätt. Om jag ska vara ärlig så var faktiskt inte "Fallen" så dålig som jag kanske kommer att få den att låta - utan jag tyckte faktiskt att den var helt okej och är mycket mer pepp för dess uppföljare än vad jag är för att läsa uppföljaren till en annan bok i en tjejblirförälskadifallenängelserie, "Hush, Hush". Okej, boken innehåller alla YA-romans klyschor: en kärlekstriangel med två snygga killar, check. Övernaturlig kärlek där killen är rädd att skada henne, check. Något som verkligen vill skada henne, check.
Jag kan inte riktigt förklara vad det är som får mig att gilla "Fallen", kan inte sätta fingret på det. Jag upplevde språket bättre än både "Twilight" och "Hush, Hush", samt kärlekstriangeln mycket enklare att genomlida än Jacob-Bella-Edward. Dett finns en hel del logiska hål - ett av de som jag irriterade mig på mest var hur det kommer sig att studenterna på skolan får ha stilettklackar (!) på sig. Jag menar, det är ju ändå en anstalt för ungdomar med diverse psykiska problem och stilettklackar kan ju användas som ett mordvapen, det vet ju alla (speciellt om man har sett Bones).
Jag tror att vi snart får se "Fallen" i svensk översättning - och på film. Disney har redan köpt rättigheterna och har börjat fila på filmen. Själv så föll jag inte huvudstupa för någon av killarna, men underhållande var det då allt och jag kan se horder av tonåringar gråta sig till sömns över Daniel Grigori - som faktiskt är så mycket mänskligare och mindre stalkish än Edward Cullen.
Så summan av kardemumman: Intressant, klyschfylld YA-roman som faktiskt levererade, men ej är någon ny "The Hunger Games" direkt. (Jag veeeet, man ska inte jämföra böcker, men när det kommer till den är genren så är det störtt omöjligt).
Ärligt talat - det känns nästan som att jag måste läsa nästa del snart. Det är väl ett bra betyg, eller? (Det kan dock inte tas som ett tecken på en boks litterära kvalite då jag får samma känsla av "Sagan om Isfolket"-böckerna).
Update: Jag tror verkligen att "Fallen" borde översättas till svenska. Sedan jag skrev inlägget igår så har jag fått 10 läsare genom olika googlingar som alla har en gemensam nämnare: "lauren kate svenska", "vad heter fallen på svenska?" "fallen på svenska", "fallen svenska", "kate fallen svenska" - samt "daniel grigori film". Om man googlar på Daniel Grigori och kollar på bilderna så verkar det som att Alex Pettyfer är en favorit för rollen, i alla fall bland fansen. Och jag har ingenting emot det - hellre Daniel än Peeta säger jag bara! (alltså ang Alex, ej mina känslor för killarna). Han är ju rätt trevlig att titta på.
Någon som har läst "I am Number Four" av Pittacus Lore (James Frey + Jobie Hughes), en ungdomsbok som blivit film, en film som snart kommer på bio i Sverige och vars trailer visas 10000 gånger om dagen på diverse kanaler?
För jag är lite intresserad av den boken. Jag vet inte riktigt vad den handlar om, bara lite vagt sådär - på bästa sätt då man inte riktigt vet vad man har att vänta sig och alltså inte kan bli alltför besviken när det visar sig att man trodde fel - men om filmrättigheterna säljs flera månader innan boken ens kommit ut, då måste det väl betyda att den är intressant?
Någon som vet om det är värt att köpa boken - trots stora inköpsrestrikationer - bara för att jag tror att den kan vara intressant? Någon som vet om den är bra eller bara en typisk... flopp som trodde sig veta vad ungdomar vill ha, men misslyckades totalt?
När jag skriver det här så är jag riiiiktigt irriterad. Jag hade skrivit klart hela inlägget och skulle bara ta bort en liten rad från slutet. Så trycker jag på delete och HELA inlägget försvinner. Det var inte uppskattat kan jag säga er.
Jag kan börja med en fundering om boktiteln. I och på min upplaga så står det att boken heter "Percy Jackson and the Sea of Monsters", medan det på andra upplagor, wikipedia och Adlibris står att boken heter "Sea of Monsters. Varför måste det vara så förvirrande? Kan det vara så att en är en US-edition och en är en UK-edition och att det är därför det skiljer sig? Jag vill inte så gärna använda fel boktitel. Det skulle vara pinsamt. För enkelhetens skull använder jag härefter "Sea of Monsters", då det är kortare.
"Sea of Monsters" (Percy Jackson och monsterhavet) är andra boken i Rick Riordans bokserie om den unga halvguden Percy. När boken börjar så närmar sig sommarlovet och Percy har lyckats hålla sig från trubbel i ett helt skolår. För första gången så har han inte blivit utkastad och han har lyckats skaffa en vän, om än en konstig vän. Allt går som på räls - tills examensdagen kommer och monster bryter sig in i gymnastiksalen och försöker döda Percy och hans klasskompisar. Percy tar sin tillflykt till det magiskt skyddade sommarlägret Camp Half-Blood, bara för att upptäcka att även det är under attack. De mytologiska monsterna har hittat ett sätt att ta sig igenom lägrets skyddsvallar och nu är det upp till Percy och hans vän Annabeth att skydda lägret. Tillsammans ger de sig av för att leta rätt på det gyllene skinnet, det enda som kan rädda lägret, och deras försvunna vän Grover.
Här under hade jag tidigare skrivit en lång utvikning om vad jag tyckte om boken. Nu, när jag ska skriva det för andra gången, så kommer jag inte ihåg hälften av vad jag skrev. När jag var på Mallorca med mamma i höstas så läste jag första boken i serien, "Percy Jackson and the Lightning Thief", och var då väldigt kluven till vad jag tyckte om boken. Å ena sidan så gillade jag sättet som gudarna och monsterna från den gamla grekiska mytologin hade omformats för att passa in i vår tid, men å andra sidan så tyckte jag att något saknades. Det emotionella mellan-fluffet. Det är väldigt pang på. Det är actionscen, mellanspel som mest går ut på att de pratar om hur i stor fara de är, vad som just hände och vad de ska göra näst, följt av ny actionscen. Det finns helt klart en tjusning i det hela - och jag säger inte att alla böcker måste ha långa scener där karaktärernas känslor granskas, men jag skulle gärna vilja ha ett mellanting.
Det här känns väldigt, väldigt dumt, men på något vis så har jag mer och mer under läsningen börjat jämföra Percy Jackson-serien med Harry Potter - vilket är dumt då de, trots att de båda handlar om unga pojkar med magiska krafter, är väldigt olika serier. Harry Potter handlar ju mer om hans skolgång, hans försök att passa in i trollkarlsvärlden och hur Voldemort gång på gång återuppstår på olika sätt och måste stoppas av Harry - egentligen så är det ju oftast bara de 4-5 sista kapitlen i HP-böckerna som är actionsfyllda, medan Percy Jackson-serien mer går ut på att Percy försöker att undanfly diverse monster. Där ser man ju en skillnad: varför HP innehåller mer "emotionellt mellan-fluff" än vad PJ gör, men det betyder inte att jag slutar att sakna det där fluffet.
Jag skulle helt enkelt vilja veta mer vad Percy tänker och känner, lite djupare, så att jag får ett band till honom och förstår honom. Nu så känns han lite väl... 2D. Jag vill att karaktärerna ska utvecklas mer och bli mer 3D för mig. Kanske händer längre fram i serien.
För jag kommer helt klart att läsa nästa bok, "[Percy Jackson and] The Titan's Curse" det vet jag redan nu, för trots att jag inte blir helt nöjd av läsningen så känns det inte som att jag kan överge Percy mitt i. Jag måste ju få reda på om han klarar sina uppdrag och vad profetian om honom egentligen betyder.
(Aaargh! Nu när jag precis har skrivit klart det här inlägget så upptäcker jag att det finns en ångra-knapp uppe i hörnet! Om jag bara hade tryckt på den lite tidigare så hade ju hela mitt inlägg funnits kvar!)
Jag har inte hunnit skriva något inlägg idag heller, så det blir ett litet klipp på en av tv-kvinnorna som jag tänker att skriva en liten hyllning till. Innan jag började se på Dexter så läste jag en massa åsikter på Internet om serien och det verkar som att majoriteten av dem hatade Debra Morgan/Jennifer Carpenter och hoppades att karaktären skulle dö eller att Jennifer skulle hoppa av serien. Varför fattar jag inte nu efter 2 säsonger och 3 avsnitt av tredje säsongen. Deb är en av mina absoluta favoritkaraktärer i serien. Jag älskar hennes... språkliga friheter och jag har ju en förkärlek för syskonrelationer och tycker att Deb-Dexter är mycket mer intressant än någon av de romantiska relationerna någonsin kommer att bli.
Jag höll på att ge mig själv en aneurysm när jag nyss satt och såg på På spåret och en fråga om Londons tunnelbanesystem dök upp. Jag, som har en karta över Londons tunnelbana upptejpad på anslagstavlan i mitt flickrum och som har spenderat så mycket tid på olika tunnelbanelinjer stirrandes på den där kartan, höll på att bli galen över att jag inte kunde komma på vad den där jädra gula linjen heter!
Jag satt och rabblade, högt för mig själv, som en galning och hann nog gå igenom alla andra linjer, förutom den gula Circle line. Smakprov på hur det lät:
"Bakerloo är brun, Victoria är ljusblå... Piccadilly... nej, Piccadilly är ju blå. Hammersmith och City!? Nej ROSA! District? Waterloo & City? Metropolitan? Northern? Aaaaaaaaargh!!!! Baker line - det måste vara Baker line! (Här kom jag på att det inte finns något som heter Baker line utan att jag tänkte på Central line - som till mitt försvar faktiskt går förbi Baker Street - och den är ju röd)".
Jag tror att jag hann rabbla upp alla tunnelbanelinjer FÖRUTOM Circle line.
(Update: Jag missade även East London och DLR, men de åker eller korsar man ju aldrig)
Sådär är jag alltid. Jag älskar frågesporter, men jag deltar på egen risk. För det är det jag gör när jag sitter och kollar på frågesport på TV - jag deltar. Helst så ska jag ha svarat innan de på TV och om jag inte svarar rätt så blir jag sur. Här för någon dag sedan så satt jag och såg på Vem vet mest och skrev ner varje rätt och fel svar jag hade på frågorna. Det blev ganska 50-50, men mitt mål är att någon gång få kanske 75 % rätt och endast 25 % fel. Och vi ska inte tala om hur jag blir när det är riktiga tävlingar på gång...
Jag skulle vilja ha ett specialanpassat frågesportsspel, typ Trivial Pursuit Sara Edition, med frågor som handlar om sådant som jag tycker är intressant (och kan). Europeisk historia (helst mycket engelsk och om kungligheter), geografi, litteratur, film och tv-serier skulle vara bra ämnen. Kanske medicin eller om kroppen. Det skulle vara roligt.
Jag håller ju på att se igenom min box med de fyra första säsongerna av Bones just nu och jag har verkligen börjat uppskatta serien. I början så tyckte jag bara att det var trevlig tidsfördrivning: brott, lite spänning och lite vetenskap, men nu så har jag börjat se på ett annat sätt - det som jag brukar kalla att se med hjärtat istället för med hjärnan. Jag har börjat känna något för serien och för karaktärerna - och mest av allt för seriens hjältinna: Dr Brennan.
Varför? För att jag tycker att hon är awesome. Okej, det var ju ett ganska vagt svar, men jag ska försöka att förklara det lite noggrannare.
I extramaterialet på första säsongen så pratar de om hur det kom sig att Emily Deschanel fick rollen, dock så kommer jag inte ihåg vem som pratade, men det var någon slags producent eller manusförfattare eller något. Personerna i fråga nämnde hur alla skådespelerskor som sökte till rollen kändes fel, att de inte kändes som "Bones", att ingen av dem kunde spela både de roliga, de intelligenta, de sårbara och de tuffa delarna av karaktären, tills Emily Deschanel kom in veckan innan de började filma och provspelade mot David Boreanaz - och varken avbröt sig, rörde på sig eller ens blinkade när han under scenen (där Bones och Booth grälar) tog ett steg närmre så att han tornade upp över henne. Och så ser jag Dr Brennan, som någon som står fast och inte låter någon annan överskugga henne.
Jag gillar henne för att hon är så überintelligent och inte är rädd för att medge det. Istället för att vara så typiskt mesig och svensson (okej, nu är hon ju amerikan och där får man ju skryta om sina egna färdigheter) så säger hon alltid exakt som det är - oftast i situationer där man kanske inte borde göra det. Jag gillar hennes besserwisserhet, hennes vilja att alltid korrigera eller berätta hur det egentligen ligger till när någon säger något som är vetenskapligt bevisat att vara annorlunda. Det är något jag verkligen kan identifiera med och när Dr Brennan gör det så är det som så... oskyldigt. För det är bara så hon är, hon gör det inte för att vara elak eller visa sig smartare utan bara för att hon helt enkelt vill lära ut.
Jag gillar hur Dr Brennan är så ... tuff utan att vara okvinnlig. Hur det faktum att hon inte vill ha barn inte gör henne okvinnligare. Hur hon tillåts vara fysiskt stark och kunna försvara sig själv och hur hon tillåts klaga på Booth när han behandlar henne "fel". T.ex. aldrig låter henne köra och inte vill att hon ska ha en pistol eftersom han har en och om någon behöver skjutas så skjuter han. I ett av de senaste avsnitten jag såg så hittar Booth och Brennan en bebis på en brottsplats, varpå följande konversation uppstår:
Special Agent Seeley Booth: Oh look at him, Bones. He looks a little fussy there. Why don't you pick him up and give him a cuddle? Dr. Temperance 'Bones' Brennan: Just because I have breasts doesn't mean I have magical powers over infants. You're the one with a son
Sedan alla gånger då hon får galningar på halsen och Booth bestämmer sig för att hon måste skyddas. Dr Brennan blir ofta utsatt för just det - får galna mördare och seriemördare på halsen, som skickar paket eller hotningar, men jag tror inte att det är för att hon är kvinna utanför att hon och hennes team som löser alla de kluriga fallen helt utan ledtrådar. Jag älskar också hur, i de situationer där hennes liv verkligen är i fara, hon själv alltid kämpar för att ta sig ur dem. Ingen tar ner Dr Brennan utan en fight.
Hittills, under 3 säsonger, så har jag sett två kidnappningar av Brennan där Booth har sprungit runt som en galning för att försöka hitta henne och slutligen också gjort det, men i en av situationerna så tycker jag att hon i stort sätt räddade sig själv, medan hon i den andra i alla fall gav kidnapparen en rejäl fight innan hon till slut blev däckad.
Spoiler: Bästa Dr Brennan-ögonblicket hittills är ändå när Howard Epps har gömt sig i hennes lägenhet, mest troligen för att döda henne då han är notorisk seriemördare och bär på en kofot. Det är på hög musik i bakgrunden, duschen är på och Epps och tittarna tror (eller jag trodde det inte, för jag saw it coming) att Bones står där oskyddad i duschen och så voila - kliver hon ut bakom dörren med en laddad pistol riktad mot Epps. Jag älskar den scenen för hon ser så självsäker ut och han ser så otroligt förvånad och ... rädd ut. Där all makt plötsligt ligger i hennes händer istället för i hans som han hade planerat.
Nu vet jag ju att Joss Whedon varken är kvinna eller fiktiv och jag skulle ju hylla kvinnliga karaktärer, men jag tyckte att det här var ett passande klipp att visa då jag inte har hunnit skriva något hyllningsinlägg till idag.
Klippet handlar ju både om jämställdhet, Joss samt starka kvinnliga karaktärer.
Jag ger er: Joss tacktal på Equality Now 2006. Jag älskar hans slutkläm.
"Why aren't you asking a hundred other guys why they don't write strong women characters?"
Är någon förvånad över att jag skulle välja att skriva mitt första hyllningsinlägg om Anne Boleyn? I don't think so. För visso kan det ju förvåna någon att hon ens platsar på den här hyllningslistan då hon faktiskt inte är det minsta fiktiv utan en verklig historisk person, men eftersom hon är en sådan prominent karaktär i så många filmer, böcker och tv-serier så får hon ändå vara med. Dock så måste jag säga att den "fiktiva" Anne, dvs. den Anne som dyker upp i bland annat "Den andra systern Boleyn" av historieinkompetenta Philippa Gregory har jag inte till övers för. Det jag gillar är min och Eric Ives syn på den verkliga Anne - samt The Tudors slightly dramatiserade Anne.
(Jag kan ju varna alla att det här kommer delvis vara en ripoff på min slutuppsats i Engelska C. Det kan finnas vissa meningskiljaktigheter även mellan historikerna, men här följer jag den bild som Eric Ives målat upp då han visar bäst historiskt bevis och har bäst argument mot skiljande bilder).
Natalie Dormer i The Tudors
Var ska man börja? Jag kan starta från början, hur jag fastnade för Anne och hennes historia och hur det utvecklades till den besatthet som det numera har börjat likna. Intresset vaknade redan på mellanstadiet då jag läste en artikel i KP om historiska skräckhistorier. Bland annat så berättades det om Elizabeth Bathory, som bada i unga kvinnors blod för att bevara sin ungdom, och om kung Henry VIII av England som hade sex hustrur och halshögg två av dem. Då var jag mest fascinerad av fenomenet Henry, men under högstadiet gled det mer över till hans fruar och sedan början av gymnasiet så har allt fokus hamnat på hustru nummer 2: Anne
Varför? Jo, för att hon har den för mig mest fascinerande livshistorien, vilket delvis kan ha att göra med hennes blodiga slut, för jag ska inte ljuga - det är onekligen mer spännande och dramatiskt att bli oskyldigt avrättad än att bli bort skickad till ett slott långt borta och sakta tyna bort i ensamhet (som Katherine of Aragon gjorde, även hon en kvinna jag känner djupt medlidande och beundran för). Det som skiljer Anne från de andra fruarna är att hon hade hela paketet: tragiskt slut, olycklig kärlek, en glöd som få andra hade, styrka och en intelligens och karisma som fick henne till toppen.
Jag skulle vilja reda ut några saker. Anne Boleyn var inte den ögonviftande fresterskan som hon ofta framställs på film och av Gregory. Inte kvinnan som hade ögonen på tronen från början och som hade som mål att få en gift man att förskjuta sin hustru. De som kallar Anne för en hora som fick smaka på sin egen medicin på IMDb och i kommentarfältet på youtubeklipp från The Tudors kan inte ha läst på särskilt mycket.
Genevieve Bujold
i "Anne of a Thousand Days"
Anne hade inget val. Anne var 26 år, ingen ung hovdam direkt, när Henry VIII började att intressera sig för henne. Då hade hon varit hemma från Frankrike i 5-6 år, varifrån hon blev hemkallad för att bli bortgift till en långväga släkting, James Butler, för att medla i en dispyt om ett stycke land som familjerna Boleyn och Butler grälade om. Förhandlingarna pågick under år och rann till slut i sanden. Då hade hon väntat flera år på att bli gift och det finns fakta som visar att Anne gärna ville bli gift, gärna med någon som hade inflytande.
Hur lätt tror ni att det kan ha varit att hitta en man när kungen vill ha en som älskarinna? Chanserna minskar avsevärt kan jag berätta. Henry VIII hade inom månader av sin uppvaktning av Anne skrämt Thomas Wyatt, en annan av hennes beundrare, på landsflykt och fått Anne att lämna hovet och åka till familjen Boleyns hem Hever Castle för att låta Henrys känslor svalna. Anne ville inte blir Henrys älskarinna - hon hade sett vad som hänt med hennes syster Mary och hennes anseende efter Marys affär med Henry och hört hur andra inom hovet kallat Mary för "The Great Prostitute".
En sak som verkligen får mig att tro att Anne verkligen inte ville ha något med Henry att göra är detta: han sände henne flera brev under hennes tid i Hever - men det dröjde nästan ett år innan han fick svar tillbaka. Jag tror att Anne till slut hade insett att Henry inte skulle backa så enkelt och det var då kraven på att han skulle gifta sig med henne innan han fick ligga med henne kom in i bilden. Är inte det ganska exemplariskt på den tiden? Följde ju Bibeln och allt.
Natalie Portman från
"Den andra systern Boleyn"
Jag kan dock inte förneka att Anne Boleyn var lite utav... en bitch, men det är en av sakerna som jag gillar med henne. Hon var högljudd, envis och ville göra saker på sitt sätt på en tid där kvinnor inte hade något att säga till om i politiken, särskilt inte kvinnor från en sådan låg adelsfamilj som Boleyns. Tänk bara: genom att använda sitt inflytande över Henry VIII och med hjälp av The Boleyn Fraction (så kallades Anne, hennes bror George, far Thomas och deras medhjälpare på vägen att få Anne som drottning och en reform: Thomas Cromwell, Thomas Cranmer, Francis Bryan mfl.) så ändrade hon landets religion. Henry letade överallt efter sätt att bli av med Katherine och det enda Anne gjorde var att ge dem till honom och placera rätt böcker i hans händer - och att förse honom med "rätt" personers råd.
Anne hade kunskaper inom konst, litteratur, musik, politik och religion och lyckades genom sin personlighet och sin vilja bli drottning av England, trots att det ansågs som i stort sätt omöjligt att en kung skulle gifta sig med sin undersåte: och ännu värre, med sin hustrus hovdam, i en tid då kungar gifte sig för att skapa allianser. Och det hon kämpat för så hårt blev hennes död. Katolikerna som såg det som hennes fel att reformen ägt rum, katolikerna som ansåg att det var hennes fel att Katherine hade blivit åsidosatt, de vars tår hon trampat på och så Cromwell, som hon hjälpt till att ta till makten, som hade andra åsikter än vad henne och snabbt gick från nära vän till dödsfiende.
Av de fiktiva Anne som jag har sett så tycker jag bäst om Natalie Dormers version i The Tudors. Hon har mer utav den där rätta bitchigheten och mindre utav den iskalla häxbitchigheten som bla. Gregorys Anne har. Dessutom så är jag förälskad i hennes utstrålning (eller så är det min förkärlek till hennes utseende som gör det. Någon sa att hon ser ut som en gris, men jag tycker att hon är jättevacker. Dynamiskt och inte lika Hollywood som andra skådespelerskor).
(I första klippet: "This is a book of prophecy"-scenen är en historisk händelse och de där sägs vara de ord Anne yttrade i verkligheten. Detsamma med hennes confession. Fast orden är tagna från hennes rättegång, men eftersom Anne inte hade en rättegång i tv-serien (synd det, för jag skulle gärna sett den. Hon ägde rättegången om man säger så och lyckades bemöta flera av anklagelserna utan att ens ha fått veta vad hon var anklagad för innan hon kom dit) så fick de hamna i hennes confession).
Varför gör Bones-boxen så här mot mig? Varför kan allting inte bara vara enkelt och bespara mig en massa plåga och tankeverksamhet?
När man kommer fram till 11 avsnittet av tredje säsongen så är meny-upplägget annorlunda. Mer än att kunna klicka sig in på Language Selection och Scene Selection så finns här även två Play Episode-alternativ: Aired Episode och Original Episode... och det är där mitt val och kval kommer in. För vilken version är bäst och vilken ska man se? För jag kan ju inte se samma avsnitt två gånger i rad bara för att vara säker på att jag får den bästa versionen.
Eftersom jag är världens veligaste person så kan jag inte välja själv. Är det någon som har sett båda avsnitten och vilket är i så fall bäst?
Update: Enligt Wikipedia så är det så för att avsnittet handlar om en skjuten collegestudent och blev indraget då det var planerat att sändas bara dagar efter Virginia Tech-massakern, så det blev indraget från andra säsongen och inpetat i tredje säsongen istället. De var tvungen att ändra i avsnittet då det i originalversionen fanns med en plot mellan två karaktärer som är gammal sedan länge, så deras scener var tvungen att omfilmas.
Så då blir det nog den sända versionen i alla fall.
Update II: Seriööööst!? Nästa avsnitt har också två versioner att välja mellan. Varför kan de inte bara ha ett enda alternativ?
Nyss när jag stod i duschen så fick jag en idé. Jag har flera gånger suttit och filat på hyllningsinlägg till diverse kvinnliga tv-karaktärer: Buffy, Veronica, Deb och nu senast var det ett inlägg om vad jag gillade med Dr Brennan. Så plötsligt slog det mig: snart är det ju Internationella kvinnodagen (rättare sagt: idag – kolla vilken timing jag hade) och vad passar då bättre än en liten personlig hyllning till några av mina favoriter bland de fiktiva kvinnorna.
Säkert så kommer inte alla tycka likadant och säkert så kommer jag att glömma någon speciell favorit, men jag tänker i alla fall försöka att knåpa ihop några hyllningsinlägg till dessa kvinnor från böckernas, filmernas och televisionens värld. Först så hade jag tänkt mig skriva ett inlägg varje dag under marsmånad, men det känns som en liten stor uppgift just nu. Dessa hyllningar kommer att dyka upp sporadiskt när jag har tid under mars. (De dagar då jag inte hinner skriva något så kan jag ju alltid posta ett fint youtubeklipp).
Förlåt så mycket Sugar, det är inte dig det är fel på - det är mig. Jag trivdes verkligen i ditt sällskap, ditt mer än vissa andra karaktärers, och i mångt och mycket så var det en hiskeligt trevlig bok. Dock så är den väldigt tjock, riktig tegelstensvarning, och nu när jag sitter och läser i min übertegelsten till cellbiologibok så vill jag ha något lite lättare att läsa - något som jag verkligen känner att jag tar mig fram i, något som inte känns oöverkomligt. Särskilt inte som min lästid är så pass begränsad nu.
Så förlåt Sugar för att "The Crimson Petal and the White" får ligga på sängbordet och samla damm ett tag, medan en ny skönhet får underhålla mig. Jag kommer att återvända - om inte annat till "påsklovet". Det lovar jag!
Vet ni vad jag håller tummarna för? Att Bones planerade spinoff-serie blir av och att ryktet att James Marsters är en del av castingen till den nya serien är sant. Vidare så hoppas jag att det blir minst en scen med James och David i introduktionsavsnittet där Brennan&Booth ska möta och arbeta med huvudrollsinnehavarna i den andra serien.
Det rör sig nämligen om en tv-serie i samma stil som Bones, men med en Dr House-liknande utredare, som ska utspela sig i Miami. Enligt wikipedia så ska pilotavsnittet till den nya serien, som ännu inte är namngiven, samt ett introduktionsavsnitt i Bones - där Booth och Brennan åker till Miami och jobbar med serien huvudperson Walter Sherman och hans crew ha spelats in i februari. Och som sagt: James Marsters ryktas ha en recurring/huvudroll.
Jag älskar att få se Buffy-skådisar agera mot varandra i andra roller. En av mina absoluta favoritscener i Veronica Mars är när Kendall Casablancas (Charisma Carpenter a.k.a Cordelia) och Trina Echolls (Alyson Hannigan a.k.a Willow) har ett väldigt bitchigt argument.
Trina: Wait a minute. Are you like, sleeping with my little brother? What is he - 13?
Kendall: Thirteen? He wishes. So, is this your much older sister I've heard nothing about?
Logan: Oh, yes, where are my manners? Kendall Casablancas, Trina Echolls. Rode Hard, meet Put Away Wet.
Trina: Hmm. I'm guessing she's the wet one. Well, I'd love to stay and chat, but I've got places to be.
Kendall: Where? Is there a club where you, Dedee Pfeiffer, Joey Travolta, and Melissa Rivers all meet for drinks?
Trina: There is. I don't think you'd like it. It's 21 and over.
Det är så bra, för i mitt huvud så är det inte Kendall och Trina, utan Cordelia och Willow som står där. Tänk då om de kunde göra en sådan scen med James och David - typ Spike och Angel together again. Det skulle bara vara för bra.
Värst vad populära troner verkar vara helt plötsligt, är det vårens trend inom historiska/fantasy tv-serier?
Det hela började med att jag satt och kollade på A Game of Thrones-teasern och sedan på något vis halkade över till introt till fjärde säsongen av The Tudors. "Åh, en tron!" tänkte jag, men funderade inte närmre på det förrän jag 15 minuter senare hittade detta klipp: teasern till en ny tv-serie om Arthurlegenden som har premiär nu under våren, Camelot. Vad säger ni om trontrenden?(AGoT-klippet är förövrigt än den som visats på bland annat Glorybox, här är det ännu mer tron).
Imorgon så har jag min första universitetsdugga. Och jag har panik. Riktig panik. För jag insåg igår att jag inte alls kan så mycket som jag trodde att jag kan och att jag har pluggat på helt fel sätt under de första fyra veckorna så att jag nu har jättejättemycket att ta igen då jag måste skriva sammanfattningar av allting för att förstå något. Så det blir extra mycket arbete för mig nu, men förhoppningsvis så lär jag mig något medan jag sitter och skriver mina sammanfattningar. Som tur är så är det en muntlig dugga i grupp - där gruppen får en timme på sig att diskutera igenom frågorna innan och där man endast behöver svara någorlunda rätt på en fråga sen för att bli godkänd, men ändå. Den del av mig som lider av gravt duktig flicka-syndrom kommer att dö en plågsam död imorgon (och mest troligt gråta bittert efteråt) om hon känner att de andra kan mer än vad hon kan.
Hädanefter ska jag ALLTID skriva sammanfattningar medan vi jobbar med kapitlet - så att inte samma sak upprepas inför tentan i juni.
Jag har suttit med proteinstrukturer som sällskap sedan kl 8 i morse, så nu har jag lunchrast och unnar mig en Billys Hawaii (jag hann inte göra middag igår, för det var ungefär vid den tidpunkten som jag insåg att jag låg efter). "Mums".
Läsrapport februari:
"Sjöfararna" av Diana Gabaldon
"Kryptan" av Kate Mosse
"Four to Score" av Janet Evanovich
"The Importance of Being Earnest" av Oscar Wilde
(samt 300 sidor ur "The Crimson Petal and the White" av Michel Faber)
Antal böcker på engelska: 2 Antal novellsamlingar: 0 Antal ungdomsböcker: 0 Antal graphic novels: 0 (men snart så!) Antal deckare: 0,5 - om man nu kan räkna Evanovich som deckarförfattare. Deckarfluff isåfall. Antal tegelstenar: 1. Eftersom "Sjöfararna" är 1000+ i pocketversion så kan jag nog tryggt säga att jag har läst en tegelsten. Sammanlagt antal: Fyra. Vilket inte direkt är en imponerande siffra, men om man jämför med februari förra året då jag läste noll böcker och även tar med mina studier i beräkningen så är jag ändå nöjd.
Jag hoppar över månadens bästa/sämsta osv. då jag tycker att alla böckerna var ganska... homogena. Det var ingen som stack ut särskilt mycket, varken genom att vara riktigt bra eller fruktansvärt dålig. Oscar Wilde får isåfall priset som bäst i februari.
Motivering: Jess Mariano är lite som Logan Echolls, men istället för att bete sig som en rik, bortskämd 09er, så är Jess bara allmänt... bitsk. På pappret verkar inte Jess vara någon drömkille - men om man tar med i beräkningen att han faktiskt beter sig mänskligt mot Rory och kan sätta ihop mer meningar som består av mer än 10 bokstäver i hennes närhet, så blir han lite mer attraktiv. Nämnde jag att han även älskar att läsa?
3. Fred Burkle och Wesley Wyndham-Pryce i Angel
"Fallen" (ej utgiven på svenska) är första boken i en tetralogi om något så originellt som en high school-tjej som blir förälskad i en mystisk kille med övernaturliga krafter. I denna bok så heter tjejen Lucinda "Luce" Price och hon har precis börjat på en övervakad, anstaltskola för ungdomar med problem, Swords & Cross. Anledningen till detta är en incident som inträffade förra hösten där hennes pojkvän dog. Luce var närvarande, men har inga minnen av vad som hände - det enda hon kommer ihåg är skuggorna. Samma skuggor som har hemsökt henne sedan barndomen och som har fått hennes föräldrar att skicka iväg henne till fler psykologbesök än vad hon kan minnas. Och nu så har skuggorna landat henne på Swords & Cross. Dystert och grått, med ännu dystrare klasskamrater och kameror som ser allt, så verkar det inte som att det kommer att bli något intressant år. Det vill säga: innan Luce ser Daniel Grigori. Redan första gången hon ser honom så känner hon sig mystiskt dragen till honom och det känns som att hon känner igen honom från någonstans, men hon kan inte placera det. Det enda hon vet är att han är snygg, avvisande - och att han håller skuggorna borta. Det handlar förstås om fallna änglar. (Ingen spoiler. Den som inte fattar det när boken t.o.m heter Fallen och de spenderar typ hälften av alla lektioner om att läsa religion om änglar får skylla sig själv). 
I extramaterialet på första säsongen så pratar de om hur det kom sig att Emily Deschanel fick rollen, dock så kommer jag inte ihåg vem som pratade, men det var någon slags producent eller manusförfattare eller något. Personerna i fråga nämnde hur alla skådespelerskor som sökte till rollen kändes fel, att de inte kändes som "Bones", att ingen av dem kunde spela både de roliga, de intelligenta, de sårbara och de tuffa delarna av karaktären, tills Emily Deschanel kom in veckan innan de började filma och provspelade mot David Boreanaz - och varken avbröt sig, rörde på sig eller ens blinkade när han under scenen (där Bones och Booth grälar) tog ett steg närmre så att han tornade upp över henne. Och så ser jag Dr Brennan, som någon som står fast och inte låter någon annan överskugga henne.
Jag gillar hur Dr Brennan är så ... tuff utan att vara okvinnlig. Hur det faktum att hon inte vill ha barn inte gör henne okvinnligare. Hur hon tillåts vara fysiskt stark och kunna försvara sig själv och hur hon tillåts klaga på Booth när han behandlar henne "fel". T.ex. aldrig låter henne köra och inte vill att hon ska ha en pistol eftersom han har en och om någon behöver skjutas så skjuter han. I ett av de senaste avsnitten jag såg så hittar Booth och Brennan en bebis på en brottsplats, varpå följande konversation uppstår:
